Det här är ett inlägg tillägnat min fina gospelkör på St Matteus - må era stämband gå i frid, och melodies from heaven nå era öron vart ni än befinner er!
Yeah det verkar som att jag håller på att bli förkyld för tredje gången på väldigt kort tid (edit: nope, bara kroppen som är förvirrad, som vanligt), men oberoende av huruvida så är fallet eller inte, så har jag funderat generellt över vad man kan träna på sångmässigt om man har ont i halsen - no matter the cause. Det sägs ju att man inte ska sjunga vid halsont nämligen, och jag har ont i halsen jätteofta, och ni har det säkert också ibland, so here goes.
Jag har kommit fram till att när man inte bör sjunga, kan man fortfarande 1) försöka lära sig texter, 2) laborera med känsla/dynamik, och 3) jobba med diafragman. Dynamiken kan man arbeta med genom att sjunga genom ett sugrör, och då "sjunga" på ett sådant sätt att inte ljud kommer ut när man täpper för sugröret. Gör man detta korrekt så klarar sig halsen bra - om man inte har förlorat rösten helt och hållet då. Just känslan/dynamiken kan man öva på när man har ont i halsen, och kanske får man rentav bättre feeling när man sjunger genom sugrör än om man faktiskt behöver sjunga samtidigt och således laborera med fler element än air flow. Kolla bara på drag queens when they lip sync for their lives - that super explosive and expressiev shit hade inte gått om dom faktiskt var tvungna att sjunga samtidigt. Jag menar när man ljudar i sugröret och samtidigt lyssnar på låten man ljudar kan man låtsas att man är den som sjunger, precis som drag queens gör, och enligt min egna erfarenhet kan resultatet vara snarlikt spindelnätövningens (den som körledaren Daniel gjort med oss). Ska man sjunga som en stjärna behöver man känna sig som en stjärna.
Dynamik kan man utforska även på andra sätt än med hjälp av sugrör, och vill man kombinera med diafragma-träning kan man pröva på att leka trumma, eller som det heter "in the biz" - beatboxa. Gör på eget vis, eller få lite lektioner av KRNFX (yo this fucking guy teaming up with Walk off the Earth = awesomesauce). Om freestyle inte är din grej och du behöver några övningar för att inspireras till att träna, så finns det såna också. Känner du dig för dum när du försöker dig på "this beat and boxing thing", så kan du alltid vissla, och även visslande går att göra på ett sätt där andningen är mer, eller mindre, vettig - which means potential för träning och utveckling. Gambatte!
En sak att ha i åtanke när man leker trumma är att även trummor handlar om mer än bara beatet, och att dynamik är det som skiljer säg Candy Ken från Paigey Cakey, eller Nadia Rose. I don't even need to hear them lyrics för att gå igång på attityden och dynamiken hos Paigey eller Nadia, och jag behöver inte rappa text överhuvudtaget för att intonera dynamiskt som dom gör, utan kan sugröra mig genom låtarna smooth as silk (or, you know, whatever's the opposite of that). Det är inte för inget som Mike Portnoy i Dream Theater såg sitt trumset (som kunde bestå av 20 olika saker att slå på) som ett instrument där han slog fram olika toner, och även om han kanske inte hade slagverk med specifika designerade toner som han skrev ut, så var ju resultatet sådant att han i princip var en fjärde stämma som harmoniserade med sången, gitarren, och basen, och därmed kunde drämma av en hel skala på sina trummor (som exempelvis i introt till 6:00). Och trots att man kommer längre och längre bort från "sång" ju snabbare man trummar eller rappar eller beatboxar, så går det fortfarande att vara dynamisk när man gör det - lyssna bara på Karmin och Watsky, eller Angel Haze. Åt andra hållet går artister som Snoop, eller Tyler The Creator, som båda saktar ner saker rejält... och ofta är lite efter beatet, men likväl inte "sätter sig ner på röven" - som det så fint heter på Daniel-speak. Basically - no matter what you be doing, there's just no excuse for being a basic bitch.
Candy Ken (God bless his soul) var jättekul att se på Erotikaftonen på Inkonst förra helgen, men jag tror ju ta mig fan att han rappar för att han är tondöv och tror att han då kommer undan, men tyvärr skiner det igenom även när man inte behöver hålla en ton. Och ja, visst är det här att låta monotont och icke-dynamiskt även det en typ av stil (som ofta används av white people inom hiphop för comedic effect, exempelvis av The Lonely Island, Jon Lajoie, och Scott Gairdner), och jag undrar om inte hela konceptet Candy Ken är medvetet camp (inte bara estetiken då, utan även rappandet och beatsen), men likväl är detta att låta monotont en väldigt smal och specifik stil som det ska mycket till för att lägga tid att träna på - och mycket ont i halsen just isn't mycket enough. (and psst--
Fasiken, allt det här snack om dynamik får mig att vilja läsa någon slags analys av på vilket sätt the loudness war har påverkat den moderna musikindustrin; vilken typ av musik som blivit mindre/mer populär på grund av det; hur det har påverkat sätt vi lyssnar på musik; och om vår musiksmak har förändrats på grund av det. If you know anything about it - leave a comment.
Slutligen verkar leka kazoo funka ganska bra för mina stämband när jag inte kan sjunga, fast då genom lite lätta övningar, snarare än full-on butt-kicking covers (fast om man faktiskt spelar en kazoo kanske det inte är så jobbigt för en ledsen hals).
And if none of the above works, well, då får man väl lyssna på musik man gillar istället. Själv har jag just upptäckt Elyose, och haft särskilt en låt på repeat - Rédemption.
What awesomeness. Som om Evanescence, Lacuna Coil, och To-Mera hade ett kärleksbarn. I'll leave you with that, very abstract, image. Nah, jag lämnar er istället med bilder av sångarna i dom tre banden och låter ert imagination föreställa er dom skapa kärleksbarn tillsammans, had they, you know, uh - god damnit, look - whatever, just enjoy these beautiful wimminfolk trying to gobble you up with their mesmerizing stares.
________
BRONUS BIT!
Två grymma hiphopare kommer spela på Landskrona Prides fest den 30:e, nämligen Soleil Camara, och O-Hund, så checka dom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar