När man hamnat rätt

Det är spännande hur lite man förstår förrän man kan förkroppsliga förståelsen. Förrän teori blir praktik. Förrän man slutar hålla andan och andetagen kommer till en, från en, en efter en. När steget utför blir till stegen som är och slutligen blir en del av ens vardag.

Jag har ju vetat att jag vill ha en mer feminin kropp hela tiden. Men det är först sedan jag fått ner testosteronnivåerna till kvinnotypiska nivåer och sen även tagit steget till att presentera mig som kvinna i större utsträckning som det blivit tydligt både hur viktigt det är för mig, och hur otvivelaktigt rätt dessa beslut är för mig. För visst har jag haft tvivel. Av många olika slag. Ungefär 15 år av tvivel, faktiskt. Och varje tvivel förstorades upp, både av mig, vården och världen generellt. För det är ju ett så himla stort beslut, man måste vara helt säker, det ska kännas helt rätt, osv. Sägs det. Och visst är det ett stort beslut på många sätt och viss, men det betyder inte att man inte ska ta det trots en massa tvivel. Könsutredarna sa till mig att om jag verkligen var transsexuell så skulle tvivlen bli mindre och mindre. Det tror jag inte är ett vettigt krav eller en vettig sak att säga till någon med mycket tvivel. Jag tror mycket väl att tvivel kan bli större ju längre tid man väntar och faktiskt tvivlar, ungefär som alla tvivel, stora som små, kan get helt out of proportion om man bara blåser upp dom tillräckligt mycket. Chansen finns att när du väl tar beslutet så kommer du att undra varför i helvete du tvivlade till att börja med. Så känns det för mig i alla fall. Så himla bra. Så himla rätt.

I'm a woman. Now can someone convince me of what I just said?

Det är även först nu dom senaste månaderna som jag insett hur viktigt det är för mig att ses som kvinna av andra. Att det alltid har gjort det, men att det som hindrat och hindrar mig fortfarande från att förankra detta behov socialt i min omgivning är rädsla för att omgivningen inte ska vilja gå med på mina önskemål eller helt enkelt inte kommer kunna se mig som kvinna hur mycket dom än försöker. Och det är först nu när jag ändrat kön på Tinder till kvinna (genom att installera en jättegammal version av Tinder där man kan ställa in kön manuellt) som jag inser hur mycket jag saknat att vara romantiskt involverad med andra som just kvinna.

  (den här bilden förklarar hur dom på andra sidan interwebsen känner av mitt autentiska varande)

Visst leder ett sådant stort steg och utelämnande till nya tvivel, tvivel i stil med "kommer jag att duga som kvinna", "kommer dom dejta mig bara för att dom är bi-curious", osv, men att vara ärlig mot mig själv och andra ger mig en grund att stå på som jag kan hantera potentiella tvivel och nederlag från. Det ger mig även självförtroende på ett sätt som ett icke-autentiskt liv inte kan ge. Problemet innan har varit att jag känt mig fejk som man, att jag upplevde det som att jag bara spelade en roll och inte var mig själv, men att jag även kände mig fejk som kvinna då jag ju uppenbarligen inte var en kvinna i omvärldens ögon. Det är jag förvisso fortfarande inte verkar det som att döma av folks spontana könande av mig, så jag vet faktiskt inte varifrån all min kraft kommer ifrån. En sådan kraft trodde jag att jag bara kunde få genom att avskärma mig från den sociala sfären och leva i min egen bubbla av övertygelse, men nu verkar det som att jag känner kraften just för att jag lever i världen.

Det är väldigt skönt att det verkar som att andra gillar mig bättre när jag får vara den jag är innerst inne. Don't ask me what kind of sorcery (or witchcraft mayhap) this is, men det verkar fungera just precis så för ju mer av en man jag framställer mig som i den elektroniska datingsfären desto mindre respons får jag. Är man mer tråkigt och praktiskt lagd så kan man läsa det hela som att jag har misslyckats totalt som man i samhället och därför inte har något som helst maskulint erotiskt kapital men har tillräckligt mycket erotiskt kapital som någon prefix-feminin och för att kunna dejta som något mittemellan könen - eller som kvinna rentav. Och ja det är inte en tolkning som motsäger min egen egentligen, frågan är ju då snarare varför jag inte alls har någon erotic pull som man - om det är för att jag helt enkelt inte "har det i mig" eller om jag ser ut för mycket som en bög/inte har tillräckligt hög status bland män för att anses vara attraktiv som man för kvinnor.

Vissa saker är dock sig lika på tinder, som att jag är den som tar initiativ till kontakt med folk när man väl har matchat. Men jag tar det inte personligt då jag har förstått att kvinnor är svåra på det där sättet och att de även när de letar efter kvinnor får för sig att dom inte behöver anstränga sig alltför mycket på köttmarknaden. Men ändå. In the end it doesn't matter för att just nu känner jag mig hoppfull vad gäller mina möjligheter att kunna älska och älskas som kvinna.