I finalen av säsong sju av Buffy The Vampire Slayer (BtVS) händer något magiskt - alla de kvinnor som var Potential Slayers blir faktiska Slayers. Det här är magiskt för att det är unprecedented i Buffys universum, where "into every generation a slayer is born". Det är även magiskt på ett sätt som kräver lite mer bakgrund om BtVS för att verkligen uppskatta, which means it's high time for some Buffy schoolin'.
I BtVS fanns det alltid en Slayer, en kvinna "who alone will wield the strength and skill to fight the vampires, demons, and the forces of darkness; to stop the spread of their evil and the swell of their number". Varje given stund fanns det även några potentiella Slayers, kvinnor som kunde aktiveras och bli Slayers när den rådande Slayern dog. För dö gjorde dom, Dräparna. Life expectancy = skit i pensionssparandet. Men helt ensam var inte en Slayer i sin kamp mot the forces of darkness då The Council som mostly bestod av konservativa stuffy old gubbar tog på sig rollen att styra över Slayers krafter och liv i tid och otid genom att tilldela dom "Watchers" som skulle lära Slayers vad som är rätt och fel. Om inte det vore nog så är själva skapandet av The Slayer Lineage en orgie i patriarkala energier.
Sineya (The Primitive/The First) var den första Slayern, och i fjärde säsongens final får vi reda på mer om hur hon kom till. Sineya togs av The Shadow Men (någon slags spirituell föregångare till och vad som sedan skulle bli The Council) mot hennes vilja, fastkedjades och fick en demon fjädrad till sitt väsen vilket gav henne de krafter som associeras med slayage. När hon till slut släpptes fri så ville hennes gamla community inte längre veta av henne, och hon tvingades till att slåss och leva ensam. The Shadow Men hade sett till att det enda som återstod för henne var "kampen mot ondskan" och att dom var de enda hon kunde vända sig till.
Buffy är annorlunda. Buffy har några tusen år av civilisation mellan sig själv och Sineya. Buffy har både första, andra och tredje vågens feminism som grund att bygga på. Och först och främst - Buffy har The Scoobies. Ja alltså hennes vänner, also known as the Slayerettes. Kärt barn har många namn, helt enkelt. I vilket fall så är Buffy inte kvinnan som låter sig gömmas undan resten av samhället när den första mensen kommer, eller kvinnan vars mens firas med påtvingat sexuellt umgänge. För Buffy innebär inte ensam att man är stark. För Buffy är idén att en stark kvinna måste hålla sina krafter hemliga absurd. The Council håller såklart inte med, men får snabbt börja anpassa sig efter Buffy's pure awesomeness - om The Council är föräldern så är Buffy after all en bångstyrig tonåring som kommer smita ut genom fönstret för att döda (eller knulla) vampyrer om nätterna oberoende av vad föräldern säger. Och hon kommer göra det på ett sätt som gör att The Council förstår att det är dom som är beroende av henne och inte tvärtom och att det därför är hon som har rätt att ställa krav och inte dom.
Sineya hade hjärntvättats till att tro att "The Slayer does not walk in this world", att hon var farlig och dålig för sina medmänniskor och att hennes krafter var exotiska och därmed skulle mystifieras och bannlysas. Men Buffy vet att varje transcendental kraft har en materiell, immanent aspekt och att det enda sättet att förankra den är genom sitt community, att förlänga the chain till att innefatta fler än "de utvalda" och de som anser sig vara utvalda för att styra över de utvalda. I sin drömkonversation med Sineya she makes damn sure att både hon och vi vet om det:
"I walk. I talk. I shop. I sneeze. I'm gonna be a fireman when the floods roll back. There's trees in the desert since you moved out, and I don't sleep on a bed of bones. Now give me back my friends."
Med detta statement slutar Buffy må dåligt över vart hennes krafter kommer ifrån och all den ondska som finns i den chain hon själv tillhör. Buffy har där och då flyttat in i sin egen kropp, har come to town och tagit med sig sina vänner, sin alternativa chain, sitt eget meningsskapande, sitt eget symbolspråk, sitt eget tolkningsföreträde. I sista avsnittet av säsong 7, "Chosen", tar Buffy och hennes vänner den patriarkala grund som ligger i alla deras historia och gör ännu mer mash av den.
Med hjälp av the power of research lyckades The Scooby Gang i slutet av sjunde säsongen unearth både ett ancient vapen (en lie som ser ut som en yxa) som var menat för Slayers, och den grupp av kvinnor - The Guardians - som vaktade detta vapen.
The Guardians skrevs det knappt något om trots att de hade funnits nästan lika länge som The Council, och detta för att de var för farliga för att tillåtas existera. Istället lät de skapa det vapen de visste skulle komma till användning någon gång, och höll sig själva och vapnet hemligt från The Council och omvärlden. Vapnet skapades för att förinta de återstående Old Ones*, men Buffy one-uppade det ursprungliga syftet och använde vapnet för att mota bort The First Evil (som är äldre än både the gamla stuffy gubbarna i The Council OCH The Old Ones). Det gör hon genom att låta the Scoobies använda vapnet för att aktivera alla potentiella Slayers i världen, en armé stark nog att stoppa The First Evil.
Åter igen gör Buffy upp med sitt arv, och även denna gång gör hon det genom att dela med sig av både makt och ansvar. Den enda vägen framåt är tillsammans. The chain realiseras där och då när alla potentiella Slayers plötsligt blir Slayers, blir medvetna om sitt deltagande i historien, förstår sin kraft och tar sitt ansvar, inser deras roll i den gemensamma kampen - tar sin plats in sin egen great chain of being.
"Buffy not just shared power but created it. Gave this world a new breed. A new evolution."
Nu är "alla" Chosen Ones och Buffy behöver inte dö för att någon annan ska få de krafter hon har - förändringen är en andra gradens förändring, en så kallad game changer, vilket innebär att slayermakten inte längre är ett nollsummespel och den feministiska kampen kan ta ytterligare ett kvalitativt kliv framåt.
Men ja, alla är ju inte riktigt Chosen Ones. Alla har inte en mystisk koppling till Slayerarvet och den lie som The Guardians skapade, och detta för att bara de som var potentiella Slayers innan sjunde säsongens final blev faktiska Slayers - resten får vara plain old Scoobies. Fast de kanske är lika mycket Chosen Ones, så länge de faktiskt är en del av lösningen och inte problemet? When duty calls, you don't exactly get to screen utan man låter alla som vill hjälpa till just hjälpa till.
Alla kan bidra med sin egen brand of Slayage, liksom. Vilket för in oss på den andra hashtagen jag tänkte introducera idag - #TSlayage. Slayerdom är en brand i bemärkelsen att det är en produkt - av naturen, av sociala strukturer, av historia. Det är också en produkt i bemärkelsen att man kan välja att inte hänga upp sig på den och skapa sig något eget istället. För vilka är det som kallas till att bli Slayers egentligen? En liten andel kvinnor. Men vilka kvinnor, exakt? Transkvinnor? Är det rimligt?
Kanske hade jag som transkvinna inte blivit kallad som Slayer av de högre makter som bestämmer the lineage av Slayers. Dräparens patriarkala historik hade kanske visat sitt ugly face även vad gäller synen på transkvinnor. Men innan jag går in på det så skulle jag vilja dyka ner i en scen från Neil Gaimans The Sandman.
I The Sandman: A Game of You finns en pre-op transkvinna by the name of Wanda. Hennes kvinnlighet erkänns inte av personifikationen av Månen, en personifikation som är kvinnligt kodad och enbart låter kvinnor resa på hennes Väg. Bakgrunden är att häxan Thessaly gör en drawing down the moon-ritual, varpå hon, Hazel, och Foxglove far iväg till "The Land" för att hjälpa Barbie (don't ask - read). Men Wanda får inte följa med av någon anledning, och vi får egentligen inget svar på varför. En kritikers kommentar till detta back in the day var att "the dominant ideology is not socially constructed but is rather enforced by the transcendental order of nature"**. Som att det faktum att Månen inte erkände Wanda som kvinna skulle ha någon bearing på Neil Gaimans syn på transsexualism, ta bort trans cred från The Sandman som litterärt verk. Neil Gaiman svarade på denna kritik i The Sandman Companion, och det lät såhär: "I was actually always with Wanda on that score. Yes, the gods have their points of view; but in Sandman, those have no more validity than the points of view of anyone else, even that of the humblest characters". Med andra ord kunde Wanda ställt sig upp och sagt åt Månen att
Personifikation av Månen må ha sina idéer om vad en kvinna eller vad en måne är, men det hindrar inte andra från att ha idéer som utmanar dessa. Jag minns att jag fick tårar i ögonen när jag läste Gaimans respons. Sen började jag såklart intellektualisera - månen är hegemonin, den härskande ideologin, den normativa majoriteten, osv***, och vi blir inte starka genom att buy into the shit they're peddling, genom att låta oss köpas genom pinkwashing eller försöka framställa oss som precis som alla andra. Vi blir starka genom att stå på oss och hitta våra egna Vägar, skapa våra egna symboler, länka samman på de sätt vi vill. That much I know from BtVS, liksom. So fuck Slayerdom om dom inte skulle vilja ha mig. Jag menar Xander räddade världen från Dark Willow trots att han inte har några slaying superkrafter, annat än the power of words, medmänsklighet och förlåtelse.
Faktum är att jag sitter och spekulerar kring något som aldrig någonsin kommer hända. Faktum är att jag kan både tycka det är skitcoolt med Slayerdom och samtidigt vifta bort det just för att det är fiktion, och för att oberoende av vad hegemonin säger så kan jag säga emot den, skrika, rentav. Jag kan hitta lugnet i den starka rösten inom mig som säger att jag hade varit en jävligt bra Slayer om tillfället hade getts.
Därför tänker jag fortsätta tänka mig själv som en potential, som ren potential, och därför har jag skrivit det här inlägget. Genom att lägga ett T framför slayage och hashtagga #TSlayage så skriker jag ut min och vår kampsång - TransSexuella har lika mycket potential och ansvar som ciskvinnor för vår värld och vi är både en del av #thechain och av kampen som den innebär. För som Billy (!) the "Vampire Slayer" säger - "the best way to fight back is to remember you are not fighting alone, even when it seems you are". There is power in numbers, and in remembering those numbers, liksom.
Nuff said -
__________
*I BtVS var inte jorden ett paradis innan mänskligheten kom utan var fylld av otänkbara varelser, The Old Ones, med enorm potential för ondska. I BtVS finns det ingen romantisering av det förgångna.
** The Sandman Companion s.121, Hy Bender
*** Verklighet är på ett sätt det som inte finns, det som drar sig undan all signifikation. Verklighet är den grund man står på och därmed inte kan se. Verklighet är det som finns innan ett intellektuellt förhållningssätt är möjligt jämte det "Verkliga" objektet. I själva verket är Verklighet inte ens ett objekt för en, för när vare sig identifikation eller signifikation är möjlig återstår enbart internalisering och ritualisering. Då Verkligheten inte kan definieras annat än genom handling, så är Verkligheten mystisk. Medan metafysiska entiteter kan definieras, så kan mystiska det inte, annat än retroaktivt och objektivt. Metafysiska väsen har manifestationer medan mystiska väsen helt enkelt manifesteras. Man styr inte över Verkligheten utan styrs genom den.
En sak som är intressant med Verkligheten är att den ibland gör ett spontant och emergent hopp till att bli ett metafysiskt objekt, och när separation mellan en själv och Verkligheten väl har skett så uppstår möjligheten att definiera Verkligheten. Möjligheten att se diskrepanser mellan vad som har blivit verkligheten och en själv kan plötsligt äga rum. Och när väl Verkligheten har blivit verklighet så sker inte längre internaliserad ritualisering, utan formen för ideologiskt och religiöst handlande blir ritualer och dyrkan. När detta väl har skett så kan man även se att möjligheten att ge uttryck och namn åt potentiella frustrationer har skapats. Med detta inser man att det med möjligheten till dyrkan kommer en möjlighet att hitta fel i verkligheten - även om den är gudomlig. Man kanske börjar fråga sig ifall verkligheten i själva verket inte är det enda gudomliga som finns, att det kanske inte bara är saker utanför en själv som transcenderar det konkreta och temporära, utan att det rentav kanske är själva förnimmandet i sig självt som är gudomligt. I fröet till avgudan finns därmed även dess mörka tvilling rebellen, och när rebellen väl har gett sig in i leken, då är allt möjligt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar