Sångidoler

Jag älskar musik, och jag älskar att sjunga. Både musiken och sången har haft en mer prominent roll i mitt liv det senaste året än vad den haft innan, och således har jag även skrivit lite om sång på bloggen, och har till och med en tag (#hallelujah) för det. Något mer som jag har är sångidoler, något dom flesta som sjunger nog har, och åtminstone för mig är det inte samma idoler som mina mer "generella" musikidoler (exempelvis Opeth, som har ganska få låtar jag har lust att sjunga). Vad skiljer en "generell idol" från en "sångidol" då? För mig är en sångidol en person vars sång fyller mig till bristningsgränsen med känslor, men även med inspiration till att sjunga själv, och då specifikt det den potentiella sångidolen själv sjunger. Ett problem med mina sångidoler är att dom alla är kvinnor som är popstjärnor, och således sjunger högre än stackars tenor me, men inte gör det att jag vill sjunga som dom any goddamn less. So - vilka är mina sångidoler då?

Topp Tio-lista, i alfabetisk ordning:

Alicia Keys
Adele
Ariana Grande
Beyoncé
Carrie Underwood
Christina Aguilera
(Helena Sjöholm)
Madison Bailey
Mariah Carey
Shakira

Alicia Keys. Oh baby, I just keep on fallin' in love with you - 'twould seem it's my karma! Fallin' från debutalbumet är still going strong, och No One still makes my heart beat on - be still my heart! So much soul - love it.

Adele. Get bodied son, cuz' Adele be rollin deep! Rolling in the Deep är the obvious choice to showcase Adele's passion och röst, och för att få er att förstå varför hon är en av mina sångidoler.

Ariana Grande. Girl, even though I love you, I wanna luv ya! Jag älskar Grande's Problem, vars enda problem är att det raises the singing bar a notch. Och det är inte för rappen jag älskar Problem, utan för hennes rösts attityd och självklarhet - men rappen är flawless även den. Which brings us to the fourth idol--

Beyoncé. Favoritlåten är (fortfarande) Survivor som framfördes av Destiny's Child back in the day då ZTV och Voxpop var en grej, och alla medlemmarna av gruppen var skitgrymma på. Vill man bli surrounded av solo-Beyoncés flawless embrace så låter man Halo tysta ens doubts och väcka ens gloria.

Carrie Underwood. En artist jag fick höra talas om först förra veckan, men som passar mig som hand i handsken nu när jag är inne på Christian Worship music. Before He Cheats är en härlig blandning av country, rock, blues, och gospel, och är Carrie Underwood då jag gillar henne som mest - with bite, och med en husky röst som innehåller just a hint of whisky.

Christina Aguilera. What a girl wants? I like my Christina's like I like my Carrie's - beautiful, dirrty, and can't-be-held-down-able. En låt som uppfyller alla dom kriterierna är Fighter, som kanske är min absoluta favorit i sångkategorin "I'm still standing post breakup" (romantic or otherwise), en kategori inom vilken även Survivor är, come to think of it. Och herre jävlar vad Christina står på sig med den rösten. Älskar sättet hon tar plats på med sin röst. Jag menar checka vad som händer när hennes röst och hela varelse klampar in i Lady Marmelade. #hallelujah indeed. Om jag hade en genie in a bottle och den hade gett mig möjligheten att ha någons sångröst så finns det en ganska stor chans att jag valt Aguileras. Hade gett båda mina bröst för att låta som Aguilera när hon framför Impossible på American Music Awards.

Madilyn Bailey. "Who the hell is Madilyn Bailey?", you might ask. Ja särskilt känd är hon inte, jämfört med dom andra namnen på listan. Vad trevligt att kunna komma med något besides the usual suspects, then. För bara drygt en vecka sedan kom en ny låt som låter hennes underbara stämma komma till rätta, i form av en Justin Bieber VS Selena Gomez MASHUP. Den blandning av skörhet och styrka hennes röst ger uttryck för samtidigt är femmetastic. Like how does she even? Jag älskar duetterna hon gör med folk, och det var genom just en duett (på Say You Won't Let Go) som jag upptäckte henne, en fantastisk cover som får det att tåra i mina ögon bara jag tänker på den. Och bara för att hon förmodligen är okänd för er, så får ni en tredje låt också, i form av hennes cover av Rockabye, en låt som hon verkligen förstår på djupet handlar om, till skillnad från Clean Bandit som tyckte att Sean Paul var en vettig person att tolka den.

Mariah Carey. "When in Rome", vilket är varför mitt val för Mariah som ju är okänd för sin range är Emotions, som soars way high. Man she be hittin' them high notes so consistently that the judges start calling knockout before the first round even begins!

...

Men, Ada! Kan det vara - första sportmetaforen någonsin?

Well, I'm only saying that those high notes for most singers would be behind the eight ball, and while in Mariah's presence they're consistently down for the count, most other singers drop the ball and are sidelined/put on the bench just by having them in their court and/or wheelhouse and/or ballpark!

I'm on a winning streak here, folks. Guess you could say that I knocked it out of the park and/or that it's a darn tutin' fine slam dunk. 

Let's move the ball forward and/or throw in the towel before I start enjoying these evil man ways (or run out of sport idioms and really end up on the ropes). As my papy used to say - ringers be saved by the bell or take a dive, and pros go the distance (but in order for it to rhyme, let's just sat that they thrive).

Well, now that that quota's been filled for all of my life, let's just move on - aight?

Shakira. Jag tänkte sluta tortera er med dåliga ordvitsar (anses dom någonsin vara bra?), men ge er lite La Tortura ala Shakira. If this is how it feels like to be bad, I don't wanna be good! *whip cracks* Ännu en sångidol med en timbre som innehåller både maskulint och feminint. Det kanske inte är någon slump att jag gillar den sorters röst - kanske har min röst också något av det inom sig, och skulle kunna innehålla mycket mer i takt med att jag lär bättre sångteknik och att ta ut svängarna? Jag kan härma Cher någorlunda bra vad gäller rösten (alltså relativt till hur jag inte kan härma någon annan sångare överhuvudtaget, då), som ju också låter ganska mörk i sin klang (något mer än så vågar jag inte säga, för jag vet ju bara hur hon låter för mig, men klangfärg är inte samma sak som stämma).

Sist men inte minst, då hon predates my idolizing av alla sångare som är med på listan och är därmed i någon bemärkelse min första kärlek - Helena Sjöholm. Gudinna. Inspiration enda sedan mamma skaffade sig Kristina från Duvemåla på CD när jag gick i mellanstadiet (fast ändå inte, för jag började betrakta henne som en sångidol först lång senare). Även om hon sjunger annat än den mix av R&B och pop som alla mina sångidoler (förutom Carrie Underwood) tydligen trasslat in sig i, så tycker jag mig höra en likhet mellan hennes och mina andra sångidolers röst, likväl. Kanske inbillar jag mig bara. Kanske ligger det något i det jag tycker mig höra - vem vet. Säkert är i alla fall att Helena Sjöholms sång fyller mig med känslor, och inspirerar mig till imitation, vilket ju är the highest form av flattery enligt Oscar Wilde, och även den andra av dom två kriterier jag satte upp för att luska ut vilka som är mina sångidoler, one of which Helena Sjöholm therefore most definitely is.

En annan sak som slår mig angående mina sångidoler nu när vi gått igenom alla, förutom att jag tycker dom har ett visst "mörker" i deras röst (whatever the fuck that means, considering att åtminstone Aguilera, Carey, och Grande har whistle register, det högsta som finns, och flera av dom andra även har något slags squeeky/cute noise dom gör som låter som någon slags kvinnlig version av falsett), är att dom även har ganska mörk hudfärg relativt till hudfärgen på artisterna jag annars lyssnar på - entré fisbleka metalband som Opeth. Grejen är helt enkelt den att jag gillar att sjunga en annan sorts musik än vad jag normalt sett lyssnar på, och att min musiksmak även har förändrats sedan jag gick med i gospelkören och därmed började sjunga själv. Sättet som jag lyssnar på sång sedan jag började sjunga själv har även det förändrats, och det är måhända inte konstigt att jag då dras till sångdivor som Beyoncé eller Carey, ungefär som metal-heads som tar upp gitarren snart nog även vill få sina händer på Ylwie Malmsteens pride and joy, give a good lickin' to the thing that makes him a' tickin'. His Fender Stratocaster, that is. I mean look at the guy, and, incidentally, his "pride and joy".

Även om jag inte lyssnar särskilt mycket på gospel trots att jag är med i en gospelkör, så har jag börjat lyssna desto mer på just R&B och soul överlag, vilket onekligen gjort att jag exponerats mer för färgade artister än när jag lyssnat på band i sub-sub-genrer som Dark Ambient Drone Sludge Post Metal. Det förklarar inte varför jag vill låta som dom sångarna, dock, om det inte är så enkelt att typ alla med lite storhetsvansinne som inte bryr sig om att grannarna får höra ens röst spricka gång på gång vill (och försöker) göra det.

Ytterligare en sak som slår mig när jag tittar på mina sångidoler är att det är svårt för mig att skilja på "vill låta som" och "tycker om", ungefär som det kan vara svårt för mig att skilja på "vill vara som" och "vill ligga med". För övrigt så är det nog ingen slump att jag finner varenda en av mina sångidoler väldigt vackra, och då åsyftar jag inte på det faktum att det är större chans att någons sjungande når mig överhuvudtaget om dom anses tantalizing både vokalt och fysiskt - because that's the way success and showbiz works. Det jag menar är att jag inte kan sluta titta på Madilyn Bailey när hon sjunger. Jag är trollbunden av Christina Aguileras sång, och förälskad i henne. Men även detta är jag väl knappast ensam om. Thus, putting two and two together - lesbian girls want to fuck them and make them make sounds, while crazy girls want to sound like them.

What about manliga sångare då? Jag vet inte. Har svårt för att inspireras av dom. Det är ju inte som dom jag vill låta. Däremot har jag försökt mig på att sjunga några av Pain of Salvations (Daniel Gildenlöw) låtar, men det är minst lika svårt det, faktiskt. Jag gör ju inte det lätt för mig när jag väljer ut världens största divor, men jag kan ju inte välja vilken sång som lifts my spirits, lika lite som jag kan välja vem jag ska attraheras av. The heart wants what it desires, and my heart wants me some of that dark soul.

______




Bonus Bit!

Hårdrock får mig sällan att vilja sjunga, men det finns faktiskt hårdrocks-vokalister som inspirerar mig, så jag tänker en shoutout till Evanescense sångerska Amy Lee är på sin plats, även om hennes icke-metal inspirerar mig mer rent sångtekniskt. Sen tänker jag det vore en synd att inte nämna Sias Chandelier, eller någon av Lady Gagas unpluggade tolkningar av hennes egna låtar, because they be awesum. Also - Tell Him. Gudinnor! Alright girls, there's just too many of you that inspire me, so let's stop right here and say thank you - thank you all.