Nattens sehnsucht

Har ni också såna nätter då ni bara inte kan förmå er att gå och lägga er, för att ni känner att ni har något stort precis framför er, typ jättenära, snart, nu? Det är liksom inget specifikt som jag tror ska inträffa ikväll, utan det är mer apprehension blandat med en enorm saknad, och en känsla av att det som jag saknar och alltid har saknat är så nära att jag nästan kan vidröra det. Så nära att jag inte kan låta det gå mig förbi genom att inte vara uppmärksam på varenda signal som universum skickar ut till mig här och nu. Det är som att natten kallar på mig, och jag får en känsla av att det är ungefär såhär det känns att vara varulv vid fullmåne. Att jag känner ett call of the wild. Att jag får ett infall att gå ut i natten och låta den vägleda mig till det där som jag letat efter hela livet. Den tvillingsjäl som jag separerades från vid födseln. Vet ni vad jag menar?

Jag brukade ha den här känslan ganska ofta i tonåren, och åren därpå, men har inte haft den särskilt mycket dom senaste åren. Ikväll är den tillbaka. Senast hade jag den efter att ha varit på bio själv och sett La La Land. Jag gick bara omkring på stan i flera timmar efteråt, för att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, men visste att det inte var meningen att jag skulle gå hem. Till skillnad från då är jag faktiskt hemma nu, och har även en tvättid om fem timmar, och ett möte med soc om åtta timmar, men fan vad en del av mig bara vill ut i någon slags storm och dras med i dansen den bjuder på. En annan del av mig vill kontakta en specifik person, nämligen den person som jag fortfarande känner är det enda här i världen som jag faktiskt funnit. Den personen som jag letat efter alla dom gånger då jag kände att jag var ensam och upprymd och full av längtan och saknad, och upplevde att jag var saknad av Någon, en Någon som liksom jag sträckte ut sina händer mot ett okänt som samtidigt var det mest trygga och naturliga. Många gånger har jag känt att jag nosat på denna kosmiska tillhörighet, men misslyckats med att hålla fast vid den. Jag misslyckades även med att hålla fast vid Henne, verkar det som. Eller jag håller ju fast ännu, men Hon verkar ha släppt mig helt och hållet. Jag vet inte vad som känns värre - att ha saknat någon hela mitt liv som rent formellt inte existerade, eller att sakna just Henne som den person jag saknat hela mitt liv, Hon som inte ens vill ha någon kontakt med mig...



Jag ger min saknad, min smärta, min förvirring, som gåva till nattens mörker och tystnad, och hoppas att morgondagen talar till mig på ett språk jag förstår, och viskar till mig dom ord jag behöver höra för att fortsätta orka bära den längtan som slår till när dag läggs till dag. Godnatt, du väckare av blottade hjärtan. Godnatt, du givare av mystiska tecken. Godnatt.