There is a beautiful moment that most strength athletes feel during a hard grind. The world goes silent; all of the screaming fades away, music dies out, and it’s just You. Whatever you are is in that moment, that moment when the weight stops moving. It only lasts for a second to the outside world—but to a lifter, it’s a lifetime. It’s one of the few times my mind goes completely silent, except for one voice that sounds a thousand years old; “Push. Don’t stop”. This voice knows I can lift the weight. It knows I won’t fail, won’t get injured, and won’t suddenly collapse from exertion. This is the voice that drowns out the others. The one that resonates with each clang of a barbell and silences the other negative voices.
Länk.
söndag 31 juli 2016
fredag 29 juli 2016
Preggo Pics For Happy Feels (And Sad Realization That You Will Never Become Pregnant)
Jag tycker det här med preggo-bilder kan vara så himla fint. Ibland står jag med handen över min svullna IBS-mage och föreställer mig att jag har en person bakom mig som kärleksfullt håller sin hand över min. Och ibland bildgooglar jag skit och är varm inombords. Så här har ni lite preggo-bilder - for that warm, fuzzy feeling.
Bonus bit - straight couples!
Bonus bit - straight couples!
onsdag 27 juli 2016
1 Year HRT - Male to Female Transition Timeline Video
När jag fick för mig att även jag skulle göra en transitionsvideo så förstod jag att jag ville göra något annorlunda. Delvis out of necessity, för att min transformation är så långt ifrån de transformationer på youtube som trollbundit mig och miljoner andra genom åren att jag bara mår dåligt när jag jämför mig med dom, delvis för att det är spännande att bryta mot (transkvinno-)normer, och delvis för att jag tycker det är intressant att se hur det faktiskt gått för mig att satsa på att bli starkare under detta första, kritiska år av hormonbehandling. The verdict is out - jag har onekligen blivit svagare, men my being svagare är inte särskilt synligt för att 1) jag har gått upp i vikt 2), för att min teknik blivit mycket bättre, och 3) för att jag tränar bättre än någonsin. Alltså shit kolla bara på hur beng min bänk såg ut förr - det är ett jävla mirakel att jag fick upp mer än 70kg när det såg så hemskt ut. Egentligen är det mest marklyftet som tekniken inte förbättrats nämnvärt i, och där har jag ju inte slagit personbästa på över ett halvår, trots att jag numera väger mer. Eller fan, kanske har tekniken förbättrats - jag har ju i alla fall experimenterat en hel del det senaste året, så min kunskap vad gäller mitt eget marklyftande är mycket större nu, så även om jag fortfarande är osäker på vart det kommer landa så känner jag mig säkrare på det stora hela - skillnaden jämte de två andra lyften är väl den att jag kände mig ganska säker på marklyftet även för ett år sedan.
Nå, nu har det gått ett år och en video är på sin plats. That is all. Nej, vänta, en sak till - videon är "unlisted" och kan inte hittas på youtube utan direktlänk för att jag inte är redo att komma ut för min familj och brukar skicka dom videos vilket innebär att dom ser alla videos jag lägger upp på min kanal. It is what it is.
måndag 25 juli 2016
Vecka 29 - beast or plain stupidity?
Ok, helvetesveckan är över. Veckan som har bestått av allmänt bristande motivation till livet och träningen. Veckan där varje pass varit närmare tre timmar. Veckan där jag övervägt att ändra om i programmet, minska volymen. Veckan som jag inte vet hur jag ska utvärdera riktigt, när det kommer till kritan. Jag är fortfarande allmänt håglös, men träningen är samtidigt det som motiverar mig mest just nu. Sure, jag är försiktigt optimistisk inför nätdejting igen då jag ska utforska ett par saker jag inte utforskat tidigare, nämligen betalsajter och att dejta monogamt snarare än flersamt. Det torde öppna upp lite möjligheter, liksom, men hela tanken på att försöka dejta och bli mer eller mindre konstant rejected åter igen är lagom spännande. Vikterna inte bara accepterar mig utan älskar mig. Och fan, när jag tittar på veckans klipp så ser ju allt bra ut. Jag har inte tappat oumph i mina reps, även om jag varit trött när jag tränat och t om haft svårt att få av mig benskyddet för att mitt grepp har känts så jäkla svagt. Det har dock inte hindrat mig från att ta mig igenom tunga set efter set med marklyft (att jag börjat använda remmar är för att mina händer börjat gå sönder). Problemet är också att även om jag varit trött på träningen så har jag varit desto tröttare utanför träningen. Värmen har känts svår, och nattjobbet har inte hjälpt. Dåsigheten på dagen från sömnpillren bara adderar till den allmänna tröttheten. Men det största problemet är ju det här med att jag inte riktigt vet vad jag ska ta till mig när jag är så jäkla trött utanför gymmet. Jag kan inte sova för att bli pigg, och kaffe hjälper inte nämnvärt, åtminstone inte alltid. Allt jag förtar mig blir jag utmattad av, men när jag lägger mig ner så kan jag inte somna eller bli utvilad. Så vad gör jag? Jo, jag går och gymmar, och känner mig levande, för en stund. Det är verkligen inget nytt fenomen, men det oroar mig likväl. Fortfarande.
Jag undrar ifall jag inte ibland får ångest när jag känner mig trygg (paradox much) för att det är det enda sättet min hjärna vet att få mig att vakna till och vara "närvarande", åtminstone tillräckligt närvarande för att inte uppleva tillvaron som tortyr. Jag undrar om inte den mekanismen gör det lättare för mig att bli konfliktorienterad i stunder då jag börjar känna mig trygg. Det hela är såklart mer komplicerat än så, men jag tror det finns en koppling likväl. Om jag börjar stressa upp mig när jag "borde" slappna av så är chansen stor att det blir ångest av det hela då kroppen tolkar stressignalerna som just ångest, och då blir jag mer rädd för konflikt och mer benägen att känna mig utsatt/påhoppad, oberoende av huruvida jag stressar upp mig som ett sätt att vakna till, eller som ett sätt att "slippa" tryggheten, slippa beroendet, slippa rädslan för att förlora tryggheten. Yeah jag kan nog vara ganska masochistiskt lagd på det sättet.
Att jag oftast känner mig åtminstone lite otrygg, eller allmänt inte tillfredsställd, blir tydligt när jag är nära en älskare och känner mig fullständigt trygg. Då kan jag få ett starkt driv till att bara sova i deras famn, för alltid, snarare än ett driv till att knulla dom. Det är bland annat det här min förra psykolog hade i åtanke när hen menade att jag har en infantil sexualitet. Jag behövde inte ens berätta för hen att jag nog mest av allt vill ha en mamma. Which I do. Och det är inte helt oproblematiskt, men likväl känns det mer lockande än viljan att helt enkelt vara självständig och stark i sig själv. Att vara vuxen känns ju omöjligt, liksom. Det är aldrig något jag har varit, och därför är det svårare att tänka sig än att föreställa sig hur det är att ha en mamma, för en mamma har jag haft, och även om hon inte alltid varit en trygg punkt för mig så minns jag likväl känslan av trygghet som fanns när jag var tillräckligt liten för att kunna använda mamma som snuttefilt. Den känslan saknar jag något fruktansvärt.
Idag försöker jag sällan att stanna upp, förutom när jag kan stanna upp helt och hållet och typ stirra på väggen eller sova. För när jag stannar upp så blir jag väldigt trött, väldigt snabbt. Det har faktiskt långtgående konsekvenser och sammanflätas även med andra problem jag har, som exempelvis min sociala fobi. Jag menar jag vill ju sällan vara i tid någonstans, för då blir jag kanske tvungen att vänta, och kanske även tvungen att vänta ute bland folk. Då blir det både trötthet pga brist på intryck och ångest pga min sociala fobi. Paradoxal kombination, men den finns, och den kombinationen kombinerat med andra egenskaper och beteenden hos mig gör att jag oftast sätter mig på cykeln och börjar ta mig någonstans så att jag behöver stressa lagom mycket för att komma någorlunda i tid. Som adrenalinjunkie misstänker jag att jag t om kan få ångest av brist på adrenalin - det är ju så beroende fungerar, att man mår dåligt när man inte får sin dos, vilket i sin tur leder till att man gör allt man kan för att se till att få said dos. Ibland får jag ångest, och det i sig är inte riktigt en dos, men det är tillräckligt för att göra mig rastlös så att jag utsätter mig för externa stressorer. Som att träna. Som att överträna, rentav. Men det är svårt att förändra ett beteende när man inte vet man ska ersätta det med, alltså något som på riktigt upplevs som ett viable alternative. Och om alternativet är att sitta och vara allmänt trött och inte orka med någonting? Well.
Tillbaka till dagens vecka och kommande träningsveckor. Jag har inte ont i halsen, vilket är spännande, för det brukar jag få när jag överanstränger mig i allmänhet eller träningsmässigt. Jag tar det som ett gott tecken. Idag har saker faktiskt känts bättre på träningen, rentav, och jag var färdig på bara två timmar vilket var underbart. Sov tio timmar efter ett fyratimmars-pass på tidningsbärarna vilket nog hjälpte. Denna vecka kommer det vara mycket reps på 85%1RM, så även om det på en quick glance framstod innan som att det var mindre volym och därför en enklare vecka, så är jag inte helt säker på att det kommer bli så jäkla mycket mer chill ändå i slutändan. Vi får se, men jag tänkte faktiskt köra vidare på min plain stupidity för tillfället. Jag är medveten om att jag lägger något slags egenvärde i min förmåga att kunna live up to the challenge, och det är ju inte att lämna egot att the door, vilket är något jag delvis strävar efter när jag går in i gymmet. Oh well. Blir väl bicepsen som säger nej till slut, antar jag, men den har i alla fall inte blivit värre sedan senast.
Av orelaterade anledningar har jag bytt grepp i marklyft förra veckan, vilket jag inte gjort på nästan ett år. Grejen är att jag på maxvikter kan få för mig att tappa stången, vilket beror på att jag haft ett väldigt smalt grepp och bara tumme och pekfinger på den räfflade ytan tidigare. Det har verkat vettigt för att jag inte haft mycket problem med greppet, och för att jag på så sätt får mindre travel distance på stången för att jag har relativt smala axlar och behöver hålla så smalt för att ha helt raka armar, men det senaste halvåret har nog greppet försämrats något och jag får nog ge mig och flytta ut greppet åtminstone en fingerlängd, så får vi se om jag kommer ha problem nästa gång jag maxar eller inte.
Jag har faktiskt ett klipp från förra veckan också! Där showcasar jag mitt nya wahlander-bälte, och gör mina första tre set bicepscurls, mest för att jag ville se hur ont jag skulle få (inte särskilt). Vad klippet inte visar är att jag fortfarande väger 65kg, which is interesting. Verkar som att jag innan stannade på 63kg när jag åt 4500kcal, men nu efter min misslyckade deff kanske lyckades öka min set point weight med två kilo, av någon anledning. Ska bli spännande att se hur det utvecklas. Säkert är i alla fall att det är gött att träna när man äter så mycket. Och just ja, jag tänkte försöka mig på att skippa gluten ett tag och se vad eller om något händer med min preggomage/baby bump. Det blir alltså en massa havregrynsgröt den närmaste tiden. Sen kommer jag testa att inte äta havregryn heller, och sen kommer jag avsluta mitt experimenterande med att käka en jävla massa pasta, varpå jag återkommer med mina mätningar av magen, och slutsatser. Jag tänker inte ens försöka mig på att skippa socker eller kolhydrater, som ju vissa menar kan vara anledningen till svullen mage. Då får det vara, liksom. För i helvete.
För övrigt är jag medveten om att min mobilkamera numera verkar ha fuckat upp sig helt och hållet och helt förlorat sin förmåga att tajma ljud och bild. Oh well. Kanske går mobilen sönder helt och hållet snart varpå jag blir tvungen att skaffa en ny. Vem vet, kanske blir den nya mobilen tillräckligt ny för att lägga upp videos på instagram, rentav.
Artikel - Bildreportage från SM i styrkelyft
Det finns någon annan, som inte är jag, som faktiskt tog bilder på SM i Styrkelyft. Massa bilder. Go check.
lördag 23 juli 2016
Artikel - Why Every Monday Is Chest Day, According to Science
Länk.
Natural selection designed men to detect upper-body strength, and use that estimate when deciding whether they can take another person in a fight, or win a conflict against them,” Sell says.
Well, there you go. Mina spekulationer kring det där med kroppshydda och utsatthet har en grund inte enbart i levd erfarenhet och intuition, utan även vetenskap.
För övrigt så brukade varje måndag vara marklyftsdag för egen del, på den tiden då jag inte körde efter program utan lattjade runt. Vad har vetenskapen att säga om det tro? Kanske ska vi då snarare konsultera mig som utövare i detta fall, phenomenology style. Och vad har då Ada att säga om marklyftmåndags-"fenomenet"? Jo, att "marklyft är kul". What a mench, ladies and gentlehen.
Natural selection designed men to detect upper-body strength, and use that estimate when deciding whether they can take another person in a fight, or win a conflict against them,” Sell says.
Well, there you go. Mina spekulationer kring det där med kroppshydda och utsatthet har en grund inte enbart i levd erfarenhet och intuition, utan även vetenskap.
För övrigt så brukade varje måndag vara marklyftsdag för egen del, på den tiden då jag inte körde efter program utan lattjade runt. Vad har vetenskapen att säga om det tro? Kanske ska vi då snarare konsultera mig som utövare i detta fall, phenomenology style. Och vad har då Ada att säga om marklyftmåndags-"fenomenet"? Jo, att "marklyft är kul". What a mench, ladies and gentlehen.
fredag 22 juli 2016
Allmän Uppdatering - V28/V29
Jag tänkte att jag skulle ta tag i det där med att mina händer somnar väldigt ofta nuförtiden, och att jag ibland inte ens kan få dom att vakna upp, vad jag än gör. Jag kollade upp androcurens och divigelens biverkningar och båda hade högt blodtryck som mycket vanlig biverkning, men inte lågt, och det är ju lågt blodtryck som jag misstänkte låg bakom lemmarnas sovande, so no dice. Istället fann jag några andra mycket vanliga biverkningar (kan förekomma hos fler än 1 av 10 användare) hos divigelen/androcuren som jag har. Vad gäller androcuren så består dessa av svettning, andfåddhet, och förstorade bröst, och när det kommer till divigelen så handlar det om värmevallningar och att brösten blir ömma eller smärtar (men inte att dom växer då?!). Sen ringde jag vårdcentralen som menade att avdomnade lemmar inte har något med blodtryck att göra, utan förmodligen berodde på att jag tränar mycket. Och det är ju helt möjligt då jag belastar handlederna en massa nuförtiden, och höger mer än vänster då jag använder wrist wraps på vänstern oftare, och då min högra hand somnar oftare än vänster så tänker jag köra på att det är träningen som ger mig problem med avdomnade händer. Jag får väl börja använda wrist wrap även på högra handen, när jag squattar primärt, misstänker jag.
Det är lite ironiskt att det verkar vara böjen som ställer till det för min överkropp. Vänster hand är ganska öm på vissa ställen, och min högra biceps har krånglat dom senaste dagarna, och började krångla efter ett set knäböj. Det blir ju en jävla spänning i armarna när man böjer, och inte alltid i den skönaste positionen heller, åtminstone om man tar varje set seriöst och spänner allt lika hårt som om det vore ett maxlyft - which I do. Jag har t om börjat få känningar i latsen när jag håller överkroppen i knäböjs-positionen. På tal om wraps och överkropp så testade jag även knee wraps för två veckor sedan. Dvs igen. Och jag gav upp skiten really fast - igen. Alltså det är inte en bra smärta jag känner när jag knee-wrappar, den är rentav ganska läskig. Så den del av programmeringen släpper jag och kör vidare på fler icke-wrappade reps istället.
On to medicinering. Jag har ökat mitt östrogenintag från tre till fyra milligram/dag, för att jag är sugen på att experimentera (alla andra transtjejer har ju högre östrogenvärden än mig?!) och för att the fruits of my research säger mig att det torde kunna ge mig lite mer fett på låren. Jag ställde ju google frågan huruvida man kan styra vart ens fett hamnar, och det kan man, genom att mixtra med hormonnivåer och genom att reglera stressnivåer och därmed kortisol-utsöndring. Tydligen hamnar mer fett runt magen om man stressar mycket. Let's just add that shit on the pile of shit things som händer när man är shit depressed som jag är. Fucking fuck shit stack. Och ja mitt fett hamnar primärt på magen - har fått byta hål två gånger på bältet redan sedan jag skaffade mig det (och det börjar bli trångt igen!). Meanwhile funkar alla mina tajta jeans fortfarande, även om jag börjat känna lite friktion mellan låren vilket är relativt nytt för mig.
Blir inte riktigt klok på the prevailing fat wisdom (den verkar vara baserad på forskning) som säger att en person som mig (apple-shaped) inte borde käka kolhydrater för att jag då kommer gå upp i vikt. Och överlag är stress en grej som gör att man går upp i vikt (och blir ännu mer apple-shaped då höga kortisol-halter korresponderar med heavy mid-sections). Men liksom jag har ju konstant förhöjda stressnivåer och har käkat jättemycket kolhydrater i mitt liv men har ändå alltid haft svårt att gå upp i vikt. Oh well, I ain't complaining - det är ganska gött att kunna äta så mycket som jag gör, och även om det varit jobbigt att komma upp i 60kg så är det ju inte hälften så jobbigt som att inte kunna äta sig nöjd.
Onward to sex. Yeah inte så mycket att säga om det egentligen. Vid något tillfälle fick jag för mig att onanera mer då jag fick det tipset från några transtjejer som menade att jag har ont i the thingy när jag blir upphetsad pga atrophy, i princip. If you don't use it, you lose it, osv. Så då tänkte jag onanera mer i medicinskt syfte. Sen slutade jag, pga bristande disciplin. Sen tänkte jag ta tag i det igen, och gav upp, åter igen, för att det inte gav mig något och för att det är svårt att motivera sig när man inte vet när eller ens om ett beteende kommer leda till något vettigt.
Sen har vi ju träningen också. Inte stavträningen då, utan den riktiga träningen. Den går sådär. Eller ja vad ska man säga, den går väl ganska bra, men livet i allmänhet går sådär, och jag är osäker på om det är kopplad till (över)träning eller inte. I princip så går jag bara till gymmet och jobbet these days. Jag gör inte alla dom sakerna som jag tänker man ska göra under sommaren, som att gå på pubträffar, klubbar, dansa, lära sig nya människor, get laid, osv. Jag bara orkar inte träffa nytt folk liksom. Jag är i en trygghetsnarkomani-period och vill mest ha några nära vänner och älskare vid min sida och sen strunta i resten, eller gå ut och göra roliga saker med said nära personer. Istället sitter jag mest hemma och följer folk på instagram/facebook när dom semestrar och lever life. Det blir lätt så, att sommaren blir en besvikelse för min del, för att mina sociala problem gör sig påminda varje år och liksom sätter stopp för mitt välmående. Kanske ska jag ta någon dag och sticka till stranden och fråga främlingar om dom vill spela volleyboll med mig, liksom, som jag gjorde förra sommaren ett par gånger. The time is right for it, vädersmässigt - no doubt. Istället sitter jag här och tänker att eh det orkar/hinner jag inte om jag ska blogga, redigera videoklipp, träna, klippa lugg, etc, idag. Jag hittar massa saker att sysselsätta mig med så att jag slipper anstränga mig för att få in nytt blod i mitt liv. Ibland undrar jag om inte just styrkelyftandet har gått för långt av den anledningen, att det liksom tar fokus från vissa saker som jag borde göra för att må bra. Men idag och imorgon exempelvis gör jag ju "ingenting" (det innebär att det inte står något i min almanacka helt enkelt, dvs att jag disponerar över min tid fritt), vilket innebär att jag kommer förlägga min träning på en tid där andra människor garanterat kommer vara på klubben. På så sätt blir tränandet lite mindre blodfattigt, så att säga. Och om jag inte träffar åtminstone någon att interagera med under en hel dag blir jag kokobeng, så två flugor i en smäll on that mothafucka.
Tyvärr så händer inget i mitt liv om jag inte själv gör något åt det, och även när jag gör det, som att försöka nätdejta, så händer det knappt någonting, känns det som just nu (och ganska ofta överlag). Och egentligen är det ju dejting jag saknar just nu, mest av allt. Och inte egentligen ens dejtandet i sig, utan den kroppsliga värmen, det själsliga mötet. Det är alldeles för lite av det just nu för att jag ska må bra och vara motiverad till att gå upp, träna, jobba, äta, leva. Social interaktion behöver jag oftare än kroppskontakt, men en vecka utan kroppskontakt leder pretty much till depressionssymptom för min del, även om det aldrig går så långt att jag blir synestesi-Joker. Det slog mig igår när jag träffade en älskare (eller ska jag börja säga "älskaren" då det är den enda för tillfället?) att det hade varit 3,5veckor sedan jag hade träffat said älskare(n) senast och därmed 3,5veckor sedan jag hade lite TLC! Det skulle kunna förklara min allmänna håglöshet den senaste tiden.
I vilket fall så ger jag mitt nya träningsprogram veckan ut för att se hur det känns nästa vecka, dvs veckan efter den absolut hårdaste träningsveckan dom kommande fyra månaderna. Jag menar det kan bara bli bättre from here on out. Ja antingen det eller så kommer den höga volymen göra att nästa vecka kommer kännas precis som denna vecka, för att den ackumulerade tröttheten blir desto större, och att veckan därefter kommer kännas ännu värre. Då kommer jag att sänka träningsvolymen, för oberoende av huruvida anledningen till att jag känner mig deppig är träningen eller inte så kommer jag förmodligen må bättre av att sänka träningsvolymen då den känns lite daunting just nu. Kanske mår jag bra rentav av att bara ta en dag här och där och stryka ur träningsschemat helt och hållet, så att jag får vila och får komma ut i världen. Kanske dricka mig lite full, rentav? Ja vi får se hur det blir med jobbet också, just nu verkar det som att det är det absolut största distrikt jag någonsin haft - det tog mig och en person till 2,5timmar att göra färdigt inatt. Tänk då hur lång tid det kommer ta om jag ska göra det själv och även får massa reklam och skit att dela ut ovanpå det. Får fan börja ta med mig kaffe då...
Sen är det ju frågan hur sömnen kommer fungera. Den har varit sådär de senaste två veckorna, och att sova sex timmar/natt med den träningsvolymen som jag kör nu är inte optimalt. De två senaste nätterna har jag faktiskt sovit närmare åtta timmar, men då med hjälp av sömntabletter, och dom blir jag också lite segare av när jag väl vaknar upp. Överlag blir jag seg av att sova mer än sju timmar/natt, men tror att det i detta fallet kan vara värt det bara för att få i mig lite mer sömn, åtminstone några dagar.
In any case, här får ni måndagen och söndagen i mitt nya program, från denna djävulsvecka, utan paus-varianterna och sånt, utan bara grunden.
MONDAY
Bänken är lätt att hantera, vilket är tanken, men böjen är som vanligt volym-heavy, och desto mer så denna vecka. 15reps@80% och 31reps@70% är inte att leka med - särskilt när man vet att man kommer göra "exakt samma sak" dagen efter, och ja, varje dag i veckan.
SUNDAY
Här har vi för en gångs skull faktiskt en del bänkande, helt enkelt för att jag ju halverar bänkvolymen på reps som är <70%1RM och här består bänkandet enbart av set som är under 70%1RM. Så 30reps@65% alltså. Ovanpå det blir det en del deficit deadlifts (som jag kör från två eller tre mattor) och så box-mark som kommer wreak havoc on my hands och förmodligen även mitt grepp. Faktum är att jag har fått "ge upp" och börjat använda wrist wraps, särskilt som fler av mina assistansövningar under detta program består av variationer på the main lifts. Där jag körde hip thrusts och stiff-legged förr, kör jag nu extra box-lifts och superbreda marklyft. Addera lite snatch och speed lifts och man får ett recept för valkar i händerna. Man ska inte heller underskatta vad en stor volym knäböj gör valkmässigt. Alltså seriöst, jag greppar så hårt när jag böjer att jag tror det främst är pga den dubbla böjvolymen som jag börjat fila på valkarna om kvällarna när jag tittar på Orange Is The New Black.
I guess that's it for today. Vi avslutar med lite klipp från vecka 28.
Det är lite ironiskt att det verkar vara böjen som ställer till det för min överkropp. Vänster hand är ganska öm på vissa ställen, och min högra biceps har krånglat dom senaste dagarna, och började krångla efter ett set knäböj. Det blir ju en jävla spänning i armarna när man böjer, och inte alltid i den skönaste positionen heller, åtminstone om man tar varje set seriöst och spänner allt lika hårt som om det vore ett maxlyft - which I do. Jag har t om börjat få känningar i latsen när jag håller överkroppen i knäböjs-positionen. På tal om wraps och överkropp så testade jag även knee wraps för två veckor sedan. Dvs igen. Och jag gav upp skiten really fast - igen. Alltså det är inte en bra smärta jag känner när jag knee-wrappar, den är rentav ganska läskig. Så den del av programmeringen släpper jag och kör vidare på fler icke-wrappade reps istället.
On to medicinering. Jag har ökat mitt östrogenintag från tre till fyra milligram/dag, för att jag är sugen på att experimentera (alla andra transtjejer har ju högre östrogenvärden än mig?!) och för att the fruits of my research säger mig att det torde kunna ge mig lite mer fett på låren. Jag ställde ju google frågan huruvida man kan styra vart ens fett hamnar, och det kan man, genom att mixtra med hormonnivåer och genom att reglera stressnivåer och därmed kortisol-utsöndring. Tydligen hamnar mer fett runt magen om man stressar mycket. Let's just add that shit on the pile of shit things som händer när man är shit depressed som jag är. Fucking fuck shit stack. Och ja mitt fett hamnar primärt på magen - har fått byta hål två gånger på bältet redan sedan jag skaffade mig det (och det börjar bli trångt igen!). Meanwhile funkar alla mina tajta jeans fortfarande, även om jag börjat känna lite friktion mellan låren vilket är relativt nytt för mig.
Blir inte riktigt klok på the prevailing fat wisdom (den verkar vara baserad på forskning) som säger att en person som mig (apple-shaped) inte borde käka kolhydrater för att jag då kommer gå upp i vikt. Och överlag är stress en grej som gör att man går upp i vikt (och blir ännu mer apple-shaped då höga kortisol-halter korresponderar med heavy mid-sections). Men liksom jag har ju konstant förhöjda stressnivåer och har käkat jättemycket kolhydrater i mitt liv men har ändå alltid haft svårt att gå upp i vikt. Oh well, I ain't complaining - det är ganska gött att kunna äta så mycket som jag gör, och även om det varit jobbigt att komma upp i 60kg så är det ju inte hälften så jobbigt som att inte kunna äta sig nöjd.
Onward to sex. Yeah inte så mycket att säga om det egentligen. Vid något tillfälle fick jag för mig att onanera mer då jag fick det tipset från några transtjejer som menade att jag har ont i the thingy när jag blir upphetsad pga atrophy, i princip. If you don't use it, you lose it, osv. Så då tänkte jag onanera mer i medicinskt syfte. Sen slutade jag, pga bristande disciplin. Sen tänkte jag ta tag i det igen, och gav upp, åter igen, för att det inte gav mig något och för att det är svårt att motivera sig när man inte vet när eller ens om ett beteende kommer leda till något vettigt.
Sen har vi ju träningen också. Inte stavträningen då, utan den riktiga träningen. Den går sådär. Eller ja vad ska man säga, den går väl ganska bra, men livet i allmänhet går sådär, och jag är osäker på om det är kopplad till (över)träning eller inte. I princip så går jag bara till gymmet och jobbet these days. Jag gör inte alla dom sakerna som jag tänker man ska göra under sommaren, som att gå på pubträffar, klubbar, dansa, lära sig nya människor, get laid, osv. Jag bara orkar inte träffa nytt folk liksom. Jag är i en trygghetsnarkomani-period och vill mest ha några nära vänner och älskare vid min sida och sen strunta i resten, eller gå ut och göra roliga saker med said nära personer. Istället sitter jag mest hemma och följer folk på instagram/facebook när dom semestrar och lever life. Det blir lätt så, att sommaren blir en besvikelse för min del, för att mina sociala problem gör sig påminda varje år och liksom sätter stopp för mitt välmående. Kanske ska jag ta någon dag och sticka till stranden och fråga främlingar om dom vill spela volleyboll med mig, liksom, som jag gjorde förra sommaren ett par gånger. The time is right for it, vädersmässigt - no doubt. Istället sitter jag här och tänker att eh det orkar/hinner jag inte om jag ska blogga, redigera videoklipp, träna, klippa lugg, etc, idag. Jag hittar massa saker att sysselsätta mig med så att jag slipper anstränga mig för att få in nytt blod i mitt liv. Ibland undrar jag om inte just styrkelyftandet har gått för långt av den anledningen, att det liksom tar fokus från vissa saker som jag borde göra för att må bra. Men idag och imorgon exempelvis gör jag ju "ingenting" (det innebär att det inte står något i min almanacka helt enkelt, dvs att jag disponerar över min tid fritt), vilket innebär att jag kommer förlägga min träning på en tid där andra människor garanterat kommer vara på klubben. På så sätt blir tränandet lite mindre blodfattigt, så att säga. Och om jag inte träffar åtminstone någon att interagera med under en hel dag blir jag kokobeng, så två flugor i en smäll on that mothafucka.
Tyvärr så händer inget i mitt liv om jag inte själv gör något åt det, och även när jag gör det, som att försöka nätdejta, så händer det knappt någonting, känns det som just nu (och ganska ofta överlag). Och egentligen är det ju dejting jag saknar just nu, mest av allt. Och inte egentligen ens dejtandet i sig, utan den kroppsliga värmen, det själsliga mötet. Det är alldeles för lite av det just nu för att jag ska må bra och vara motiverad till att gå upp, träna, jobba, äta, leva. Social interaktion behöver jag oftare än kroppskontakt, men en vecka utan kroppskontakt leder pretty much till depressionssymptom för min del, även om det aldrig går så långt att jag blir synestesi-Joker. Det slog mig igår när jag träffade en älskare (eller ska jag börja säga "älskaren" då det är den enda för tillfället?) att det hade varit 3,5veckor sedan jag hade träffat said älskare(n) senast och därmed 3,5veckor sedan jag hade lite TLC! Det skulle kunna förklara min allmänna håglöshet den senaste tiden.
I vilket fall så ger jag mitt nya träningsprogram veckan ut för att se hur det känns nästa vecka, dvs veckan efter den absolut hårdaste träningsveckan dom kommande fyra månaderna. Jag menar det kan bara bli bättre from here on out. Ja antingen det eller så kommer den höga volymen göra att nästa vecka kommer kännas precis som denna vecka, för att den ackumulerade tröttheten blir desto större, och att veckan därefter kommer kännas ännu värre. Då kommer jag att sänka träningsvolymen, för oberoende av huruvida anledningen till att jag känner mig deppig är träningen eller inte så kommer jag förmodligen må bättre av att sänka träningsvolymen då den känns lite daunting just nu. Kanske mår jag bra rentav av att bara ta en dag här och där och stryka ur träningsschemat helt och hållet, så att jag får vila och får komma ut i världen. Kanske dricka mig lite full, rentav? Ja vi får se hur det blir med jobbet också, just nu verkar det som att det är det absolut största distrikt jag någonsin haft - det tog mig och en person till 2,5timmar att göra färdigt inatt. Tänk då hur lång tid det kommer ta om jag ska göra det själv och även får massa reklam och skit att dela ut ovanpå det. Får fan börja ta med mig kaffe då...
Sen är det ju frågan hur sömnen kommer fungera. Den har varit sådär de senaste två veckorna, och att sova sex timmar/natt med den träningsvolymen som jag kör nu är inte optimalt. De två senaste nätterna har jag faktiskt sovit närmare åtta timmar, men då med hjälp av sömntabletter, och dom blir jag också lite segare av när jag väl vaknar upp. Överlag blir jag seg av att sova mer än sju timmar/natt, men tror att det i detta fallet kan vara värt det bara för att få i mig lite mer sömn, åtminstone några dagar.
In any case, här får ni måndagen och söndagen i mitt nya program, från denna djävulsvecka, utan paus-varianterna och sånt, utan bara grunden.
MONDAY
| Squat | 50% | 5 | 1 | 68 |
| 60% | 4 | 1 | 81 | |
| 70% | 3 | 2 | 95 | |
| 80% | 3 | 5 | 108 | |
| Bench press | 50% | 5 | 1 | 38 |
| 60% | 4 | 1 | 46 | |
| 70% | 3 | 1 | 53 | |
| 80% | 3 | 3 | 61 | |
| Assistans: Core/rygg | ||||
| Squat | 50% | 5 | 1 | 68 |
| 60% | 5 | 1 | 81 | |
| 70% | 5 | 5 | 95 |
Bänken är lätt att hantera, vilket är tanken, men böjen är som vanligt volym-heavy, och desto mer så denna vecka. 15reps@80% och 31reps@70% är inte att leka med - särskilt när man vet att man kommer göra "exakt samma sak" dagen efter, och ja, varje dag i veckan.
SUNDAY
| Deficit deadlift | 50% | 3 | 1 | 85 |
| 60% | 3 | 2 | 102 | |
| 65% | 3 | 4 | 111 | |
| Bench press | 50% | 6 | 1 | 38 |
| 60% | 6 | 1 | 46 | |
| 65% | 6 | 5 | 49 | |
| Deadlift off boxes | 60% | 4 | 1 | 102 |
| 70% | 4 | 2 | 119 | |
| 80% | 4 | 2 | 136 | |
| 85% | 4 | 4 | 145 | |
| Assistans: Core/Rotator/Böj/Mark |
Här har vi för en gångs skull faktiskt en del bänkande, helt enkelt för att jag ju halverar bänkvolymen på reps som är <70%1RM och här består bänkandet enbart av set som är under 70%1RM. Så 30reps@65% alltså. Ovanpå det blir det en del deficit deadlifts (som jag kör från två eller tre mattor) och så box-mark som kommer wreak havoc on my hands och förmodligen även mitt grepp. Faktum är att jag har fått "ge upp" och börjat använda wrist wraps, särskilt som fler av mina assistansövningar under detta program består av variationer på the main lifts. Där jag körde hip thrusts och stiff-legged förr, kör jag nu extra box-lifts och superbreda marklyft. Addera lite snatch och speed lifts och man får ett recept för valkar i händerna. Man ska inte heller underskatta vad en stor volym knäböj gör valkmässigt. Alltså seriöst, jag greppar så hårt när jag böjer att jag tror det främst är pga den dubbla böjvolymen som jag börjat fila på valkarna om kvällarna när jag tittar på Orange Is The New Black.
I guess that's it for today. Vi avslutar med lite klipp från vecka 28.
söndag 17 juli 2016
Artikel - The Math Behind the 2016 IPF Classic World Powerlifting Championships
Länk.
Nedanför finns mina main takeaways, även om artikeln i sig har jättefina staplar i olika färger som bör ses om man verkligen vill se och fördjupa sig i vad the takeaways är. Synd att jag inte kommer på något vettigt att använda all denna statistik till för att applicera på min egen träning och mitt eget tävlande, men allt kan ju inte handla om personal improvement heller.
§
The analysis shows an interesting gap in successful attempts between the 1st place lifters and the average. The 1st Place lifters made 90% of all their attempts, which was 15% higher than the average lifter at 75%. What this means is that on average, the 1st Place lifters made 1.31 more successful attempts than everyone else. This was even more significant in the Men’s classes with the 1st Place lifters making 1.82 more successful attempts than the average lifter. If we look at the next graph below which is a 5-year trend analysis of successful attempts at each IPF Classic World Championships, we can see that in 2016 especially for the Men, the 1st Place lifters made more attempts on average than any other year. The average lifters successful attempt ratio has been static overtime.
94% of lifters were able to rebound from missing their opening attempt and have successful attempts throughout the remainder of the competition. In other major events this statistic has been as high as 93% of lifters went on to miss at least one more attempt after missing their opener. Therefore, starting off on the wrong foot at this particular championship did not pose any major damage to a lifters total. Perhaps lifters are getting better at overcoming such obstacles and able to stay calm and collected and use the pressure to their advantage. One other assumption we can make is that when a lifter misses their opening attempt they may decide that today is an ‘off day’ and take more of a conservative approach when choosing the remainder of their attempts.
Starting with the men’s analysis, we can see that for almost every weight class the 1st place lifters made larger increases in their attempts from their openers than the average lifters. This likely means the opposite of what you are probably thinking - they are not just making larger jumps in their attempts to lift the highest amount of weight, they are simply choosing lighter opening attempts than most people, based on what they expect to finish with as a third attempt. This is to ensure they make their opener successful and make more successful attempts in order to build their total. Another reason that 1st Place lifters are likely opening more conservatively is that they may be using this approach in order to conserve energy for their subsequent attempts, knowing that their first attempt is only a failsafe attempt. We can also assume that for the average lifters, the reason their % increase in their opening attempt is lower than the 1st Place winners is because they either open too heavy or failed on their 2nd or 3rd attempts for either technical reasons or making an unrealistic increase in their attempt.
The +/- change indicated in the graph/table is the change from that 2012 winning total to the 2016 winning total. Almost every weight class has seen an increase with some as high as 15%. Not surprisingly, we have also witnessed 6/8 men’s weight class winners set new world records in the total while claiming their title this year. Similar to the men’s division, the women showed similar trends in the majority of the weight classes, and show no sign of slowing down. The change indicated in the graph/table is the change from that 2012 winning total to the 2016 winning total. Almost every weight class has seen an increase with some as high as 25%.
On the 2016 results, the bench press stays relatively the same in each weight class being around 25% of a lifters total. In the lighter weight classes, the deadlift makes up almost 6% more of a lifters total than of a heavy-weight. The squat on the other hand does the opposite, making up more of a heavy-weight total than a light-weight. The bench press stays relatively the same in each weight class being around 22% of a lifters total – Note that this is about 3% lower than the men’s average composition. In the lighter-weight classes, the deadlift makes up almost 6% more of a lifters total than of a heavy-weight, following the same pattern as the men.
What we can conclude is the following:
• The squat for both men and women on average has a positive correlation, meaning that as your body-weight increases you can relatively squat more as a % of your total.
• The bench press is contributing less to the female lifters total composition than the men, while utilizing their deadlift more to build a total.
• The bench press follows a similar positive correlation as the squat for the men, however is it less severe. As a lifter’s bodyweight increases the bench press becomes relatively more as a % of your total. On the other hand, the women’s bench press contribution is static throughout each weight class.
• The deadlift follows a negative correlation pattern, meaning that as your body-weight increases you can relatively deadlift less as a % of your total.
Have you ever seen anything like it? A perfectly linear correlation on what deadlift stances a lifter chooses to use depending on their weight class. Conventional deadlift stance has a positive correlation with bodyweight. This means that as a lifters bodyweight increases, starting from the lowest weight class, more % of lifters will choose to perform conventional deadlifts.
The majority of lifters who placed 1st in the deadlift used a sumo stance. The two heavy weights on the men’s side did in fact use conventional stance which lines up with our original graphs. The 93kg & 105kg class 1st Place lifters in the deadlift did however use a sumo stance, but when we look at the % of the lifters in those classes and what stance they used, although more used a conventional stance in these classes there was still 30-40% using a sumo stance.
The 1st place lifters in the deadlift for the Women’s division almost always used a sumo stance. One reason for this might be due to the female bony structure of the pelvis. Women have a larger and broader pelvis with acetabula that are wider apart and face more medially, perhaps making it more of an efficient position to deadlift.
Nedanför finns mina main takeaways, även om artikeln i sig har jättefina staplar i olika färger som bör ses om man verkligen vill se och fördjupa sig i vad the takeaways är. Synd att jag inte kommer på något vettigt att använda all denna statistik till för att applicera på min egen träning och mitt eget tävlande, men allt kan ju inte handla om personal improvement heller.
§
The analysis shows an interesting gap in successful attempts between the 1st place lifters and the average. The 1st Place lifters made 90% of all their attempts, which was 15% higher than the average lifter at 75%. What this means is that on average, the 1st Place lifters made 1.31 more successful attempts than everyone else. This was even more significant in the Men’s classes with the 1st Place lifters making 1.82 more successful attempts than the average lifter. If we look at the next graph below which is a 5-year trend analysis of successful attempts at each IPF Classic World Championships, we can see that in 2016 especially for the Men, the 1st Place lifters made more attempts on average than any other year. The average lifters successful attempt ratio has been static overtime.
94% of lifters were able to rebound from missing their opening attempt and have successful attempts throughout the remainder of the competition. In other major events this statistic has been as high as 93% of lifters went on to miss at least one more attempt after missing their opener. Therefore, starting off on the wrong foot at this particular championship did not pose any major damage to a lifters total. Perhaps lifters are getting better at overcoming such obstacles and able to stay calm and collected and use the pressure to their advantage. One other assumption we can make is that when a lifter misses their opening attempt they may decide that today is an ‘off day’ and take more of a conservative approach when choosing the remainder of their attempts.
Starting with the men’s analysis, we can see that for almost every weight class the 1st place lifters made larger increases in their attempts from their openers than the average lifters. This likely means the opposite of what you are probably thinking - they are not just making larger jumps in their attempts to lift the highest amount of weight, they are simply choosing lighter opening attempts than most people, based on what they expect to finish with as a third attempt. This is to ensure they make their opener successful and make more successful attempts in order to build their total. Another reason that 1st Place lifters are likely opening more conservatively is that they may be using this approach in order to conserve energy for their subsequent attempts, knowing that their first attempt is only a failsafe attempt. We can also assume that for the average lifters, the reason their % increase in their opening attempt is lower than the 1st Place winners is because they either open too heavy or failed on their 2nd or 3rd attempts for either technical reasons or making an unrealistic increase in their attempt.
The +/- change indicated in the graph/table is the change from that 2012 winning total to the 2016 winning total. Almost every weight class has seen an increase with some as high as 15%. Not surprisingly, we have also witnessed 6/8 men’s weight class winners set new world records in the total while claiming their title this year. Similar to the men’s division, the women showed similar trends in the majority of the weight classes, and show no sign of slowing down. The change indicated in the graph/table is the change from that 2012 winning total to the 2016 winning total. Almost every weight class has seen an increase with some as high as 25%.
On the 2016 results, the bench press stays relatively the same in each weight class being around 25% of a lifters total. In the lighter weight classes, the deadlift makes up almost 6% more of a lifters total than of a heavy-weight. The squat on the other hand does the opposite, making up more of a heavy-weight total than a light-weight. The bench press stays relatively the same in each weight class being around 22% of a lifters total – Note that this is about 3% lower than the men’s average composition. In the lighter-weight classes, the deadlift makes up almost 6% more of a lifters total than of a heavy-weight, following the same pattern as the men.
What we can conclude is the following:
• The squat for both men and women on average has a positive correlation, meaning that as your body-weight increases you can relatively squat more as a % of your total.
• The bench press is contributing less to the female lifters total composition than the men, while utilizing their deadlift more to build a total.
• The bench press follows a similar positive correlation as the squat for the men, however is it less severe. As a lifter’s bodyweight increases the bench press becomes relatively more as a % of your total. On the other hand, the women’s bench press contribution is static throughout each weight class.
• The deadlift follows a negative correlation pattern, meaning that as your body-weight increases you can relatively deadlift less as a % of your total.
Have you ever seen anything like it? A perfectly linear correlation on what deadlift stances a lifter chooses to use depending on their weight class. Conventional deadlift stance has a positive correlation with bodyweight. This means that as a lifters bodyweight increases, starting from the lowest weight class, more % of lifters will choose to perform conventional deadlifts.
The majority of lifters who placed 1st in the deadlift used a sumo stance. The two heavy weights on the men’s side did in fact use conventional stance which lines up with our original graphs. The 93kg & 105kg class 1st Place lifters in the deadlift did however use a sumo stance, but when we look at the % of the lifters in those classes and what stance they used, although more used a conventional stance in these classes there was still 30-40% using a sumo stance.
The 1st place lifters in the deadlift for the Women’s division almost always used a sumo stance. One reason for this might be due to the female bony structure of the pelvis. Women have a larger and broader pelvis with acetabula that are wider apart and face more medially, perhaps making it more of an efficient position to deadlift.
lördag 16 juli 2016
Träningsuppdatering - Vecka 28
Jag har visst blivit lat vad gäller att filma mig själv när jag tränar. Men ja det känns ju som att jag redan visat er typ allt man kan visa, nu är det bara rinse and repeat som gäller, vilket varken är spännande för mig eller för er. Ja måhända nästa vecka, bara för att kunna jämföra hur mina reps ser ut nu när jag kör dubbel knäböj-volym på den absolut mest volym-heavy Sheikoveckan ever jämfört med typ repsen från min förra cykel under en annan vecka. Just nu mår jag bra och känner mig t om otillfredsställd med volymen, särskilt marklyften som jag jämförelsevis med böjen blir klar med så jäkla snabbt och alltid vill göra fler reps på. Ja jag har faktiskt fuskat ett par gånger och kört några extra reps faktiskt. Vi får se vad nästa 50000kg-vecka gör med min kropp, samma vecka som jag även ska ut i trapporna om nätterna igen och dela ut tidningar. Om jag känner likadant efter nästa vecka så ska jag trixa lite med marklyftsvolymen tror jag. Gotta get mine while the gettings good, dvs när jag inte har jobbigt jobb eller andra superstressorer och även käkar massa mat. Which brings us to the weight.
For you non-Davincis out there så står det alltså 64.7kg. Snackade med farmor på skype som åter igen kommenterade att jag ser bra ut, liksom mer fyllig i ansiktet*. Det var alltid en bra sak i den familjen, för mig att växa och gå upp i vikt, inte se så jäkla smal ut, which I always did. Så ja nu går jag upp i vikt. Well, there's no taksies backsies på komplimanger, så tjoho på farmor när hon får reda på att jag tar hormoner och att det är därför jag ser bättre ut. Hon lyckades ju ändå tolka fylligheten som att jag håller på att bli en riktig man, vilket hon också sa, och har sagt otaliga gånger tidigare. Jag vet inte längre vad som är sincere från hennes sida eller vad som är mind games för hon är ganska bra på såna och har enda sedan jag började klä mig i kvinnokläder i tonåren kommenterat hur manlig jag eller olika kroppsdelar jag har är eller ser ut. I vilket fall som helst så har jag nu ett skydd ifall hon skulle bli helt förstörd när hon får reda på att jag tar hormoner - hon säger ju oftare att jag ser bättre ut och mer som en riktig karl efter att jag börjat med hormonbehandlingen! Win-win - både jag och hon tycker att jag ser bättre ut, fast jag för att jag tycker jag ser kvinnligare ut, och hon för att hon tycker jag ser manligare ut. Och om det åter igen bara är mind games från hennes sida, ja då blir hon ju tvungen att erkänna att hennes komplimang inte var genuin. Det är rävsaxen på det, farmor!
En annan sak som aktualiserats nu efter SM då jag ju varit tvungen att förklara för folk varför jag inte deltog är att folk upon hearing att jag hade problem med vikten drar slutsatsen att jag då såklart ska upp en viktklass, till 66:an. Och det vill jag ju inte. Men istället för att säga det så säger jag att jag inte ska bry mig om viktklasser alls den närmaste tiden. Vilket ju är sant. Men samtidigt inte, för jag planerar inte att vara i 66:an, alltså ever. Jag far med osanning genom att gömma mig bakom formell sanning, genom att kommunicera med irrelevant sanning. För det relevanta i sammanhanget är att det är viktigare för mig att "vara" kvinna än att styrkelyfta att all costs. Men jag vågar inte riktigt stå för det. Vågar inte riktigt dra igång hela den jävla diskussionen som förmodligen hade följt på ett avslöjande från min sida att jag minsann inte tänker tävla som man igen. För tillfället vill jag nog hellre bara bli lämnad ifred och lyfta mina vikter, laugh and grow fat. Så får jag köra tyst diplomati och hålla koll på vart styrkelyftsförbundet är på väg med transfrågan egentligen while I bide my time.
Jag har även varit på grillfest och blivit rejält full, so I can cross that one off the vacation list... and plan for the next occasion because that shit var välbehövt. Grillandet i sig I couldn't care less about, men jag har ändå en rolig bild som har med grillning att göra så jag får väl avsluta med den.
* Nu har även min mamma kommenterat mitt ansikte, fast på ett lite annat sätt än farmor. Min mamma uttryckte det som att mitt ansikte inte längre ser ut som "ett insjunket ansikte som tillhör en gammal gubbe". Jag tar det som en komplimang, så får väl mitt gamla jag ta det som en förolämpning om det vill.
For you non-Davincis out there så står det alltså 64.7kg. Snackade med farmor på skype som åter igen kommenterade att jag ser bra ut, liksom mer fyllig i ansiktet*. Det var alltid en bra sak i den familjen, för mig att växa och gå upp i vikt, inte se så jäkla smal ut, which I always did. Så ja nu går jag upp i vikt. Well, there's no taksies backsies på komplimanger, så tjoho på farmor när hon får reda på att jag tar hormoner och att det är därför jag ser bättre ut. Hon lyckades ju ändå tolka fylligheten som att jag håller på att bli en riktig man, vilket hon också sa, och har sagt otaliga gånger tidigare. Jag vet inte längre vad som är sincere från hennes sida eller vad som är mind games för hon är ganska bra på såna och har enda sedan jag började klä mig i kvinnokläder i tonåren kommenterat hur manlig jag eller olika kroppsdelar jag har är eller ser ut. I vilket fall som helst så har jag nu ett skydd ifall hon skulle bli helt förstörd när hon får reda på att jag tar hormoner - hon säger ju oftare att jag ser bättre ut och mer som en riktig karl efter att jag börjat med hormonbehandlingen! Win-win - både jag och hon tycker att jag ser bättre ut, fast jag för att jag tycker jag ser kvinnligare ut, och hon för att hon tycker jag ser manligare ut. Och om det åter igen bara är mind games från hennes sida, ja då blir hon ju tvungen att erkänna att hennes komplimang inte var genuin. Det är rävsaxen på det, farmor!
En annan sak som aktualiserats nu efter SM då jag ju varit tvungen att förklara för folk varför jag inte deltog är att folk upon hearing att jag hade problem med vikten drar slutsatsen att jag då såklart ska upp en viktklass, till 66:an. Och det vill jag ju inte. Men istället för att säga det så säger jag att jag inte ska bry mig om viktklasser alls den närmaste tiden. Vilket ju är sant. Men samtidigt inte, för jag planerar inte att vara i 66:an, alltså ever. Jag far med osanning genom att gömma mig bakom formell sanning, genom att kommunicera med irrelevant sanning. För det relevanta i sammanhanget är att det är viktigare för mig att "vara" kvinna än att styrkelyfta att all costs. Men jag vågar inte riktigt stå för det. Vågar inte riktigt dra igång hela den jävla diskussionen som förmodligen hade följt på ett avslöjande från min sida att jag minsann inte tänker tävla som man igen. För tillfället vill jag nog hellre bara bli lämnad ifred och lyfta mina vikter, laugh and grow fat. Så får jag köra tyst diplomati och hålla koll på vart styrkelyftsförbundet är på väg med transfrågan egentligen while I bide my time.
Jag har även varit på grillfest och blivit rejält full, so I can cross that one off the vacation list... and plan for the next occasion because that shit var välbehövt. Grillandet i sig I couldn't care less about, men jag har ändå en rolig bild som har med grillning att göra så jag får väl avsluta med den.
fredag 15 juli 2016
SM-veckan i Norrköping
Ok, så jag har inte tagit typ några bilder alls från SM-veckan. Jag kommer inte rapportera särskilt mycket resultat från SM i Klassisk Styrkelyft heller. Istället kommer jag att berätta lite om min helg och hur det var för mig som har social fobi att vara i Norrköping från fredag till måndag, till större delen ensam. För ensam var jag. Eller så här - jag var till större delen själv, bland massa folk, och jag kände mig väldigt ensam. Det brukar bli så när jag inte går ut med folk överlag. Alltså vart jag än går så är chansen ganska stor att jag kommer känna mig ensam om jag gör det själv och är där tillräckligt länge för att känna efter. Gymmet/klubben är väl undantaget. Och i de flesta fall så är det som "räddar mig" det faktum att jag får för mig att interagera litegrann med främlingar. I bästa fall, åtminstone. Annars blir jag ganska rastlös och är hellre på språng än stannar kvar. Så även i Norrköping, där jag tittade på styrkelyft i ett par timmar och sedan gick ut på stan i det fina vädret, promenerade en massa (inflammation i skenbenet, javisst) och gick och tränade på Comet Gym.
Att träna var opassande nog något av det jag minns bäst från helgen som ju var min semester. Där var det enklare för mig att interagera med andra - de i disken, de andra som tränade. Eller ja, vissa som tränade - andra (män) var jag väl rädd för som vanligt. Ibland tänker jag att fan vad mycket enklare mitt liv vore om det bara fanns kvinnor. Alltså seriöst, det är jobbigt att säga det, men det faktum att jag går omkring i rädsla när jag är ute på stan betyder egentligen att jag är rädd för män och att de ska trakassera mig. Sen är jag ju rädd för folk i allmänhet, i närmare relationer än främling-på-stan också, och där spelar kön inte lika stor roll. Men känslan av att gå runt på stan ensam och liksom äga stället, inte känna sig konstant rädd, vore så jävla skön. Det är så att jag smått ångrar att jag inte började dricka (alkohol) redan på morgonen uppe i Norrköping. Jag tänker att folk hade inte märkt att jag var full i vilket fall, men jag hade ju inte varit så jävla nervös och kanske hade jag vågat ta kontakt med folk mer. Gjort min vistelse lite trevligare. Kanske faktiskt letat upp dom som sitter i styrkelyftsförbundets styrelse så att dom hade haft ett ansikte och en handskakning på personen som komplicerar man/kvinna-dikotomin och i sin tur även deras jobb.
Det hjälpte inte att jag promenerade så jäkla mycket i Norrköping liksom. Normalt sett cyklar jag, och att cykla är ett slags skydd, en undanflykt från folk/män. Om dom stirrar eller ser hotfulla ut så gör dom inte det i nästa stund because guess what - I'm here one second, gone the next. Nu var Norrköping förvisso en väldigt fin stad och jag var på ganska bra humör, men det faktum att jag promenerade i 40 minuter till stället där SM i Styrkelyft hölls gjorde att jag var lite socialt trött redan när jag kom dit, if that makes any sense. Och bland klungor av folk så blir jag mer socialt trött om jag känner mig ensam, än om jag inte gör det. Och ensam kände jag ju mig, och det var inte den befriande typen av ensamhet som jag hade med mig när jag besökte Japan - där hade jag inte ens social ångest när jag gick runt. Det är den enda gång, förutom när jag varit full, som jag haft den känslan, eller brist på känslan, typ någonsin. Go figure.
Bortsett från den där gången i Japan (fan vet vad som hade hänt om jag åkte dit igen liksom, tanken skrämmer mig nästan lika mycket som att göra underlivskirurgi - så länge jag inte går through with it det så kan jag ju inte bli besviken utan kan istället leva på hoppet), så händer det förr eller senare när jag är själv någonstans att jag börjar fantisera om sociala interaktioner, chance encounters. Det kan handla om mer "grundade" sociala utbyten, men ofta kommer även fantasier om att träffa någon. Alltså en kvinna, då - oftast. Någon att lägga hela sig själv i. Någon att ta emot fullständigt (but mostly att lägga hela sig själv i). En interaktion som gör hela den sociala kontexten obetydelselös, gör allt annat än mötet mellan mig och denna individ irrelevant. Super-focused, love at first sight shit, två ensamma själar som bara smälter in i omgivningen och sammanfogas med varandra. Ibland är denna "någon" inte ens en fantasifigur utan mitt ex. Som om hen skulle ha något att göra i Norrköping, liksom. Well, det hindrade inte mig från att fantisera ihop massa saker i min flyende, persecution complexade spädbarns-hjärna.
It's a typical case of "leave me alone don't leave me" och "hoppas ingen ser mig se mig se mig se mig". Jag blir trött bara av att tänka på det. Istället kan jag skriva lite om hur jag hanterar mina känslor ute bland folk. Eller bland visst folk, kanske jag ska säga. Det beror på situation liksom, men det är inte ovanligt att jag går med extra rak rygg och så att säga biffar upp mig när jag är bland massa främmande män och känner mig rädd. Typ när jag ska in i en kiosk för att hämta ett paket och det står ett gäng tonåringar utanför. Då vet jag att det i värsta fall kan sluta i att dom kastar stenar efter mig, eller bara hotar med att spöa upp mig, vilket händer oftare än stenkastningen som enbart hänt en gång (om man bortser från flaskkastande). Oftast känner jag mig dock bara jävligt obekväm och tänker att dom stirrar på mig, skrattar bakom min rygg. Och jag har ingen vettig och reliable data för att veta hur det egentligen står till med det där. Hur mångas blickar som faktiskt innehåller hat. Hur många som är äcklade och skulle vilja slå in mitt ansikte. Hur många som finner mig skrattretande. Hur många av dom som catcallar gör det för att dom gillar det dom ser, och hur många som gör det av samma anledning som någon kan sitta framför mig på en buss, söka ögonkontakt, leka med tungan och göra pussrörelser, i fem minuter. För att göra mig till åtlöje. See if I catch the bait. Få en anledning att göra något värre.
Det här med reliable data, alltså. Jag vet inte hur mycket som bara är i mitt huvud. Ibland hör jag någon skrika "jävla bög!", och ofta är jag på cykeln och jag ser inte ens vem det är som skriker efter (presumably) mig. Det hela går så snabbt att jag bara sekunder efteråt börjar ifrågasätta om det verkligen hände överhuvudtaget. Min förra psykolog var övertygad om att folk stirrade på mig ute på stan för att jag ser ut som jag gör. Hon trodde t om att jag inte märker de flesta fall då folk gör det, att jag blir så trött ute bland folk för att det tar så mycket energi för min hjärna att blocka dom saker jag inte vill se. Det är en skrämmande tanke, med tanke på att jag redan känner mig som persona non grata bland folk. Å andra sidan är det inte likhetstecken mellan stirrande och hat, eller stirrande och disapproval, och min förrförra psykolog (yeah jag kan inte räkna dom på två händer längre, big whoop, wanna fight about it?) menade att jag inte ville möta andras blickar primärt för att jag var rädd för att se approval, snarare än disapproval. Att det skulle vara lättare att hantera världen utifrån glasögonen som säger att jag inte har så mycket att förlora för att folk redan ogillar mig generellt sätt. I en sådan värld finns heller ingen kognitiv dissonans mellan mitt självhat och andras approval, vilket även kan vara en anledning till varför jag klätt mig i rollen (och klädesplaggen) som outsider som ungdom.
Hur det än är med den saken så gjorde jag ett test (Defense Mechanism Test, DMT) på min andra könsutredning som ämnade att testa just mina försvarsmekanismer. Resultatet bekräftade det min förra psykolog sa många år senare och det jag misstänkte många år tidigare, nämligen att jag konsekvent trycker undan saker som jag upplever som hotande, vilket resulterar i att jag inte ens upplever hot en stor del av tiden medvetet utan snarare som en gnagande känsla. Istället blir det mitt omedvetna som tar smällen, vilket resulterar i regression, withdrawal, inhibition, regression, inhibition, reaktionsbildning och splitting. It's good stuff all around, basically. Hey, jag blev inte diagnostiserad med GAD (Generaliserat Ångestsyndrom) redan när jag var 18 och kom till vuxenpsykiatrin for nothing. Men ja, även mitt ex sa att jag inte märke att folk stirrade på mig, so data point number three (mig och psykologen inkluderat). Jag tror att det ironiskt nog har hjälpt mig att inte bli misshandlad, det faktum att jag inte märker saker omkring mig och är allmänt konflikträdd och därför avdramatiserar alla konflikter jag hamnar i. Jag vet att man inte ska söka ögonkontakt alltför mycket, liksom. Jag vet att man inte ska ge dom en inch, en "anledning", men att man behöver tänka annorlunda när kontakt väl är initierad och det är tydligt att dom inte bara har lust att slänga ur sig en harang eller två när dom går förbi en. Låt dom tro att dom har vunnit, låt dom känna sig överlägsna, så kanske du slipper att behöva bli nerslagen för att dom ska känna att dom gjort sitt and put you down. I know this medvetet, men vet nog desto mer omedvetet.
Jag minns rädslan när jag stötte på ett gäng tonåringar utanför en kiosk (återkommande fucking tema, har dom inget bättre för sig kan man undra) och dom började mucka. Minns faktiskt inte alls hur den konversationen gick, jag minns bara att jag lugnt försökte avdramatisera alltihop och började gå därifrån när dom blev verbalt hotfulla. Att jag kunde höra skriken, hatet, bakom ryggen, och att jag såg stenar flygande bakifrån. Först småstenar, men sedan större stenar, och sen typ en gatsten som flyg förbi mig, på vänster sida. Att jag bara kunde tänka en sak - spring inte för helvete Ada, då kommer dom döda dig. Jag har ingen aning om det stämmer eller inte, men jag tror inte ens att jag snabbade upp takten, utan jag gick liksom bara vidare, och till slut kunde jag inte ens höra skriken längre. Jag hade klarat mig.
Jag tror någonstans att dom hade följt efter mig om jag börjat springa, för att det hade väckt något djuriskt och barbariskt inom dom, en instinkt att förfölja och förgöra det som gör motstånd. Nu fick dom skrika och kasta av sig i sin takt. Å andra sidan kunde jag ju ha fått den där gatstenen i huvudet så min taktik i det här fallet var måhända inte den bästa, men ja, det var det bästa jag kunde göra där och då, och jag är osäker på om jag hade gjort annorlunda idag, förutom kanske att gå in i kiosken igen, för där fanns det barn och någon jävla spärr måste dom väl ändå haft. Det jag primärt hade gjort annorlunda idag är hur jag hanterat känslorna kring det hela. För bara en stund sen, när jag var mitt uppe i att skriva det här, låg jag på golvet och bölade. Det gjorde jag inte den dagen då stenarna kastades efter mig, och inte heller någon annan gång efter det vad jag minns. Istället kände jag väl mig mest tom, som vanligt. Och tomhet är lika dödligt som stenar, om inte direkt, så på sikt.
Det var inte lång tid efter den här händelsen och andra som hände när jag pendlade till Malmö och Rosengård från Lund för att hälsa på mitt ex, som jag gav upp det här med att leva som kvinna, rakade av mig allt hår hoppade av skolan. Då hade jag ingen cykel som skydd utan var tvungen att åka kollektivt och promenera, vilket också innebar att jag var mer utsatt och blev trakasserad mycket mer än vad jag är nu. Å andra sidan är jag osäker på om detta helt kan tillskrivas det faktum att jag inte åker kollektivt, cyklar mycket mer, och rör mig ute på stan mindre om kvällarna ensam. Jag tror det kan vara så att jag ser lite mer unfuckablewith ut. Alltså då, förr, vägde jag 50kg, och just nu väger jag 65kg liksom, varav nästan 10kg förmodligen är muskler. Jag tror haters be primitive beings, dom går på folk som ser weak ut liksom. Att jag sen är som ett barn uppe i huvudet och är rädd för tioåringar, motherfucking still, det kanske inte syns lika väl som mina breda axlar. Jag passerar sämre än vad jag gjorde förr, vilket kanske också spelar in på så sätt att ilskan kan korrelera med hur lurad någon känner sig. Om någon rentav hann "feltända" på mig, typ tänka "dat ass!" och sen upptäcka att shitballs that's a guy, då tror jag det kunde bli jävligt provoverande för homofober out there. Nu händer inte det lika ofta antar jag, och det har delvis att göra med att jag såg mer feminin ut när jag var yngre, men har nog också med femininet och min klädsel i allmänhet att göra. Liksom förr var jag lammkött i tajta små rosa saker, nu är jag biffig 30-åring i rosa sport-bh. Det säger sig självt att jag feltändes på oftare förr, och att mina feminina uttryck också de var större i någon bemärkelse, vilket gjorde att femmefobian även den blev större när den riktades mot mitt unga jag - oberoende av huruvida jag passerade eller ansågs lura någon eller inte.
Det här med att inte "söka kontakt" är ju också en grej att tip-toa runt. Liksom man vill inte ignorera folk, då kan dom bli snea, men man vill samtidigt inte encouraga alltför mycket. Har hört flera som levt som kvinnor i många år diskutera det här fenomenet, fundera över på vilka sätt man som kvinna behöver interagera med främmande män för att inte väcka deras vrede. Att le är ju farligt, det kan tas som en inbjudan, och om man sedan refuserar den inbjudan så kan det tas personligt, för att främmande män inte alltid är så bra på att ta ett nej. Ja tydligen inte heller icke-främmande män - våldtäktsstatistik måste vara allmän kunskap vid det här laget så no idea att utveckla det resonemanget. Uppe i Norrköping fick jag höra en komplimang om min rumpa när jag tränade på ett sånt där tvättställ (medan jag väntade på att gymmet bredvid skulle öppna). Jag sa "tack" och hoppades på att personen ifråga inte skulle märka att något var "off" med min röst. Det var ju mitt på dagen och så, men fan, det sitter där, den där rädslan för att män kan flippa så satans mycket.
Which brings us back to Norrköping och happy times, methinks. Gymmet, liksom. Comet Gym. Interaktion. Träffade både styrkelyftare, strongmen, personliga tränare och delägare i gym där. Folk som hade träning som livsstil och var trevliga att prata med, av den och andra anledningar. Vädret vad soligt och underbart hela helgen i Norrköping, bortsett från en superskur som kom på måndagen när jag var på just gymmet. När jag var färdig med min träning så var allt som vanligt igen - varmt och härligt. It was like magic. Hade flera såna stunder, även om jag sällan delade dom stunderna med andra. Det kanske ligger i dessa magiska stunders natur, när jag tänker efter. Solnedgång, exempelvis. Fast den vore å andra sidan fin att dela med någon. Men det gjorde jag inte. Jag får dela en bild av den istället, en av få från Norrköping.
Jag har nog inte mer att skriva just nu om min sociala fobi och sakernas tillstånd, så yeah, lite resultat från SM-veckan kan ni väl få ändå. Jag hade ju mest koll på ett par personer. Martin Sung Arvidsson vann Herrar 59kg-klassen, as predicted. Den personen jag skulle jaga, Christoffer Ackelman, fick brons och var way ahead of mina väntade resultat på SM. Å klubbens vägnar tog Erik Erlandsson (Herrar 93kg) och Linnéa Holmgren (Damer 53kg, Bänkpress) varsitt silver. Lunds TK hade några fler tävlande, b la Axel Kjellman (Herrar 105kg) som kom femma, och Talia Velez (Damer 63kg) som även hon kom femma. Vad gäller medaljer så tog Sandra Lundberg (Damer 52kg, Bänkpress) ett guld, Frida Ulfves (Damer 52kg) ett silver, och Eleni Kamvissis (Damer 63kg) ett guld. Jag tog bilder. Nej vänta, inte ens det gjorde jag. Men jag har tagit en bild på klubbens nya bänkklädsel.
This can only mean one thing - back to training (and doing lungcancer-änglar på bänkbänken).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)