Introducing - #backonmyregimen

"Being back on ones regimen" kan innebära flera saker. Det kan innebära att vara back on a regimen, det program som man har skapat för sig själv efter att ha vägt för- och nackdelar med olika aspekter av programmet, funderat över opportunity costs och kollat av om programmet stämmer överens med ens värderingar och mål. Men det kan också innebära att man är back on my regimen, då som något slags ultimat program, i form av att man är back on track vad gällers ens sacred pilgrimage, att man är on top of things vad gäller resan mot och genom ens autentiska jag. Att man har hittat sin väg åter igen, återhämtat sig efter en brief detour då man gick och gömde sig framför slöjan ännu en gång. Då jag inte har lust att skriva om mitt träningsprogram särskilt mycket just nu så tänkte jag istället skriva lite om den andra betydelsen av begreppet, den som innebär being back on my regimen och som innefattar lite historik kring min position vad gäller identitet, essentialism och autenticitet.

Because you see, för sex år sedan hade jag fullt upp med att skriva ett manifest, ett transmanifest som primärt till en början handlade om allt som var fel med transvården och allt som var fel med det så kallade "transnarrativet", dvs de berättelser och antagna sanningar som begränsade möjligheterna till ett respektabelt liv för alla de som inte föll in i den konventionella bilden av hur en transsexuell person skulle se ut och bete sig.

 

Manifestet fick snabbt nog arbetsnamnet "manyfestival" och hade ett namn som var två sidor långt och hade typ 25 fotnoter. Alltså själva namnet på manifestet hade 25 fotnoter, varav bara ett fåtal var referenser och resten var diverse utsvävningar och subversioner. Jag var väldigt inne på det här med distinktioner som ground/figure, form/content och andra spännande dikotomier som jag sökte leka med i detta monstruösa projekt, därav en titel som inte var konventionell by any stretch of the word. Efterhand så blev jag mindre sugen på att vara så experimentell med formen (på den tiden hade jag irriterat mig på min användning av ordet form för att beskriva, well, formen av ett ting, exempelvis, för visst är det fullt möjligt att vända på det och se på det hela som att the medium är the message/content, eller bara använda sig av ett språk som går bortom den distinktionen helt och hållet), och jag blev också mindre postmodern i min förståelse av världen.

På vilket sätt var jag då mer postmodern förr? Jo, i bemärkelsen att jag avskydde essentialistiska positioner, varav en var just könsidentitet som något många transpersoner (och folk generellt) hade en övertygelse var något som emanerade inifrån utan någon som helst social förankring. Jag såg min förmåga att införliva idén om existens före essens som ett tecken på min mognad, och jag såg min förmåga att kunna dekonstruera och använda mig av det socialkonstruktivistiska perspektivet på allting som ett tecken på min intellektuella vigor. I efterhand har jag förstått att det är vida överlägset att använda sig av båda sidorna av myntet, och jag har omvärderat den postmoderna position jag tog in absurdum som ett symptom på min jagsvaghet, förstått den som en patalogisk version av the "green meme", ett exempel på "boomeratis", som Ken Wilber kallar det.

Med andra ord så kom jag att omvärdera idén på att det inte finns något stabilt här i världen, att det inte finns något som kan härledas från en given position utan att kunna förnekas från en annan, och jag kom att omvärdera min ovilja att otvivelaktigt tro andra när dom sa att dom var kvinnor (eller män, men synnerligen kvinnor då det var dom jag var avundsjuk på) och inte hade några problem med att säga det. Jag skulle t om kunna komma till att säga det oftare om mig själv utan att känna mig falsk eller intellektuellt depriverad. Jag ville ju väl, åtminstone till så sätt att jag ville att människor och transkvinnor skulle få styrka från att erkänna sina val (som att "byta" kön) och få styrka från att ta ansvar för de val de gjorde, istället för att säga att de egentligen inte hade något val utan var tvungna att genomgå könskonfirmerande vård, att de inte kunde leva i de kroppar de hade - att de måste följa sin utstakade livslinje. Men det blev ändå fel, i mer än en bemärkelse.

Det var i min patologi som mina övertygelser var grundade egentligen, i min patologiska oförmåga att separera mitt från andras, i min patologiska oförmåga att känna mig bekväm i en jag-identitet, och i min patologiska oförmåga att känna mig trygg i någon slags grupptillhörighet överhuvudtaget (allting är ju bara oändligt kaotiska monader, man kan inte sätta ner foten i samma river twice!).

Jag hade ofta på den tiden Dr Phil och vad denna kallade för "livslinjen" som sinnesbild för vad som var fel med världen.

 
Att denna godtrogna, falska, självgoda "Doktor" kunde gå omkring och dra sina teleologiska icke-skämt genom att peka på den där jävla linjen han hade ritat upp och pekade på att man alltid hade en rätt och god väg att gå, alltid kunde hitta tillbaka till vägen om man behövde, att vägen faktiskt fanns där, att alla hade tillgång till vägen om de bara kände efter. Det gjorde mig så himla arg - jag hade ju för fan ingen väg! Och inte fan har Dr Phil det heller, han försöker bara dölja sin osäkerhet genom att gå in för skitsnacket han peddlar - säkerligen är livslinjen bara ett maktverktyg från Dr Phils sida, ett verktyg skapat för att på subtila sätt föra in sin egen åsikt om var andras vägar egentligen är och leder till. Det fick mig att dra mig till minnes en annan tudelad gestaltning av verkligheten, denna gång från Donnie Darko och den där jävla läraren som tvunget ville dela upp allting i "The Life Line", dvs menade att alla handlingar kunde härledas till antingen "love" eller "fear". If I didn't feel the love, well then I guess it had to be fear (eller hate) then!

Jag var mer av en vampyr på den tiden, en varelse med skadad moralkompass i någon bemärkelse, en idé jag har skrivit om från en icke-privat point of view i en text om Planescape Torment, ett av mina favoritspel. Idag tar jag istället mina egna känslor och erfarenheter in good faith. Jag tar inte världen generellt at face value (förutom när jag gör det typ hela tiden), men jag har respekt för qualia och empiriska data och är en kliniker/radikalt pragmatisk häxa som vågar ha sina sine qua nons. För John Proctor i The Crucible så var hans egna namn det som hade inte kunde leva eller dö utan och som han vägrade att sälja även när det kunde rädda hans liv.

 
Namnet, denna heliga, rationella, klyvare som John vägrade lämna ifrån sig, trots att hans persecutors redan hade enligt honom själv "tagit hans själ" genom att få honom att göra saker han aldrig skulle kunna sona för. För egen del så har jag kommit att tro både på min egen själ och min egen inre kvinna, min egen koppling till den eviga kvinnliga essensen, det jag inte kan leva utan. How quaint, and oddly satisfying. Slemmigt, men mättande, typ.

I slutändan så är att vara autentisk att vara inkonsekvent - verkligheten är fortfarande internt kluven och outtömlig. Att vara autentisk handlar om att vara multipel, men det handlar om att vara det från en annan vantage point än den relativistiska och jagsvaga sådana. Det är skillnaden mellan Joker som säger sig ha sett förbi slöjan och upptäckt att den enda sanna responsen på den oändlighet som finns bakom är galenskap, och den mystiker som införlivar galenskapen from beyond i sin jag-struktur för att skapa ett autentiskt jag med integritet och en spirituell styrka. I stil med Ken Wilbers idéer om rationalitet och utveckling så är jag övertygad om att autenticitet går genom egot, och inte genar förbi det. Själen hittar sin väg genom och bortom essenser, men går inte förbi dom helt och hållet. Själen i sig är essensen som möjliggör gående till att börja med.

Ibland känns det som att man är i en superposition av existens, i ett överflöd av val och sociala roller, överallt och därmed ingenstans, men det är en illusion som skapas av ens neurotiska försök att skärskåda istället för att intuitivt finna vägen, den som finns där om man vågar släppa taget.

Sanningen är den att livet ställer Den Stora Frågan, men svaret är inte något konceptuellt som kan härledas från en given maxim, utan är ett självsäkert kliv utför klippan, en respons i form av ytterligare en autentisk fråga - vart bär det av nu då?



....