En gång i tiden spekulerade jag i ett blogginlägg om det var så att jag inte stött på något särskilt motstånd vad gäller min transidentitet i kvinno(separatistiska)-sammanhang (medan andra gjort det) av den enkla anledningen att jag har undvikit att ta plats som kvinna i viss mån. Alltså jag bodde ju i en korridor i lund som var kvinnoseparatistisk exempelvis, och jag har gått på många fester där bara kvinnor varit välkomna, men jag har ju knappast försökt mig på den sortens stunts i majoritetssamhälleliga sammanhang, och inte heller har jag använt mig av damernas omklädningsrum, någonstans, någonsin. På ganska kort tid har jag dock stött på flera tydliga "motgångar". First out var the bae som inte gillade the dee, och sedan var det 24/7 som jag nu är medlem hos och vars tjejgym man kommer in på enbart om man har kvinnligt personnummer (which I don't). Och nu är det även Kvinnohöjden som jag funderat på att åka till flera gånger dom senaste åren, vilket aldrig blivit av, och som nu inte heller kommer bli av i november som jag hade sett my sights on, and all because of dessa jävla siffror som förföljt mig hela mitt vuxna liv (och folket som tror på deras signifikans, då). Denna gång var jag nog närmare än någonsin innan att faktiskt få tummen ur röven och våga resa till kvinnohöjden, så jag frågade vilka som är välkomna där, och det visade sig att även dom har personnummers-regeln, vilket förvånade mig, men ja, dom har åtminstone diskuterat frågan - vilket jag misstänker att 24/7 inte har gjort, utan bara låtit bero och kodat formellt genom siffror och digitala medel. På tal om att vi inte är så sällsynta som ni tror...
Jag misstänker att jag nu när jag förhoppningsvis faktiskt får mitt kvinnliga personnummer och sedan en fitta, kommer ha bra mycket svårare att passa in i samhället än jag gör nu, paradoxalt nog, för att jag då inte kommer vara lika feg inför mitt platstagande som kvinna, och även ha mindre sympati för andras behov av att utesluta mig ur diverse sammanhang. Detta är min ingångspunkt, åtminstone, att jag behöver stå på mig och ta plats, snarare än tänka på hur obekväm jag kommer göra alla andra, eller hur triggande det kan vara med mig på en plats som kvinnohöjden. Jag får ju dåligt samvete bara jag tänker mig att jag går dit trots att jag vet att det nog gör att andra inte kommer känna sig lika säkra, för att jag har maskulina energier som nog triggar vissa, eller bara gör att dom inte kan känna lika stor frihet som dom hade gjort utan mig. Jag får väl lov att ha dåligt samvete ibland, och låta andra få känna vad dom känner, och lämna det därhän, helt enkelt, istället för att gå runt och ta all skuld på mig för att vilja ta plats, och därmed inte göra det, eller anpassa mig på vissa sätt och därmed inte låta andra ta ansvar över sina egna känslor.
Vad gäller transexkludering i kvinnoseparatistiska sammanhang så tänker jag att min åsikt om det får bero på kontext. Jag vet ju inte vilka skäl som lades fram för att ta det beslut gällande kvinnohöjdens definition av kvinna som togs, och det jag kan göra är att lyssna på dom skälen, och sen måhända ge min åsikt - efter att jag försökt grokka deras bakgrund och dom behov som ligger bakom deras beslut/åsikt/preferens. Visst går tankarna (och känslorna) igång i mig direkt när jag får höra att jag inte är välkommen där - vilket jävla sätt att dom låter fucking staten definiera vem som är kvinna! Jag tänker också samtidigt att kvinnohöjdens inre cirkel måste bestå av ena jävla rödstrumpe-statsfeminister med noll förståelse för transpersoners vardag... men sanningen är den att jag inte vet någonting om denna "inre cirkels" process och det som i slutändan faktiskt är deras beslut. Alla regler gör att vissa hamnar utanför och känner sig orättvist behandlade, men det betyder inte att den regeln som sårar vissa därmed gör mer skada än nytta - förhoppningen är att regeln ska rättfärdiga dom potentiella orättvisorna den för med sig*. En grej som försvårar alla diskussioner av det här slaget är dock PK-kulturen i Sverige som i regel ger sig fan på game denial till förmån för att tysta ner obekväma diskussioner, och sedan skamma eller förminska dom upplevelser och behov som inom PK-kulturen inte är PK, vilket jag inte tänker är OK.
Jag har i olika kvinnoseparatistiska sammanhang frågat enskilda personer om dom upplevde att jag på något sätt med min närvaro och min person förändrade det separatistiska rummet till något sämre, och jag har alltid fått nekande svar - som jag har svårt att tro på helhjärtat på grund av samma PK-kultur som får normisar att undvika att köna transpersoner helt och hållet (eller kanske rentav undvika transpersoner helt och hållet?) i rädsla för att bli skammade när dom gör något transpersonen anser vara så jävla "fel" eller "dåligt" that they cannot even. Jag har berört en relaterad fråga i något gammalt blogginlägg, där jag ställde mig själv frågan hur jag kände inför tanken på att andra skulle köna mig precis så som dom såg mig, snarare än hur jag ville bli sedd, och ser mig själv. För mig är båda alternativen sub-optimala, och helst skulle jag ju bara vilja passera som ciskvinna, men nu är ju det där önsketänkande (om jag inte hostar fram 200k och sågar ner hälften av benen i min skalle - det skulle nog göra susen, faktiskt, men är ju önsketänkande likväl because 200 big ones yeah?), vilket innebär att en praktisk lösning behöver vara baserad på den verklighet både jag och andra lever i.
Jag har äntligen satt ord på något jag känt väldigt länge, nämligen att det finns två typer av personer (och att det finns hur många sortens vettiga uppdelningar av detta dualistiska slaget som helst) - personer som tycker att skammande och illvilja är vettiga verktyg att använda i sin interaktion med personer vars åsikter eller handlingar man inte håller med om eller approvar eller triggas av, och så dom som inte tycker det. Jag tillhör den senare kategorin, nästintill kategoriskt, och det jag letar efter hos både vänner, älskade, och communities, är aktanter som liksom jag försöker öppna sitt hjärta till bristningsgränsen för att respektera andras behov av att bli behandlade med respekt. Och för mig handlar inte respekt om att gå med på vad den andra säger, men det handlar om att inte hålla med på ett respektfullt sätt. I'm just done with that kind of negative energy in my life som skammande personer throw around, of which a great deal tyvärr kommer från sammanhang där the PK is strong, som exempelvis feministiska/queera kretsar, och vilket också är anledningen till att jag ser vägen framåt som more likely att börja växa fram ur exempelvis mansrörelsen som är mer individualistiskt lagd och mer villig att erkänna giltigheten i dom upplevelser som majoritetssamhället har.
PK-kulturen har likheter med den västerländska (kalvinistiskt kristna?) tanken på att om man bara säger och "gör" "rätt", så blir allt (och man själv) OK, medan det där som ännu inte har ett namn men är bortom PK, är mer i linje med den österländskt orienterade idétraditionen där den spirituella personen inte är spirituell för att hen ser ut, gör, eller säger saker på ett visst sätt, utan för att hen är god. Jag minns att jag röstade på FI i Europaparlamentsvalet, men att jag stod och vägde mellan Soraya Post från FI, och någon random snubbe från piratpartiet vars fokus verkade ligga mer på den politiska processen snarare än specifika åsikter. Jag fick intrycket av att typ alla röstade på FI (seriöst, min facebook-vägg har aldrig varit så rosa som under förra valet till europaparlamentet), och jag är en sucker för att känna mig som en del av något, och röstade således även jag på FI, och Soraya - trots att min instinkt var att det inte var en bra kandidat. Jag har inte följt upp vare sig Soraya eller någon annans politiska eskapader sedan dess, men idag är jag mer bestämd vad gäller mina värderingar (och min tilltro till min intuition), vilket innebär att jag idag hade röstat på den där piratpartisten som jag knappt visste något om, men likväl kände tillräckligt mycket för to wager a guess att hen skulle arbeta fram vettiga beslut - oberoende av huruvida jag gillade said beslut, eller inte.
När hjärtat är på rätt plats eller processen är vettig så skiner det igenom (i trippel bemärkelse, rentav), liksom, och by the same token så kommer bullies vara bullies - även om dom styr och ställer från en minoritetsposition och tänker att dom är offer medan alla andra är förövare. Så som det ser ut nu så tillåter PK-kulturen rövhål att ta en massa plats för att förhållningsreglerna för PK inte har inbyggda verktyg för att hantera personer som "säger och gör allt rätt", men likväl är reaktiva och toxic för sin omgivning. Problemet med PK (och det som gav upphov till PK-kulturen) är inte lätt att lösa, för mycket av vår interaktion i samhället kommer som en konsekvens av att vi inte har tid eller utrymme för att lära känna andras hjärtan, varpå mer formella lösningar som PK-kultur uppstår... och leder till en motreaktion, which is where we are now. Men en lösning är på gång, det är jag övertygad om.
PK-kulturen är en anledning till att jag började söka mig till spirituella sammanhang, som svenska kyrkan, för att jag tänkte att även om Jesus förlåter oss alla så att vi ska slippa förlåta oss själva och andra, så försöker kristna förhoppningsvis likväl att gå i Jesus fotspår och därmed försöka grokka folk så långt som bara möjligt. Jag finner det intressant hur olika begrepp som liknar grokking har uppstått inom feministisk teori, men primärt som ett verktyg för att normkritiskt förstå och låta minoriteter som anses ha mindre makt än andra att komma till tals, men inte som ett verktyg för att förstå majoritetskulturen, för att man inom feministisk teori anser att den som har makt är den som ska anpassa sig och därmed vara den som anstränger sig för att förstå andra, medan den i minoritetsposition får bete sig på ett (för mig) problematiskt sätt and strike the fear of God i andra som inte följer PK-kulturen (som i ärlighetens namn blivit den nya normen, åtminstone på vissa sätt - även detta något som inte verkar kunna erkännas inom PK-kulturen och därmed behöver en injicering av "något annat" för att belysa detta faktum).
Även om den som är i minoritet känner sig spyfärdig för att den blivit så jävla överöst med majoritetssamhällets idéer om vad som är vettigt och inte, så innebär inte det att den i minoritetsposition därmed har försökt att förstå normisarna utifrån deras egna premisser, utan mer troligt utifrån icke-normens position - kritiskt, utifrån, och primärt som en motreaktion. Jag tror ju att folk oftast blir "outade" så att dom hamnar i utanför-positionen, snarare än väljer den aktivt (till en början, åtminstone), vilket gör att "ingången i utgången" blir präglad av antingen motvillig acceptans eller reaktivt motstånd, och att PK-kulturen erbjuder en ventil för folk så att dom kan stanna kvar i sin reaktivitet snarare än utvecklas förbi den. Och det är ju förståeligt, but we can at least aim higher - at least I aim to, and I'm bringing as many motherfuckers with me as possible. Radikal ärlighet ur en position av radikal självförståelse, radikal respekt av sig själv och andra, och radikal loving-kindness - någonstans där i individuell spirituell utveckling och tro på välvillighet har vi the coming game changer, snarare än i ännu mer och ännu snävare sociala regler och skamkultur.
I'm off to some standup ikväll, och hoppas på möten med öppenhjärtade personer som respekterar mig genom den respektlöshet vi kan visa varandra samtidigt som vi kommer varandra närmre. Det här får mig att dra mig till minnes ett annat ställe jag sökte mig till för ett tag sedan, nämligen Hatklubben, som jag finner väldigt intressant utifrån dom frågorna jag berört i detta inlägg. Jag tänker att om man skriver något som man tycker är genuint roligt, då torde det leda till mindre hat och rädsla, snarare än tvärtom - även om det man skriver är hatiskt och respektlöst. Om riktiga nazister fanns med i hatklubben när jag doppade tårna i den (which I believe is the case), så innebär det att mitt möte med dom var det närmaste en nazist jag kommit, i heart-to-heart-bemärkelsen. Om jag och en nazist kan skratta åt samma sak, så inser vi nog att vi har mer gemensamt än vi trodde, och kan således närma och förstå varandra lite bättre - because of the lulz, and for the good of all of us (you monster). Potentiellt. Om man skulle skapa något slags forum i säg malmö för folk across the enemy lines att mötas, så tänker jag att hatklubben skulle kunna vara en inspirationskälla, just för att humor är så avväpnande, släpper på spänningar, och bygger gemenskap (förutsatt att deltagarna ser humorn som helig snarare än ett verktyg att bara hata, och förutsatt att man lyckas sätta rätt ramverk runt hela grejen för att främja skratt-religion, vilket såklart är ganska svårt, men likväl nog ett projekt värt att begrunda). Skulle gärna se en spirituell rörelse i form av någon slags discordianism ta plats, för att den i sin bottenlösa urholkning och synkretism skulle kunna agera som en slags topsy-turvy carnival och motpol till resten av samhället. Förmodligen låter jag naiv (och privilegierad), men jag tror verkligen på humorns kraft, och på att rädsla och skam är den största fienden - både för queers och nazister.
_______
* Det finns dock fall då en regel rimligtvis gör mer skada än nytta, som när Microsoft under 360-eran förbjöd sina användare av Xbox LIVE att överhuvudtaget använda ord som "lesbian" - för att orden enligt Microsoft användes som slurs, och för att det faktum att dom ansåg sig vara HBTQ-allierade ledde till deras slutsats att en vettig lösning på problemet helt enkelt då var censur. Mitt intryck var att det inte var särskilt många från HBTQ-sammanhang som tyckte det här var ett vettigt sätt för Microsoft att vara allierad på, med tanke på hur stor del av HBTQ-rörelsens arbete har handlat om synlighet och att ta tillbaka både plats och språk. Även youtube har fått kritik den senaste tiden för att videos som har exempelvis ordet "lesbian" i sin beskrivning leder till att videon blir "not suitable for all advertisers", men hur dom resonerat och vilka heuristics dom funderat över för att approacha whatever it is dom vill, vet jag inte. Jag misstänker att dom inte demonetizar videos med ordet "straight" i, dock, och med tanke på att dom exempelvis haft uppe prideflaggan på hemsidan tidigare så misstänker jag att kritiken mot dom är rättfärdigad, eller åtminstone demands a response of some kind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar