Identify - en serie om transatleter i fem delar

Den Olympiska Kommitténs internetkanal har skapat en serie i fem delar, Identify, som handlar om fem transatleter, utifrån ett annat perspektiv än det som söker kritisera eller rättfärdiga den olympiska kommitténs rekommendationer gällande transatleter och sportutövande. Som Greg Groggel från den olympiska kanalen säger angående Identifys fokus: "I think there are misconceptions about trans athletes. For the casual sports fan, the place they go to is "Is it fair?" or "Are these athletes trying to cheat?" And they are missing the point entirely. The main thing was showing a very human side to transgender athletes".

Första delen handlar om Chloe Anderson, som är transkvinna, och resten av delarna handlar om transmaskulina atleter, som jag bryr mig om för lite för att kolla upp. Checka om ni är nyfikna!

Sångidoler

Jag älskar musik, och jag älskar att sjunga. Både musiken och sången har haft en mer prominent roll i mitt liv det senaste året än vad den haft innan, och således har jag även skrivit lite om sång på bloggen, och har till och med en tag (#hallelujah) för det. Något mer som jag har är sångidoler, något dom flesta som sjunger nog har, och åtminstone för mig är det inte samma idoler som mina mer "generella" musikidoler (exempelvis Opeth, som har ganska få låtar jag har lust att sjunga). Vad skiljer en "generell idol" från en "sångidol" då? För mig är en sångidol en person vars sång fyller mig till bristningsgränsen med känslor, men även med inspiration till att sjunga själv, och då specifikt det den potentiella sångidolen själv sjunger. Ett problem med mina sångidoler är att dom alla är kvinnor som är popstjärnor, och således sjunger högre än stackars tenor me, men inte gör det att jag vill sjunga som dom any goddamn less. So - vilka är mina sångidoler då?

Topp Tio-lista, i alfabetisk ordning:

Alicia Keys
Adele
Ariana Grande
Beyoncé
Carrie Underwood
Christina Aguilera
(Helena Sjöholm)
Madison Bailey
Mariah Carey
Shakira

Alicia Keys. Oh baby, I just keep on fallin' in love with you - 'twould seem it's my karma! Fallin' från debutalbumet är still going strong, och No One still makes my heart beat on - be still my heart! So much soul - love it.

Adele. Get bodied son, cuz' Adele be rollin deep! Rolling in the Deep är the obvious choice to showcase Adele's passion och röst, och för att få er att förstå varför hon är en av mina sångidoler.

Ariana Grande. Girl, even though I love you, I wanna luv ya! Jag älskar Grande's Problem, vars enda problem är att det raises the singing bar a notch. Och det är inte för rappen jag älskar Problem, utan för hennes rösts attityd och självklarhet - men rappen är flawless även den. Which brings us to the fourth idol--

Beyoncé. Favoritlåten är (fortfarande) Survivor som framfördes av Destiny's Child back in the day då ZTV och Voxpop var en grej, och alla medlemmarna av gruppen var skitgrymma på. Vill man bli surrounded av solo-Beyoncés flawless embrace så låter man Halo tysta ens doubts och väcka ens gloria.

Carrie Underwood. En artist jag fick höra talas om först förra veckan, men som passar mig som hand i handsken nu när jag är inne på Christian Worship music. Before He Cheats är en härlig blandning av country, rock, blues, och gospel, och är Carrie Underwood då jag gillar henne som mest - with bite, och med en husky röst som innehåller just a hint of whisky.

Christina Aguilera. What a girl wants? I like my Christina's like I like my Carrie's - beautiful, dirrty, and can't-be-held-down-able. En låt som uppfyller alla dom kriterierna är Fighter, som kanske är min absoluta favorit i sångkategorin "I'm still standing post breakup" (romantic or otherwise), en kategori inom vilken även Survivor är, come to think of it. Och herre jävlar vad Christina står på sig med den rösten. Älskar sättet hon tar plats på med sin röst. Jag menar checka vad som händer när hennes röst och hela varelse klampar in i Lady Marmelade. #hallelujah indeed. Om jag hade en genie in a bottle och den hade gett mig möjligheten att ha någons sångröst så finns det en ganska stor chans att jag valt Aguileras. Hade gett båda mina bröst för att låta som Aguilera när hon framför Impossible på American Music Awards.

Madilyn Bailey. "Who the hell is Madilyn Bailey?", you might ask. Ja särskilt känd är hon inte, jämfört med dom andra namnen på listan. Vad trevligt att kunna komma med något besides the usual suspects, then. För bara drygt en vecka sedan kom en ny låt som låter hennes underbara stämma komma till rätta, i form av en Justin Bieber VS Selena Gomez MASHUP. Den blandning av skörhet och styrka hennes röst ger uttryck för samtidigt är femmetastic. Like how does she even? Jag älskar duetterna hon gör med folk, och det var genom just en duett (på Say You Won't Let Go) som jag upptäckte henne, en fantastisk cover som får det att tåra i mina ögon bara jag tänker på den. Och bara för att hon förmodligen är okänd för er, så får ni en tredje låt också, i form av hennes cover av Rockabye, en låt som hon verkligen förstår på djupet handlar om, till skillnad från Clean Bandit som tyckte att Sean Paul var en vettig person att tolka den.

Mariah Carey. "When in Rome", vilket är varför mitt val för Mariah som ju är okänd för sin range är Emotions, som soars way high. Man she be hittin' them high notes so consistently that the judges start calling knockout before the first round even begins!

...

Men, Ada! Kan det vara - första sportmetaforen någonsin?

Well, I'm only saying that those high notes for most singers would be behind the eight ball, and while in Mariah's presence they're consistently down for the count, most other singers drop the ball and are sidelined/put on the bench just by having them in their court and/or wheelhouse and/or ballpark!

I'm on a winning streak here, folks. Guess you could say that I knocked it out of the park and/or that it's a darn tutin' fine slam dunk. 

Let's move the ball forward and/or throw in the towel before I start enjoying these evil man ways (or run out of sport idioms and really end up on the ropes). As my papy used to say - ringers be saved by the bell or take a dive, and pros go the distance (but in order for it to rhyme, let's just sat that they thrive).

Well, now that that quota's been filled for all of my life, let's just move on - aight?

Shakira. Jag tänkte sluta tortera er med dåliga ordvitsar (anses dom någonsin vara bra?), men ge er lite La Tortura ala Shakira. If this is how it feels like to be bad, I don't wanna be good! *whip cracks* Ännu en sångidol med en timbre som innehåller både maskulint och feminint. Det kanske inte är någon slump att jag gillar den sorters röst - kanske har min röst också något av det inom sig, och skulle kunna innehålla mycket mer i takt med att jag lär bättre sångteknik och att ta ut svängarna? Jag kan härma Cher någorlunda bra vad gäller rösten (alltså relativt till hur jag inte kan härma någon annan sångare överhuvudtaget, då), som ju också låter ganska mörk i sin klang (något mer än så vågar jag inte säga, för jag vet ju bara hur hon låter för mig, men klangfärg är inte samma sak som stämma).

Sist men inte minst, då hon predates my idolizing av alla sångare som är med på listan och är därmed i någon bemärkelse min första kärlek - Helena Sjöholm. Gudinna. Inspiration enda sedan mamma skaffade sig Kristina från Duvemåla på CD när jag gick i mellanstadiet (fast ändå inte, för jag började betrakta henne som en sångidol först lång senare). Även om hon sjunger annat än den mix av R&B och pop som alla mina sångidoler (förutom Carrie Underwood) tydligen trasslat in sig i, så tycker jag mig höra en likhet mellan hennes och mina andra sångidolers röst, likväl. Kanske inbillar jag mig bara. Kanske ligger det något i det jag tycker mig höra - vem vet. Säkert är i alla fall att Helena Sjöholms sång fyller mig med känslor, och inspirerar mig till imitation, vilket ju är the highest form av flattery enligt Oscar Wilde, och även den andra av dom två kriterier jag satte upp för att luska ut vilka som är mina sångidoler, one of which Helena Sjöholm therefore most definitely is.

En annan sak som slår mig angående mina sångidoler nu när vi gått igenom alla, förutom att jag tycker dom har ett visst "mörker" i deras röst (whatever the fuck that means, considering att åtminstone Aguilera, Carey, och Grande har whistle register, det högsta som finns, och flera av dom andra även har något slags squeeky/cute noise dom gör som låter som någon slags kvinnlig version av falsett), är att dom även har ganska mörk hudfärg relativt till hudfärgen på artisterna jag annars lyssnar på - entré fisbleka metalband som Opeth. Grejen är helt enkelt den att jag gillar att sjunga en annan sorts musik än vad jag normalt sett lyssnar på, och att min musiksmak även har förändrats sedan jag gick med i gospelkören och därmed började sjunga själv. Sättet som jag lyssnar på sång sedan jag började sjunga själv har även det förändrats, och det är måhända inte konstigt att jag då dras till sångdivor som Beyoncé eller Carey, ungefär som metal-heads som tar upp gitarren snart nog även vill få sina händer på Ylwie Malmsteens pride and joy, give a good lickin' to the thing that makes him a' tickin'. His Fender Stratocaster, that is. I mean look at the guy, and, incidentally, his "pride and joy".

Även om jag inte lyssnar särskilt mycket på gospel trots att jag är med i en gospelkör, så har jag börjat lyssna desto mer på just R&B och soul överlag, vilket onekligen gjort att jag exponerats mer för färgade artister än när jag lyssnat på band i sub-sub-genrer som Dark Ambient Drone Sludge Post Metal. Det förklarar inte varför jag vill låta som dom sångarna, dock, om det inte är så enkelt att typ alla med lite storhetsvansinne som inte bryr sig om att grannarna får höra ens röst spricka gång på gång vill (och försöker) göra det.

Ytterligare en sak som slår mig när jag tittar på mina sångidoler är att det är svårt för mig att skilja på "vill låta som" och "tycker om", ungefär som det kan vara svårt för mig att skilja på "vill vara som" och "vill ligga med". För övrigt så är det nog ingen slump att jag finner varenda en av mina sångidoler väldigt vackra, och då åsyftar jag inte på det faktum att det är större chans att någons sjungande når mig överhuvudtaget om dom anses tantalizing både vokalt och fysiskt - because that's the way success and showbiz works. Det jag menar är att jag inte kan sluta titta på Madilyn Bailey när hon sjunger. Jag är trollbunden av Christina Aguileras sång, och förälskad i henne. Men även detta är jag väl knappast ensam om. Thus, putting two and two together - lesbian girls want to fuck them and make them make sounds, while crazy girls want to sound like them.

What about manliga sångare då? Jag vet inte. Har svårt för att inspireras av dom. Det är ju inte som dom jag vill låta. Däremot har jag försökt mig på att sjunga några av Pain of Salvations (Daniel Gildenlöw) låtar, men det är minst lika svårt det, faktiskt. Jag gör ju inte det lätt för mig när jag väljer ut världens största divor, men jag kan ju inte välja vilken sång som lifts my spirits, lika lite som jag kan välja vem jag ska attraheras av. The heart wants what it desires, and my heart wants me some of that dark soul.

______




Bonus Bit!

Hårdrock får mig sällan att vilja sjunga, men det finns faktiskt hårdrocks-vokalister som inspirerar mig, så jag tänker en shoutout till Evanescense sångerska Amy Lee är på sin plats, även om hennes icke-metal inspirerar mig mer rent sångtekniskt. Sen tänker jag det vore en synd att inte nämna Sias Chandelier, eller någon av Lady Gagas unpluggade tolkningar av hennes egna låtar, because they be awesum. Also - Tell Him. Gudinnor! Alright girls, there's just too many of you that inspire me, so let's stop right here and say thank you - thank you all.

Ancestral parents

 

“The white fathers told us: I think, therefore I am. The black goddess within each of us - the poet - whispers in our dreams: I feel, therefore I can be free.”
- Audre Lorde

Fred och spel

Nyligen skrev jag ett inlägg som handlade hur man kan använda spel för att förstå hur vi kan designa ett bättre samhälle, något Extra Credits också varit inne på, bland annan med sin tre-delade serie om Incentive Systems and Politics. Nu har dom kommit med en video till på det temat, en video som heter Peace Games - Gaming for a Better Future. It's a bit wishy washy but oh Extra Credits, I love you just the same. <3

The Game Theorists är inte sämre, so - Bonus Bit!

Introducing: #vuxnabarn #1 - Marilyn Monroe

"For me beauty isn't just a look, it's a feel. I expect it's like that for everybody. Marilyn Monroe isn't the most beautiful woman ever, actually she's got quite a pudgy face if you look at unposed photographs, but she's got this feel to her that says, "I want to please you more than anything". That's what does it. And actually I personally believe that's the lost child in her reaching out to be hugged, but because she's a grown woman [in an unenlightened, patriarchal society] it comes out as sex."

- The Society of Others, William Nicholson

Inredning - ordning och reda the (grown-up) female and male way

Ibland får jag för mig att jag inte har "a woman's touch". Inte för att jag har "a man's touch" heller, å andra sidan (förutom när jag sexar, möjligtvis, och det här är faktiskt något andra har sagt till mig, också). Med andra ord; jag tänker att jag både saknar en viss finess (och vilja) som krävs för att saker ska bli hemtrevliga (exempelvis genom att fylla en lägenhet med doften av nybakat bröd, skapa ett hem som inte enbart är funktionellt utan även mjukt och mysigt, eller genom att ändra någon detalj i en utstyrsel som förändrar hela upplevelsen av den), och saknar ett handfast tag aka har tummen mitt i handen. Jag tänker således att jag är dålig både som hausfrau och male bread winner toolbox light fuse cutting grass whatever it is that men do... person. That's the type of queer I am - failing at all gender roles (except for the queer one, perhaps). Åtminstone tänker jag så ibland. Men nu har jag faktiskt fixat att inreda min nya lägenhet så att den blivit både mysig och funktionell, och jag har i princip gjort det helt själv, bortsett från ihopsättningen av en viss Kallax-hylla, som nog skulle besegra även den mest spartanska mans-mannen (bortsett från den som är så spartansk att den skulle se ägandet av en bokhylla till att börja med som madness).

Jag tänker inte påstå att jag nått sprezzatura-status på vare sig min slipsknytning, accessorizing, eller baking skills, och inte heller att jag nått now you're a man-status vad gäller sågande, borrande, eller elektroniserande, men jag har ändå taken care of business här hemma - ifyouknowwhatI'msaying. Och även om min klädsstil är ganska simpel vad gäller dess färgkomposition and general lack of blandade mönster, så får jag likväl komplimanger för mitt komponerande av clothing såväl som min nya lya. Varför har jag då fått för mig att jag saknar a woman's touch, en kvinnas fingertoppskänsla, och en mans praktiska hantverkande? Nå, jag var fruktansvärt dålig på både sy- och träslöjd som kid, och jag är det fortfarande, so there's that. Överlag frustrerar den "fysiska" världen mig något enormt, särskilt när den inte gör som jag vill, which offuckingcourse it never does, because I fucking suck at it, which is why it doesn't behave the way I want it to - because I fucking hate it and leave me alone god damn it!

Ett annat, mer snällt, sätt att se på saken, är att jag helt enkelt saknar träning vad gäller dessa praktiska (henceworth refered to as "fixiga") saker och att det är därför dom ter sig mystiska och oåtkomliga för mig. Att jag frustreras i mina försök att "fixa" grejer, och får dåligt självförtroende i relation till fixande för att jag fått för mig att det är något simpelt som alla borde klara av, men jag inte gör för att jag är dum i huvudet och förtjänar lidande. Men sanningen är väl snarare den att vissa saker enbart ter sig simpla för den som faktiskt har skolats i den specifika gren av "common sense" som möjliggör förståelsen av någonting som just "simpelt". Sanningen är väl snarare den att jag hade allt annat än en "simpel" barndom. And there's also that thing about every sufficiently advanced technology being indistinguishable from magic, vilket förklarar hur det kommer sig att jag tar varje frustration i relation till fixandet som en personlig attack i form av en kosmisk svart magi which I fucking know is just out to get me, bad.

Jag hade exempelvis stora problem med att sortera kläder efter olika färger på Emmaus, av samma anledning som vissa kulturer i historien helt enkelt inte haft namn eller förståelse för exempelvis färgen blå - dom hade inget behov av det och således ingen träning i att distinguish det vi förstår som "blått" från exempelvis grönt, någonting vi tar för givet är universellt, simpelt, men faktiskt är allt annat än commonsensical utan i allra högsta grad kulturellt betingad. Jag har blivit socialiserad till (en misslyckad) man, vilket är varför jag först efter min praktik på Emmaus lärde mig se skillnad på cerise och rosa, två färger jag idag ser som just det - två färger. Detta förklarar inte varför jag har så stora problem med manliga (manuella) aktiviteter, dock. I'll tell you why, though (and by now you should all be able to chime in to the refrain) - mommie dearest.

Min mamma kan kalla sin uppfostringsmetod vad hon vill, men sanningen är att den var en toxic blandning av too little och too much - en gränslöshet åt alla håll och kanter som ibland tog formen av att låta mig ta ansvar för saker som inte var mina att ta ansvar för (som att säga nej till godis, eller styra henne åt att köpa saker vi hade råd med, rather than not), och ibland resulterade i att jag inte fick ta något age-adequate ansvar alls, för att hon var för rädd att låta mig göra det (rädd för att jag skulle skada mig och/eller bli för självständig), eller blev alldeles för frustrerad för att låta mig pröva på och misslyckas med saker. No wonder jag själv blir frustrerad och demotivated så pass lätt som jag blir! Otaliga är gångerna då jag sagts åt att diska eller göra något annat i hushållet som liten, för att sedan bli kritiserad för det tills min mamma blivit så irriterad så hon sagt åt mig att skita i det och låta henne göra det istället (och avslutningsvis anklagat mig för att inte hjälpa till eller inte vara tacksam för hennes hårda arbete). Det hjälpte inte att hon var en despot i dom flesta frågor, och således tills idag tänker det finns ett och enbart ett sätt att göra saker på. Which one? Hennes sätt, såklart.

Det faktum att min mamma inte lät mig göra saker på mitt eget sätt har gjort att jag idag har svårt att göra saker på något annat sätt alls än mitt eget, både för att jag fått lära mig mycket själv (som matlagning, något jag började med först när jag blev vegan), och för att jag helt enkelt mår dåligt i själen när jag inte får göra saker på mitt sätt. Jag triggas ganska hårt av det, liksom, känner mig liten, skäms, dissocierar, eller drabbas av stor olust- och meningslöshetskänsla. Jag har ganska svårt att samarbeta med människor, och ofta tar jag hellre på mig mer arbete, inklusive någon annans arbete, än gör arbetet on a double file highway - något som gäller allt från skolarbete till just matlagning. Mat är en sån där grundläggande grej som jag kämpat med mycket, och därför även är stolt över idag. Att det är personligt för mig, liksom, det faktum att jag kan både få min daily fill och occasional "fix", och således tillfredsställa åtminstone mig själv och mina egna, grundläggande, behov. Jag är glad över att jag kan njuta av min egen matlagning, och att jag kan göra det bortom alla idéer av hur mat ska se ut och tillagas som prackades på mig när jag var liten - allt från till hur man förbereder sig till att göra maten, hur man förbereder själva maten, och sedan även hur man konsumerar, serverar, och konserverar den. Det var ingen slump att jag under fyra år som vegan inte tog vitaminpiller - jag fick ju aldrig sluta höra från min familj om hur ohälsosamt det var att inte äta kött, och hur mycket jag skulle dö av att göra det.

Jag må sakna "the female touch", men jag har a female touch - Adas own brand of touch. Samma sak med den manliga motsvarigheten - I may not be the sharpest tool in the shed and I may be lacking the proper tools for the job, but I do get the job done, även om man inte bör undersöka the foundation of it allt för väl, for it just may crumble under scrutiny. Det jag känner här hemma när jag tittar mig omkring i min nya lägenhet efter att allt fixande är färdigt är ett polskt ord, av någon anledning - svoboda. Inte det högerradikala fascistpartiet i Ukraina, utan det polska ordet för frihet. För obehindrad rörelse, både kroppsligt, och i sinnet. Husfrid, liksom. Det tog några veckor, kanske 5000kr, och en massa möda, men det var det värt. För tillfället är hammaren nerpackad, men den kommer komma till användning igen när det är dags för Halloween, då jag (efter att ha läst Wicca-boken The Circle Within) har kommit fram till att jag inte må ha mycket över för "natur", men ju älskar både black metal-albumomslagens skogar och gobelänger som påminner mig om klorofylliska trollskogar. Med andra ord - inredningen i min lägenhet kommer skifta med årstiderna, och ("bang bang!") Maxwell's silver hammer kommer således bang out some more svoboda några gånger om året. Såhär:
            
                            PRIMÄRFÄRG      SEKUNDERFÄRG
Jul        (01/12)   Rött Vitt Grönt    Orange Brunt Guld         
Vår        (01/03)   Gult Grönt          Rött Blått Rosa        
Sommar     (25/05)   Blå Vitt Rosa      Brunt
Halloween  (01/09)   Orange Svart       Grönt Brunt Lila/Cerise

Jag är ute efter en klassisk jul/vinter med en massa Ho-ho-ho's, en barnslig vår med tecknade figurer och påskharar, en sval bris på sommaren, och en amerikansk Halloween/höst med inslag av trollskog och paganism. But what set off this whole crazy idea, besides hederlig hedendom och dess årstider kombinerat med mainstream consumerism? I'll tell you what - nostalgi. Jag mindes hur mycket jag gillade det när mamma pysslade hemma, möblerade om, gjorde mysigt. Jag mindes känslan av när det var dags för julgrejerna att åka fram, med allt vad det innebar; köksdukar med tomtar; ljusstakar med granbarr; chokladkalendrar (indeed - plural!) med billig tysk choklad; clementiner med nejlika. Förra året fick jag kallelsen till att bli förälder, och det i sin tur kickade igång min längtan och lust till att bygga bo, en känsla som var dubbelriktad - dels mot mig själv och mitt behov av att ha en känsla av kontinuitet och en vilja att återuppleva något av barndomens magi, och dels mot mina framtida barn, som jag ville börja förbereda en tradition, en struktur, ett hem, en familj, för.

Dagens svenska samhälle må ha lite röda dagar och andra traditioner och ritualer, men jag har aldrig knutit an till dom på ett personligt plan, och fått en helhetsförståelse för dess betydelse i mitt och andras liv. Inte konstigt med tanke på att min familj inte heller gjorde det - åtminstone inte på ett sätt som jag någonsin har uppfattat. Sanningen är att jag återupptäcker vissa traditioner på nytt just nu as I'm writing this, genom min spiritualitet och sättet jag det senaste året börjat växa in i min roll som Guds tjänare, vuxen, kvinna, fru - mamma. För tillfället mammar jag primärt mig själv, and God knows I got my work cut out for me there, but so God help me I will bring my children into this world, and not into a broken family vars genomgående ideér om världen handlar om self-sufficiency och att aldrig vara nöjd, utan en familj där spiritualitet genomsyrar livet och där vi värderar tacksamhet, givmildhet, ödmjukhet, mod, och gör detta på sätt som knyts an till både vardag och fest - med hjälp av transitionsritualer, bön, och, ja - tysk fucking jävla julchoklad. You gotta have that tacky, crass, normative, patriarchal, commercialism as well, om inte för barnens skull så för min egen.

Yeah som om det inte var tillräckligt svårt att hitta en fru - nu ska hon upp klockan sex på morgonen för att välsigna Hans Namn också! (which is something I just made up now, for whatever reason, because I have no plans on doing so myself... (but on the other hand, they are called the better half for a reason...) Som en god, vadå, kristen? Nja. Det jag sysslar med är en slags nyandlig, religiös synkretism, så även detta behöver frugan (och min tribe/församling) gå med på, att jag tror på allting som exalts my spirit, snarare än på något specifikt. Och värst av allt - frugan måste leva med att jag lyssnar både på death-doom och contemporary Christian worship music. Ja det är mycket hon och jag får lära oss att acceptera hos varandra om vi ska kunna bygga ett liv tillsammans.

To my future wife, then - God bless her and her patience and my putting her on a pedestal! *drinks* To life! To easter bunnies and skeletons and trolls - may we know them, may we be them, may we praise them, may we, raise them, may we marry them! Hrm, got a little carried away there. You know what I mean. In the name of Disney and all of that jazz, provider of our daily mental bread and whatnot -

Anyway. Jag har ett par bilder jag tänkte skriva inlägget runt ursprungligen, men nu blev det inte så, which means - Bonus Material Time!

Jag hade planer på att göra mitt stora vindsförråd till a place of worship, men det blev visst inte så. Luften där är dålig och jag får ingen feeling, so fuck that.

My pretties. Dom kommer ni får se mer av i ett framtida inlägg där det kommer finnas bilder på min matlagning, vilket inkluderar these babies.

Ah, tredje och sista vändan på Ikea - good times. Not. Fan vad tungt det var att kånka saker, trots att jag åkte med bussar (ett byte) dit. Värst var speglarna, som var så tunga att jag fick stanna varje 10-15 meter för att inte få kramp i underarmarna. Den manliga socialiseringen lös igenom starkt här - trots mina enorma problem att bära skiten så bad jag inte någon om hjälp en enda gång. Much stånga huvudet mot väggen, such envis - so stupid.

På tal om väggar - hammer time! Herregud vad det tog tid och energi att få allt på plats. Fick byta skruvar och såna plastgrejer som ska in i väggarna hur många gånger som helst för att dom bröts av, for some reason inte satt kvar, och så vidare. Vad har jag lärt mig av allt det här? Ibland räcker det att vara envis och ha brawns over brains! Kramp i händerna och litany of curses - see you next time jag ska bygga bo. Barnen får evakueras till morföräldrarna när tiden är inne, för vi vill inte att dom ska se sin mamma i en pöl på golvet, pleading, "why God, why?!" efter att ha knäckt av en spik i väggen.

Här är dom. Ärkespeglarna från ärkehelvetet aka IKEA (hm undrar om jag nyss minskade mina chanser att få jobb där i framtiden). Fina är dom i alla fall. Much transformers, much air force - narcissism all day long.

Här svor jag. Eller ja på bilden är det typ fem olika skador, så jag svor för varenda en, återkommande gånger. Kanske ingår det här att ha plåster hemma i familjebyggar-konceptet? Gotta look into that.

And now for some stämningsbilder.

Vill du se mer får du komma på min inflyttningsfest! Har du inte blivit bjuden kan du ju hojta till.

Nattens sehnsucht

Har ni också såna nätter då ni bara inte kan förmå er att gå och lägga er, för att ni känner att ni har något stort precis framför er, typ jättenära, snart, nu? Det är liksom inget specifikt som jag tror ska inträffa ikväll, utan det är mer apprehension blandat med en enorm saknad, och en känsla av att det som jag saknar och alltid har saknat är så nära att jag nästan kan vidröra det. Så nära att jag inte kan låta det gå mig förbi genom att inte vara uppmärksam på varenda signal som universum skickar ut till mig här och nu. Det är som att natten kallar på mig, och jag får en känsla av att det är ungefär såhär det känns att vara varulv vid fullmåne. Att jag känner ett call of the wild. Att jag får ett infall att gå ut i natten och låta den vägleda mig till det där som jag letat efter hela livet. Den tvillingsjäl som jag separerades från vid födseln. Vet ni vad jag menar?

Jag brukade ha den här känslan ganska ofta i tonåren, och åren därpå, men har inte haft den särskilt mycket dom senaste åren. Ikväll är den tillbaka. Senast hade jag den efter att ha varit på bio själv och sett La La Land. Jag gick bara omkring på stan i flera timmar efteråt, för att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, men visste att det inte var meningen att jag skulle gå hem. Till skillnad från då är jag faktiskt hemma nu, och har även en tvättid om fem timmar, och ett möte med soc om åtta timmar, men fan vad en del av mig bara vill ut i någon slags storm och dras med i dansen den bjuder på. En annan del av mig vill kontakta en specifik person, nämligen den person som jag fortfarande känner är det enda här i världen som jag faktiskt funnit. Den personen som jag letat efter alla dom gånger då jag kände att jag var ensam och upprymd och full av längtan och saknad, och upplevde att jag var saknad av Någon, en Någon som liksom jag sträckte ut sina händer mot ett okänt som samtidigt var det mest trygga och naturliga. Många gånger har jag känt att jag nosat på denna kosmiska tillhörighet, men misslyckats med att hålla fast vid den. Jag misslyckades även med att hålla fast vid Henne, verkar det som. Eller jag håller ju fast ännu, men Hon verkar ha släppt mig helt och hållet. Jag vet inte vad som känns värre - att ha saknat någon hela mitt liv som rent formellt inte existerade, eller att sakna just Henne som den person jag saknat hela mitt liv, Hon som inte ens vill ha någon kontakt med mig...



Jag ger min saknad, min smärta, min förvirring, som gåva till nattens mörker och tystnad, och hoppas att morgondagen talar till mig på ett språk jag förstår, och viskar till mig dom ord jag behöver höra för att fortsätta orka bära den längtan som slår till när dag läggs till dag. Godnatt, du väckare av blottade hjärtan. Godnatt, du givare av mystiska tecken. Godnatt.

The Evolution of Trust (Case) and The Decline of Social Capital (Putnam)

Det finns en bok, skriven av Robert Putnam, som är något av en modern klassiker inom sociologi/political scence. In it, "Putnam surveys the decline of social capital in the United States since 1950. He has described the reduction in all the forms of in-person social intercourse upon which Americans used to found, educate, and enrich the fabric of their social lives. He argues that this undermines the active civil engagement, which a strong democracy requires from its citizens." En del i denna "decline of social capital" (eller det relaterade "The Vanishing Neighbour", som Marc Dunkelman skriver om) är the decline of trust among citizens. Vi vet inte vilka våra grannar är, men vi litar inte på dom för fem öre. Vi vet inte vilka våra politiker är, men vi vet att vi inte litar på dom, och att ingen av dom, eller någon annan överhuvudtaget för den delen, har ärliga intentioner. Well then, what's the solution? Don't worry - Nicky Case is on... herself!

Nickys nyaste explorable explanation gamey interactive thingy, The Evolution of Trust, förvånar inte mig som följt henne och hennes blogg och således vet vad hon går för och att en av dom böcker från förra årets läsande som påverkade henne mest var just Putnams Bowling Alone, om vilken hon skriver följande: "Bowling Alone, written in 2001, describes several disturbing decades-long trends – the rise of political polarization, the fall of civic engagement, the rise of loneliness and depression, the fall of trust in institutions and each other, and so on. The cause of all these trends is something sweetly and sadly human: we're making fewer friends."

I The Evolution of Trust ställer Nicky frågan hur det kom sig att soldater under första världskriget från olika sidor av the trench fick för sig att bli vänner med varandra, och inte bara på ett ställe, utan på flera. Hennes förklaring (i textform, snarare än spelform): "Most soldiers don't spontaneously form peace with the enemy. What's so special about trench warfare? Well, here's what's unique about the trenches: unlike almost every other form of war, you have to face the same specific soldiers every day. It's a repeated game. And that makes all the difference." 

(Here would be a good time to play the game, or just roll with what's coming)

Likväl - "If Copycat is the strategy in this repeated game of trust that's so powerful -- that even soldiers in World War I trenches independently "evolved" a similar strategy, called "live and let live" -- why, then, are there so many un-trusting, un-trustworthy people? What's causing our epidemic of un-trust? A clue's in that sentence itself. "In this repeated game of trust." So far we've only talked about change in the players: what about a change in the game? What could lead to so much distrust? As you saw, if you don't play enough rounds, (here: 5 or less) ALWAYS CHEAT dominates. In 1985, when Americans were asked how many close friends they had, the most common answer was "three". In 2004, the most common answer was "zero". We now have fewer friends across class, racial, economic, and political lines, because we have fewer friends -- period. And as you just discovered for yourself, the fewer "repeat interactions" there are, the more distrust will spread. (no, mass media doesn't count: it must be two-way interactions between specific individuals.)

Now, om du vill veta på vilket sätt Nicky i sina spelbara modeller accounts for mistakes/miscommunication among players, and "why "miscommunication" is such an interesting barrier to trust (a little bit of it leads to forgiveness, but too much and it leads to widespread distrust)... så får du helt enkelt spela spelet. The takeaway? Min är samma som Nickys: in the short run, the game defines the players - but in the long run, it's us players who define the game.

I Nickys modeller så är missförstånd väldigt simpla att kvantifiera och förstå, men det sociala spelet i dagens mångfaldiga, globala, och subkulturiga samhälle är oändligt mycket mer komplicerat, och jag misstänker att dagens politiska klimat och livstempo inte direkt gör det enklare för folk att visa hänsyn, tålamod, och god tro när det kommer till sociala interaktioner. After all, om något skiter sig kan man alltid välja en annan trench att kasta skit på andra från, och rent kognitivt kan det ibland nog verka mer rationellt (eller simpelt/ekonomiskt) att misstänkliggöra andras intentioner än att bemöda sig att förstå den andres position utifrån deras egna världsbild.

Bonus Bit!

Parable of the Polygons är en "playable post on the shape of society" som Nicky gjorde tillsammans med Vi Hart och som är besläktad med The Evolution of Trust för våran förståelse av hur samhället organiseras och hur vi själva bidrar till denna organisation, och den gör det genom att demonstrera hur small individual bias ken leda till large collective bias.

Errant Signal: Deus Ex

 

Errant Signal går tillbaka till sin och modern gamings barndom för att undersöka en av världens most cherished gaming artifacts och dess relevans i dagens spelklimat utifrån design sensibilities och politiskt klimat. Dagens slutsats: today's political context gives the original Deus Ex storyline with its' focus on taking conspiracy theories at face-value a different gravitas than back at the end of the cyberpunkian end of the century when it was "just fiction", but ironically it makes it harder to take seriously than when it was just balls-out bonkers.

Länk.

Kärleken

När jag var med dig 

var det mer än att jag 

älskade dig 

jag var 

kärleken själv

Allting i mig

allting i dig

allting mellan oss

var kärlek

svaret på 

det ursprungliga 

varför

Kärleken kom inte från mig

eller dig

den gick genom mig

och genom dig

sammanstrålade i

oss

Vi var en gåva 

från en annan värld

ingenstans förutom 

här och nu

Lekandes

smekandes

älskandes

Ett

leende

skeende

Gränslöst föränderligt 

och fast

alltid här

alltid för alltid

då

Dream Daddy, queering the "mainstream" market, och komedi i spel

HOPA [Hidden Object Puzzle Adventure] games can sell an insane amount of copies, in 2008 the publisher reported The Mystery Case Files franchise has sold more than 2.5 million units to date — and that was seven years ago. Top titles easily sell a few hundred thousand copies, making 99% of “core market” indies jealous. And yet you will not find any of these games grace the cover of Game Informer. Actually, you will most likely never read about HOPA in Game Informer at all. Or any other core gaming magazine in the world.

Länk.

Dream Daddy, en visual novel som marknadsförs som en "Dad Dating Simulator" har enbart 68% på metacritic men var ändå det bäst säljande spelet på Steam när det släpptes 25e juli. Det var väldigt populärt redan innan det släpptes, faktiskt, och desto mer populärt bland youtubare post-partum, both of which har att göra med att utvecklarna av spelet - Game Grumps - är youtubare själva och har en kanal med 4 miljoner subscribers. Jag är alltid skeptisk till spelkanaler på youtube som har mer än några tiotusen eller i bästa fall hundratusentals subscribers, då dom jag följer som gör djuplodade analyser av spel och spelkultur aldrig någonsin når miljonen, medan hjärndöda kanaler som gör mig arg efter en kvarts konsumtion gång på gång är dom som får absolut mest subscribers och views, men här måste jag säga att Game Grumps har gjort något bra. Game Grumps har tagit sin plattform som når ut till en jävla massa människor, och gjort dessa människor intresserade av något dom aldrig annars hade bemödat sig med att testa. Och oberoende av hur "sincerely" folk nu spelar Dream Daddy, det vill säga om dom mest skapar karaktärer som ser konstiga ut och heter saker som "9inches", eller faktiskt ger sig fan på att bli emotionellt investerade i spelet (kanske är det inte heller en konflikt mellan de två nödvändigtvis?) så har något öppnats upp här, för trots Christine Loves, Robert Yangs, och Nina Freemans skapelser som nämndes i Guardian-artikeln, och trots alla tiotusentals visual novels och hidden object puzzle adventures som miljoner på miljoner "girl gamers" spelar, så är det ytterst få spel från den queera subkulturen inom spelvärlden (Love, Freeman), den manligt dominerade konstnärliga/avantgardistiska delen (Yang), eller "girl gamer"-marknaden som når den breda publiken/mainstream-marknaden (which is really another word for "teh old male privilege"), alltså den delen av marknaden som ser fram emot nästa stora First Person Shooter. Dream Daddy är helt enkelt ett ovanligt spel att se tillsammans på topplistor med "mördarspel" som indie-hitten Battlegrounds.

And also - DREAM DADDY är awesome. Eller liksom både och. Skulle jag tvingas till att betygsätta det så hade det inte fått mer än en sjua eller åtta, men det är liksom tillräckligt nytt och fräscht för att väga upp sina brister. Alltså det har ju sina problem: protagonisten är så väl definierad att dom val man får knappt skiljer sig åt, och då leder dom ändå inte till några större konsekvenser överhuvudtaget. Protagonisten (och andra för den delen) är alltid glad och nöjd, det finns typ inga stakes eller karaktärsutveckling att snacka om, inget mörker (om man inte räknar the faux teenage darkness of "the cult ending"), inget drive hos protagonisten eller dom andra karaktärerna att komma någonvart, vilket gör att spelet känns utan tyngd och inte heller ger mig anledning att spela vidare, förutom för att ta del av humorn (och, faktiskt, den underbara relationen mellan protagonisten och hans dotter). Serier som Vänner eller L-Word försöker åtminstone lura på oss att huvudkaraktärerna har jobb som vi vanliga dödliga och därför kan leva the high la dolce vita vita, men i Dream Daddy går våran protagonist-pappa mest omkring och är down for whatever - all day ev'ry day - vilket även leder till att typ hälften av hans dejter med papporna tar plats på något bake sale eller klassutflykt eller något annat ställe där barn finns i drivor, because, you know, dads. Klart är i alla fall att ingen i Dream Daddy blir bortskrämd av att deras potentiella partner har barn.

It's all fluff, but it's cute fluff, och det är nog det spel som jag suttit med ett fånigt leende på läpparna mest till sedan Undertale (även om Rakuen och Old Man's Journey var väldigt myz dom också, men Dream Daddy får mig att skratta högt ganska ofta, vilket vare sig Rakuen eller Old Man's Journey lyckas med). För Buffyesque humor, Veronica Marsque daddy/daughter-relationship, och lättsam daddy-dejting - DREAM DADDY!

*snyft*

Men ja, father/daughter relationship och humor, så här är lite exempel på humor också.

Now, for games with shits and giggles so hard that I almost shat (I like that word, so sue me) myself playing them, here's a list (i alfabetisk ordning):

Dog of Dracula: Barbecue Densetsu/Dog of Dracula 2: Cyber Monogatari
Jazzpunk
Karoshi
Octodad
Portal 1 & 2
Soviet Unterzögersdorf
The Stanley Parable HD Remix/The Stanley Parable Demo (Galactic Café/Davey Wreden)
Undertale

Bortsett från Dog of Dracula och Soviet Unterzögersdorf (peka och klicka-spelen alltså) så består den här listan (slår det mig nu) primärt av spel vars humor använder sig av just själva interaktiviteten för att skapa humor, vilket är underbart att se då dom flesta spel som är roliga (som Dream Daddy) helt enkelt är det on account of good, old, fashioned lover boys-- eh, I mean traditional writing--snarare än bra humor implementerad i själva speldesignen. Men när vi nu avhandlat både pappor och humor återstår en annan fråga - where are the video game moms?