Marklyftet - en uppdatering

Det blir med största sannolikhet så att jag inte kommer kvalificera till SM i år. Den primära anledningen heter satans jävla marklyft. Min bästa vän har numera blivit min värsta fiende. Jag tog ju 165kg för över ett år sedan, och ett par gånger sedan dess har jag tagit 167.5kg. Sedan jag började med hormonbehandlingen (till en början enbart i form av östrogen) i juni 2015 så har det inte blivit särskilt många nya personbästa, och egentligen har det mest blivit 2.5kg förbättring i marklyftet pga teknik, och lite mer i knäböjen, även där pga förbättrad teknik och t om en helt annan grundinställning till knäböjen som resulterade i en väldigt ovanligt men starkt tävlingslyft. Då jag inte kunde lyfta mer i marklyftet vad jag än gjort det senaste året så bestämde jag mig i december för att pröva mig på det som var målet hela tiden under min första Sheikocykel under förra sommaren, fast denna gång gå ner i vikt istället för att ta mer vikt. Jag gick ner till 55.1kg och lyckades då med målet att ta tre gånger min kroppsvikt. Dagen efter började jag ta testosterondämpande, och jag tror att mitt marklyft har dalat sakta men säkert sedan dess, men att jag märkte det först för kanske en månad sedan när jag skulle ta 90% av mitt max enligt mitt program men misslyckades. Som att gå rakt in i en vägg, liksom.

Redan på första seriespelet för två månader sedan tog jag inte mer än 155kg, men jag skyllde det på tidigare förkylning, att jag jobbade natt innan tävlingen, att jag bryggade för hårt i bänken, att jag var trött och nervös, och att tävlingen höll på så länge. I efterhand så tror jag att dessa saker säkerligen inverkade på mitt resultat, men att jag nog förmodligen även hade lägre testosteronnivåer och därmed började bli klenare. Att denna tanke helt ärligt inte ens slagit mig förrän nu säger nog ganska mycket om hur hårt jag gått in för att bli starkare trots att mina testonivåer numera ligger inom det kvinnliga spektrumet, och hur hårt jag faktiskt var övertygad om att det går. Men det verkar som att det kanske inte blir så ändå, och att jag tappat åtminstone i någon slags maximal anspänningsförmåga, om inget annat.

Det som är intressant är ju att jag inte verkar ha tappat i knäböjen, och inte heller särskilt mycket i bänken. Som att marklyftet skulle vara det manligaste av lyften, liksom. Jag hade ju hoppats på att få slippa mina stora biceps och breda axlar som ju är väldigt manligt kodade, och tänkte då att eh jag offrar tio kg i bänken för att se mer feminin ut, men så slog det mig inte att det kanske är marklyftet jag kommer få offra till vid kvinnlighetens altare. Vart exakt förlorar jag muskler då, ens? Kanske inte överhuvudtaget, utan bara förmåga att använda dom till fullo? Hur det än är med den saken så ska jag ta och spekulera litegrann i det här med maximal anspänning. Efterhand har jag nämligen upptäckt att jag numera är starkare i en marklyft-stance som innefattar att inte stå lika bra isär med benen. Innan körde jag ju så mycket sumo som bara är möjligt, och jag är fortfarande starkare i en sådan position när det kommer till submaximala vikter. Men när jag kommer upp i en viss vikt så fungerar inte den ställningen längre, utan istället behöver jag stå smalare. The cut-off point för detta verkar vara någonstans vid 140kg. Vilket är väldigt spännande då 135kg fortfarande går bättre med maximal sumo. I videon nedanför så kör jag först 135kg med min tävlingsställning, och sedan med den modifierade sumoställningen. Sedan prövar jag 150kg med båda, och misslyckas med båda.

Måhända ser det inte ut som att det är så stor skillnad mellan de två 135kg-lyften, men det kändes definitivt. Vad gäller 150kg-lyften så fick jag ju inte ens upp vikterna från marken med min gamla teknik. Min teori är att the sticking point vid maximal bredd är i början av lyftet, och att om jag då har tappat i maximal anspänning, så kan jag förflytta the sticking point uppåt genom att stå smalare och därmed lyfta mer. Att jag skulle tappa vikten sådär i slutet precis innan lockout är för mig helt unprecedented, och jag tror faktiskt inte det hade med greppet att göra ens, utan att det hade att göra med någon slags total shutdown, typ nä jag pallar bara inte fuck this drop boom bang.

Jag kommer månaden innan tävlingen köra marklyft två gånger i veckan istället för en, och så kommer jag att experimentera med bredden på min sumo för att hitta den gyllene medelvägen. Det blir fler reps, på lite lägre vikter. På tal om reps så sägs det ju att kvinnor överlag är bättre på att reppa än män. Jag har ingen aning om det här stämmer, men en anledning till att jag inte fattade att jag tappat 20kg i marklyftet var ju för att 80%1RM fortfarande har känts som just 80% och inte 90%. Så jag tror faktiskt att min repping-förmåga har blivit bättre, och det har inget med volymen jag leker att göra med då jag har kört mer eller mindre lika mycket volym det senaste året. Förr när jag kollat på min relativa rep power så har jag kommit fram till att jag är skitkass på att reppa, b la genom att kolla på den här sidan. Treor på 90%1RM klarar jag inte av. Och tior på 70% klarar jag definitivt inte av. Det skulle vara intressant att testa för att se om jag klarar detta nuförtiden. Kanske kommer jag inte göra det i bänken eller böjen för att dom stått stilla, medan jag i marklyft med mitt nya max på ungefär 150kg skulle kunna reppa 135kg tre gånger helt enkelt för att mitt max har varit högre tidigare.

Säkert är i alla fall att jag numera inte kan låtsas som om ingenting har hänt längre, och jag behöver därmed ändra intensiteten i min träning. Jag misstänkte att jag skulle bli svagare med tiden men tänkte beräkna mina träningsvikter utifrån mitt gamla max tills jag fick hard evidence om att jag faktiskt blivit svagare, och nu när jag misslyckats med 90%1RM i marklyft ett par gånger vid olika tillfällen så tror jag det är dags helt enkelt - jag behöver göra min fiende till min vän åter igen. Marklyftet var ju mitt favoritlyft förr, och innan jag körde något särskilt program så markade jag alltid på måndagar för att bli peppad inför resten av veckan. Dom senaste månaderna har knäböjen och dess olika variationer som jag lekt runt med blivit mitt favoritlyft, men faktiskt innan jag ens upptäckte att jag blivit svagare i marklyftet. Jag hade en misstanke om att jag älskade marklyftet för att jag var så bra på det, men det stämmer nog inte, med andra ord. Jag älskade marklyftet redan när jag drog 80-90kg, också.

Jag kanske har något att lära mig från Elle i Legally Blonde?

Nå, vi avslutar detta inlägg med lite mer frustande och pustande över att vikterna inte vill böja sig till min vilja.