Edit: Eh Sebastian åkte precis ut, så ni får ha i åtanke att jag skrev detta inlägg avsnittet innan han gjorde det, trots att jag publicerar det dagen efter. Och ja han lär väl få ett wild card för att (delar av) juryn verkar gilla honom lika mycket som jag, men jag tvivlar ju på att det kommer göra honom särskilt mycket gott då producenterna ju vill ha idoler med pop-kapital, vilket det precis visade sig att Sebastian inte har, och därför lär åka ut igen precis som Ada Vox gjorde. Och även om Sebastians röst fortfarande var grym när vi fick höra en snutt av vad jag misstänker var hans tolkning av "Bara få va mig själv" utan post när han presenterades i det nya avsnittet, så fick jag känslan av att den inte var lika tajt ändå, måhända bara för att dom la på extra reverb på reverben som redan fanns because flashback effect. But, you know, speculations, so carry on (to the main speculations of this post).
Jag tittar just nu på svenska Idol, och är som vanligt lika intresserad av behind the stage-stuff som dom "diegetiska" face value-grejerna. Like for me it's really interesting hur talent shows och reality television regisseras för att ta med sina tittare på en resa och skapa mening i form av berättelser, och för att utforma artister/kändisar under denna resans gång. Jag menar jag kan förstå vem som ska åka ut in any given episode of RuPauls Drag Race i princip enbart genom att kolla på vem som får mest exponering i said avsnitt (hela vägen in i lip-synchen där det blir väldigt konkret och enkelt att se vem som åker ut då kameran inte älskar lika mycket med den som gör det, vilket även har gjort att jag ett par gånger har gjort korrekta predictions när båda deltagarna fått stanna kvar) då producenterna till programmet liksom vill ge dom olika personerna/karaktärerna ett värdigt avslut along with the boot, och rama in deras deltagande på ett tillfredsställande sätt - to boot. Programmet vill få oss som tittare att känna med karaktärerna ifråga när dom väl åker ut, och detta genom att bygga ut och upp dom precis innan, och påminna oss om vem dom egentligen är (because it's not always easy keeping in mind every single contestant and their respective personalities and "character arcs"). Which brings us to Idol.
Which a lot of people actually have, judging from how good many people's auditions are compared to their group and solo moments
Nu är det 21 personer kvar i Svenska Idol 2018, och för mig har några saker urkristalliserats, bland annat att jag just nu har tre personer I'm betting my money on kommer vara med i topp-tre - Sebastian, Ida, och William (SIW). William has that cute tween thing going on so he just might win the whole thing (att döma av sociala media så är han redan väldigt poppis, men det var å andra sidan även Ada Vox i amerikanska Idol detta året, och hon åkte ut illa kvickt när the initial wow-factor över att hon kunde belta på samma tonhöjder som en fucking sopran la sig), men om vi bortser från predicting a specific winner utan istället fokuserar på min favorit så är det utan tvekan Sebastian Walldén. Having said this, vad tror Idol-producenterna, mån tro? Jag tänker mig att dom redan från första sekunderna i det tv-sända Idol började bygga upp SIW och detta för att dom i det skedet redan hade informationen om vilka som skulle gå vidare till den direktsända kvalveckan, och även hade börjat fundera på hur dom ska sälja dessa tre som artister till tittarna av Idol och i förlängningen det svenska/internationella folket genom att, tja, ge SIW preferential treatment through editing et al., although probably subtly så det inte blir alltför tydligt att vi som tittare blir manipulerade. Alright - alla ser sådär lagom tråkiga ut innan dom livesända delarna, inklusive SIW, och stylingen och auto-tunen är satt på minimum, för vi vill ju ändå se the humble beginnings of these stars to be, men jag tänker mig ändå att just SIW fick sådär lagom mycket rätt typ av exponering och "styling" för att jag ska tro att dom som sitter och signar kontrakt med människorna som är med i Idol hand-picked these motherfuckers already och nu vill ha bang for their cross-media promotion bucks.
Jag ser inte det hela som cyniskt, utan faktiskt lite magiskt - probably because the hyperreal seems more real to me than "the (non Laconian) real", and I just love the light and buzz of disneyfied supermarket lighting. I guess that's how I could always give it serious thought att faktiskt vara någon form av media/marknadsförings-person - att jag förstår hur saker hänger ihop (the money sloshes through the pipes and the sluices/revitalizing the economy's juices), och inte ser det som något uteslutande smutsigt att Big Media arbetar på det sätt dom gör, while cronies get fatter, and all of that. Talent shows är inte utan problem (talent show-kontrakten har kritiserats på många håll; folks bild av hur riktig sång och riktiga människor låter och beter sig och lever blir snedvriden; cronies get, well, fatter, osv), men dom är inte heller without merit, and if nothing else you have to admire the subtle ways in which reality is shaped on TV for our viewing pleasure and consumption - because we just crave our vicariously and mediated catharsis, and just love watching an underdog steal the show - which is why everyone seems to be one these days, even if they in fact are The Anointed One from the get-go.
Which brings us back to SIW. Sebastian, Ida, och William, that is. Måhända är dessa tre bara jävligt grymma på att sjunga. Men måhända har just deras röster förbättrats liiite mer än dom andras i post. För även om jag inte hör saker som moderate standard autotune och detta trots att jag tittat på klipp på youtube som är ämnade att få mig att förstå hur man märker att pitch correction/autotune är med i bilden (eller andra grejer som voice doubling and whatnot) så får jag ändå känslan av att topp tre är lite väl mycket bättre än dom flesta andra deltagarna. Jag var faktiskt förvånad över hur orent/falskt många av idoldeltagarna sjöng, förmodligen för att deras röster post-produceras mindre än säg amerikanska idol, och troligtvis även för att deltagarna i svenska Idol faktiskt är jävligt nervösa jämfört med personer med massa scenvana som man är van vid att se på scen och teve. Och trots att, och kanske just för att, min egen musikalitet är grymt dålig då jag själv sjunger konsekvent för lågt på typ en tredjedel av alla toner och inte märker av det förrän jag faktiskt tar fram en app som läser av min pitch och jag därmed manuellt kan korrigera min sursång, så hör jag ju ganska väl när andra gör precis samma sak, och på något sätt var det ändå lite betryggande att höra så många i Idol ha precis samma problem som mig - även om jag tror deltagarna när dom (alla) säger att dom faktiskt kan bättre än det dom presterar på Idol och menar att dom låter their nervous get the best of them, which basically means att jag hade låtit ännu sämre om jag var med i Idol själv (om jag inte blev anointed och autotunades sönder, då, något som å andra sidan bara går när man är lite off, snarare än byter key hit och dit eller är helt ute och vandrar vad gäller proper speech acts).
Alright Eyvie fokusera mer på ditt eget artisteri istället för att skriva en uppsats om mediaproduktion och hyper-verklighet som verkar väldigt lockande just nu - du gick media/film för typ 15 år sedan nu, those days are over. But just to get some of it out of me så är en av många ingångar (som redan avhandlats av tidigare akademiker men nog kan ges en spännande spinn) följande: hur förändrades sättet vi producerar och förstår "verklighet" på teve post 9/11, och vad händer när icke-dokumentär film anammar dom stilistiska karakteristiska som kännetecknar den dokumentära/nyhetliga rapporten - blir det någon form av reality arms race i ett försök att få oss som konsumenter att konsumera media som vi är ämnade att förstå som "autentisk", och vad har reality television haft för roll i denna utveckling? Hm okey that didn't work, now I just want to write about media production even more. Anywä jag lär ju ta mig själv tiden till att ta en rejäl funderare åtminstone på hur talent shows funkar och hur man kan utnyttja deras "procedurella algoritmer" för sina egna "just a cog in the machinery-syften", men jag ska söka till Idol som tidigast 2020 för att ge mig själv en ärlig chans att komma med bland topp 10, so let's let those thoughts rest for now and finish this off with the last minutes of det senaste idolavsnittet - avsnitt 13. Vad händer precis i slutet (42:11)?
Jepp, under presentationerna av dom 21 deltagarna som tagit sig vidare till kvalveckan får vi se flashbacks när Sebastian, Ida, och William presenteras - men inte när någon annan presenteras. Hell, jag tror inte det ens är en slump att Sebastian fick vara i mitten när alla 21 som gick vidare till kvalveckan filmades just där. Now this shit isn't an exact science direkt och helst skulle ju producenterna vilja hedge their bets och få varenda en av deltagarna att sticka ut på olika sätt och ge alla massor av exponering och screen time så att all angled are covered - both commonsensil(l)y/formally non-metaphorically and non-formally/formally metaphorically. Jag menar i amerikanska Idol säger domarna i princip samma sak till alla deltagare när dom väl gått vidare till live-momenten, det vill säga att dom är underbarast och bästast, fast med lite olika ord - the hyperbole is real ya'll, och jag kan tänka mig att skiten funkar som placebo (which marknads(förings)krafter tends to do), alltså även när man faktiskt vet att man blir manipulerad, which would mean that excessive amounts of redundant hyperbole doesn't cheapen specific utterances (I LÖÖVE you!) or even the experience as such (You get löve, you get löv - everyone gets löv!), but actually hightens it, får oss att känna att vi är in the room where it happens (which by the way is why people with cameras make sure to get other people with cameras on camera when reporting, or at least used to when I was watching news, as a way of hightening the sense that shit is important - stay tuned! - I mean it's the same reason why tv-show hosts turn to watch the screen when they're about to roll a clip of some kind, because we people are canned laughter type of social being-toward-lobster animals).
Och även om jag tror att det till viss del går att använda sig av massa olika sätt att exponera och producera (och säga saker) på så att alla som har sin favorit i Idol med lite god bias-vilja kan uppleva att just deras favorit är The Anointed One or an underdog or both simply because det är alltid röd gubbe när man ska över gatan (eller mer specifikt alltid den färg på gubben som det är på vårt inre), så tror jag ändå att reptilianerna i monokler och top hats sitter och dräglar bra mycket åt Sebastian och William (SW) just nu för dom have to play favorites at some point and to some degree, och jag får en mycket bättre (kvantitativt) och bättre (kvalitativt) bild av SW än vad jag någonsin fick av Ada Vox som ju åkte ut trots domarnas executive decision och social media popularity, och jag menar jag tror ju inte Ada var så pass introvert och/eller utan star power to make people weep/sympathize så att producenterna inte kunde bygga en character arc runt hen som faktiskt var intressant, och jag satt hela tiden och undrade vad det berodde på då jag ju efter hennes really awesome framträdande av Creep tänkte hon skulle vara med i topp-tre for sure, men efter And I Am Telling You I'm Not Going började bli lagom konfunderad på grund av att jag inte hade connectat till hen på ett personligt plan, tyckte hens sång var för divig/showig, och för att hen inte fick tillräckligt med röster av amerikanska befolkningen för att kvalificera till topp 10, och detta samtidigt som hon som enda deltagare direkt efter sitt uppträdande kvalificerades till topp 10 av domarna (där hon åkte ut direkt, såklart, because people had already made up their mind).
Kanske var domarnas gest i någon bemärkelse tom, inconsequential trots sin orgie i praise, och jag misstänker att det ska mycket till för att vända publikopinion i en talent show, vilket skulle innebära att producenterna visste mycket väl att Ada wasn't in the running anymore at the point of the executive decision, but nevertheless made one hell of a water-cooler sensation på grund av alla som tuned in på nätet för att se henne sjunga och därför bestämde sig för att låta henne vara med i finalen trots alla opinionsundersökningar dom säkert hade gjort som med ganska stor sannolikhet redan hade visat dom vilka tittarna skulle rösta hela vägen fram till topp tre och som dom därför borde satsa extra mycket på att sälja in (och ut). Idol is, after all, a popularity contest, and although one certainly doesn't have to be Miss Congeniality to win it (post makes sure your shadiest moments are redacted from canon - if you're not cast as the Big Bad, of course) one has to have enough popularity capital för att det som producenterna väljer att visa och vinkla på teve ska kunna skapa en koherent bild av en stjärna som funnit och fortsätter att finna sig själv. Det gäller liksom att som deltagare i en talent show type of media production skapa ett underlag för producenterna att skapa en Idol som slår ut in front of the consumer's eyes (och slår ut dom övriga deltagarna while doing so). Det gäller att skapa förutsättningar och material nog för post att se till att en blir till. Att make sure att tittarna kan se det som givet i en ska bli någon i världen, och detta genom att utiliza tittarnas undermedvetna magiska tänkande and their hopes that some of that star dust might rub off on them just by them supporting you - because we are proud lobsters and thus feel pride when stranger's succeed if we're convinced that we somehow "know" them, like them, or are like them. Men först och främst så måste den blivande Idolen helt enkelt see the potential for growth that the show affords them and grab it by the balls, gå igenom en arketypisk resa under dessa fifteen minutes, och fjärila ut på andra sidan - ut i sin fulla Sing Out Louise Pop Potential.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar