När jag gick i tankar på att starta den här bloggen så var jag övertygad om att den skulle vara på engelska. Jag föredrar ju att skriva på engelska och om jag vill att sidan ska kunna hittas av folk världen över så underlättar det om den är på ett språk som talas av fler än 10 miljoner personer. Och så är det roligt om folk faktiskt förstår vad som står här också när dom väl hittat hit. Jag ville att andra skulle kunna hitta det jag inte kunde hitta när jag funderade på det här med hormoner och träning. Jag ville att andra skulle hitta information och bli inspirerade. Förmodligen kommer det här inte att hända dock på någon större skala, och det har egentligen ingenting med språk att göra, och allt med det faktum att min blogg troligen kommer ha väldigt begränsad internet reach.
Det som fick mig att börja fundera på svenska som språk för bloggen var att det slog mig att om någon ska hitta min blogg till att börja med så krävs det att några fler än någon enskild någon har gjort bloggen tillräckligt stor för att kunna hittas till av denna någon någon till att börja med. Att tillräckligt många några har läst bloggen, dvs. Och då tänkte jag att svenskar nog ändå är ganska lata vad gäller deras engelska, trots att dom ska vara så himla bra på det enligt internationella standards. Jag insåg att jag kommer behöva marknadsföra bloggen från the ground up om jag vill att några fler än enskilda bekanta ska läsa skiten, och den sortens marknadsföring görs bäst just lokalt och därmed på svenska. I teorin är internet bortom nationella gränser, men jag tror att sådant teoretiserande inte hjälper mig något i praktiken, varpå jag just nu skriver på svenska och inte engelska. Svenengelskan blir ni inte av med dock då den är alldeles för ingrained i mitt sätt att tänka och skriva, men teh pure engelska slipper ni ju i alla fall. Och om någon faktiskt skulle hitta sig hit från annat håll där man inte snackar svenska så kan dom faktiskt kontakta mig. Which reminds me - jag borde ju fixa kontaktuppgifter även på engelska! Edit: It's fixed!
I klippet nedanför finns lite tävlings-bänkpressar på 65kg, marklyft på 90% efter nya maxberäkningar (150/135kg), assistansarbete i form av wide squats (för sumon) och så lite meningslösa rack pulls som jag fick för mig att utmana en annan person i. Vi kom upp i 170kg innan vi tröttnade och jag började känna att mina sköra händer nog inte ville ha mer i vilket fall som helst Annars har det varit lägre volym än vanligt då jag ju ska maxa på onsdag är tanken. Så det kommer vara fortsatt låg volym både idag och imorgon, men sen så jävlar!
"Being back on ones regimen" kan innebära flera saker. Det kan innebära att vara back on a regimen, det program som man har skapat för sig själv efter att ha vägt för- och nackdelar med olika aspekter av programmet, funderat över opportunity costs och kollat av om programmet stämmer överens med ens värderingar och mål. Men det kan också innebära att man är back on my regimen, då som något slags ultimat program, i form av att man är back on track vad gällers ens sacred pilgrimage, att man är on top of things vad gäller resan mot och genom ens autentiska jag. Att man har hittat sin väg åter igen, återhämtat sig efter en brief detour då man gick och gömde sig framför slöjan ännu en gång. Då jag inte har lust att skriva om mitt träningsprogram särskilt mycket just nu så tänkte jag istället skriva lite om den andra betydelsen av begreppet, den som innebär being back on my regimen och som innefattar lite historik kring min position vad gäller identitet, essentialism och autenticitet.
Because you see, för sex år sedan hade jag fullt upp med att skriva ett manifest, ett transmanifest som primärt till en början handlade om allt som var fel med transvården och allt som var fel med det så kallade "transnarrativet", dvs de berättelser och antagna sanningar som begränsade möjligheterna till ett respektabelt liv för alla de som inte föll in i den konventionella bilden av hur en transsexuell person skulle se ut och bete sig.
Manifestet fick snabbt nog arbetsnamnet "manyfestival" och hade ett namn som var två sidor långt och hade typ 25 fotnoter. Alltså själva namnet på manifestet hade 25 fotnoter, varav bara ett fåtal var referenser och resten var diverse utsvävningar och subversioner. Jag var väldigt inne på det här med distinktioner som ground/figure, form/content och andra spännande dikotomier som jag sökte leka med i detta monstruösa projekt, därav en titel som inte var konventionell by any stretch of the word. Efterhand så blev jag mindre sugen på att vara så experimentell med formen (på den tiden hade jag irriterat mig på min användning av ordet form för att beskriva, well, formen av ett ting, exempelvis, för visst är det fullt möjligt att vända på det och se på det hela som att the medium är the message/content, eller bara använda sig av ett språk som går bortom den distinktionen helt och hållet), och jag blev också mindre postmodern i min förståelse av världen.
På vilket sätt var jag då mer postmodern förr? Jo, i bemärkelsen att jag avskydde essentialistiska positioner, varav en var just könsidentitet som något många transpersoner (och folk generellt) hade en övertygelse var något som emanerade inifrån utan någon som helst social förankring. Jag såg min förmåga att införliva idén om existens före essens som ett tecken på min mognad, och jag såg min förmåga att kunna dekonstruera och använda mig av det socialkonstruktivistiska perspektivet på allting som ett tecken på min intellektuella vigor. I efterhand har jag förstått att det är vida överlägset att använda sig av båda sidorna av myntet, och jag har omvärderat den postmoderna position jag tog in absurdum som ett symptom på min jagsvaghet, förstått den som en patalogisk version av the "green meme", ett exempel på "boomeratis", som Ken Wilber kallar det.
Med andra ord så kom jag att omvärdera idén på att det inte finns något stabilt här i världen, att det inte finns något som kan härledas från en given position utan att kunna förnekas från en annan, och jag kom att omvärdera min ovilja att otvivelaktigt tro andra när dom sa att dom var kvinnor (eller män, men synnerligen kvinnor då det var dom jag var avundsjuk på) och inte hade några problem med att säga det. Jag skulle t om kunna komma till att säga det oftare om mig själv utan att känna mig falsk eller intellektuellt depriverad. Jag ville ju väl, åtminstone till så sätt att jag ville att människor och transkvinnor skulle få styrka från att erkänna sina val (som att "byta" kön) och få styrka från att ta ansvar för de val de gjorde, istället för att säga att de egentligen inte hade något val utan var tvungna att genomgå könskonfirmerande vård, att de inte kunde leva i de kroppar de hade - att de måste följa sin utstakade livslinje. Men det blev ändå fel, i mer än en bemärkelse.
Det var i min patologi som mina övertygelser var grundade egentligen, i min patologiska oförmåga att separera mitt från andras, i min patologiska oförmåga att känna mig bekväm i en jag-identitet, och i min patologiska oförmåga att känna mig trygg i någon slags grupptillhörighet överhuvudtaget (allting är ju bara oändligt kaotiska monader, man kan inte sätta ner foten i samma river twice!).
Jag hade ofta på den tiden Dr Phil och vad denna kallade för "livslinjen" som sinnesbild för vad som var fel med världen.
Att denna godtrogna, falska, självgoda "Doktor" kunde gå omkring och dra sina teleologiska icke-skämt genom att peka på den där jävla linjen han hade ritat upp och pekade på att man alltid hade en rätt och god väg att gå, alltid kunde hitta tillbaka till vägen om man behövde, att vägen faktiskt fanns där, att alla hade tillgång till vägen om de bara kände efter. Det gjorde mig så himla arg - jag hade ju för fan ingen väg! Och inte fan har Dr Phil det heller, han försöker bara dölja sin osäkerhet genom att gå in för skitsnacket han peddlar - säkerligen är livslinjen bara ett maktverktyg från Dr Phils sida, ett verktyg skapat för att på subtila sätt föra in sin egen åsikt om var andras vägar egentligen är och leder till. Det fick mig att dra mig till minnes en annan tudelad gestaltning av verkligheten, denna gång från Donnie Darko och den där jävla läraren som tvunget ville dela upp allting i "The Life Line", dvs menade att alla handlingar kunde härledas till antingen "love" eller "fear". If I didn't feel the love, well then I guess it had to be fear (eller hate) then!
Jag var mer av en vampyr på den tiden, en varelse med skadad moralkompass i någon bemärkelse, en idé jag har skrivit om från en icke-privat point of view i en text om Planescape Torment, ett av mina favoritspel. Idag tar jag istället mina egna känslor och erfarenheter in good faith. Jag tar inte världen generellt at face value (förutom när jag gör det typ hela tiden), men jag har respekt för qualia och empiriska data och är en kliniker/radikalt pragmatisk häxa som vågar ha sina sine qua nons. För John Proctor i The Crucible så var hans egna namn det som hade inte kunde leva eller dö utan och som han vägrade att sälja även när det kunde rädda hans liv.
Namnet, denna heliga, rationella, klyvare som John vägrade lämna ifrån sig, trots att hans persecutors redan hade
enligt honom själv "tagit hans själ" genom att få honom att göra saker
han aldrig skulle kunna sona för. För egen del så har jag kommit att tro både på min egen själ och min egen inre kvinna, min egen koppling till den eviga kvinnliga essensen, det jag inte kan leva utan. How quaint, and oddly satisfying. Slemmigt, men mättande, typ.
I slutändan så är att vara autentisk att vara inkonsekvent - verkligheten är fortfarande internt kluven och outtömlig. Att vara autentisk handlar om att vara
multipel, men det handlar om att vara det från en annan vantage point än den
relativistiska och jagsvaga sådana. Det är skillnaden mellan Joker som säger sig ha sett
förbi slöjan och upptäckt att den enda sanna responsen på den oändlighet
som finns bakom är galenskap, och den mystiker som införlivar
galenskapen from beyond i sin jag-struktur för att skapa ett autentiskt
jag med integritet och en spirituell styrka. I stil med Ken Wilbers idéer om rationalitet och utveckling så är jag övertygad om att autenticitet går genom egot, och inte genar förbi det. Själen hittar sin väg genom och bortom essenser, men går inte förbi dom helt och hållet. Själen i sig är essensen som möjliggör gående till att börja med.
Ibland känns det som att man är i en superposition av existens, i ett överflöd av val och sociala roller, överallt och därmed ingenstans, men det är en illusion som skapas av ens neurotiska försök att skärskåda istället för att intuitivt finna vägen, den som finns där om man vågar släppa taget.
Sanningen är den att livet ställer Den Stora Frågan, men svaret är inte något konceptuellt som kan
härledas från en given maxim, utan är ett självsäkert kliv utför klippan, en respons i form av
ytterligare en autentisk fråga - vart bär det av nu då?
Jodå, tyngdlyftningen får vara med vid sidan om och bli totalt ignorerad. Ja men den är åtminstone aktivt ignorerad! För jag tänker faktiskt på tyngdlyftning ibland. Och jag blir påmind om den av vissa på klubben också. Jag blir sällan sugen dock, annat än på cleans. Överkroppen är inte särskilt skoj för mig, känner mig så satans ineffektiv och så får jag ont i leder och axlar lätt också.
Men om jag inte kvalificerar till SM om en månad så tänkte jag inkorporera tyngdlyftning i mitt vanliga träningsschema för att se om lite lärarledd, fokuserad teknikträning kan göra att överkroppen kommer gilla tyngdlyftning mer, och för att se hur mycket gains det finns att hämta i teknikförbättring.
Innan tänkte jag att jag borde köra tyngdlyftning och styrkelyft i block, fokuserat och separerade från varandra, men det går ju inte för kör jag tyngdlyftning mer än 2-3ggr i veckan så blir min kropp inte särskilt glad. Och kanske är det för att min teknik är dålig, men ja, det är väl ingen anledning till att fortsätta slå huvudet mot väggen tillsvidare. Så jag tror jag kommer köra något 3-2-upplägg - styrkelyft tre gånger i veckan och tyngdlyftning två gånger, varje vecka. Äh vi får se vad min kropp pallar, jag vill ju köra ganska lätt och mycket teknik i tyngdlyftningen så kanske kan jag köra mer i början. Samtidigt vill jag veta hur mycket jag tappat så jag vet om jag har någon chans på SM nästa år, där jag med mina tidigare personbästa bara var 5kg från att kvalificera (om jag hade satt mina personbästa på tävling dvs, vilket inte hade hänt såklart). Men det är ju långt tills nästa års SM, liksom, så vem vet om jag kanske slår mina personbästa innan dess.
Mitt sheikoprogram på tre månader tajmande inte helt med toppningen till seriespelen så jag hade en vecka över för whatever för två veckor sedan, en vecka jag använde b la till att pröva på tyngdlyftning där jag fokuserade på teknik. Så här har ni lite klipp på det!
Sen påmindes jag faktiskt åter igen om att jag aldrig tappat en snatch bakåt i hela mitt liv, vilket ju jag borde ha försökt mig på med tanke på hur många snatches jag gjort. Eller ja jag borde rentav kanske ha tappat av misstag om inget annat! Jag minns första gången jag tappade en backsquat bakåt medvetet, bara för att få in känslan för det. Så att inte behövde vara rädd för att göra det av misstag. Och ja vikten hamnade ju inte på min häl eller lyckades strypa mig på något konstigt sätt, utan hamnade på golvet där den även fortsatte att vara trots att jag fick för mig att den kanske skulle hoppa upp igen på mitt smalben och knäcka det på mitten. Så här har ni mig när jag både medvetet droppar min första snatch någonsin, och sedan droppar min första snatch av misstag! Achievements unlocked!
Jag börjar bli för fet för ett fuck, som det kan heta. Nä så illa är det ju inte riktigt, då är det mer korrekt att säga att jag är för kemiskt kastrerad för ett fuck. För sedan jag bytte testosteronblockerare till just preparatet som används för kemisk kastrering, Androcur, så har jag fått uppleva, hm, let's call it #differentkindofgains. Ja det har ju inte blivit särskilt mycket erektioner eller personbästa i marklyft direkt, men desto mer inre ro och ASS ASS ASS ASS. Pah, I wish! Det har blivit TUMMY TUMMY TUMMY TUMMY! Det var ju inte det som var tanken, hallå?!
Jag må inte ha blivit för fet för ett fuck, men jag börjar bli för fet för att ha på mig mitt lyftarbälte.
Med tanke på att mitt midjemått gått upp 5-6cm (och att fettet primärt hamnat på sidorna så att jag för första gången faktiskt har love handles, vilket iofs känns bättre än ölmage) så är det inte konstigt att jag numera får bälta mig ett hål lösare. Vad som förvånar mig är att jag fortfarande får märken - för att fettet är i vägen eller nått sånt? Det här är som med växtvärken i brösten, man undrar ju - har alla ciskvinnor gått igenom det här? Varför har jag inte hört något tidigare om växtvärken förutom från transtjejer? Kanske för att jag inte umgicks med tjejer i tonåren? Well I guess that actually explains it. Då kvarstår dock frågan varför folk inte klagar på att det gör ont att böja med bälte för att bältet käkar på fettet.
Nå, tanken var ju faktiskt att gå upp i vikt, och nu har jag det. Men med tanke på att jag uppade mitt kaloriintag till runt 4000kcal/dag efter första seriespelen i styrkelyft och att det inte hände något på över en månad just förrän jag bytte preparat så undrar jag ju om inte androcuret har sänkt mina testosteronnivåer ytterliggare och att min kropp pga detta inte pallar förbränna såna enorma mängder mat som den ändå enligt folk inte ska ha någon business att kunna förbränna. Eller om min kropp bara fattade till slut, då jag gick upp två kg utan att knappt märka det, på två veckor kanske. Så jag minskade mina spaghettiportioner och slutade käka under träningspassen - gick tillbaka till mitt vanliga I eat whatever the fuck I want och anstränger mig inte för att vare sig gå upp eller ner i vikt. Och nu, två veckor senare, väger jag 62kg. I repeat: det var ju inte det som var tanken, hallå?!
Alright, dags att börja bli orolig inför seriespelen då jag ska väga högst 59kg om exakt en månad. Äh I got this - hold me while my beer osv. Hm, all this talk about alkohol får mig att fundera över huruvida jag kanske borde sluta hälla vin i all mat också? En trevlig vana jag började med sedan jag jäste mitt eget vin. It's #timetomakethechimi-fucking-CHANGES!
Oh who are we kidding - jag kommer köra matvarianten av cardio i form av broccoli.
Jag tänkte ju att jag skulle köra cardio varje dag nu när jag inte är ute med tidningarna varje natt, men det har ju inte hänt. Lägligt nog har jag haft tre förkylningar på tre veckor vilket gjort att jag inte pallat, och den sista förkylningen har hållit på i en vecka nu. Imorgon är jag återställd, för då är det fest. Hm, kanske har synden och arbetslösheten straffat sig. Jag har ju faktiskt fortsatt äta som om inget har hänt. Och festat som om jag inte varit förkyld. Kanske är det inte androcurets fel ändå. Good body! Bad Ada!
Så det är bara att dra ner ytterligare på spaghettiportionerna, börja bli vän med hungerkänslan, och be till the goddess of all things perky and squeeze friendly om att få behålla mina små biskvier medan jag bantar. Nej vänta, deffar, heter det ju - jag är väl fortfarande styrkelyftare för guds skull!
Idag fick vi ett par nya stänger på gymmet! Jag pustade och frustade för att få händerna på dom. Jesus, jag blev svettigare än vad jag någonsin blivit av att styrkelyfta. Till slut gick det, och så fick jag pröva träningsstången (den jag marklyfter med och har en vit bredsida istället för röd).
Jag ber om ursäkt för vattenstämpeln, ny dator and stuff.
Jag var öm i min rotator cuff ett tag där, innan Martin Rosell som har rehabat flera styrkelyftare på Malmö Lyftarklubben tog tag i mig och klämde på mig och jag sa aajj ajjj aaaajjj aaaaajjj aaaaaaaaaaj varpå han sa att jag skulle sluta bänka i en vecka helt, knarka antiinflammatoriska och sedan klämma skiten ur vissa muskler där vid armhålan med hjälp av en boll. Så detta gjorde jag, och det blev bättre efter ett tag, och egentligen först när jag började foamrolla/ballrolla vid armhålan. Det gjorde ont, men gjorde att det gjorde desto mindre ont när jag sedan började bänka med seriösa vikter igen. Så här får ni ett klipp på mitt första seriösa bänkförsök efter tio dagars uppehåll (57.5kg x2) och sedan ett klipp ungefär en vecka senare efter att jag har upptäckt att jag kan ha benen ut åt sidan istället för bara rakt fram för att få en mer stabil grund och vad som faktiskt i klippet även ser ut som en större brygga. Vikten är även här 57.5kg, och jag har sedan överbelastningen börjat köra fler reps som ser ut som det i detta klipp, dvs reps som inte är tävlingsgodkända (där måste man vänta med vikten på bröstet/sternum i ett par sekunder innan domaren ropar "press!"), helt enkelt för att det belastar väldigt mycket på axlarna. Jag körde varenda rep som om det vore tävling dom senaste månaderna för att jag skulle få in rytmen och inte känna mig så osäker på framtida tävlingar, men nuförtiden kör jag mest några få tunga reps/träning med tävling i åtanke.
