Om att vara transfeminin och (inte längre) lyfta tunga vikter (men tunga ämnen)
torsdag 21 april 2016
No more Miss Nice Cooties/Cooter
Nu är förkylningen över. Ja typ över då - jag har ju fortfarande hostattacker, särskilt på morgonen. Men förkylningen är över såtillvida att det uppsving av energi som jag får när jag är förkyld är borta. Det verkar nästan som att det faktum att mitt immunförsvar måste kämpa extra hårt gör att jag plötsligt kan exempelvis läsa och skriva i längre än en halvtimme utan att hålla på att somna eller få fysiskt ont i kroppen av det. Så trots att jag mår skit i övrigt under en förkylning, så brukar jag även se det som en chans att få saker gjorda som jag annars inte får gjort för att jag helt enkelt mår så jävla piss av det. Förkylningen har gjort att jag kunnat uppdatera bloggen väldigt ofta exempelvis. Det faktum att jag är arbetslös gav mig möjligheten att spendera tid på bloggen, men utan förkylningen så vore innehållet inte lika klartänkt, hade inte varit lika mycket, och hade definitivt inte varit lika inspirerat och roligt att skriva. Nu exempelvis kämpar jag som fan för att ta mig igenom den här texten och den generella kroppssmärtan som kommer med överansträngning. Det är som att banka huvudet in i en vägg och det enda jag vill göra är att sova, men jag kan inte ens göra det för att jag då får en stressreaktion.
Nu blir det mesta lite på sparlåga misstänker jag, vilket kanske inte ni märker jättemycket då jag redan har en massa skrivet sedan tidigare som jag kommer posta dom närmaste veckorna. And it's not even post-max day depression av något slag då jag började skriva på det här inlägget för ett par dagar sedan då jag märkte en tydlig skillnad i produktivitet och antalet power naps jag behövde ta. Att de inte hjälper lika mycket längre, inte ens då jag faktiskt lyckas somna en stund.
Det är intressant hur man kan vara tacksam för lite sjukdom. När effekterna av ens själsliga sjukdom gör att man blir tacksam för lite hederlig förkylning för att man då får mycket bättre koncentrationsförmåga än man någonsin har annars. Det är faktiskt ganska deppigt, hela grejen, men jag vet att jag kommer hitta tillbaka till energin och inspirationen igen, liksom. Om inget annat så kommer det alltid fler förkylningar, just you wait. Which is exactly what I'm gonna do - bide my time.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar