Igår, söndags, och lördags, var så smärtsamma att dom tål att skrivas om. Eller tål och tål, vafan,
Ada fick lust att skriva om dom, snarare. Ada gör ju det här med att skriva blogg primärt för sin skull. Primärt. Eller kanske för att det är rätt sak att göra, snarare, och att Ada finner sig själv och sina behov och mål när Ada vandrar på
den vägen. I helgen fick Ada erkänna sig själv besegrad och sakta in rejält, börja ställa in grejer, ligga mer i sängen, osv. Ada såg även till att känna tröttheten och den kroppsliga smärtan, att äga den. Är det inte
magen som vrider sig i kramper så är det leder och rygg och axlar som skriker åt Ada att bara ligga ner och inte anstränga sig minsta lilla. När Ada nu skriver detta så är smärtan på i bakgrunden, och tillsammans med tröttheten, ljuskänsligheten, svindeln, ja alltihop, så utgör den en förlamande kakafoni. Ada skulle vilja komma till den punkten då det faktiskt känns bättre att känna sina känslor än att fly från dom, men även här behöver Ada approacha skiten med disinterestedness, with a chill pill - like the J-Man.
Insha'Allah. Adas mål är att
känna, att acceptera, snarare än att tvinga fram icke-smärtan. Det behöver Ada dock påminna sig om gång på gång, både i meditationen, i vardagen, och i relation till
Retreat i Vardagen, en kurs Ada går som Svenska Kyrkan anordnar. Den sistnämnda har en andlig komponent, och särskilt då Ada nu fått smaka på sinnesron som kommer av att vandra med Gud, så vill Ada ju inget annat än att finna tillbaka dit. Samtidigt vet Ada att det är en gåva, att nåden sköljer över oss, men likväl inte kan komma på beställning. Samtidigt samtidigt så vet Ada att det är en gåva som man behöver öppna upp sig inför, vilket innebär att man faktiskt kan påverka om det överhuvudtaget är möjligt att tillgodogöra sig gåvan. Förnimma den. Adas uppgift blir således att förbli öppen, i kontemplation, snarare än att skapa spänningar genom att krysta fram en andlighet som hon tyvärr inte haft tillgång till särskilt mycket.
Ada har börjat gå både på
Emotions Anonymous och
Adult Children of Alcoholics här i Malmö, vilket stundvis har varit väldigt förlösande. Ofta har Ada gråtit när andra delat med sig av sina erfarenheter, men sällan dock när Ada själv berättat om sina. Då har det blivit jobbigt, att fokus legat på henne. Samtidigt som Ada älskar uppmärksamhet ibland, så har hon ju ofta även varit livrädd för den. Det här med att stå på scen, eller presentera något inför grupp, exempelvis, har varit väldigt svårt för Ada. Ada behöver tillåta sig själv ta plats som potentiellt gör henne själv eller andra obekväma. Det är en sak att vara en clown, men det är en annan att vara jobbig, och att vara en clown har alltid varit lättare för Ada. Ada behöver tillåta sig själv möjligheten att få vara villkorslöst, i nåden. Att inte känna en dold press att reciprocate när något erbjuds som en gåva, må det vara en plats vid bordet, eller en plats i himmelriket.
Ada vill bottna i att inte behöva rättfärdiga sig själv inför vare sig andra människor, eller Gud. Ada prövade att gå ifrån ett tolvstegsmöte en gång utan att säga varför hon gjorde det. Adas första tanke var såklart att börja förklara sig själv inför dom andra - hon går inte ifrån för att vara otrevlig, hon har minsann bestämt tid med någon annan, hon är trött och behöver vila - men sen landade hon i att låta bli. Om hon tar ansvar för sitt så får andra ta ansvar för sitt, liksom. En liknande grej hände på mötet dagen därpå, där Ada höll på att dissociera och få panikångest, varpå hon kände sig låst i hela situationen för att hon tänkte att folk skulle bli arga på henne om hon störde mötet en massa genom sina emotionella utspel. Men Ada fick ta sig samman och försöka skita i dom andra.
I ett av mötena gav Ada exempel på äggskals-levernet hon sysslar med, ett exempel som involverade trafikljus. Ada upplever nämligen att hon är i vägen i trafiken väldigt mycket, särskilt i vägen för alla bilar som stannar upp för att låta henne passera. Då kan hon bli arg, och tänka "MEN ÅK BILHELVETET DÅ FÖR I HELVETE!", för att hon får för sig att bilisten tänker så om Ada och alltså är väldigt irriterad på Ada när hon ska cykla över vägen. Detta leder till att Ada får ångest, skyndar sig en massa, och vinkar tackande till bilisten, som en good samaritan. Egentligen vet dock inte Ada någonting om bilistens känslor, men likväl tänker hon att bilisten, och andra omkring henne, av någon anledning är arga på henne hela tiden. Kanske för att Ada är arg på dom? Men är inte Ada arg på dom för att hon tror att dom är arga på henne? Räknas det fortfarande som projektion då? Komplicerat värre.
I vilket fall så bestämde sig Ada bara härom veckan för att sluta cykla mot rött och gult ljus, vilket ju typ alla gör, både bilister, cyklister, och även bussar. Samtidigt vet Ada att det rent formellt sätt inte är det rätta att göra, detta som "alla" gör och även Ada gjort. Ada tänker att hon behöver hitta triggers i vardagen som möjliggör att hon saktar in sitt liv och inte flänger omkring hela tiden och kickar igång på adrenalin, och istället för att då stressa med cyklandet har hon tänkt pröva att skita i vad trafikljuset säger fram tills att Ada faktiskt nått fram till det, varpå det inte blir mer komplicerat än att cykla (grönt) eller inte (gult och rött). Skulle man kunna tro. Om vi bortser från att det faktiskt är jobbigare för Ada att stanna vid trafikljuset än att cykla jävlar då hon blir rastlös och liksom känner att monstret som jagar henne då starts closing in on her, så ska en satans massa katastroftankar börja snurra runt i huvudet på henne när hon nu bara cyklar vid grönt ljus. För visst är det så att folk självklart skulle kunna bli arga på Ada för att hon faktiskt
inte cyklar när det är gult eller rött ljus! Jag (Ada) menar folk utgår ifrån att man gör det, och om då Ada får för sig att inte göra det så kommer ju folk att bli irriterade på henne; inte nog med att hon har hjälm på sig, nu cyklar hon inte när trafikljuset visar gult heller - är hon efterbliven eller vadå?
För att bemöta dom spirande katastroftankarna så börjar Ada förklara sig för fantasifostren i hennes huvud -
nä men alltså det är för att det faktiskt är korrekt som jag stannar vid ljusen - hör jag henne säga. Inte ens i sina fantasier kan hon stå upp för sig själv utan refererar till lagen eller någon allmänt accepterad idé av vad som är rätt och fel för att rättfärdiga sitt handlade. Ada, Ada, Ada, Ada...
Ada har även funderat på de exempel som finns i
DBT-manualen hon använt sig av. Att människorna i dom exemplen, och i förlängningen rimligtvis dom personer som antas använda sig av manualen och kunna relatera till exemplen i dom, är spritt språngande galna. Eller åtminstone spritt språngande utagerande. Det är inte Ada. Fast Ada har en inre galning istället, och det är ju ett problem, åtminstone för henne själv. Hur ska man bearbeta en ilska som inte kommer upp till ytan? Ada tänker att förmågan till ilska är viktig inte enbart för integritetsfrågor, utan i förlängningen även för förmågan att älska och känna empati med andra. Kärlek för sig själv innefattar empati för sig själv, vilket innebär acceptans, och ett tillåtande av både warm fuzzy feelings
och raseri. Nåden är som sagt oändlig, vår uppgift är således att tillåta oss själva att ta emot den - både i vått och torrt, i hat och i kärlek. Who are we to judge, anyway?
Nä, precis. Ada har börjat med en annan grej också, nämligen att börja sin dag med att skriva ner three aspirations för dagen (varifrån hon fått den idén minns hon inte just nu, men det var någon av pop-psykologi eller självhjälpsböckerna hon läst), något som ska ämna ge fokus och mening åt skiten (all of it). Söndagens aspirationer var att "ta dagen som den kommer", att "tillåta alla känslor", och att "öppna sig för sorg". Den delen som gick ut på att tillåta sig själv alla känslor är en del av acceptansen som Ada jobbar med just nu. Delvis märker Ada hur mycket hon klankar ner på sig själv och världen i allmänhet för diverse känslor, och delvis så märker Ada hur mycket hon försöker styra känslorna i olika riktningar. Trött? Sätt på lite musik, läs lite på fejan, stå upp, gör ditten, gör datten. Ångest? Andas djupt, gör något praktiskt, gör ditten, gör datten. Alltid flyende. Fullt ut orkar eller kan inte Ada tillåta alla känslor, för att till slut tar viljestyrkan, viljan att lida, slut - eller så gör koncentrationsförmågan det och Ada går in i sina automatiska beteenden eller får ge upp och bara ligga apatiskt på golvet för att det snurrar så mycket. Men ja, det är ett work in progress.
I söndags var det mest njutningsfulla Ada gjorde att se
Mean Girls, som hon halvvägs in fattade att hon redan hade sett. Men det spelade inte så stor roll - när hon tittade på Mean Girls var livet faktiskt ganska drägligt. Hon var inte förlamande trött eller hade ångest eller hade ont eller kände sig stel eller kände sig så ensam att hon ville ta livet av sig. Saker kändes liksom bra. Att en så löjlig grej som att titta på en film kan få Ada att känna sig bättre. Tråkigt bara att it doesn't bring food on the table, och, ja, är ett flyktbeteende. Tråkigt att det är primärt är sådana som Ada går igång på - för en kort stund just nu fick Ada sån jävla lust att spela Torment: Tides of Numenera, som Ada spelade mycket för några veckor sedan men har varit för trött och apatisk för att orka fortsätta spela senaste tiden. Typiskt att hon fick lust med det nu när hon ska stänga av datorn då den är 20:00, och inte typ imorse när hon snoozade och snoozade trots att hon inte kunde sova längre utan bara hade ångest inför att möta dagen och allt det satans lidande som det för med sig. Men ja, ibland orkar Ada helt enkelt inte lida mer och då ser hon på Mean Girls - kryper till korset, så att säga.
Hur ska det gå, hur ska det gå? Vem vet, inte du, vem vet, inte jag. Nu är jag trött och vill inte spela tv-spel ändå. Godnatt!
