Ok, så jag har gått och deppat ner mig rejält. Jag har mycket ångest, mycket trötthet, och lite känsla av mening och fokus. Jag får hoppas det beror på att Hon dumpade mig, snarare än att jag är jag och har lyckats hoppa tillbaka en massa år i min personliga utveckling. Jag har svårt att känna lust över livet just nu för att jag bär på så mycket känslor av otrygghet, rädsla och ensamhet. Ångesten är stundvis fruktansvärd. Jag känner mig själaberövad av den. Som att jag inte har någon röst längre. Ingen kreativ ådra. Jag behöver t om anstränga mig för att känna sorg, då tomheten och oron dominerar så hårt. Jag har vare sig skrivit något här på bloggen eller på annat håll dom senaste veckorna. Man kan säga att jag har tagit ett generellt uppehåll i livet. Man får hoppas att jag kommer ur det hela med en förnyad vilja till livet, men den senaste tiden har viljan definitivt tagit semester.
Förmodligen kommer jag att prioritera annorlunda när jag väl tagit mig ut ur det här helvetet. Man kan ju tänka sig att det blir så, åtminstone. 2016 blev ju ett förnyelsens år för mig, och även slutet på året innan det (2015 alltså) slutade med att en person jag trodde att jag skulle leva med resten av mitt liv dumpade mig. 2016 kom jag ut igen som kvinna på allvar, och så började jag träna och skriva på bloggen som en galning, samtidigt som jag skippade tv-spelandet och till ganska stor del även serietittandet. Mot slutet av detta år känns det som att 2017 kommer se annorlunda ut jämfört med 2016, även om det är oklart hur exakt. Jag tror jag kommer sluta satsa på styrkelyft, faktiskt, och även om det är sagt nu under denna mörka period i mitt liv så har det varit på gång ett tag. Sedan jag träffade Henne, faktiskt, och Hon väckte nya drömmar och förstärkte vissa andra som redan fanns inom mig. En del av mig hade det i bakhuvudet hela tiden, att jag inte kommer prioritera träning när jag väl träffar någon eller vågar mig på andra saker jag bortprioriterat, som det här med att sjunga, vilket jag faktiskt redan har börjat med då jag gick med en kör i höstas.
Den träningscykel jag kör nu kommer handla dels om att inte förlora några gains, och dels om att minimera den smärta min hjärna får för sig att stråla ut i min kropp när jag inte rör på mig särskilt mycket. Jag kommer träna 3-4 gånger i veckan, och att döma av dom pass jag gjort hittills så kommer det inte bli 3-timmarspass direkt, så även om jag kör vidare på Sheiko som kommer jag fuska mig igenom hela skiten. Det sätt som jag mår på just nu skiljer sig väldigt mycket från sättet jag mådde på efter att min föredetta trolovade bröt med mig. Då sörjde jag mycket, och kände mig ensam, men jag hade energi att ta itu med det, och ville ha ett nytt sammanhang och något att bli besatt av, I guess. Jag var i sorg, men jag var nog inte kliniskt deprimerad, inte mer än vad jag alltid är dvs. Just nu sörjer jag knappt, eller åtminstone inte genom att gråta mig själv till sömns rent spontant som i vintras/våren, utan då snarare genom att ha mer eller mindre konstant ångest, genom att vara väldigt otrygg och svintrött och vilja sova bort hela dagarna, något jag inte ens kunnat många gånger då ångesten varit för stor. All I want for christmas is a womb, basically (ja alltså för att vara i). Det är med andra ord, skit, basically. Och även om det säkert utmynnar i något nytt så småningom så kommer det nog att ta sin tid. Om man ska se på det hela positivt så är det faktum att jag faktiskt skriver det här inlägget, även om det har tagit mig flera dagar, ett tecken på att jag håller på att återhämta mig, då det tidigare när jag tänkt att jag borde skriva något någonstans (eller sjunga) har känts helt omöjligt.
Även om 2016 generellt sätt har varit good to me så har jag även under det senaste året i princip inlett och mer eller mindre avslutat sex romantiska relationer, varav inte ett enda av dom avslutades av mig. Att jag sedan under sommaren träffade en person som fick mig att både vilja skaffa barn (!) och gjorde det omöjligt för mig att förneka att det finns en gud, och att jag sedan även innan årets slut hann få drömmen om barn med Henne och även ett liv med gud krossade, was just the final oh for fucks sake på ett fartfyllt 2016. Jag har dejtat runt en massa det senaste året och även om jag sörjt dom relationerna som rann ut i sanden eller avslutades efter att jag hade förälskat mig, så har jag hela tiden haft en forward-motion som fick mig att återhämta mig, gång på gång, i famnen på någon ny älskare, med förhoppningen och övertygelsen om att en ny älskare skulle dyka upp. Men sen föll jag, på ett sätt jag bara fallit en gång tidigare, och för en stund så kände jag mig inte ensam i världen och i min framtid. Nu har jag ingen forward motion kvar längre dock, utan jag har plungat in i en känsla av att jag inte förstår vad som är meningen med alltihop, för att det här inte bara handlade om en person som jag förälskade mig i, utan den första Ängeln jag träffat, och fan vet om jag kommer träffa fler sådana. Alltså såhär - i bra stunder undrar jag vad meningen är, liksom, och i ännu bättre stunder får jag kontakt med gud, eller något slags tvivel inför vad meningen med allt är, men den senaste tiden har i väldigt stor grad bestått av ett helvete där det mest är tomhet och ångest. Och inte nog med att jag förlorade Henne så har jag nu även stängt mig inför gud, inför min egen vilja och kreativitet, och även inför mina barn.
Jag minns att jag dom första dagarna efter uppbrottet var som närmast sorgen och gud. Det var en jobbig period, men den var innerlig. Jag kände att ja, känslorna är med mig, så då är det ok, då är jag på rätt väg - det här ett är vägskäl, och jag behöver bara vara öppen för det som komma skall, let it flow through me. Där fanns någon slags forward motion, trots sorgen. Jag pratade med mina barn varje dag, och jag hörde dom viska till mig. Jag visste att dom fanns, jag kunde förnimma deras själar. Jag gick till kyrkan, och jag hade gudomligheten med mig även när jag gick ut. Även här fanns alltså en forward motion, en livslinje som talade, en känsla av att följa the ordained path, den kvalitativa vägen of least resistance. Sen hände något. Jag minns inte hur exakt, om jag bara vaknade en dag och hade massa ångest, som ju har hänt förut. Jag slutade skriva dikter. Jag slutade skriva på bloggen. Jag hörde inte längre mina barn. När jag gick ner på knä inför gud så var jag ensam och instängd i mig själv och min ångest. Efter ytterligare några dagar kunde jag inte ens framkalla bilden av Henne, och i Hennes plats fanns bara tomhet. Till slut fick jag t om svårt att sakna henne. När jag nu skriver detta är jag helt tom och vill bara sova (och när jag korrläser det så vill jag inte det, så yey, jag börjar må bättre!), vilket kanske är bättre än ångest, men båda känslor gör att jag inte känner något alls förutom just ångesten eller viljan att sova. Ah, där kom smärta i kroppen - jo, den gör sig påmind när jag gör såhär. För att inte nämna utslagen på huvudet, och smärtan i magen. Det är som att min kropp säger åt mig att sova bort den närmaste månaden, hotar mig med att om jag inte går med på det den säger åt mig att göra så kommer den göra sitt bästa för att ge mig så mycket kroppslig smärta den bara kan, tills jag ger upp och faller ihop. Kanske är det en utveckling, tröttheten, från ångesten. Kanske är det bara så att jag får mindre ångest, och mer trötthet, när jag sover elva timmar istället för åtta. Pest eller kolera? Oh, I love my life. Ah! Humor. Bra tecken. Inte riktigt redo för att skoja till det med memes dock - men det kommer (i den utsträckning jag nu kommer låta den här bloggen vara en outlet för min kreativitet).
Jag minns att när jag blev förälskad i Henne så visste jag att gud är god. Jag visste att mitt liv kommer ta en vändning och att jag inte längre kommer kunna prioritera saker som jag gjort förr. Att Hon kommer markera ett före och efter. Att jag kommer behöva bereda utrymme för ett mer spirituellt liv, med henne, och så småningom våra barn. Vi diskuterade om middagsbön vore något för vår familj, och jag funderade över det faktum att det viktigaste för barnen är deras förebilder och handlingar, snarare än ord i form av komplexa metafysiska teorier och system som jag skrivit hundratals sidor om men ingen läst, knappt jag själv. Jag förstod att jag på allvar skulle behöva förankra mitt teologiserande i min vardag och kanske även ett community - både i handling och tal. Hur förklarar jag min tro för mina barn om jag enbart gjort det för mig själv i text, och detta på ett väldigt spritt sett så att jag knappt förankrat det i mig själv ens?
Jag har ju intresserat mig för filosofi sedan jag läste Sofies Värld i trean, men det är först dom senaste 5-6 åren som jag djupdykt i teologi, metafysik och det spirituella. Om man tittar på vad jag läst och funderat över dom senaste åren så blir det tydligt att det mesta handlat direkt om spirituella ting, eller att jag åtminstone knutit det till mitt spirituella hantverk. Ungefär som jag en period knöt det mesta till det manifest jag skrivit på i en evighet, så knyter jag det numera till det som manifestet har kommit att utvecklas till. Först var det ett manifest, sen blev det ett manyfestival, och sedan blev det slutligen en manifestation - av det gudomliga, i form av min personliga bibel, min grimoire, min book of shadows, mitt great work, mitt magnum opus. Manifestet hade slutligen fått ett väldigt specifikt, och samtidigt generellt, syfte - att föra mig närmare det gudomliga. Därmed blev frågan om vad som var en del av manifestet lättare att svara på, åtminstone i teorin. Inte för att jag interagerar med manifestet särskilt mycket längre, men det finns ändå där i bakhuvudet, i bemärkelsen att jag knyter tankar till det och tänker att jag kommer att komma tillbaka till det med nya ögon. Manifestet som dokument är en röra, men det är inte det sanna, det levande, manifestet. Det sanna manifestet behöver dock göras till ett dokument så småningom, både för att bli mindre rörigt och för att ha det som bas för att införliva det i min vardag, i min tro, och i något slags socialt sammanhang. I mina barn.
Just nu behöver jag låta nytt komma in i mitt liv, om det så är att återvända till den senaste backupen av mig som funkade, eller genom att gå igenom denna dark night of the soul och komma ut i något nytt. Och för att öppna upp mig för annat så behöver jag ha
utrymme för att sörja, eller bara må dåligt. Jag behöver framkalla sorgen på olika sätt, genom att ha tid för mig själv och inte till att skapa saker, utan till att faktiskt känna efter, må dåligt som fan, och jobba på att omvandla ångest till sorg eller ilska eller rädsla eller whathaveyou. Att omvandla ångest till träning eller arbete vet jag till ganska stor del redan hur man gör, men det leder primärt till att jag kommer närmare utbrändhet i den utsträckning som jag gör det, och så blir det väldigt ensidigt även om jag lyckas hålla det under control. Jag behöver något annat. Oklart om det är mer eller mindre sömn, dock, som ju är en återkommande fråga när jag vill sova väldigt mycket. Min nuvarande psykolog tänker att mycket sömn - ja, var snäll mot dig själv Ada. Min förra psykolog hade säkerligen sagt att mer sömn - nej! - ut med dig bara, gör allt som vanligt, du bara tror att överansträngning är farligt för dig och därför blir du rädd och rädslan i sig själv är det farliga. Psykologer är bara människor dom också så det går inte riktigt att förlita sig på dom även om jag bara vill ha någon slags auktoritet som jag tror på med hela mitt hjärta. Jag kan inte riktigt förlita mig på mig själv heller, dock, och när jag mår såhär blir det svårt att se vart min inre kompass pekar, och försöka följa den. Tough luck.
Så jag har 66 utkast här på bloggen till olika ämnen och skit, men kanske blir det typ inget alls av dom i slutändan, eller åtminstone den närmaste tiden. Jag är van vid tanken på att inte göra saker färdigt dock då jag har hundratals filmmanus, dikter, spelprojekt, essäer, noveller, ja allt möjligt som aldrig kommer bli klart och som jag lämnat bakom mig för längesen. Jag har ofta tänkt att det är mitt stora problem här i livet, att jag inte fullföljer saker och ting. Det kan vara ett problem, sure. Att jag skriver färdigt saker, ibland, men inte ens då orkar försöka presentera dom för världen, sälja in dom nånstans, göra någonting av dom, skapa en portfolio, karriär, osv. Inte ens vänner visar jag skiten för, även om jag lagt ner väldigt mycket tid på något. Inte ens någon kreativ grupp där man delar med sig är jag med i. Jag tänker att jag ska försöka bli lite bättre på det, i någon bemärkelse, i framtiden. Men för det mesta så är jag mest glad över att jag har så mycket kreativitet i mig, och jag vet att om jag bara har motivation och en riktning så kan jag rikta det och bli åtminstone lite bättre på att göra färdigt saker och att bemöda mig med att göra någonting av mina kreativa uppslag. Ibland önskar jag dock att jag hade en kreativ asperger-partner till mitt eviga ADHD:ande. So to speak. Skadar inte att nourish min inre struktur heller, dock.
För det mesta tänker jag att det är ok att jag skapat så fruktansvärt mycket i mitt liv som det inte blivit "något av", för att det finns ett värde i skapandet självt. Det är ett undersökande, och catharsis, för mig, oberoende av huruvida det inte håller ihop narrativt eller på något annat sätt som gängse normer har som kriterier på hur ett konstnärligt verk ska se ut. Hell, jag skapar ju typ allting primärt för mig själv i vilket fall som helst, och även om det finns en tillfredsställelse i att ha något som man är färdig med, på riktigt, som en massa inlägg i den här bloggen, så är det också skönt att bara kunna gå vidare. Det finns liksom inte utrymme i mitt liv för att följa varenda jäkla idé jag får; den grymma musikvideon jag ser för mitt inre öga när jag hör en låt och får lust att spela in; komiska instruktionsvideos i hur man blir en bra tidningsbärare, hur man tränar för att bli en bra buddha, mm. Jag behöver ha tid för att vara öppen för massa annat här i livet, och sanningen är att det kreativa flödet ofta ger mig mer än att lägga ner en massa tid på att faktiskt utforma saker, då det sistnämnda tar en jäkla massa tid, and what for exactly? Kanske håller jag på att tröttna på att vara an audience of one? Och jag lägger inte direkt ner energi på att kunna "jobba" med kreativa grejer, på att skapa mig en publik stor nog för att känna mig mer motiverad till att skapa någon musikal eller något slags tv-spel eller whatever, någon gång. Alla dessa idéer får vila inom mig, tillsvidare. Fortfarande. Jag vet att jag kommer få massor av gåvor i form av idéer i framtiden, liksom jag fått många gånger förr.
Förresten så blev det ingen maxning efter förra träningscykeln. Eller ja, jag prövade mig på att marka 180kg under en dag då jag mådde pyton och var i sorg, eller om det var ångest, jag minns inte, men redan 160kg kändes som max, så jag gav 175kg ett försök också men gick ju bara inte. Sen mådde jag ännu sämre dom kommande dagarna så jag försökte mig inte ens på att maxa i knäböjen eller bänken. Sen mådde jag förvånansvärt bra under distriktmästerskapen, trots att jag var rädd för att det hela skulle få mig att stup i kvarten springa iväg på toaletten och gråta eller sova eller bara allmänt ha ångest. Ibland så bara funkar saker, och även om man inte mår bra eller är innerlig eller så, så funkar ändå saker, liksom, och stundvis kan man faktiskt rentav känna sig levande, i ett sammanhang, med ett syfte. Det är ju paradoxalt nog i såna tillfällen då jag mår som bäst just nu, trots att jag inte har energi till att vara för mycket i såna sammanhang heller. Liksom som det här att jobba som cykelbud, eller tidningsbärare. Att vara en robot i en roll. Jag har ju bra mycket mindre ångest i såna sammanhang än hemma, även om jag är kall eller stressad eller arg eller mest inte mycket alls när jag är i working mode. Tomheten blir inte lika påtaglig när man har adrenalinet uppe för att man ska hinna med en beställning eller när man räknar matte i huvudet medan man sätter på vikter på en stång framför 100 människor. Problemet är bara att man inte kan vara i en sådan existens alltför länge heller, då man behöver balans. Helst ska jag ju inte alls vara i ett sådant stressfyllt läge då det tar så mycket på mina krafter, men ja, ibland är det skönt också. Man kan ju inte vara i ångest eller ensamhet eller trötthet hela tiden heller.
För övrigt så tror jag att min sexualitet är tillbaka nu, typ. Till viss del. Svårt att avgöra då jag är så jäkla deppig. Men jo, testonivåerna är förmodligen inom ett vanligt kvinnligt range these days, because reasons. Jag tror det har normaliserats nu på något sätt, men under ett par dagar hade jag ett sjuhelvetes klockan fyra på morgonen-morgonstånd, vilket ju jag inte haft på ganska länge. Undrar vad fan det är kroppen sysslar med som gör att jag kan vara skitkåt just klockan fyra på morgonen, vilket också är den tidpunkt på natten då jag i perioder haft en tendens att vakna, ha ångest, och inte kunna somna om? Det är bökigt att då vara upp i en timme eller två bara för att sedan vilja sova några timmar till. Jävla liv. Allt och inget. Everything and fuck all. Tack och hej, leverpastej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar