Ibland får jag för mig att jag inte har "a woman's touch". Inte för att jag har "a man's touch" heller, å andra sidan (förutom när jag sexar, möjligtvis, och det här är faktiskt något andra har sagt till mig, också). Med andra ord; jag tänker att jag både saknar en viss finess (och vilja) som krävs för att saker ska bli hemtrevliga (exempelvis genom att fylla en lägenhet med doften av nybakat bröd, skapa ett hem som inte enbart är funktionellt utan även mjukt och mysigt, eller genom att ändra någon detalj i en utstyrsel som förändrar hela upplevelsen av den), och saknar ett handfast tag aka har tummen mitt i handen. Jag tänker således att jag är dålig både som hausfrau och male bread winner toolbox light fuse cutting grass whatever it is that men do... person. That's the type of queer I am - failing at all gender roles (except for the queer one, perhaps). Åtminstone tänker jag så ibland. Men nu har jag faktiskt fixat att inreda min nya lägenhet så att den blivit både mysig och funktionell, och jag har i princip gjort det helt själv, bortsett från ihopsättningen av en viss Kallax-hylla, som nog skulle besegra även den mest spartanska mans-mannen (bortsett från den som är så spartansk att den skulle se ägandet av en bokhylla till att börja med som madness).
Jag tänker inte påstå att jag nått sprezzatura-status på vare sig min slipsknytning, accessorizing, eller baking skills, och inte heller att jag nått now you're a man-status vad gäller sågande, borrande, eller elektroniserande, men jag har ändå taken care of business här hemma - ifyouknowwhatI'msaying. Och även om min klädsstil är ganska simpel vad gäller dess färgkomposition and general lack of blandade mönster, så får jag likväl komplimanger för mitt komponerande av clothing såväl som min nya lya. Varför har jag då fått för mig att jag saknar a woman's touch, en kvinnas fingertoppskänsla, och en mans praktiska hantverkande? Nå, jag var fruktansvärt dålig på både sy- och träslöjd som kid, och jag är det fortfarande, so there's that. Överlag frustrerar den "fysiska" världen mig något enormt, särskilt när den inte gör som jag vill, which offuckingcourse it never does, because I fucking suck at it, which is why it doesn't behave the way I want it to - because I fucking hate it and leave me alone god damn it!
Ett annat, mer snällt, sätt att se på saken, är att jag helt enkelt saknar träning vad gäller dessa praktiska (henceworth refered to as "fixiga") saker och att det är därför dom ter sig mystiska och oåtkomliga för mig. Att jag frustreras i mina försök att "fixa" grejer, och får dåligt självförtroende i relation till fixande för att jag fått för mig att det är något simpelt som alla borde klara av, men jag inte gör för att jag är dum i huvudet och förtjänar lidande. Men sanningen är väl snarare den att vissa saker enbart ter sig simpla för den som faktiskt har skolats i den specifika gren av "common sense" som möjliggör förståelsen av någonting som just "simpelt". Sanningen är väl snarare den att jag hade allt annat än en "simpel" barndom. And there's also that thing about every sufficiently advanced technology being indistinguishable from magic, vilket förklarar hur det kommer sig att jag tar varje frustration i relation till fixandet som en personlig attack i form av en kosmisk svart magi which I fucking know is just out to get me, bad.
Jag hade exempelvis stora problem med att sortera kläder efter olika färger på Emmaus, av samma anledning som vissa kulturer i historien helt enkelt inte haft namn eller förståelse för exempelvis färgen blå - dom hade inget behov av det och således ingen träning i att distinguish det vi förstår som "blått" från exempelvis grönt, någonting vi tar för givet är universellt, simpelt, men faktiskt är allt annat än commonsensical utan i allra högsta grad kulturellt betingad. Jag har blivit socialiserad till (en misslyckad) man, vilket är varför jag först efter min praktik på Emmaus lärde mig se skillnad på cerise och rosa, två färger jag idag ser som just det - två färger. Detta förklarar inte varför jag har så stora problem med manliga (manuella) aktiviteter, dock. I'll tell you why, though (and by now you should all be able to chime in to the refrain) - mommie dearest.
Min mamma kan kalla sin uppfostringsmetod vad hon vill, men sanningen är att den var en toxic blandning av too little och too much - en gränslöshet åt alla håll och kanter som ibland tog formen av att låta mig ta ansvar för saker som inte var mina att ta ansvar för (som att säga nej till godis, eller styra henne åt att köpa saker vi hade råd med, rather than not), och ibland resulterade i att jag inte fick ta något age-adequate ansvar alls, för att hon var för rädd att låta mig göra det (rädd för att jag skulle skada mig och/eller bli för självständig), eller blev alldeles för frustrerad för att låta mig pröva på och misslyckas med saker. No wonder jag själv blir frustrerad och demotivated så pass lätt som jag blir! Otaliga är gångerna då jag sagts åt att diska eller göra något annat i hushållet som liten, för att sedan bli kritiserad för det tills min mamma blivit så irriterad så hon sagt åt mig att skita i det och låta henne göra det istället (och avslutningsvis anklagat mig för att inte hjälpa till eller inte vara tacksam för hennes hårda arbete). Det hjälpte inte att hon var en despot i dom flesta frågor, och således tills idag tänker det finns ett och enbart ett sätt att göra saker på. Which one? Hennes sätt, såklart.
Det faktum att min mamma inte lät mig göra saker på mitt eget sätt har gjort att jag idag har svårt att göra saker på något annat sätt alls än mitt eget, både för att jag fått lära mig mycket själv (som matlagning, något jag började med först när jag blev vegan), och för att jag helt enkelt mår dåligt i själen när jag inte får göra saker på mitt sätt. Jag triggas ganska hårt av det, liksom, känner mig liten, skäms, dissocierar, eller drabbas av stor olust- och meningslöshetskänsla. Jag har ganska svårt att samarbeta med människor, och ofta tar jag hellre på mig mer arbete, inklusive någon annans arbete, än gör arbetet on a double file highway - något som gäller allt från skolarbete till just matlagning. Mat är en sån där grundläggande grej som jag kämpat med mycket, och därför även är stolt över idag. Att det är personligt för mig, liksom, det faktum att jag kan både få min daily fill och occasional "fix", och således tillfredsställa åtminstone mig själv och mina egna, grundläggande, behov. Jag är glad över att jag kan njuta av min egen matlagning, och att jag kan göra det bortom alla idéer av hur mat ska se ut och tillagas som prackades på mig när jag var liten - allt från till hur man förbereder sig till att göra maten, hur man förbereder själva maten, och sedan även hur man konsumerar, serverar, och konserverar den. Det var ingen slump att jag under fyra år som vegan inte tog vitaminpiller - jag fick ju aldrig sluta höra från min familj om hur ohälsosamt det var att inte äta kött, och hur mycket jag skulle dö av att göra det.
Jag må sakna "the female touch", men jag har a female touch - Adas own brand of touch. Samma sak med den manliga motsvarigheten - I may not be the sharpest tool in the shed and I may be lacking the proper tools for the job, but I do get the job done, även om man inte bör undersöka the foundation of it allt för väl, for it just may crumble under scrutiny. Det jag känner här hemma när jag tittar mig omkring i min nya lägenhet efter att allt fixande är färdigt är ett polskt ord, av någon anledning - svoboda. Inte det högerradikala fascistpartiet i Ukraina, utan det polska ordet för frihet. För obehindrad rörelse, både kroppsligt, och i sinnet. Husfrid, liksom. Det tog några veckor, kanske 5000kr, och en massa möda, men det var det värt. För tillfället är hammaren nerpackad, men den kommer komma till användning igen när det är dags för Halloween, då jag (efter att ha läst Wicca-boken The Circle Within) har kommit fram till att jag inte må ha mycket över för "natur", men ju älskar både black metal-albumomslagens skogar och gobelänger som påminner mig om klorofylliska trollskogar. Med andra ord - inredningen i min lägenhet kommer skifta med årstiderna, och ("bang bang!") Maxwell's silver hammer kommer således bang out some more svoboda några gånger om året. Såhär:
PRIMÄRFÄRG SEKUNDERFÄRG
Jul (01/12) Rött Vitt Grönt Orange Brunt Guld
Vår (01/03) Gult Grönt Rött Blått Rosa
Sommar (25/05) Blå Vitt Rosa Brunt
Halloween (01/09) Orange Svart Grönt Brunt Lila/Cerise
Jag är ute efter en klassisk jul/vinter med en massa Ho-ho-ho's, en barnslig vår med tecknade figurer och påskharar, en sval bris på sommaren, och en amerikansk Halloween/höst med inslag av trollskog och paganism. But what set off this whole crazy idea, besides hederlig hedendom och dess årstider kombinerat med mainstream consumerism? I'll tell you what - nostalgi. Jag mindes hur mycket jag gillade det när mamma pysslade hemma, möblerade om, gjorde mysigt. Jag mindes känslan av när det var dags för julgrejerna att åka fram, med allt vad det innebar; köksdukar med tomtar; ljusstakar med granbarr; chokladkalendrar (indeed - plural!) med billig tysk choklad; clementiner med nejlika. Förra året fick jag kallelsen till att bli förälder, och det i sin tur kickade igång min längtan och lust till att bygga bo, en känsla som var dubbelriktad - dels mot mig själv och mitt behov av att ha en känsla av kontinuitet och en vilja att återuppleva något av barndomens magi, och dels mot mina framtida barn, som jag ville börja förbereda en tradition, en struktur, ett hem, en familj, för.
Dagens svenska samhälle må ha lite röda dagar och andra traditioner och ritualer, men jag har aldrig knutit an till dom på ett personligt plan, och fått en helhetsförståelse för dess betydelse i mitt och andras liv. Inte konstigt med tanke på att min familj inte heller gjorde det - åtminstone inte på ett sätt som jag någonsin har uppfattat. Sanningen är att jag återupptäcker vissa traditioner på nytt just nu as I'm writing this, genom min spiritualitet och sättet jag det senaste året börjat växa in i min roll som Guds tjänare, vuxen, kvinna, fru - mamma. För tillfället mammar jag primärt mig själv, and God knows I got my work cut out for me there, but so God help me I will bring my children into this world, and not into a broken family vars genomgående ideér om världen handlar om self-sufficiency och att aldrig vara nöjd, utan en familj där spiritualitet genomsyrar livet och där vi värderar tacksamhet, givmildhet, ödmjukhet, mod, och gör detta på sätt som knyts an till både vardag och fest - med hjälp av transitionsritualer, bön, och, ja - tysk fucking jävla julchoklad. You gotta have that tacky, crass, normative, patriarchal, commercialism as well, om inte för barnens skull så för min egen.
Yeah som om det inte var tillräckligt svårt att hitta en fru - nu ska hon upp klockan sex på morgonen för att välsigna Hans Namn också! (which is something I just made up now, for whatever reason, because I have no plans on doing so myself... (but on the other hand, they are called the better half for a reason...) Som en god, vadå, kristen? Nja. Det jag sysslar med är en slags nyandlig, religiös synkretism, så även detta behöver frugan (och min tribe/församling) gå med på, att jag tror på allting som exalts my spirit, snarare än på något specifikt. Och värst av allt - frugan måste leva med att jag lyssnar både på death-doom och contemporary Christian worship music. Ja det är mycket hon och jag får lära oss att acceptera hos varandra om vi ska kunna bygga ett liv tillsammans.
To my future wife, then - God bless her and her patience and my putting her on a pedestal! *drinks* To life! To easter bunnies and skeletons and trolls - may we know them, may we be them, may we praise them, may we, raise them, may we marry them! Hrm, got a little carried away there. You know what I mean. In the name of Disney and all of that jazz, provider of our daily mental bread and whatnot -
Anyway. Jag har ett par bilder jag tänkte skriva inlägget runt ursprungligen, men nu blev det inte så, which means - Bonus Material Time!
Jag hade planer på att göra mitt stora vindsförråd till a place of worship, men det blev visst inte så. Luften där är dålig och jag får ingen feeling, so fuck that.
My pretties. Dom kommer ni får se mer av i ett framtida inlägg där det kommer finnas bilder på min matlagning, vilket inkluderar these babies.
Ah, tredje och sista vändan på Ikea - good times. Not. Fan vad tungt det var att kånka saker, trots att jag åkte med bussar (ett byte) dit. Värst var speglarna, som var så tunga att jag fick stanna varje 10-15 meter för att inte få kramp i underarmarna. Den manliga socialiseringen lös igenom starkt här - trots mina enorma problem att bära skiten så bad jag inte någon om hjälp en enda gång. Much stånga huvudet mot väggen, such envis - so stupid.
På tal om väggar - hammer time! Herregud vad det tog tid och energi att få allt på plats. Fick byta skruvar och såna plastgrejer som ska in i väggarna hur många gånger som helst för att dom bröts av, for some reason inte satt kvar, och så vidare. Vad har jag lärt mig av allt det här? Ibland räcker det att vara envis och ha brawns over brains! Kramp i händerna och litany of curses - see you next time jag ska bygga bo. Barnen får evakueras till morföräldrarna när tiden är inne, för vi vill inte att dom ska se sin mamma i en pöl på golvet, pleading, "why God, why?!" efter att ha knäckt av en spik i väggen.
Här är dom. Ärkespeglarna från ärkehelvetet aka IKEA (hm undrar om jag nyss minskade mina chanser att få jobb där i framtiden). Fina är dom i alla fall. Much transformers, much air force - narcissism all day long.
Här svor jag. Eller ja på bilden är det typ fem olika skador, så jag svor för varenda en, återkommande gånger. Kanske ingår det här att ha plåster hemma i familjebyggar-konceptet? Gotta look into that.
And now for some stämningsbilder.
Vill du se mer får du komma på min inflyttningsfest! Har du inte blivit bjuden kan du ju hojta till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar