Uppvärmning, Ada-style

 
Såhär värmer alltså jag upp inför knäböjen och marklyft, till mitt topset som brukar hamna på 80%1RM vad gäller de konventionella lyften (inte kronlyft eller box squats alltså).

That thumbnail, though.

Kinda not at all särskilt mycket uppvärmning. Eller jo, liksom, men enbart genom att utföra de rörelser jag faktiskt ska utföra (om vi bortser från rörelsen det innebär att ta på sig knävärmarna, en rörelse som gör mig svettigare än själva arbetsseten!). Och visst ja, det bör även nämnas att jag cyklar till gymmet och att det nog gör mycket för att jag ska kunna komma igång så pass effektivt med min träning som jag gör. Det är för övrigt en anomali att jag kör knäböj utan bälte, även när jag gör annat än narrow stance, en anomali jag inte kan förklara i klippet då jag inte minns mitt resonemang där. Sometimes it just so happens att jag vill göra livet ännu svårare för mig själv. Other than that there's not much to say. Kanske bör jag förklara varför jag blåser en massa på golvet innan jag marklyfter? Jo, det är för att jag kan bli galen på alla små gummibitar eller vad det är för något som ligger och skräpar på golvet. I och med att jag lyfter i sockiplast så känner jag dom väldigt lätt under fötterna, något jag helst inte gör då dom stör min koncentration. Because princess.

Love under law

 

Bunden till människan
Fri jämte gud

Ljusen

Många ljus under ett, ett ljus under många

Ett ljus brinner, så länge det finns hopp

Ett ljus ber för oss, när vi inte orkar
När jag lämnar ljuset, fortsätter det att brinna

Två tyska ord für dein Sturm und Drang (metal-tappning)

When the darkness embraces me
I do not feel alone
When the darkness embraces me
I know I'm going home

- Embraced By Darkness, Saturnus

Först och främst - Sturm und Drang. Now that that's out of the way - let's get into word number one and some fucking Weltschmerz. Ett nytt ord! Som jag kan använda för att beskriva vad som är med mig när "inget är med mig" men jag ändå bölar och längtar och kvider och tvivlar och gör ont och vill bort och dör inombords för att livet suger. Ett ord som är way more geil än att säga "världssmärta". För att tyska ist kool, na?

Laying some Schopenhauer on your already heavy shoulders, och på polska to boot! Svåröversatt då den översta delen är ett talesätt, men typ bokstavligt "ålderdom inte glädje/inte ungdom heller". So cynic, much pessimism, and also Polish - for some reason.

Weltschmerz - är det the mental mensies? Är det en sväng av den bipolära dansen? Nej, det är weltschmerz, världsalltets vilja själv som tar sitt uttryck i våran vånda och ve. Weltschmerz är precis vad det låter som - världssmärta. Den där smärtan som man aldrig kommer ifrån, hur mycket man än puffar upp ens ego, eller hur liten man än gör sig. Smärtan som kommer från att finnas till som existentiell varelse, eller rentav från Varat självt, då verkligheten aldrig kan vara ett med Daseins sinne, för att in-der-Welt-sein (being-in-the-world) projicerar (geworfen Entwurf) önskningar på världen som den aldrig någonsin kan tillfredsställa. För att livet helt enkelt suger. (Jag Heideggeriserar Schopenhauer och Schopenhaueriserar weltschmerz-begreppet som fan nu, for the record)

 Ja, du ser - det finns t om smärta i att du inte förstår vad den här herren som ser så viktig ut försöker säga dig!

Varför weltschmerz? Jo, för att dasein (varandet) alltid är framför sig själv, tar ut saker i förtid, alltid är tidsbundet och aldrig nu (men alltid nu-nu-nu!), always already bortom den sanna, omedierade verkligheten (it's text all the way down) - förutom möjligtvis om vi knyter an till den grundläggande vitalism i livets och andens fenomenologi genom lidande, då vi förvisso fortfarande kommer vara olyckliga, men åtminstone kan dö (eller fortsätta lida) i övertygelsen om att vi åtminstone är en "människa av våran tid", eller minsann har nått sanningen mellan raderna. This shit right here är alltså the best case scenario. Varför? För att livet suger.

"Vem vill jag vara när jag växer upp?/Ett lik"

Några fler som nog håller med om att livet suger är Esoteric, som på deras skiva Paragon of Dissonance Doubt går ner sig rejält:

Stripping the soul
Unending questions driving me into insanity
Time took its toll,
Enough to ensure,
The mind cannot mirror the soul
With each tide,
The will corrodes further
Relentless grip,
Squeezing out the life,
Of this shipwrecked body,
Lost in the gallows of hopes and dreams...
Reality crumbles,
Shivering, as truth lay bare
- Loss of Will, Esoteric

Jesus titty fucking christ that's dark. Vi vill så mycket, men likväl brister viljan. The pleasure principle som driver den alltid viljesvaga människan (och viljan kommer innan intellektet, såklart, so just learn to live with it istället för att försöka förstå det logiskt) är aldrig realistisk, alltid utopisk, alltid hysterisk, alltid traumatisk, alltid åtföljd av och grundad i besvikelse, och om vi mot förmodan skulle lyckas överskrida den på något sätt så väntar där enbart mer lidande (och kastrationsångest, för att göra saker bättre) - åtminstone enligt Lacan. It's angst all around, basically. För att livet suger. Eller för att uttrycka det i metalspråk:

An ageless pain that forever prevails
Growing on me
I am breaking stones against the seasons
Breaking stones against the days
Ageless Fever - Remembrance

"Det kan inte bli värre?/Det kan det/Och kommer bli"

Såhär är det: that light at the end of the tunnel is just a freight train coming your way (som Metallica would have it); världen och dess Vilja är i konstant kris och den som kommer ikläm är specifika yttringar av den, såsom du och jag; tid är en plåga; frihet och lycka är inkompatibla; den mänskliga existensen är absurd; världsviljan har inget telos och universum är inte på väg någonstans (förutom sin säkra död) vilket gör det hela fullständigt meningslöst; människor är inget mer än små self-promulgating id-maskiner motiverade av deras basala Wille zum Leben (vilja att leva) ämnade att aldrig "vilja sin vilja" utan enbart göra det viljan vill eller följa den "tidsandans generella viljan" (der zeitgeist); den enda vägen ut ur alltihop är att förneka vår vilja till den grad att vi inte vill leva längre och gör slut på eländet; och sist, men inte minst - ingenting alls (dvs evig tomhet, aka forever alone).

"The facts as such/that you will all die" (på engelska, av någon anledning)

Sådan är världen, helt enkelt. So say we all.

Vi är nu redo för lucka nummer två, bakom vilken ordet Sehnsucht gömmer sig. Var bättre att ta avstamp än i Rammsteins klassiker med just samma namn, vars sista vers lyder som följer:

Sehnsucht versteckt/Longing hides
sich wie ein Insekt/like an insect
im Schlafe merkst du nicht/while asleep you don't notice
dass es dich sticht/that it stings you
glücklich werd ich nirgendwo/I'll never be happy anywhere
der Finger rutscht nach Mexiko/the finger slips to Mexico
doch er versinkt im Ozean/but it sinks in the ocean
Sehnsucht ist so grausam/longing is so cruel

Ja, inte trodde du väl att det skulle hjälpa din längtan att ställa in sig på sydligare breddgrader?

Further down, further down, Further South?!
Further down, further down,
Into oblivion ...
- Further South, Ahab

Sehnsucht är längtan i livet själv, det eviga letandet efter den omöjliga lyckan. Det är längtan i en vag dröm. Det är längtan tillbaka till en dröm som man väckts ur. Det är längtan efter en dröm. Every dream is infinite - there is no difference. Kalla det för Shangri-la, längta efter ditt Fiddler's Green, hoppas på att finna dig till ro i Valhallah, planera in slutdestination "Mexiko" - alla är de vad du har i åtanke när du drömmer om att hitta hem, och alla är de platser som du aldrig kommer att nå, utan enbart lidelsefullt längta efter. Vi skapar ord för denna gränslösa längtan, men vi kan inte fylla dom med den mening som dessa mytiska platser har i våra hjärtan - dom är en dröm vi hemsöks av men vars innehåll vi aldrig finner.

Nou...man...a.

Some dank zen wisdom for ya right there (in your face)

Lars Winnerbäck was onto something, även om han inte direkt är vad man skulle kvalificera som metal. We'll let it slip, just this once:

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt eller hur?

Tvivel, alltså. Ett intensivt längtande utan direkt innehåll som leder till en känsla av rotlöshet och vandrarlust. Tårar utan sorg. Sorg utan tårar. Sehnsucht.


_________________________________


Jag sitter och funderar ibland på hur fan jag pallade med band som Between the Buried and Me eller Dillinger Escape Plan förr. Ibland känns det som att death-doom/funeral-metal är det enda jag kommer palla lyssna på inom en inte alltför avlägsen framtid. Som att jag bara vill att allting ska sakta ner till det långsamma drönandet av Weltschmerz på en kyrkogård, eller Varandets sehnsucht i något mytologiskt Schwarzwald - mytologiskt för att jag ju faktiskt hatar att vara ute i "substans-baserade" skogar - hur jävla svarta eller metal dom än är så föredrar jag att sitta vid skenet av datorskärmen och stirra på skogarna som finns avbildade på skivomslagen till black metal-skivor. Det har inte alltid varit såhär. Hell, när jag började lyssna på nu-metal i högstadiet tyckte jag extremformerna av metal mest lät som kaos som försökte göra våld på mina sinnen. När jag sedan väl trampade omkring i dödsträsket och den kakafoniska förintelsen tedde sig mer som musik, så försökte jag mig på funeral metal, men det upplevde jag som alldeles för odynamiskt och tråkigt. Och nu är jag även där och vandrar. Nu är min själ på precis rätt plats för att bli störd och irriterad av alltför tvära svängningar i musiken, och då blir doom-death eller funeral metal utan alltför mycket thrashiga eller techiga komponenter precis rätt grej för mig.

När jag tänker efter så gäller det även för musik och film, och även grejerna jag själv producerar. Innan var jag mycket mer för meta-grejer, epistemologiska reversals, mysterier, det avant-gardistiska. Nu vill jag mest se disneyfilmer, rom coms, och blir inte särskilt engagerad över dom försök dåtida Ada gjorde för att i form söka disrupt diverse konventioner för det artistiska eller politiska värdets skull. Jag experimenterade en massa, och det var ju kul och lärorikt, men jag lyckades inte formulera ett bestående syfte, ett positivt värde, för detta experimenterande, och istället har jag landat i någonting annat än det extremt flytande. Något till synes mycket tråkigare. Koncept har blivit mindre intressanta för mig, medan förståelse och relationer har blivit desto viktigare. Konstnärskapet är experimentellt till sin natur, men jag värderar det statiska, grundandet, i större utsträckning, idag, och så även i mitt konstnärskap. Förr skulle jag säkert ha stört mig på en Ada som menar att det är viktigt att formulera ett syfte med ett experiment - det är ju för fan att kväva det redan innan det påbörjats! Idag förstår jag vikten av balans i livet mycket bättre, och värderar konservatism för vad det är - en stabiliserande och grundande kraft som är lika viktig som den dynamiska utvecklingen, och något sorely needed för en så dynamisk, sprallig och jäktad person som mig själv. Om jag inte pallar meditera eller sitta i tystnad så får jag försöka finna mig till ro på andra, lite mindre smärtsamma sätt än genom extremformerna zazen eller det eviga springandet bort från nuet.

Slutligen - The Dictionary of Obscure Sorrows är en underbar kanal som hittar på ord dom anser sig saknas för att beskriva nyanser av ofta bittersöta känslor, som exempelvis Anemoia: Nostalgia For A Time You’ve Never Known. Mm, so tasty, särskilt i kombination med sältan av tårar. But ain't nobody got time for that (förutom jag, because woe is me), så ut med dig nu och lev. Be like this here, google pictured, uh, noble savage (med brillor och allt) vetja:

Inspiration för skrivande - "Ah, but this is not mere writing..."

  

The written text evinces settledness, doneness. It assumes the air of the completed thought. The spirited man's thoughts, however, are never "complete." He would not have the living waters of his mind boiled off so as to leave behind these bitter crystals. He wants to be free to flow towards his goal. Like a ballplayer in the midst of a game, he neither thinks about nor answers for his momentary actions, so long as they advance the cause of winning. Any break in the motion, any occasion to stop and think about what's happening, is a great annoyance to everyone, players and spectators alike, and usually indicates that something has gone unexpectedly wrong. There is in that pause, even if just for a fleeting instant, pain, and the beginnings of that boredom, ennui, meaninglessness, and darkness which spirit must instinctively avoid like the plague.
/.../
In any event, the written text now stands before us as a problem in itself. The spirited man has little use for writing in the best of times, and even less desire to be associated with the ignoble piracy which writing has become in our own time. We must take it for granted, though, that writing is still indispensable. There is virtually no chance of influencing anybody without it, nor of setting forth high-minded notions in something like a permanent form that can be handed on to posterity. Some strange alchemy we have need of here, in order to transmute the act of writing into the sort of "game" that the spirited man can play with profit. For he alone can lead us out of this morass, but the only available means by which to do so are the very ones which he is most ill-configured to make use of.

The answer, it seems, is polemical writing, the thought which is also deed. While not eschewing factual accuracy, and certainly not eschewing artistry, the writings of the spirited man must always be an attack, a gauntlet thrown down, a threat he intends to make good. In other words, we must reverse the ancient error of the scribes, who hid themselves within the folds of "mere writing." We, on the other hand, seek to reveal ourselves with what we write. In every word our spirit must breathe forth, "Ah, but this is not mere writing..."

Länk.

Jag hittade bloggen som texten är tagen från genom att googla "intelligent dasein", för att se om någon hade gjort något roligt med det faktum att "dasein" låter lite som "design". Tihi.

V44/45/46/47/V48 - fuck all

Ok, så jag har gått och deppat ner mig rejält. Jag har mycket ångest, mycket trötthet, och lite känsla av mening och fokus. Jag får hoppas det beror på att Hon dumpade mig, snarare än att jag är jag och har lyckats hoppa tillbaka en massa år i min personliga utveckling. Jag har svårt att känna lust över livet just nu för att jag bär på så mycket känslor av otrygghet, rädsla och ensamhet. Ångesten är stundvis fruktansvärd. Jag känner mig själaberövad av den. Som att jag inte har någon röst längre. Ingen kreativ ådra. Jag behöver t om anstränga mig för att känna sorg, då tomheten och oron dominerar så hårt. Jag har vare sig skrivit något här på bloggen eller på annat håll dom senaste veckorna. Man kan säga att jag har tagit ett generellt uppehåll i livet. Man får hoppas att jag kommer ur det hela med en förnyad vilja till livet, men den senaste tiden har viljan definitivt tagit semester.

Förmodligen kommer jag att prioritera annorlunda när jag väl tagit mig ut ur det här helvetet. Man kan ju tänka sig att det blir så, åtminstone. 2016 blev ju ett förnyelsens år för mig, och även slutet på året innan det (2015 alltså) slutade med att en person jag trodde att jag skulle leva med resten av mitt liv dumpade mig. 2016 kom jag ut igen som kvinna på allvar, och så började jag träna och skriva på bloggen som en galning, samtidigt som jag skippade tv-spelandet och till ganska stor del även serietittandet. Mot slutet av detta år känns det som att 2017 kommer se annorlunda ut jämfört med 2016, även om det är oklart hur exakt. Jag tror jag kommer sluta satsa på styrkelyft, faktiskt, och även om det är sagt nu under denna mörka period i mitt liv så har det varit på gång ett tag. Sedan jag träffade Henne, faktiskt, och Hon väckte nya drömmar och förstärkte vissa andra som redan fanns inom mig. En del av mig hade det i bakhuvudet hela tiden, att jag inte kommer prioritera träning när jag väl träffar någon eller vågar mig på andra saker jag bortprioriterat, som det här med att sjunga, vilket jag faktiskt redan har börjat med då jag gick med en kör i höstas.

Den träningscykel jag kör nu kommer handla dels om att inte förlora några gains, och dels om att minimera den smärta min hjärna får för sig att stråla ut i min kropp när jag inte rör på mig särskilt mycket. Jag kommer träna 3-4 gånger i veckan, och att döma av dom pass jag gjort hittills så kommer det inte bli 3-timmarspass direkt, så även om jag kör vidare på Sheiko som kommer jag fuska mig igenom hela skiten. Det sätt som jag mår på just nu skiljer sig väldigt mycket från sättet jag mådde på efter att min föredetta trolovade bröt med mig. Då sörjde jag mycket, och kände mig ensam, men jag hade energi att ta itu med det, och ville ha ett nytt sammanhang och något att bli besatt av, I guess. Jag var i sorg, men jag var nog inte kliniskt deprimerad, inte mer än vad jag alltid är dvs. Just nu sörjer jag knappt, eller åtminstone inte genom att gråta mig själv till sömns rent spontant som i vintras/våren, utan då snarare genom att ha mer eller mindre konstant ångest, genom att vara väldigt otrygg och svintrött och vilja sova bort hela dagarna, något jag inte ens kunnat många gånger då ångesten varit för stor. All I want for christmas is a womb, basically (ja alltså för att vara i). Det är med andra ord, skit, basically. Och även om det säkert utmynnar i något nytt så småningom så kommer det nog att ta sin tid. Om man ska se på det hela positivt så är det faktum att jag faktiskt skriver det här inlägget, även om det har tagit mig flera dagar, ett tecken på att jag håller på att återhämta mig, då det tidigare när jag tänkt att jag borde skriva något någonstans (eller sjunga) har känts helt omöjligt.

Även om 2016 generellt sätt har varit good to me så har jag även under det senaste året i princip inlett och mer eller mindre avslutat sex romantiska relationer, varav inte ett enda av dom avslutades av mig. Att jag sedan under sommaren träffade en person som fick mig att både vilja skaffa barn (!) och gjorde det omöjligt för mig att förneka att det finns en gud, och att jag sedan även innan årets slut hann få drömmen om barn med Henne och även ett liv med gud krossade, was just the final oh for fucks sake på ett fartfyllt 2016. Jag har dejtat runt en massa det senaste året och även om jag sörjt dom relationerna som rann ut i sanden eller avslutades efter att jag hade förälskat mig, så har jag hela tiden haft en forward-motion som fick mig att återhämta mig, gång på gång, i famnen på någon ny älskare, med förhoppningen och övertygelsen om att en ny älskare skulle dyka upp. Men sen föll jag, på ett sätt jag bara fallit en gång tidigare, och för en stund så kände jag mig inte ensam i världen och i min framtid. Nu har jag ingen forward motion kvar längre dock, utan jag har plungat in i en känsla av att jag inte förstår vad som är meningen med alltihop, för att det här inte bara handlade om en person som jag förälskade mig i, utan den första Ängeln jag träffat, och fan vet om jag kommer träffa fler sådana. Alltså såhär - i bra stunder undrar jag vad meningen är, liksom, och i ännu bättre stunder får jag kontakt med gud, eller något slags tvivel inför vad meningen med allt är, men den senaste tiden har i väldigt stor grad bestått av ett helvete där det mest är tomhet och ångest. Och inte nog med att jag förlorade Henne så har jag nu även stängt mig inför gud, inför min egen vilja och kreativitet, och även inför mina barn.

Jag minns att jag dom första dagarna efter uppbrottet var som närmast sorgen och gud. Det var en jobbig period, men den var innerlig. Jag kände att ja, känslorna är med mig, så då är det ok, då är jag på rätt väg - det här ett är vägskäl, och jag behöver bara vara öppen för det som komma skall, let it flow through me. Där fanns någon slags forward motion, trots sorgen. Jag pratade med mina barn varje dag, och jag hörde dom viska till mig. Jag visste att dom fanns, jag kunde förnimma deras själar. Jag gick till kyrkan, och jag hade gudomligheten med mig även när jag gick ut. Även här fanns alltså en forward motion, en livslinje som talade, en känsla av att följa the ordained path, den kvalitativa vägen of least resistance. Sen hände något. Jag minns inte hur exakt, om jag bara vaknade en dag och hade massa ångest, som ju har hänt förut. Jag slutade skriva dikter. Jag slutade skriva på bloggen. Jag hörde inte längre mina barn. När jag gick ner på knä inför gud så var jag ensam och instängd i mig själv och min ångest. Efter ytterligare några dagar kunde jag inte ens framkalla bilden av Henne, och i Hennes plats fanns bara tomhet. Till slut fick jag t om svårt att sakna henne. När jag nu skriver detta är jag helt tom och vill bara sova (och när jag korrläser det så vill jag inte det, så yey, jag börjar må bättre!), vilket kanske är bättre än ångest, men båda känslor gör att jag inte känner något alls förutom just ångesten eller viljan att sova. Ah, där kom smärta i kroppen - jo, den gör sig påmind när jag gör såhär. För att inte nämna utslagen på huvudet, och smärtan i magen. Det är som att min kropp säger åt mig att sova bort den närmaste månaden, hotar mig med att om jag inte går med på det den säger åt mig att göra så kommer den göra sitt bästa för att ge mig så mycket kroppslig smärta den bara kan, tills jag ger upp och faller ihop. Kanske är det en utveckling, tröttheten, från ångesten. Kanske är det bara så att jag får mindre ångest, och mer trötthet, när jag sover elva timmar istället för åtta. Pest eller kolera? Oh, I love my life. Ah! Humor. Bra tecken. Inte riktigt redo för att skoja till det med memes dock - men det kommer (i den utsträckning jag nu kommer låta den här bloggen vara en outlet för min kreativitet).

Jag minns att när jag blev förälskad i Henne så visste jag att gud är god. Jag visste att mitt liv kommer ta en vändning och att jag inte längre kommer kunna prioritera saker som jag gjort förr. Att Hon kommer markera ett före och efter. Att jag kommer behöva bereda utrymme för ett mer spirituellt liv, med henne, och så småningom våra barn. Vi diskuterade om middagsbön vore något för vår familj, och jag funderade över det faktum att det viktigaste för barnen är deras förebilder och handlingar, snarare än ord i form av komplexa metafysiska teorier och system som jag skrivit hundratals sidor om men ingen läst, knappt jag själv. Jag förstod att jag på allvar skulle behöva förankra mitt teologiserande i min vardag och kanske även ett community - både i handling och tal. Hur förklarar jag min tro för mina barn om jag enbart gjort det för mig själv i text, och detta på ett väldigt spritt sett så att jag knappt förankrat det i mig själv ens?

Jag har ju intresserat mig för filosofi sedan jag läste Sofies Värld i trean, men det är först dom senaste 5-6 åren som jag djupdykt i teologi, metafysik och det spirituella. Om man tittar på vad jag läst och funderat över dom senaste åren så blir det tydligt att det mesta handlat direkt om spirituella ting, eller att jag åtminstone knutit det till mitt spirituella hantverk. Ungefär som jag en period knöt det mesta till det manifest jag skrivit på i en evighet, så knyter jag det numera till det som manifestet har kommit att utvecklas till. Först var det ett manifest, sen blev det ett manyfestival, och sedan blev det slutligen en manifestation - av det gudomliga, i form av min personliga bibel, min grimoire, min book of shadows, mitt great work, mitt magnum opus. Manifestet hade slutligen fått ett väldigt specifikt, och samtidigt generellt, syfte - att föra mig närmare det gudomliga. Därmed blev frågan om vad som var en del av manifestet lättare att svara på, åtminstone i teorin. Inte för att jag interagerar med manifestet särskilt mycket längre, men det finns ändå där i bakhuvudet, i bemärkelsen att jag knyter tankar till det och tänker att jag kommer att komma tillbaka till det med nya ögon. Manifestet som dokument är en röra, men det är inte det sanna, det levande, manifestet. Det sanna manifestet behöver dock göras till ett dokument så småningom, både för att bli mindre rörigt och för att ha det som bas för att införliva det i min vardag, i min tro, och i något slags socialt sammanhang. I mina barn.

Just nu behöver jag låta nytt komma in i mitt liv, om det så är att återvända till den senaste backupen av mig som funkade, eller genom att gå igenom denna dark night of the soul och komma ut i något nytt. Och för att öppna upp mig för annat så behöver jag ha utrymme för att sörja, eller bara må dåligt. Jag behöver framkalla sorgen på olika sätt, genom att ha tid för mig själv och inte till att skapa saker, utan till att faktiskt känna efter, må dåligt som fan, och jobba på att omvandla ångest till sorg eller ilska eller rädsla eller whathaveyou. Att omvandla ångest till träning eller arbete vet jag till ganska stor del redan hur man gör, men det leder primärt till att jag kommer närmare utbrändhet i den utsträckning som jag gör det, och så blir det väldigt ensidigt även om jag lyckas hålla det under control. Jag behöver något annat. Oklart om det är mer eller mindre sömn, dock, som ju är en återkommande fråga när jag vill sova väldigt mycket. Min nuvarande psykolog tänker att mycket sömn - ja, var snäll mot dig själv Ada. Min förra psykolog hade säkerligen sagt att mer sömn - nej! - ut med dig bara, gör allt som vanligt, du bara tror att överansträngning är farligt för dig och därför blir du rädd och rädslan i sig själv är det farliga. Psykologer är bara människor dom också så det går inte riktigt att förlita sig på dom även om jag bara vill ha någon slags auktoritet som jag tror på med hela mitt hjärta. Jag kan inte riktigt förlita mig på mig själv heller, dock, och när jag mår såhär blir det svårt att se vart min inre kompass pekar, och försöka följa den. Tough luck.

Så jag har 66 utkast här på bloggen till olika ämnen och skit, men kanske blir det typ inget alls av dom i slutändan, eller åtminstone den närmaste tiden. Jag är van vid tanken på att inte göra saker färdigt dock då jag har hundratals filmmanus, dikter, spelprojekt, essäer, noveller, ja allt möjligt som aldrig kommer bli klart och som jag lämnat bakom mig för längesen. Jag har ofta tänkt att det är mitt stora problem här i livet, att jag inte fullföljer saker och ting. Det kan vara ett problem, sure. Att jag skriver färdigt saker, ibland, men inte ens då orkar försöka presentera dom för världen, sälja in dom nånstans, göra någonting av dom, skapa en portfolio, karriär, osv. Inte ens vänner visar jag skiten för, även om jag lagt ner väldigt mycket tid på något. Inte ens någon kreativ grupp där man delar med sig är jag med i. Jag tänker att jag ska försöka bli lite bättre på det, i någon bemärkelse, i framtiden. Men för det mesta så är jag mest glad över att jag har så mycket kreativitet i mig, och jag vet att om jag bara har motivation och en riktning så kan jag rikta det och bli åtminstone lite bättre på att göra färdigt saker och att bemöda mig med att göra någonting av mina kreativa uppslag. Ibland önskar jag dock att jag hade en kreativ asperger-partner till mitt eviga ADHD:ande. So to speak. Skadar inte att nourish min inre struktur heller, dock.

För det mesta tänker jag att det är ok att jag skapat så fruktansvärt mycket i mitt liv som det inte blivit "något av", för att det finns ett värde i skapandet självt. Det är ett undersökande, och catharsis, för mig, oberoende av huruvida det inte håller ihop narrativt eller på något annat sätt som gängse normer har som kriterier på hur ett konstnärligt verk ska se ut. Hell, jag skapar ju typ allting primärt för mig själv i vilket fall som helst, och även om det finns en tillfredsställelse i att ha något som man är färdig med, på riktigt, som en massa inlägg i den här bloggen, så är det också skönt att bara kunna gå vidare. Det finns liksom inte utrymme i mitt liv för att följa varenda jäkla idé jag får; den grymma musikvideon jag ser för mitt inre öga när jag hör en låt och får lust att spela in; komiska instruktionsvideos i hur man blir en bra tidningsbärare, hur man tränar för att bli en bra buddha, mm. Jag behöver ha tid för att vara öppen för massa annat här i livet, och sanningen är att det kreativa flödet ofta ger mig mer än att lägga ner en massa tid på att faktiskt utforma saker, då det sistnämnda tar en jäkla massa tid, and what for exactly? Kanske håller jag på att tröttna på att vara an audience of one? Och jag lägger inte direkt ner energi på att kunna "jobba" med kreativa grejer, på att skapa mig en publik stor nog för att känna mig mer motiverad till att skapa någon musikal eller något slags tv-spel eller whatever, någon gång. Alla dessa idéer får vila inom mig, tillsvidare. Fortfarande. Jag vet att jag kommer få massor av gåvor i form av idéer i framtiden, liksom jag fått många gånger förr.

Förresten så blev det ingen maxning efter förra träningscykeln. Eller ja, jag prövade mig på att marka 180kg under en dag då jag mådde pyton och var i sorg, eller om det var ångest, jag minns inte, men redan 160kg kändes som max, så jag gav 175kg ett försök också men gick ju bara inte. Sen mådde jag ännu sämre dom kommande dagarna så jag försökte mig inte ens på att maxa i knäböjen eller bänken. Sen mådde jag förvånansvärt bra under distriktmästerskapen, trots att jag var rädd för att det hela skulle få mig att stup i kvarten springa iväg på toaletten och gråta eller sova eller bara allmänt ha ångest. Ibland så bara funkar saker, och även om man inte mår bra eller är innerlig eller så, så funkar ändå saker, liksom, och stundvis kan man faktiskt rentav känna sig levande, i ett sammanhang, med ett syfte. Det är ju paradoxalt nog i såna tillfällen då jag mår som bäst just nu, trots att jag inte har energi till att vara för mycket i såna sammanhang heller. Liksom som det här att jobba som cykelbud, eller tidningsbärare. Att vara en robot i en roll. Jag har ju bra mycket mindre ångest i såna sammanhang än hemma, även om jag är kall eller stressad eller arg eller mest inte mycket alls när jag är i working mode. Tomheten blir inte lika påtaglig när man har adrenalinet uppe för att man ska hinna med en beställning eller när man räknar matte i huvudet medan man sätter på vikter på en stång framför 100 människor. Problemet är bara att man inte kan vara i en sådan existens alltför länge heller, då man behöver balans. Helst ska jag ju inte alls vara i ett sådant stressfyllt läge då det tar så mycket på mina krafter, men ja, ibland är det skönt också. Man kan ju inte vara i ångest eller ensamhet eller trötthet hela tiden heller.

För övrigt så tror jag att min sexualitet är tillbaka nu, typ. Till viss del. Svårt att avgöra då jag är så jäkla deppig. Men jo, testonivåerna är förmodligen inom ett vanligt kvinnligt range these days, because reasons. Jag tror det har normaliserats nu på något sätt, men under ett par dagar hade jag ett sjuhelvetes klockan fyra på morgonen-morgonstånd, vilket ju jag inte haft på ganska länge. Undrar vad fan det är kroppen sysslar med som gör att jag kan vara skitkåt just klockan fyra på morgonen, vilket också är den tidpunkt på natten då jag i perioder haft en tendens att vakna, ha ångest, och inte kunna somna om? Det är bökigt att då vara upp i en timme eller två bara för att sedan vilja sova några timmar till. Jävla liv. Allt och inget. Everything and fuck all. Tack och hej, leverpastej.

Artikel - Maxida Märak: ”Mina muskler är också kroppsaktivism”

Länk.

Jag är också kroppsaktivst. Jag älskar det ordet – det står för frihet! Men alla tycker inte att jag kan vara det. Ett av mina absolut största intressen i livet är att träna.
/.../
Vi är inte likadana allihopa, och våra EGNA ideal är inte alltid samma. Vissa är större, vissa är mindre, och vissa är mer muskulösa. Även kvinnor! Folk färgar håret, har lösnaglar, lösögonfransar, restylane, bröstoperationer, läppar, you name it. Vissa hatar att träna, och andra älskar det.
Så lägg ner med ifrågasättanden av varandras val när det kommer till utseendet. Är det något vi alla borde få ha makt över själva så är det väl ändå hur vi själva vill se ut? Vare sig man trivs med kurvor, muskler eller något annat.

Jag tar också selfies i underkläder. Jag är också kroppsaktivist och jag älskar min kropp som mest när den är stark och muskulös. Det är då JAG känner mig som finast! Och det är väl det enda som är viktigt?

Även om hur Maxida mår inte är det enda som är viktigt, så tänker jag att det är väldigt viktigt. Intressant att jämföra hennes slutsats med Styrkebyråns perspektiv i deras avsnitt om sociala medier, där dom diskuterar vikten av att förstå sina läsare/mottagare av ens selfies. Som exempel tar dom upp när någon av dom (Clara? Honestly it's 50/50 for me here) var gravid och såg till att inte lägga upp bilder på sig själv när hon gjorde saker som folk generellt sätt inte bör göra när dom är gravida, men som hon kunde göra för att hon helt enkelt är hon. Att man genom att inte bara blint låta andra "ta ansvar" för hur dom tolkar saker faktiskt tillgodoser en kontext för hur andra ska förstå ens flöde, ens liv, ens träning. Som någon slags kroppspositivismens verfremdungseffekt, där man samtidigt som man ger något potentiellt åtråvärt och dåligt för folks självkänslor, även ger dom något slags verktyg för att cushion effekten av de potentiella negativa externaliteter som ens framställning framkallar - synnerligen när det man avbildar är något slags normens ideal. Do not try this at home, kids, liksom (om du vill leva ett liv utan glass, exempelvis).

Artikel - Låt oss transpersoner vara med och bestämma hur vår vagina ska se ut

Jag är tacksam för alla läkare som kämpat för att förbättra både transvården och transpersoners rättigheter. Men problemet ligger bortom dem. Det handlar om någon sorts kollektiv godtrogenhet och ängslighet som inte bara drabbar transpersoner – alla måste få bestämma själv hur deras kön ska se ut när de genomgår underlivskirurgi, skriver Xenia Klein.

Länk.

Nyhet/Artikel - Klassiska VM 2019 till Sverige

 
Svenska Styrkelyftförbundet är mycket glada och stolta över att vi lyckades få VM i klassisk styrkelyft till Sverige och Helsingborg! I tuff konkurrens från ytterligare fem nationer var Sveriges anbud det som föll IPF mest i smaken.

Länk. 

Jag är ganska lättad över att det här inte tar plats i Malmö ändå för fatta vad mycket jobb att arrangera, liksom. Men det är mitt i sommaren, så då kan man sommarkorta över till till Helsingborg om man har tid och lust, which is awesome.

Yes, contraceptives have side effects – and it’s time for men to put up with them too

Apparently women can have such ailments as depression and acne thrust upon them for the greater good of preventing an unwanted pregnancy, but the same level of discomfort cannot be expected of men

Länk.

Jag har inte försökt sätta mig in i what's what i den trial som det talas om i artikeln och huruvida the discomfort som denna "male contraceptive injection" gav är i paritet med de som p-piller ger, men the pill har en lång och krånglig historia, kantad av fuckups i sin conception (höhö) men även rent allmänt i sättet som den fått kvinnor över hela världen att må dåligt under alla dessa år. Likväl förväntas kvinnorna fortsätta bära ansvaret för den ursprungliga synden och de påföljder som kom med den! Det är heller ingen hemlighet att sexism inom medicin har en historia den med, så när jag läser artikeln är jag är mest benägen att tänka ah for fucks sake, not again...  Oh well, får hålla tummarna för RISUG.

Artikel - ”Machokultur, maktspel och härskartekniker har normaliserats inom svensk boxning”

Svensk boxning präglas av maktspel, machokultur och sexism.
Det säger flera ledande kvinnor inom boxnings-Sverige, och riktar samtidigt skarp kritik mot Boxningsförbundets ordförande – den tidigare Rikskriminalchefen Tommy Lindström.

Länk.

Kom ut som trans – stämplades som psykotisk

När Isis i våras berättade för psykiatrin i Dalarnas landsting om sina tankar att hon är transperson, så fick hon inget stöd, utan blev utredd för psykos.

Länk. 

Well I'll be damned. No, you know what, actually - damn them! Transkompetens folk, vafan liksom... Eller, ja, det är ju ett systemfel snarare än någon enskild persons fel. Still.

Artikel - Pro-Republican ad depicts little girl getting raped because of transgender equality

“Even registered sex offenders could follow women into the bathroom or locker room, and no-one could prevent them.”

Länk.

"Protect the women and children!" kan man nästan höra någon skrika. Jesus, that old political schlock? Man skulle kunna skapa tusentals såna här kampanjer, och hell, den här sortens saker har varit uppe på tapeten innan, som när någon som tydligen var viktig nog att bli upprörd över i Sverige föreslog att män inte skulle få vara förskolelärare because sexual predators. Tror tyvärr man bara gör problemen värre när man hela tiden målar fan på väggen på det där sättet och pushar in män (och transkvinnor, för den delen) i the sexual predator suit.

Potentiella faror lurar överallt i teorin, men ju mer vi förstorar upp och låter oss styras av den här sortens hjärnspöken desto lättare blir vi att skrämmas upp, luras, och fås till att avsäga oss våra friheter och rättigheter. Och, well, andras friheter och rättigheter. Don't be crying wolf now. Ya fuckers.

Nyhet/Artikel - Glädje i landstinget efter att ha fått rätt mot abortvägrande barnmorskan

 
Ett annat utslag hade krävt radikala förändringar. Nu kan Sörmlands landsting pusta ut.

Länk.

Jag är för abort. Tänker jag. Ändå kan jag inte riktigt dela landstingets glädje i detta fall, eller muster politiskt jävlaranamma för #czarnyprotest. Jag bryr mig liksom inte. Allt jag bryr mig om är mina egna barn och de sätt jag kan förbereda mig på för att kunna vara den bästa mamman possible för dom. Jag har fått någon slags reverse förlossningspsykos, en baby fever som får mig att bli en bättre och mer ansvarstagande person. Det börjar med cykelhjälm och mer frekventa samtal med Gud, but I do wonder where it ends. I slutändan kanske folk, eller jag, inte ens kommer känna igen mig. Äsch, önsketänkande, även om det är läskigt önsketänkande.

Artikel - FK Brommas tioåringar tröttnade på att se gulliga ut

FK Brommas flickor-06 tröttnade på att lägga huvudet på sned och le sött in i kameran på sina lagfoton. Istället bestämde de sig för att visa en hårdare attityd. Det hela resulterade i samlarbilder på spelarna – som är de första i världen på fotbollsspelande tjejer.

Länk.

Nyhet - Styrkelyft på gymnasiet

 
Går du nian och funderar över gymnasievalet? I Falun finns Sveriges enda styrkelyftsgymnasium. Ansökan är öppen till och med 1 december. 

Länk.

Spoken Word - #gwplWhatsYourSound‬

"It has been said, women should stay silent."

Jag har spelat in en spoken word-tjohejsan!

Det här inlägget är inspirerad av "What's Your Sound"-grejen som Girls Who Powerlift skapade. Det är även inspirerat av en massa andra kampanjer, kvinnor och händelser. Det är något slags försök till spoken word, för att det började som en dikt, som så många andra dikter jag påbörjat, och började låta mer och mer som spoken word, som så många andra dikter jag inte avslutat helt enkelt för att dom inte längre lät som dikter och för att jag ju "inte sysslar med spoken word" och därför inte hade någon anledning till att skapa något som lutar åt det hållet. För första gången under diktskrivandet bestämde jag mig för att just det här stycket faktiskt skulle passa sig väldigt bra som någonting inspelat, med röst, och när What's Your Sound-kampanjen was a thing så bestämde jag mig för att spela in skiten. Först var jag stressad och tänkte att jag måste vara snabb med att skapa och tagga något innan kampanjen blåser över, men sen var det mer som att jag väntade på att den skulle komma igång, för att till slut inse att it was over before it started, vilket friade mig från typ alla time constraints.

Det bör nämnas att jag både skrev och spelade in den här grejen långt innan grunting-incidenten på gymmet, så det är ingen kommentar på det, även om the spoken word stuff delvis ger inblick i hur jag kände när det kom upp. Det bör också nämnas att även om jag hade massa tankar om potentiell transfobi i mina värsta stunder i relation till den incidenten så förstod jag att det bara var tankar, och jag hoppades att det skulle framgå i inlägget där jag skrev dom, vilket jag förstått inte helt varit fallet. Så går det när man inte riktigt tänker på att personer som är berörda av ämnet ifråga kanske läser ens blogg.

I vilket fall så tror jag att det är dags att inte enbart tänka att transpersoner ska förändra hur dom talar för att bättre passa in, utan även fundera över på vilka sätt folk i allmänhet kan förändra sätten som de lyssnar på transpersoner. That's what this is about, basically. Det är också en del i något större jag har påbörjat, nämligen det här med att hitta min yttre röst, eller vad man ska säga. Hela mitt liv har jag letat efter min inre röst, men det är först nu som jag gått med i en kör (Reclaim With Song), det är först nu som jag ansökte om att få gratis sånglektioner av studenter på Malmö Musikhögskola (it's a thing), och det är först nu som jag ska få en remiss till en talpedagog. Det är oklart vart allt det här kommer att landa, exakt, förutom själva sånglektionerna som jag inte blev antagen till. Jag vill ju vara bekväm med min röst och hur den låter för andra, men jag vill även kunna utnyttja den fullt ut för att uttrycka mig, både i tal och i sång. Fasiken vad platt jag låter i min spoken word-grej liksom, upplever jag det som, och detta trots att jag verkligen kände att jag nästan skrek in i mikrofonen ibland under inspelningen. Var tar all den styrka och övertygelse vägen i översättningen till digitalt? Eller är det helt enkelt så att jag aldrig hade någon kraft till att börja med när jag spelade in den här grejen? Detta skall undersökas det kommande året, har jag tänkt. Jävlar vad pondus jag ska skaffa mig! Helst i feminin form, men hur fan det ska gå till vet jag ju inte, och jag tror det finns en konflikt i de två, och jag har inte tänkt operera stämbanden för resultatet är definitivt inte lika med pondus i mina öron.

So, enjoy, spoken word stuff. Varning för cringe utfärdas.

___________________________________

Transcript

I have a voice. [redacted: “Trust me, it's not Martin Luther Kings”). It has, its own, timbre, quality of tone, loud and clear in theory, who could ask for more, yet I choke, got a bone to pick with it – it's stuck in my throat. My voice, it's prone, to low pitched and not so breathy, not so feminine, but oh so monotone tones – it would seem it's just the way I let myself be known, even though, I am a woman, this I know. And although, the problem might be on the low, end of things, you know, considering, shit still blows, shit still interferes with my flow [redacted: and tempo], and I don't... sometimes I just want to let it all go. Yet I am tuned to more, than just the echo chamber of my own head score, I'm not alone in this verse, for good or worse, of course, therefore, I'll stick with it, and at the end of this spoken word business where I scream myself coarse, I'll undergo a metamorphose, let it all go, release all my vital force. But let's not get off course, we still have doubts to underscore, before we can transform, them... like that I'm afraid that I can't amaze, the ways, in which I seek escape, when I don't celebrate, my ways, and all the days when my uncertainties take the best out of me, when I won't leave me be, when the echo chamber is all of my reality. But it's not, really, yet let us begin, nice and easy, with the ordeals, that I've mentioned already –

Because I have a voice, in theory, a “choice”, but it's not all days that I embrace it, it's not always, that I dare to use it, to its fullest extent, but even when I don't, it's still there, tense, suspenseful, a vital force waiting to announce its presence and intent, a mouthful, my spirit meant to extend, manifest and come out into the third dimension – when the time is right and it's meant to. But it's not always that it feels like the right time to, not always that it feels like the right thing to do, not always that I go through the motions of making the sounds that I wish to. Because I have a voice, but it's not always that I'm happy with it, the way I phrase things, not always, that I'm pleased with the way in which I explain things, not always, that it behaves, not always, it conforms to my ideals, or the expectations of others, it's not always, that it appeals. And I don't think it's just me, who wishes I'd have a voice that appeased, could be taken at face value, at ease, not just me, who thinks things would be easier if I were to have a more female-sounding vocal tapestry, didn't have the audacity to sound like me, not just me, but my surroundings, who'd be more comfortable around me, if I were to iron out the kinks of my gender discrepancies, make my voice more agreeable with the sound of my exteriorities. And although I won't bow to those who'd just want me to settle down, settle into the background, I fear what norms I myself may conform to when I don't allow, the differences within and outside that abound and surround and sound the arrival of me, afraid that to fit in I might make a move toward not-living blessedly, lose sight of what's important and sound, turn the merry-go-round of my contrasting vocal and local modalities into a burial ground, and burrow down, hide in plain sight from myself and those around. And what forms might I lose if I make this questionable move, how might my abilities of expression lessen when I stick to correcting and convention, that's one of the questions, and, put another way, what aspects of me might get lost in translation when I quicken to settle for lesser transgression and a fuller transition.

And if it weren't hard enough to change how my voice sounds, the voice training experts that aim to help trans women find their inner chorus now, claim that being female is also about, what your voice sounds. And sadly, I believe them...

I know that the what, of being a female's mostly about being polite, about letting others, mostly men, think they're right, letting others correct you while you're just being correct and helpful, a darling accurate, always looking for the proper conduct, a beauty-ful way to-be, goody two-shoes guaranteed, always showing courtesy, always with the common decency, always curtsying, straight's the key, on the up and up, a good demean-or a nice décor, and finish, a good girl without a blemish - mean-while your lack of exacting self-respect leaves you down, you demeaning yourself, leading you in a downward spiral – yet you better not make a sound, else you bring others along with you, down. I know that with every wide smile, you're perceived as more female, at least for a little while, hopefully not perceived as “letting anyone on” now, you're less of a downer when you sing that cheery song, more fun to be around when you play along and don't prove anyone wrong, every docile move or non-move doesn't get in the way of someone else's “groooove”, doesn't get in the way of someone's else's opinion of you – somehow you're more convincing when you're groveling to be approved. And so you fall in line and give up some privilege in exchange for an image, only problem is I don't want to give them an inch, but I don't want to be perceived as a Grinch, either – I want to be heard for who I truly am – pronoun her – both female and strong, sometimes in the right, sometimes in the wrong, polite but not the kind of polite that leaves me barely hanging on, gee I'd rather stand tall, and scream, from the top of my lungs, grunt and growl, laugh and cry, and do so without worrying about how I sound, where the dotted line, to sign is and what lines which I cross might define me, lessen my position in society, how someone somewhere might get sour or cross from this smudging-the-lines types of heresy of me [forgot: singing out of key, lacking consistency] standing tall and standing up for me. I know that being female can be all about taking on the world, taking no shit, talking how I see fit, how about for once I let others do the work of being correct, especially when it comes to their perceptions of me, and my “alleged”, gender, discrepancies. I deserve their respect and shouldn't have to say please, or please them in any other way than that which pleases me, and believe me, I am polite, just not the kind of polite that would make my voicing and making sounds in any way not right.

I'm happy that I workout in a space where screaming works out, which is how I've collected all the material of my screaming you're hearing in the background. But certainly, there are places where people would rather scream at me than letting me scream my lungs out madly, people commenting my videos that I shouldn't scream so loudly, or proudly, when I'm lifting weights they'd classify as easy, and lifting “not heavy” and screaming, they claim makes me “gay”, making them uneasy. Well, I should bow to their expertise, as they see it, but see, I'm gonna make this real easy, as I see fit – I applaud your gay radar, but I take offense that my homosexuality, somehow would make me a lesser being, seeing as I know it to make me achieve, all the great things that matter to me, it doesn't shame me, it's what drives, gives tenacity and makes me the best of what I can be, you see? People have been known to perceive, homosexuality as a disease, a contagion, even and if that's the case, I guess that makes all the weighs I lift gay, tagged non-fit for straight occasions, marked in a lesbian liaison, unfit for your sorry lifting slash hate keyboard marathons. See I'm pumping a different beat to my training sessions, being gay is where my strength comes from, after all, and it's in my hiding and not speaking up that I learned, my lesson, from my being out and proud that I unearthed, this admonition – your hate makes you a light weight, you need to listen, but not only to my person, but to your loving inner ways, those authentic pieces of pure joy which don't have the decency to go away, even in the face of the most strongest and scary of adversaries, pieces whose presence you must affirm for them to have stay-ing power, and for you to have, peace, at this trying hour. And I know and appreciate that you might be afraid, but you can't live life hiding the best parts of you or you might suffocate, turn to hate, instead you have to embrace, that which without (switcheroo: which/without) you wouldn't be here in the first place – love – because that's the heart, beat, singing every second of your life, letting you catch your, breath, making all the right sounds for you so that you can carry your own weight, handle the weights that you aim to carry, which I know you carry proudly – you wouldn't be commenting, sharing your fury, if you didn't share my passion for carrying, if you didn't care, if lifting and loving didn't make you happy, and therefore sometimes despair.

And so we're in this together in a sense, but still, my voice is and forever will be only mine, hence, there is also separateness, and with that a need for good citizens, willing to be listening, accepting ambivalence and working toward equivalence, or at least as a bare minimum shut up and keep to themselves. And so we're in this together in a sense, but still, the challenges that lie ahead, of us are different, they're not equivalent, my struggles having to do with taking care of myself, keeping in mind that being nice and content although let's you know you're a darling, are common and harming false self components, keeping in mind that dumb blond acts might give me some sort of access, but unfortunately are a form av false innocence, keeping in mind and reminding myself, that sometimes getting well means getting with, the sickness... as to your struggles and their contents, I have no pretense to guess and understand – that's up to you if you want to share – decide for yourself if that's important and fair. But my voice is mine, and my voice sounds the way it sounds, when I talk, when I lift, it's the way I open up to and interact with the crowds, and I refuse to let my seeming lack of synthesis specify, what range the size of my soul should be bound to because I aim at, and I'm bound to, express myself with all the range that I can do, and have to, may it be in the form of a roar of a lion standing up to someone they realize have a better hair-do, than they do [redacted: “sorry, I just had to put in a joke, or two”], or the meow of a kitten who had far too much to live up to and needs some tried and true TLC to muster up the will to carry through. My voice will be, sometimes the sting of a bee, and sometimes the silence of falling trees, but always in some sense without an audience, without pardon, my voice, and your voice, ultimately the manners of royalty. I Am that I Am, or why not - let my people go... and growl, let them be heard, let them be out, let them be proud.

In the end, we're all lions and kittens needed to be pet on, who need to rumble when we're stepped on. From my voice you've mainly heard thunder, but my voice also cracks, sometimes I mumble, I stumble, sometimes, over words, my voice and what's important to me, of this you heard already, and at other times over other things, but ultimately, there's a crack in everything, and that's where the light comes in, so that's OK, see. Through that crack of liminal insecurities, we accept life as is, get with it and come out to face the world like nobodies business, hearts on our sleeves, at ease, but ready to sting when need be. Through that crack we come out, and let others go about getting to know us inside-out, it's through that crack that we connect, understand and accept, each-other, blessed be, our differences and the way we celebrate or set them aside in order to be free. So peace out, live in peace, and don't forget your true voice, its sanctity, however it may sound, take if from me, the one who still struggles with her voice [forgot: daily], yours truly.

Forskning/Nyhet/Inspiration/Artikel - Only Half of Millennials Want a Monogamous Relationship

YouGov released a study today that revealed some pretty surprising results about millennials and their ideal and current relationships. Only 51 percent of people under 30 years old reported that their ideal relationship is completely monogamous, and 60 percent report that the relationship they’re in is completely monogamous.
/.../
This study is groundbreaking for multiple reasons.

First, it illustrates that millennials desire non-monogamous relationships, and race facilitates a large role in the desire to be more non-monogamous.

Second, the study reveals that more millennials are engaging in non-monogamous relationships. However, there wasn’t a perfect correlation between ideal and current relationship type. For the most part, more people, ideally, wanted to be in a non-monogamous relationship.

Third, the study illustrates that monogamy can be viewed as a spectrum instead of a binary.


Länk.

Huh, vem vet, kanske kommer jag känna mig normalare än någonsin om 20-30 år ifall jag fortfarande är poly då. Eller alltså även om jag skulle vara monogam om 20 år så misstänker jag att jag hade känt mig mer normal i en värld där folk lever poly i större utsträckning än idag, för att jag identifierar mig så starkt med att vara poly även om jag går i funderingar på att inte vara det (fast då främst för att ha större chans att hitta någon som vill spendera lika mycket tid med mig som jag vill med dom, något som varit svårt sedan jag och min före detta trolovade bröt med varandra). Men ja vi får väl se hur borgerliga dessa millennials har hunnit bli när jag är 50, liksom.

Artiklar - Why Are Trans Women Penalized For Body Fantasies Everyone Has?/Transaktivister med vetorätt

Autogynephilia continues to be touted by some high-profile writers and gender theorists, most notably Alice Dreger. Nonetheless, as a scientific theory, autogynephilia has been largely debunked. In particular, a 2009 study found that more than 90% of cis women experience “erotic arousal to the thought or image of oneself as a woman.” In other words, autogynephilia—or, in less pathologizing terminology, female embodiment fantasies—does not represent deviance at all. It’s normal.
/.../
the pretense is that it “is about identification, not desire.” But the truth is, identification and desire are “always blended together, and it’s really, really hard to say where one stops and the other starts.”
/.../
Men, too, have embodiment fantasies; what is James Bond but a sexual fantasy for men about being a sexy, powerful man?
/.../
And, like women, men often have cross-gender embodiment fantasies too.  
/.../
Trans people’s fantasies are labeled as deviant because trans people themselves are seen as deviant—and then, in a perfect (read: twisted) circle, the “deviant” fantasies become a way to say that trans people, and in this case especially trans women, are broken. 

Länk.

Med denna grymma artikel i bakhuvudet - Svenska Dagbladet publicerade en ledare om transaktivism och faktaresistens nyligen som transpersoner reagerade på, primärt för att transrörelsen misstänkliggjordes där och referenser till dåliga studier gjordes och användes för att underbygga misstänkliggörandet i fråga. Lukas Romson skrev ett svar som Svenska Dagbladet publicerade - bra! Det är bara en sak jag vill undersöka ytterligare. Ivar Arpi skriver i den ursprungliga ledaren att:

En mildare version av drevet och trakasserierna som drabbat Bailey och Dreger drabbade vänsterskribenten Kajsa Ekis Ekman när hon ansågs ha uttryckt sig okänsligt om transsexuella kvinnor i boken "Varat och varan" (2010). "Den transsexuelle kan tvinga alla att kalla honom för kvinna och samtidigt ha noll förståelse för kvinnosaken", skrev Ekman och menade vidare att "levnadsvillkor görs här till identitet och sedan till fetisch". Många hörde av sig till tidningen ETC där hon skrev krönikor för att pressa dem att ge henne sparken. En metod aktivister ofta använder sig av nuförtiden. Ekman bojkottades på olika sätt och tvingades till slut till att ta tillbaka sin formulering. Frågan om hon hade rätt eller fel, blev oviktig. (Även om det är lätt att hålla med om att det är okänsligt att ge transkvinnor "han" som pronomen).

Oh boy. Ja, en transkvinna kan ha noll förståelse för "kvinnosaken". Det kan även kvinnor som vägrar kalla sig för feminister ha - åter igen ställs alltså krav på transpersoner som inte ställs på cispersoner. Ska man få kalla sig för kvinna eller man först när man passerat något slags test, som en badge of honor, eller vad? Why then the pressumption att cispersoner föds med den badgen? Och vadå "levnadsvillkor görs här till identitet och sedan till fetisch"? Är det allt detta trams om att man inte är det kön som man identifierar sig som utan att allt som har med kön att göra bara är sociala strukturer och politisk kamp? Jag tror att typ alla cispersoner, åter igen, inte håller med då dom känner att dom verkligen är män eller kvinnor, så jag antar att deras levnadsvillkor också görs till identitet, men att det av någon anledning inte problematiseras. Var fetischen sen kommer in, och om det är the springing point här har jag ingen aning, men det verkar inte Arpi bry sig om att klargöra heller - felet som enligt honom har begåtts här är att Ekman uttryckte sig icke-dogmatiskt och blev bojkottad/lynchad av någon slags aktivister. Ja jag vet inte, men hur skulle Arpi föreslå att aktivism i dagens samhälle skulle gå till egentligen? Genom att skriva ledarkrönikor från privilegierade samhällspositioner?

Just checking to see if you're awake.

Grejen är ju inte att Ekman uttryckte sig på ett sätt som inte gelled with den rådande ideologin utan att Ekman helt enkelt uttryckte sig transfobiskt - frågan om hon hade rätt eller fel var alltså det enda viktiga och relevanta här då Ekmans fobi grundades i okunskap. Att det sen bara är i princip transpersoner som faktiskt sysslar med transaktivism innebär att det alltid kommer verka som att det är en liten grupp personer som tar "mycket plats". Men å andra sidan kanske det inte är särskilt konstigt heller då det är primärt transpersoner som drabbas av all den jävla transfobi som råder i samhället och om inte transpersonerna viftar en satans massa med armarna så blir det inte många barn gjorda, så att säga. Att i en sådan kontext antyda att transaktivister är "en liten men motiverad grupp som kan dominera ett offentligt samtal" verkar mig vara ganska tom retorik - om den lilla gruppen har rätt i sak så är storleken på gruppen faktiskt inte särskilt relevant. Kan Arpi faila mer när han ignorerar sakfrågan och hur mycket giltighet den har när det är precis detta han kritiserar transaktivisterna för att ha gjort när dom lynchade Ekman?

Artikel - Cis-terskapets grindvakter

Jag tänker på språk och status. Jag tänker på det duktiga i att säga rätt sak. Jag tänker på att under mina tio år som öppen transkvinna har överlägset flest kränkningar kommit från välutbildade kvinnor.
/.../
Alla som avviker vet att systerskapet har gränser. Om främmande element kommer in i rummet blir det oroligt. Nervösa blickar och en längtan efter att den blonda ordföranden ska föra tillbaka diskussionen till den riktiga frågan. Vill någon prata om rasism, transhat eller sexarbete blir allting så jobbigt. Eller rättare sagt: har någon egna erfarenheter av rasism, transhat eller sexarbete blir det jobbigt. Obekvämt. Sådana frågor ska avhandlas teoretiskt, av intellektuella eller professionella eller vanligt hederligt folk.
/.../
Det är en oerhörd lyx att kunna hålla sig lugn. Den lyxen kommer med känslan av säkerhet, att ens människovärde och medborgarskap är absolut. Att samhället står på ens sida. Det är en oerhörd lyx att uppfattas som lugn, även när man ryter ifrån. Den lyxen kommer av att läsas som civiliserad. Generellt – och tvärtemot den officiella hållningen – uppfattas det som civiliserat att sparka neråt och som våldsamt och oregerligt att sparka uppåt.

Länk.

Det är alltid intressant att läsa välskrivna artiklar när det handlar om andra transpersoners perspektiv på hur det är att vara transperson. Likväl händer det ibland att jag inte alls känner igen mig eller kan relatera till deras erfarenheter. Rent spontant så tänker jag att artikelförfattaren i fråga kanske passerar så bra som kvinna och därpå har uteslutit sammanhang med jobbiga, obildade cissnubbar till den graden att de enda personer hon stöter på som skulle kunna vara idioter helt enkelt är högutbildade kvinnor. Sen tänker jag att det även gör mer ont att bli sårad av någon man inte förväntar sig ska såra en. Att det gör ont när en fasad spricker. När man blir utesluten där man trodde att man var välkommen. Men det kan även vara så att högutbildade kvinnor är rejält transfoba - vad vet jag. Jag känner dock igen resonemangen vad gäller den jobbiga känslan som kan infinna sig när något till synes enbart teoretiskt blir verklighet, i någon bemärkelse. Att våld skulle kunna förespråkas, exempelvis, fast helst så långt ifrån vår egen trygga tillvaro som möjligt - i teorin, liksom. Jag håller även med artikelförfattaren att man läser vissa personer som civiliserade, och andra som mindre civiliserade - olika personer får olika mycket utrymme till att uppehålla sin integritet och ha pondus. Bara en sån sak som att tjejer ses som hotfulla när dom talar rakt och utan pardon, som män, eller att deras platstagande verkar vida överlägset killarnas i klassrum där de får tala exakt lika mycket. Folk får inte ta plats och anses vara berättigade till att göra det på samma villkor, må det handla om transpersoner, kvinnor, rasifierade, eller andra.

Nyhet - Höjda kvalgränser

Inför SM i klassisk styrkelyft 2017 (senior) har tävlingskommittén beslutat att höja kvalgränsen i två klasser: damer -63 och damer -72. Kvalgränsen för klass -63 höjs till 345 kg och kvalgränsen för klass -72 höjs till 370 kg. Detta för att möta den sportsliga nivån som utvecklats och för att säkerställa att SM-arrangemanget får så bra förutsättningar som möjligt vad gäller deltagarantalet.

Länk.

Let's revisit kvalifikationsgränserna med uppdaterade wilkspoäng, shall we?

Herr

Viktklass	Kvalifikation	Wilkspoäng
59	360	311
66	462,5	348
74	547,5	390
84	625	417
93	665	417
105	715	427
120	735	422
Dam
Viktklass	Kvalifikation	Wilkspoäng
47	250	336
52	290	361
57	315	365
63	345 (+10)	370 (+10)
72	370 (+7.5)	361 (+7)
84	380	338