The Evolution of Trust (Case) and The Decline of Social Capital (Putnam)

Det finns en bok, skriven av Robert Putnam, som är något av en modern klassiker inom sociologi/political scence. In it, "Putnam surveys the decline of social capital in the United States since 1950. He has described the reduction in all the forms of in-person social intercourse upon which Americans used to found, educate, and enrich the fabric of their social lives. He argues that this undermines the active civil engagement, which a strong democracy requires from its citizens." En del i denna "decline of social capital" (eller det relaterade "The Vanishing Neighbour", som Marc Dunkelman skriver om) är the decline of trust among citizens. Vi vet inte vilka våra grannar är, men vi litar inte på dom för fem öre. Vi vet inte vilka våra politiker är, men vi vet att vi inte litar på dom, och att ingen av dom, eller någon annan överhuvudtaget för den delen, har ärliga intentioner. Well then, what's the solution? Don't worry - Nicky Case is on... herself!

Nickys nyaste explorable explanation gamey interactive thingy, The Evolution of Trust, förvånar inte mig som följt henne och hennes blogg och således vet vad hon går för och att en av dom böcker från förra årets läsande som påverkade henne mest var just Putnams Bowling Alone, om vilken hon skriver följande: "Bowling Alone, written in 2001, describes several disturbing decades-long trends – the rise of political polarization, the fall of civic engagement, the rise of loneliness and depression, the fall of trust in institutions and each other, and so on. The cause of all these trends is something sweetly and sadly human: we're making fewer friends."

I The Evolution of Trust ställer Nicky frågan hur det kom sig att soldater under första världskriget från olika sidor av the trench fick för sig att bli vänner med varandra, och inte bara på ett ställe, utan på flera. Hennes förklaring (i textform, snarare än spelform): "Most soldiers don't spontaneously form peace with the enemy. What's so special about trench warfare? Well, here's what's unique about the trenches: unlike almost every other form of war, you have to face the same specific soldiers every day. It's a repeated game. And that makes all the difference." 

(Here would be a good time to play the game, or just roll with what's coming)

Likväl - "If Copycat is the strategy in this repeated game of trust that's so powerful -- that even soldiers in World War I trenches independently "evolved" a similar strategy, called "live and let live" -- why, then, are there so many un-trusting, un-trustworthy people? What's causing our epidemic of un-trust? A clue's in that sentence itself. "In this repeated game of trust." So far we've only talked about change in the players: what about a change in the game? What could lead to so much distrust? As you saw, if you don't play enough rounds, (here: 5 or less) ALWAYS CHEAT dominates. In 1985, when Americans were asked how many close friends they had, the most common answer was "three". In 2004, the most common answer was "zero". We now have fewer friends across class, racial, economic, and political lines, because we have fewer friends -- period. And as you just discovered for yourself, the fewer "repeat interactions" there are, the more distrust will spread. (no, mass media doesn't count: it must be two-way interactions between specific individuals.)

Now, om du vill veta på vilket sätt Nicky i sina spelbara modeller accounts for mistakes/miscommunication among players, and "why "miscommunication" is such an interesting barrier to trust (a little bit of it leads to forgiveness, but too much and it leads to widespread distrust)... så får du helt enkelt spela spelet. The takeaway? Min är samma som Nickys: in the short run, the game defines the players - but in the long run, it's us players who define the game.

I Nickys modeller så är missförstånd väldigt simpla att kvantifiera och förstå, men det sociala spelet i dagens mångfaldiga, globala, och subkulturiga samhälle är oändligt mycket mer komplicerat, och jag misstänker att dagens politiska klimat och livstempo inte direkt gör det enklare för folk att visa hänsyn, tålamod, och god tro när det kommer till sociala interaktioner. After all, om något skiter sig kan man alltid välja en annan trench att kasta skit på andra från, och rent kognitivt kan det ibland nog verka mer rationellt (eller simpelt/ekonomiskt) att misstänkliggöra andras intentioner än att bemöda sig att förstå den andres position utifrån deras egna världsbild.

Bonus Bit!

Parable of the Polygons är en "playable post on the shape of society" som Nicky gjorde tillsammans med Vi Hart och som är besläktad med The Evolution of Trust för våran förståelse av hur samhället organiseras och hur vi själva bidrar till denna organisation, och den gör det genom att demonstrera hur small individual bias ken leda till large collective bias.