HOPA [Hidden Object Puzzle Adventure] games can sell an insane amount of copies, in 2008 the publisher reported The Mystery Case Files franchise has sold more than 2.5 million units to date — and that was seven years ago. Top titles easily sell a few hundred thousand copies, making 99% of “core market” indies jealous. And yet you will not find any of these games grace the cover of Game Informer. Actually, you will most likely never read about HOPA in Game Informer at all. Or any other core gaming magazine in the world.
Länk.
Dream Daddy, en visual novel som marknadsförs som en "Dad Dating Simulator" har enbart 68% på metacritic men var ändå det bäst säljande spelet på Steam när det släpptes 25e juli. Det var väldigt populärt redan innan det släpptes, faktiskt, och desto mer populärt bland youtubare post-partum, both of which har att göra med att utvecklarna av spelet - Game Grumps - är youtubare själva och har en kanal med 4 miljoner subscribers. Jag är alltid skeptisk till spelkanaler på youtube som har mer än några tiotusen eller i bästa fall hundratusentals subscribers, då dom jag följer som gör djuplodade analyser av spel och spelkultur aldrig någonsin når miljonen, medan hjärndöda kanaler som gör mig arg efter en kvarts konsumtion gång på gång är dom som får absolut mest subscribers och views, men här måste jag säga att Game Grumps har gjort något bra. Game Grumps har tagit sin plattform som når ut till en jävla massa människor, och gjort dessa människor intresserade av något dom aldrig annars hade bemödat sig med att testa. Och oberoende av hur "sincerely" folk nu spelar Dream Daddy, det vill säga om dom mest skapar karaktärer som ser konstiga ut och heter saker som "9inches", eller faktiskt ger sig fan på att bli emotionellt investerade i spelet (kanske är det inte heller en konflikt mellan de två nödvändigtvis?) så har något öppnats upp här, för trots Christine Loves, Robert Yangs, och Nina Freemans skapelser som nämndes i Guardian-artikeln, och trots alla tiotusentals visual novels och hidden object puzzle adventures som miljoner på miljoner "girl gamers" spelar, så är det ytterst få spel från den queera subkulturen inom spelvärlden (Love, Freeman), den manligt dominerade konstnärliga/avantgardistiska delen (Yang), eller "girl gamer"-marknaden som når den breda publiken/mainstream-marknaden (which is really another word for "teh old male privilege"), alltså den delen av marknaden som ser fram emot nästa stora First Person Shooter. Dream Daddy är helt enkelt ett ovanligt spel att se tillsammans på topplistor med "mördarspel" som indie-hitten Battlegrounds.
And also - DREAM DADDY är awesome. Eller liksom både och. Skulle jag tvingas till att betygsätta det så hade det inte fått mer än en sjua eller åtta, men det är liksom tillräckligt nytt och fräscht för att väga upp sina brister. Alltså det har ju sina problem: protagonisten är så väl definierad att dom val man får knappt skiljer sig åt, och då leder dom ändå inte till några större konsekvenser överhuvudtaget. Protagonisten (och andra för den delen) är alltid glad och nöjd, det finns typ inga stakes eller karaktärsutveckling att snacka om, inget mörker (om man inte räknar the faux teenage darkness of "the cult ending"), inget drive hos protagonisten eller dom andra karaktärerna att komma någonvart, vilket gör att spelet känns utan tyngd och inte heller ger mig anledning att spela vidare, förutom för att ta del av humorn (och, faktiskt, den underbara relationen mellan protagonisten och hans dotter). Serier som Vänner eller L-Word försöker åtminstone lura på oss att huvudkaraktärerna har jobb som vi vanliga dödliga och därför kan leva the high la dolce vita vita, men i Dream Daddy går våran protagonist-pappa mest omkring och är down for whatever - all day ev'ry day - vilket även leder till att typ hälften av hans dejter med papporna tar plats på något bake sale eller klassutflykt eller något annat ställe där barn finns i drivor, because, you know, dads. Klart är i alla fall att ingen i Dream Daddy blir bortskrämd av att deras potentiella partner har barn.
It's all fluff, but it's cute fluff, och det är nog det spel som jag suttit med ett fånigt leende på läpparna mest till sedan Undertale (även om Rakuen och Old Man's Journey var väldigt myz dom också, men Dream Daddy får mig att skratta högt ganska ofta, vilket vare sig Rakuen eller Old Man's Journey lyckas med). För Buffyesque humor, Veronica Marsque daddy/daughter-relationship, och lättsam daddy-dejting - DREAM DADDY!
*snyft*
Men ja, father/daughter relationship och humor, så här är lite exempel på humor också.
Now, for games with shits and giggles so hard that I almost shat (I like that word, so sue me) myself playing them, here's a list (i alfabetisk ordning):
Dog of Dracula: Barbecue Densetsu/Dog of Dracula 2: Cyber Monogatari
Jazzpunk
Karoshi
Octodad
Portal 1 & 2
Soviet Unterzögersdorf
The Stanley Parable HD Remix/The Stanley Parable Demo (Galactic Café/Davey Wreden)
Undertale
Bortsett från Dog of Dracula och Soviet Unterzögersdorf (peka och klicka-spelen alltså) så består den här listan (slår det mig nu) primärt av spel vars humor använder sig av just själva interaktiviteten för att skapa humor, vilket är underbart att se då dom flesta spel som är roliga (som Dream Daddy) helt enkelt är det on account of good, old, fashioned lover boys-- eh, I mean traditional writing--snarare än bra humor implementerad i själva speldesignen. Men när vi nu avhandlat både pappor och humor återstår en annan fråga - where are the video game moms?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar