Sweet and sour>than salt

Det är lite OCD-varning på det. Faktumet att jag vill klaga. Över att jag är trans. Över min hysteri. Över världen. Like an itch that just needs scratching for the bad to go away. Men den kommande tiden vill jag klaga mindre. Jag ska klaga mindre. Jag ska härbärgera mer. Inte vända mig utåt för bekräftelse hela tiden på hur jobbigt jag har det, talking about every little thing that goes awry in my life. För det gör det ju hela tiden. Men det händer också bra saker hela tiden - förmodar jag - men jag märker det ju inte för att jag triggas av dåliga saker, och låter bra saker bero, och flyta på i det tysta. Och jag har länge kämpat för att uppmärksamma allt det dolda inom mig som jag har känt måste komma ut och avmystifieras (framtida länk) för att jag inte ska bli galen. Men just nu är det ju ting av godo som förblir mer i det dolda än ting av ondo. So I gotta recalibrate my "öppenhets"-kompass in order to balance the balance sheets and not become more of a bitter old cunt than I already am.

Och jag menar det är ju inget som stoppar mig från att berätta om saker som jag verkligen vill ha stöd i, och då uttrycka att jag vill ha stöd av, eller bolla tankar med någon, det är bara det att det inte blir lika bra när jag på slentrian klagar över allt här i världen utan att ha någon tanke like ever över vad det är jag vill ha sagt med mitt klagande. När jag jämrar mig i irritation istället för att uttrycka mina rädslor och göra mig själv sårbar. Klagandet gör mig mindre sensitiv, mer kränkt, mer entitled, mer självupptagen, och mindre uppskattande av både mitt eget liv, och andra människor. Så nu när jag får impulsen att klaga ber jag för att bottna i känslan innan jag bestämmer mig för att dela med mig av den. Det är som att jag knappt behöver känna känslan om jag bara omvandlar den till något tangible som ord som babblas ut, och att låta andra vara ställföreträdande kännare för min egen bristande närvaro genom att provocera fram reaktioner och känslor hos andra är inget vinnande koncept i längden. Så nu satsar jag på lite mer tacksamhet och inre känslo-monolog. För att bitterhet kan vara jävligt coolt, men en riktigt cool I C E  C O L D  M O T H E R F U C K E R är även tacksam, och minst lika optimistisk som den är pessimistisk.