It's the small things, you know. Som när min präst ber för mig, och faktiskt könar mig som hon varje gång han könar mig inför Gud. Eller som när jag tittar på Wikipedias lista över LGBT-filmer regisserade av kvinnor och ser att Bound finns med. I såna stunder känner jag liksom att ja, dom ser mig. Jag är en del av något. Jag finns. Det är nog lätt att börja ta det för givet, men jag gör det inte, och särskilt när jag liksom inte förväntar mig att bli förstådd och speglad.
And to top it off: ikväll när jag klubbade på Babel, så var typ det första jag gjorde att dansa ganska sexuellt suggestivt med några tjejer, varpå en av väktarna tar mig åt sidan, och jag förväntar mig att han ska säga åt mig att inte dansa som en hora, typ, because guys be fucking staring och väktaren är man och väktare så obviously är han ond och sexistisk. Men nej, that's not at all what happens - istället säger väktaren att jag ska veta att om det skulle vara något bekymmer ikväll så finns dom (väktarna) där för mig och att jag inte ska tveka att söka upp dom. You guys.
För övrigt - satan vad mycket queera filmer och dokumentärer som verkar komma från Canada. Om det inte vore samma jäkla tempererade klimat där som i Skåneland (om inte värre) så skulle jag vara nyfiken på att bo där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar