När man både vill och inte vill gå upp i vikt

Jag börjar bli för fet för ett fuck, som det kan heta. Nä så illa är det ju inte riktigt, då är det mer korrekt att säga att jag är för kemiskt kastrerad för ett fuck. För sedan jag bytte testosteronblockerare till just preparatet som används för kemisk kastrering, Androcur, så har jag fått uppleva, hm, let's call it #differentkindofgains. Ja det har ju inte blivit särskilt mycket erektioner eller personbästa i marklyft direkt, men desto mer inre ro och ASS ASS ASS ASS. Pah, I wish! Det har blivit TUMMY TUMMY TUMMY TUMMY! Det var ju inte det som var tanken, hallå?!

Jag må inte ha blivit för fet för ett fuck, men jag börjar bli för fet för att ha på mig mitt lyftarbälte.

Med tanke på att mitt midjemått gått upp 5-6cm (och att fettet primärt hamnat på sidorna så att jag för första gången faktiskt har love handles, vilket iofs känns bättre än ölmage) så är det inte konstigt att jag numera får bälta mig ett hål lösare. Vad som förvånar mig är att jag fortfarande får märken - för att fettet är i vägen eller nått sånt? Det här är som med växtvärken i brösten, man undrar ju - har alla ciskvinnor gått igenom det här? Varför har jag inte hört något tidigare om växtvärken förutom från transtjejer? Kanske för att jag inte umgicks med tjejer i tonåren? Well I guess that actually explains it. Då kvarstår dock frågan varför folk inte klagar på att det gör ont att böja med bälte för att bältet käkar på fettet.

Nå, tanken var ju faktiskt att gå upp i vikt, och nu har jag det. Men med tanke på att jag uppade mitt kaloriintag till runt 4000kcal/dag efter första seriespelen i styrkelyft och att det inte hände något på över en månad just förrän jag bytte preparat så undrar jag ju om inte androcuret har sänkt mina testosteronnivåer ytterliggare och att min kropp pga detta inte pallar förbränna såna enorma mängder mat som den ändå enligt folk inte ska ha någon business att kunna förbränna. Eller om min kropp bara fattade till slut, då jag gick upp två kg utan att knappt märka det, på två veckor kanske. Så jag minskade mina spaghettiportioner och slutade käka under träningspassen - gick tillbaka till mitt vanliga I eat whatever the fuck I want och anstränger mig inte för att vare sig gå upp eller ner i vikt. Och nu, två veckor senare, väger jag 62kg. I repeat: det var ju inte det som var tanken, hallå?!

Alright, dags att börja bli orolig inför seriespelen då jag ska väga högst 59kg om exakt en månad. Äh I got this - hold me while my beer osv. Hm, all this talk about alkohol får mig att fundera över huruvida jag kanske borde sluta hälla vin i all mat också? En trevlig vana jag började med sedan jag jäste mitt eget vin. It's #timetomakethechimi-fucking-CHANGES!

Oh who are we kidding - jag kommer köra matvarianten av cardio i form av broccoli.

 

Jag tänkte ju att jag skulle köra cardio varje dag nu när jag inte är ute med tidningarna varje natt, men det har ju inte hänt. Lägligt nog har jag haft tre förkylningar på tre veckor vilket gjort att jag inte pallat, och den sista förkylningen har hållit på i en vecka nu. Imorgon är jag återställd, för då är det fest. Hm, kanske har synden och arbetslösheten straffat sig. Jag har ju faktiskt fortsatt äta som om inget har hänt. Och festat som om jag inte varit förkyld. Kanske är det inte androcurets fel ändå. Good body! Bad Ada!

Så det är bara att dra ner ytterligare på spaghettiportionerna, börja bli vän med hungerkänslan, och be till the goddess of all things perky and squeeze friendly om att få behålla mina små biskvier medan jag bantar. Nej vänta, deffar, heter det ju - jag är väl fortfarande styrkelyftare för guds skull!