Hold the cavalry, brother-siestra-cossack-comrad, det här inlägget handlar inte om den sortens alienerande arbete - in fact, this post is only political in the sense that the personal is political. Not about anything having to do with the the Cold War, but rather about the war against colds. Om dom konstanta jävla förkylningarna jag dras med och hur dom försvårar mitt liv, och alltid har gjort.
Till vänster: Once bitten, forever smitten.
Just när förkylningen började gå över efter nästan två veckor av isolering, hostande, snorande, illamående, smärtor, osv, så kommer en till jävla förkylning som åtminstone för tillfället är värre än den förra nånsin var, och får mig att se ut som lilla åttaåriga Adam på den vänstra bilden ovanför. Dom två bilderna har jag satt upp i lägenheten för att titta på då och då och lättare tänka mig att jag tar hand om mig själv som barn nu när jag är förkyld, snarare än den stora Ada som jag förvisso kan tycka synd om, men är väldigt dålig på att faktiskt ta hand. Den högra bilden åkte med på köpet, så jag inte blir alldeles för deprimerad av vad som verkar vara mitt livs öde och således hamnar i offer-positionen. Jag har även sagt upp mig från tidningsbärarna, vilket är väldigt stort, och är relaterat till mina förkylningar och hur dom ter sig för mig. Det funkar inte för mig att läkare och psykologer säger att det är min mindset/mentalitet som skapar problem för mig i relation till arbete, snarare än mina förkylningar, något jag skrivit om tidigare på bloggen. #sorrynotsorry, liksom. Fast ja lite sorry är jag ju. Såg fram emot mina sista tidningsbärarpass den kommande helgen, som jag hade och tänkte ta då uppsägningstiden på Tidningsbärarna är en månad och jag för tillfället jobbar varannan helg. Såg fram emot att säga farväl till det distrikt jag jobbat med som mest (1412, Möllan), och en sista gång känna efter hur mysigt det kan vara att springa runt där själv i spökstaden som är Malmö kl 4 på morgonen. Hur twilight zoneight det kan kännas, fast ändå ganska hemtrevligt då man ju gör mer eller mindre samma sak varje gång, på samma plats, och därmed blir bekväm och trygg i det. Mer Welcome to Night Vale än Twilight Zone, när jag tänker efter. Nu är det dock inte särskilt säkert att jag kommer jobba i helgen, because I don't like the sickness, but the sickness sure as hell seems to like me.
I'm bedridden, so good riddance, liksom. Not at your disposition anymore because I'm periodically indisposed due to maladies (not existential malaise, mind you). Because I'm, well, unwell. För att jag har besparats the menses, men istället har mansförkylningar i överflöd. Och för mig med min långa erfarenhet av hur förkylningar utvecklar sig inom mig och vad jag kan förvänta mig när jag blir förkyld, it really makes sense att sjukanmäla mig inför helgens arbete redan på onsdagen (som jag gjorde under min förra förkylning), men jag har förstått att andra inte fattar hur jag kan veta hur jag kommer må tre dagar framåt - hon jag sjukanmälde mig till senast uttryckte också förvåning och snubblade över sina ord och häpnad inför det jag nyss hade sagt. But lady, I could tell you att jag kommer må skit en vecka senare, och detta för att haters be hatin', och mina förkylningar be förkylande. Och i detta fallet, kanske även tre fucking veckor senare (även om jag inte antog att jag skulle åka på en ny förkylning efter två veckors förkylning - antalet gånger då detta hänt kan jag nog räkna på en hand). "Mindset" my ass. Maybe if you set your sights on minding your own business (and by that I don't mean Tidningsbärarna) a bit more instead of riding my ass, och låter mig vara expert på min egen kropp, because my mind is set on riding this one out in the bed.
Jag behöver stå på mig mer från och med nu istället för att låta mig framstå som en galning/latmask/offer och lite halvhjärtat acceptera det narrativet. Mitt immunförsvar har allting varit helt jävla fuckat, and that's just how the man-cooters cookie has crumbled in my general direction - and fucking taken a choke-hold on my throat. Om alternativet till att stå på mig är att tvingas gå till en läkare från första sjukdagen för att få höra att jag inte är förkyld, eller att förkylningar minsann inte hindrar andra från att arbeta... well - #sorrynotsorry att det är dags för mig att gå vidare och erkänna för mig själv och världen hur pass handikappad jag faktiskt är, istället för att mellan trapporna klökas så hårt att jag måste take a knee (and not for God or the team), eller pusha mig själv när jag är så trött att jag inte knappt orkar stå upp hemma. Det hjälper inte att tidningsbärarjobbet är på natten då jag har som mest ångest och mår som sämst när jag är förkyld. Nej, det är inte en fråga om "mentalitet", för andra mår inte såhär ibland i flera veckor, och ganska många gånger om året - och även om dom gjorde det så skiter väl jag i det för det är hur jag mår som matters to me. I'll leave it (the torch) and till andra att bränna ut sig, för jag känner att I've done my fair share of that for a lifetime.
Jag är tacksam att min ångest inte är skyhög just nu dock, för det har den en tendens att bli när jag är förkyld, vilket är en bidragande faktor till att jag den senaste tiden tagit två "sömnpiller" istället för ett innan jag lagt mig (den primära faktorn till detta är att jag får svårt att andas och hostar och mår allmänt skit om natten när jag är förkyld och inte tar sömnpiller, och särskilt nu när jag tar Voxra dagligen och är oförmögen att sova mer än ett par timmar om jag inte tar dom antipsykotiska jag tar varje natt - mina "vanliga" sömnpiller hjälper inte mot detta dopamin-preparatets uppiggande effekt).
Om vi bortser från dessa jobbiga förkylningar så har jag mått väldigt bra dom senaste veckorna, så jag är optimistisk vad gäller min nya socialsekreterare och det faktum att andra myndigheter än arbetsförmedlingen eller Portalen ska "ha ansvar" för mig den närmaste tiden. Och där ska jag vara ärlig och stå på mig, och kräva kontinuitet och att psykiatrin ska samarbeta med dom på något sätt, eller att åtminstone det psykiatrin sysslar med ska tas i beaktande för det jag kommer syssla med under arbetsträningen eller vad det nu blir. Ingen tjänar på att jag döljer min rädsla och skam och dissocierar i princip i varenda möte med en myndighetsperson. Jag vet knappt vad alternativet är till att dölja mina känslor (och därför verka så jävla sansad och funktionell och bli utskickad till saker som är way over min egentliga funktionalitet), men jag vill verkligen ta ett steg framåt nu när jag jobbat med mig själv så mycket som jag gjort sen jag började med hormonbehandlingen, kyrkan, och ACA. Och jag har fått möjligheten att jobba med mig själv just för att jag typ hamnat mellan stolarna och därmed inte tvingats ut i praktik och sånt det senaste året utan har fått ta en breather istället. När jag praktiserade så fanns ju ingen energi kvar till att ta steg framåt i mitt mående och snarare mådde jag ju fruktansvärt från dag till dag, och detta även efter två år av den sortens "träning" som ansågs vara rätt för mig, which means att jag inte längre kommer låta mig övertygas så lätt om att "struktur", rutin, och allt vad myndighetspersoner likställer med bra mående är vad jag behöver just nu, vilket ju alla sorters myndighetspersoner verkar anse och det därför kräver mycket jävlar anamma att både säga och stå emot (internalisera).
Att stå på mig är i detta fallet inte svårt enbart för att jag då hamnar i konflikt med någon, utan även för att jag ju då inte längre ses som någorlunda funktionell, normal, utan snarare handikappad. Vilket jag ju inte vill ses som. Samtidigt som jag vill, because I fucking am. Jag vill känna mig duktig, och tycker om komplimanger alldeles för mycket för mitt eget bästa, helt enkelt. Men när jag pushar mig själv och döljer min bristande funktionalitet, vem är det jag överpresterar för, egentligen? I mean I'm doing the heavy lifting here, but who gets the fruit of my labor? (Shit, this is approaching hammer & sickle water again). Jag menar det slår ju bara tillbaka på mig om jag i princip ljuger om min kapacitet. Mina styrkor och svagheter. Det leder till saker som att min psykolog har svårt att acceptera att jag inte orkar komma på vårt möte som är inbokat efter min praktik, för att hon tycker våra möten är viktiga och att jag ska komma på dom även om det snurrar i min skalle och det känns som att jag ska dö om jag tar ett steg till. Då orkade jag knappt med den utsatta praktiktiden, och var så trött när jag kom hem att jag inte ens kunde vila/somna för att stresspåslaget var så stort av utmattning (vilket ledde till att jag tränade istället, och brände ut mig ännu mer), och likväl fann min psykolog det vettigt att jag ovanpå allt det där skulle komma på ett möte efter praktiken. Och det var in part mitt eget fel. För att jag var kluven i min presentation, och ville både prestera och höra hur duktig jag var, samtidigt som jag hela tiden försökte bromsa in myndigpersonernas konstanta planer för att utöka min arbetstid och mina ansvarsområden. Inte fan hjälpte det heller att jag på den där praktikplatsen som jag nämnde i exemplet försökte visa hur överlägsen jag var alla andra genom att överprestera rejält. När man ser mig göra saker effektivt och snabbt och bra och starkt så ska man ta det med en nypa salt, med andra ord.
Jag har problem med att ses som ett offer, eller odisciplinerad, eller fobisk (varav det sista står i utvärderingen från Portalen efter två års arbetsträning, och detta delvis på grund av min "fobi" inför att arbeta när jag är förkyld). Om jag är fobisk för något så är det att framstå som ovärd, eller onormal. Att inte ha status. Att inte vara duktig. För duktighetskomplex har jag, och jag vill ju verka vara så himla stark och bra hela tiden. Men när jag gör det så arbetar jag mot mig själv, och för någon annan. Är slav under mitt super-ego. Arbetar hårt för att få myndighetspersoner att gilla mig, on my own time and dime, och i slutändan min egen bekostnad. Då tillber jag den röst inom mig som tycker jag är värdelös om jag inte orkar lika mycket som andra. Och lilla Adam sitter där och undrar varför jag gång på gång misshandlar hen. Jag som ju ska vara den person som hen förlitar sig på allra mest. Jag som ska vara hens främsta kämpe, och förälder.
Jag skickade faktiskt precis ett mail till Vårdguiden för att se om jag kan vara on top potentiella smitthärdar i framtiden och vara en worthy guardian för lilla Adam. Jag är medveten om att den tidpunkt då man "känner av" en förkylning är den tidpunkt då man haft förkylningen i ett par dagar redan, och jag vet också att google har ganska bra data på när och var folk är förkylda då googlesökningar med ord som "cold", "sick", osv, line up väldigt bra med folks faktiska förkylningar, vilket innebär att dom kan track förkylningsepidemier och dess spridning förvånansvärt accurately. Kan google så har väl svenska staten också någon slags idé om när förkylningar brukar äga rum - givet att dom går att förutsäga, snarare än följa in medias res eller post-factum, som google har visat att dom kan göra. Då vårdguiden är "landstingens och regionernas tjänst till allmänheten för råd om vård och hälsa på webb och telefon" verkade det vettigt att låta dom besvara min fundering, hence the following mail:
Hej. Jag är förkyld ofta och länge och undrar om ni har data på vilka av årets veckor svenskar tenderar att bli förkylda oftast, och om dessa förkylningsperioder är någorlunda konstanta från år till år så att man kan förutsäga när nästa epidemi bryter ut (exempelvis just nu, för att folk börjat jobba/gå på dagis igen, eller vad det nu beror på). Jag tenderar att bli förkyld när många verkar vara det samtidigt, så om det fanns data på sjukdomsveckor skulle jag kunna undvika klubbar, fester, gym, osv, dom veckorna, och kanske bli förkyld mer sällan.
För att tidpunkten då förkylningssymptomen visar sig är ett par dagar efter att man blivit smittad, och för att man smittar som mest under dom första dagarna efter man själv blivit smittad, räcker det inte att titta sig omkring eller vänta på googles data för att komma fram till när man ska undvika stora folksamlingar och public places - i den utsträckning det är vettigt. Hence min fråga till vårdguiden gällande deras förmåga att predict framtida epidemier. Because maybe it doesn't line up perfectly tidsmässigt, men jag kände av förkylningen dagen efter min inflyttningsfest, och den andra förkylningen bröt ut rejält två dagar efter att jag varit på rave, och även om jag kände att jag höll på att bli förkyld igen redan någon dag innan rejvet, så är det kanske ingen slump att båda mina förkylningar kom så pass nära inpå my being nära inpå så pass många människor som partying and raving entails.
Ett annat sätt som jag tänkte vara "on top of things" och således ta hand om mig själv är genom sättet jag tänkte interagera med myndighetspersoner i framtiden. Jag tänkte göra något lite konstigt i samband med myndighetsmöten i framtiden, och detta för att jag har bristande verktyg för att inte dissociera i dom, och därmed behöver göra något annorlunda och drastiskt för att, ja, komma någonvart överhuvudtaget. Rucka den primära överlevnadsstrategi jag övat in hela mitt liv i mötet med andra. För att göra detta tänkte jag komma till myndighetsmöten framöver med ett gosedjur i famnen. Klä mig snyggt vill jag ju fortfarande göra, även om det förmodligen minskar mina chanser att andra ska ta mina problem på allvar. Gosedjuret hoppas jag kommer take me closer to a place då jag inte hade hunnit utveckla dissociationen som överlevnadsstrategi, och så hoppas jag att jag genom gosedjuret kan bemöta mina rädslor istället för att gömma mig i dom. Att andra förmodligen tar min problematik på större allvar tack vare gosedjuret - because you gotta be fucking crazy om du är vuxen och har med dig ett gosedjur till socialen - är en bonus. So yeah, that's the plan. Like after this cold som gör att jag inte orkar ta mig till någon myndighet överhuvudtaget.
Just nu räcker det gott och väl att resa på mig och gå till badrummet och inte krevera eller få en hostattack under tiden. Det räcker gott och väl att jag sitter double folded och hatar mitt liv - jag behöver inte bend over and bring myndighetspersoner into my double "folds" as well. Now, see, that joke only really works if I'm shockable/have a vagina (and an asshole, but that part is kinda presumed, or, if I may - assumed), which I don't - and who's fucking fault is that!? I'm telling you, everything's their fault! Ruining my godamn jokes...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar