More deff jam - with both more and less of the jam

Ok, så här är det - just nu bryr jag mig inte om jag klarar att väga in på SM. Idag (eller snarare igår då jag glömde posta det här inlägget när jag skrev det i lördags) tog jag en timeout. Jag har förvisso gjort mina två träningspass, men jag har även käkat 4500kcal as we're speaking. Alltså jag pallade helt enkelt inte längre. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, och tänkte att antingen tar jag en pausdag och återställer metabolismen och glycogenet, så kanske jag orkar deffa ett par dagar till, eller så kommer jag må pyton även efter fuskdagen, och ja då får jag helt enkelt inte ställa upp i SM. En sak är säker - jag har bestämt mig för att inte tillåta mig själv att må såhär dåligt igen, vare sig nästa vecka eller i framtiden. Alltså visst, hade det handlat om en guldmedalj i VM så är det en sak, men annars - nej. Och jag menar jag är arbetslös nu, men hade jag haft ett arbete hade jag varit en potentiell fara för både mig själv och andra, om jag ens hade orkat med det när jag mår på detta vis.

I must admit it took me by surprise. Jag har de senaste dagarna mått väldigt dåligt, medan jag bara för en vecka sedan kämpade på. Luften verkar ha gått ur mig när jag vägde mig och förväntade mig vara i princip färdig med dieten men istället precis skulle börja på allvar då jag enbart hade gått ner 0.3kg. Då blev min ackumulerade fatigue tydlig. Jag hade redan under den gångna veckan sovit åtta timmar snarare än sju, vilket jag tänkte mest gjorde mig som har sömnproblem bra, och att jag hade tagit extra långa tupplurar kändes också mest vettigt. Andra saker tog lite längre tid att märka. Som att jag innan deffen och i början av deffen grät i princip varje dag, because relationships, because repressed grief, because estrogen, because whatever, men att jag den senaste tiden inte haft tillgång till mitt fulla emotionella spektrum. And that shit is always scary, för att det leder in på så dåliga psykologiska och själsliga vägar. När jag inte längre känner mig levande och gråter över både bra och dåligt så blir jag istället ett ångestmonster, en living dead. Varningssignal, liksom. Det närmaste jag kommer att känna mig levande nuförtiden är när jag ställer mig upp och det känns som att jag druckit en liter vodka.

I'm telling you, that shit is worse för hjärnan än när jag prövade köra LCHF för några år sedan, and that shit says a lot! Förr när jag deffade kunde jag rentav känna mig hög, och gick runt med en allmän känsla av hälsa, cleanliness och purpose. Alltså jag blev ju ful som stryk av det, men det var ändå spännande och eggande, som när jag gick ner från 61kg till 53kg för några år sedan när jag åkte till Japan. Fråga mig inte varför, I don't even fucking remember, men jag minns att känslan av att deffa i sig själv var najs, och att jag därför kunde käka 1500kcal/dagen i en månad utan att känna mig som Frank the fucking Giraffe.

See, I just smirked there. Well, obviously you can't see, men jag märkte det. Att jag log litegrann när jag cyklade till mitt andra träningspass idag efter att ha ätit pasta, och att jag nu också ler stundvis när jag skriver denna text. Det har jag inte gjort särskilt mycket den senaste veckan. Det är också ett varningstecken. Ett annat varningstecken, men som jag hade redan innan jag började deffa, är att mina lemmar har börjat somna oftare, särskilt höger arm. Mätte blodtrycket hos pappa som har en apparat modell dyrare och den visade 110/90 på vänster arm, alltså lite lågt men ungefär som jag brukar ha, men på höger arm var blodtrycket 90/60, vilket ju är lågt och skulle kunna förklara mina avdomnade lemmar. I guess att det finns fördelar med det också, in theory.

(that's a masturbation joke)

Jag skulle bli förvånad om allt det här inte har att göra med mina testosteronnivåer eller något annat som har att göra med min hormonbehandling/hormonvärden. Min metaboliska kompensation verkar ha blivit ännu mer effektiv vad gäller att hålla viktmässig homeostas/set point weight, och det har något att göra med att min kropp held on to dear life för mitt fett denna senaste deff. For all I know kanske jag har ännu lägre testosteronnivåer nu än vad jag hade för några månader sedan, helt enkelt för att effekten av androcuren är kumulativ den också. Kanske har jag numera för låga testosteronvärden t om. Och transkvinnor blir ju generellt sätt tröttare av hormonbehandling så det vore inte konstigt om jag blev trött av att deffa med låga testosteronnivåer - jag har bara inte märkt av låg-testo-tröttheten innan annat än på min kondition, att det känns som att jag väger 150kg stundvis när jag cyklar och gör stuff generellt. Å andra sidan har jag känt så ganska ofta dom senaste åren generellt, så...

Where do we go from here? Idag skiter jag i allt vad allmän motion heter och käkar mig mätt - tydligen med råge då jag fortfarande mår illa. Imorgon, we're back to hårddietande, denna gång utan vattenhållande kreatin, och med fler målrätter fast med mindre kaloriinnehåll för att kanske straina kroppen mindre. Om jag mår ok dom närmaste dagarna och har gått ner tillräckligt mycket för att ha en chans i helvetet, well then all's well och det jobbiga kommer mest bestå i att inte dricka vatten på fredag. Om jag å andra sidan kommer må som jag gjort dom senaste dagarna, well, då börjar väl min semester en dag tidigare och jag kommer väga in mig på SM bakfull och väldigt mätt på typ 65kg. Som en bra aspirerande landslagsrepresentant, med andra ord, not to mention like a fucking boss.

Oh and also, nytt rekord på vågen, mätt och med kläder på - 66.8kg.




Söndags-edit: Yeah no vaknade idag efter gårdagens cheat meal och kände att nej, här blir det inga barn eller SM-invägningar gjorda.