SM-veckan i Norrköping

 
Ok, så jag har inte tagit typ några bilder alls från SM-veckan. Jag kommer inte rapportera särskilt mycket resultat från SM i Klassisk Styrkelyft heller. Istället kommer jag att berätta lite om min helg och hur det var för mig som har social fobi att vara i Norrköping från fredag till måndag, till större delen ensam. För ensam var jag. Eller så här - jag var till större delen själv, bland massa folk, och jag kände mig väldigt ensam. Det brukar bli så när jag inte går ut med folk överlag. Alltså vart jag än går så är chansen ganska stor att jag kommer känna mig ensam om jag gör det själv och är där tillräckligt länge för att känna efter. Gymmet/klubben är väl undantaget. Och i de flesta fall så är det som "räddar mig" det faktum att jag får för mig att interagera litegrann med främlingar. I bästa fall, åtminstone. Annars blir jag ganska rastlös och är hellre på språng än stannar kvar. Så även i Norrköping, där jag tittade på styrkelyft i ett par timmar och sedan gick ut på stan i det fina vädret, promenerade en massa (inflammation i skenbenet, javisst) och gick och tränade på Comet Gym.

Att träna var opassande nog något av det jag minns bäst från helgen som  ju var min semester. Där var det enklare för mig att interagera med andra - de i disken, de andra som tränade. Eller ja, vissa som tränade - andra (män) var jag väl rädd för som vanligt. Ibland tänker jag att fan vad mycket enklare mitt liv vore om det bara fanns kvinnor. Alltså seriöst, det är jobbigt att säga det, men det faktum att jag går omkring i rädsla när jag är ute på stan betyder egentligen att jag är rädd för män och att de ska trakassera mig. Sen är jag ju rädd för folk i allmänhet, i närmare relationer än främling-på-stan också, och där spelar kön inte lika stor roll. Men känslan av att gå runt på stan ensam och liksom äga stället, inte känna sig konstant rädd, vore så jävla skön. Det är så att jag smått ångrar att jag inte började dricka (alkohol) redan på morgonen uppe i Norrköping. Jag tänker att folk hade inte märkt att jag var full i vilket fall, men jag hade ju inte varit så jävla nervös och kanske hade jag vågat ta kontakt med folk mer. Gjort min vistelse lite trevligare. Kanske faktiskt letat upp dom som sitter i styrkelyftsförbundets styrelse så att dom hade haft ett ansikte och en handskakning på personen som komplicerar man/kvinna-dikotomin och i sin tur även deras jobb.

Det hjälpte inte att jag promenerade så jäkla mycket i Norrköping liksom. Normalt sett cyklar jag, och att cykla är ett slags skydd, en undanflykt från folk/män. Om dom stirrar eller ser hotfulla ut så gör dom inte det i nästa stund because guess what - I'm here one second, gone the next. Nu var Norrköping förvisso en väldigt fin stad och jag var på ganska bra humör, men det faktum att jag promenerade i 40 minuter till stället där SM i Styrkelyft hölls gjorde att jag var lite socialt trött redan när jag kom dit, if that makes any sense. Och bland klungor av folk så blir jag mer socialt trött om jag känner mig ensam, än om jag inte gör det. Och ensam kände jag ju mig, och det var inte den befriande typen av ensamhet som jag hade med mig när jag besökte Japan - där hade jag inte ens social ångest när jag gick runt. Det är den enda gång, förutom när jag varit full, som jag haft den känslan, eller brist på känslan, typ någonsin. Go figure.

Bortsett från den där gången i Japan (fan vet vad som hade hänt om jag åkte dit igen liksom, tanken skrämmer mig nästan lika mycket som att göra underlivskirurgi - så länge jag inte går through with it det så kan jag ju inte bli besviken utan kan istället leva på hoppet), så händer det förr eller senare när jag är själv någonstans att jag börjar fantisera om sociala interaktioner, chance encounters. Det kan handla om mer "grundade" sociala utbyten, men ofta kommer även fantasier om att träffa någon. Alltså en kvinna, då - oftast. Någon att lägga hela sig själv i. Någon att ta emot fullständigt (but mostly att lägga hela sig själv i). En interaktion som gör hela den sociala kontexten obetydelselös, gör allt annat än mötet mellan mig och denna individ irrelevant. Super-focused, love at first sight shit, två ensamma själar som bara smälter in i omgivningen och sammanfogas med varandra. Ibland är denna "någon" inte ens en fantasifigur utan mitt ex. Som om hen skulle ha något att göra i Norrköping, liksom. Well, det hindrade inte mig från att fantisera ihop massa saker i min flyende, persecution complexade spädbarns-hjärna. 

It's a typical case of "leave me alone don't leave me" och "hoppas ingen ser mig se mig se mig se mig". Jag blir trött bara av att tänka på det. Istället kan jag skriva lite om hur jag hanterar mina känslor ute bland folk. Eller bland visst folk, kanske jag ska säga. Det beror på situation liksom, men det är inte ovanligt att jag går med extra rak rygg och så att säga biffar upp mig när jag är bland massa främmande män och känner mig rädd. Typ när jag ska in i en kiosk för att hämta ett paket och det står ett gäng tonåringar utanför. Då vet jag att det i värsta fall kan sluta i att dom kastar stenar efter mig, eller bara hotar med att spöa upp mig, vilket händer oftare än stenkastningen som enbart hänt en gång (om man bortser från flaskkastande). Oftast känner jag mig dock bara jävligt obekväm och tänker att dom stirrar på mig, skrattar bakom min rygg. Och jag har ingen vettig och reliable data för att veta hur det egentligen står till med det där. Hur mångas blickar som faktiskt innehåller hat. Hur många som är äcklade och skulle vilja slå in mitt ansikte. Hur många som finner mig skrattretande. Hur många av dom som catcallar gör det för att dom gillar det dom ser, och hur många som gör det av samma anledning som någon kan sitta framför mig på en buss, söka ögonkontakt, leka med tungan och göra pussrörelser, i fem minuter. För att göra mig till åtlöje. See if I catch the bait. Få en anledning att göra något värre.

Det här med reliable data, alltså. Jag vet inte hur mycket som bara är i mitt huvud. Ibland hör jag någon skrika "jävla bög!", och ofta är jag på cykeln och jag ser inte ens vem det är som skriker efter (presumably) mig. Det hela går så snabbt att jag bara sekunder efteråt börjar ifrågasätta om det verkligen hände överhuvudtaget. Min förra psykolog var övertygad om att folk stirrade på mig ute på stan för att jag ser ut som jag gör. Hon trodde t om att jag inte märker de flesta fall då folk gör det, att jag blir så trött ute bland folk för att det tar så mycket energi för min hjärna att blocka dom saker jag inte vill se. Det är en skrämmande tanke, med tanke på att jag redan känner mig som persona non grata bland folk. Å andra sidan är det inte likhetstecken mellan stirrande och hat, eller stirrande och disapproval, och min förrförra psykolog (yeah jag kan inte räkna dom på två händer längre, big whoop, wanna fight about it?) menade att jag inte ville möta andras blickar primärt för att jag var rädd för att se approval, snarare än disapproval. Att det skulle vara lättare att hantera världen utifrån glasögonen som säger att jag inte har så mycket att förlora för att folk redan ogillar mig generellt sätt. I en sådan värld finns heller ingen kognitiv dissonans mellan mitt självhat och andras approval, vilket även kan vara en anledning till varför jag klätt mig i rollen (och klädesplaggen) som outsider som ungdom.

Hur det än är med den saken så gjorde jag ett test (Defense Mechanism Test, DMT) på min andra könsutredning som ämnade att testa just mina försvarsmekanismer. Resultatet bekräftade det min förra psykolog sa många år senare och det jag misstänkte många år tidigare, nämligen att jag konsekvent trycker undan saker som jag upplever som hotande, vilket resulterar i att jag inte ens upplever hot en stor del av tiden medvetet utan snarare som en gnagande känsla. Istället blir det mitt omedvetna som tar smällen, vilket resulterar i regression, withdrawal, inhibition, regression, inhibition, reaktionsbildning och splitting. It's good stuff all around, basically. Hey, jag blev inte diagnostiserad med GAD (Generaliserat Ångestsyndrom) redan när jag var 18 och kom till vuxenpsykiatrin for nothing. Men ja, även mitt ex sa att jag inte märke att folk stirrade på mig, so data point number three (mig och psykologen inkluderat). Jag tror att det ironiskt nog har hjälpt mig att inte bli misshandlad, det faktum att jag inte märker saker omkring mig och är allmänt konflikträdd och därför avdramatiserar alla konflikter jag hamnar i. Jag vet att man inte ska söka ögonkontakt alltför mycket, liksom. Jag vet att man inte ska ge dom en inch, en "anledning", men att man behöver tänka annorlunda när kontakt väl är initierad och det är tydligt att dom inte bara har lust att slänga ur sig en harang eller två när dom går förbi en. Låt dom tro att dom har vunnit, låt dom känna sig överlägsna, så kanske du slipper att behöva bli nerslagen för att dom ska känna att dom gjort sitt and put you down. I know this medvetet, men vet nog desto mer omedvetet.

Jag minns rädslan när jag stötte på ett gäng tonåringar utanför en kiosk (återkommande fucking tema, har dom inget bättre för sig kan man undra) och dom började mucka. Minns faktiskt inte alls hur den konversationen gick, jag minns bara att jag lugnt försökte avdramatisera alltihop och började gå därifrån när dom blev verbalt hotfulla. Att jag kunde höra skriken, hatet, bakom ryggen, och att jag såg stenar flygande bakifrån. Först småstenar, men sedan större stenar, och sen typ en gatsten som flyg förbi mig, på vänster sida. Att jag bara kunde tänka en sak - spring inte för helvete Ada, då kommer dom döda dig. Jag har ingen aning om det stämmer eller inte, men jag tror inte ens att jag snabbade upp takten, utan jag gick liksom bara vidare, och till slut kunde jag inte ens höra skriken längre. Jag hade klarat mig.

Jag tror någonstans att dom hade följt efter mig om jag börjat springa, för att det hade väckt något djuriskt och barbariskt inom dom, en instinkt att förfölja och förgöra det som gör motstånd. Nu fick dom skrika och kasta av sig i sin takt. Å andra sidan kunde jag ju ha fått den där gatstenen i huvudet så min taktik i det här fallet var måhända inte den bästa, men ja, det var det bästa jag kunde göra där och då, och jag är osäker på om jag hade gjort annorlunda idag, förutom kanske att gå in i kiosken igen, för där fanns det barn och någon jävla spärr måste dom väl ändå haft. Det jag primärt hade gjort annorlunda idag är hur jag hanterat känslorna kring det hela. För bara en stund sen, när jag var mitt uppe i att skriva det här, låg jag på golvet och bölade. Det gjorde jag inte den dagen då stenarna kastades efter mig, och inte heller någon annan gång efter det vad jag minns. Istället kände jag väl mig mest tom, som vanligt. Och tomhet är lika dödligt som stenar, om inte direkt, så på sikt.

Det var inte lång tid efter den här händelsen och andra som hände när jag pendlade till Malmö och Rosengård från Lund för att hälsa på mitt ex, som jag gav upp det här med att leva som kvinna, rakade av mig allt hår hoppade av skolan. Då hade jag ingen cykel som skydd utan var tvungen att åka kollektivt och promenera, vilket också innebar att jag var mer utsatt och blev trakasserad mycket mer än vad jag är nu. Å andra sidan är jag osäker på om detta helt kan tillskrivas det faktum att jag inte åker kollektivt, cyklar mycket mer, och rör mig ute på stan mindre om kvällarna ensam. Jag tror det kan vara så att jag ser lite mer unfuckablewith ut. Alltså då, förr, vägde jag 50kg, och just nu väger jag 65kg liksom, varav nästan 10kg förmodligen är muskler. Jag tror haters be primitive beings, dom går på folk som ser weak ut liksom. Att jag sen är som ett barn uppe i huvudet och är rädd för tioåringar, motherfucking still, det kanske inte syns lika väl som mina breda axlar. Jag passerar sämre än vad jag gjorde förr, vilket kanske också spelar in på så sätt att ilskan kan korrelera med hur lurad någon känner sig. Om någon rentav hann "feltända" på mig, typ tänka "dat ass!" och sen upptäcka att shitballs that's a guy, då tror jag det kunde bli jävligt provoverande för homofober out there. Nu händer inte det lika ofta antar jag, och det har delvis att göra med att jag såg mer feminin ut när jag var yngre, men har nog också med femininet och min klädsel i allmänhet att göra. Liksom förr var jag lammkött i tajta små rosa saker, nu är jag biffig 30-åring i rosa sport-bh. Det säger sig självt att jag feltändes på oftare förr, och att mina feminina uttryck också de var större i någon bemärkelse, vilket gjorde att femmefobian även den blev större när den riktades mot mitt unga jag - oberoende av huruvida jag passerade eller ansågs lura någon eller inte.

Det här med att inte "söka kontakt" är ju också en grej att tip-toa runt. Liksom man vill inte ignorera folk, då kan dom bli snea, men man vill samtidigt inte encouraga alltför mycket. Har hört flera som levt som kvinnor i många år diskutera det här fenomenet, fundera över på vilka sätt man som kvinna behöver interagera med främmande män för att inte väcka deras vrede. Att le är ju farligt, det kan tas som en inbjudan, och om man sedan refuserar den inbjudan så kan det tas personligt, för att främmande män inte alltid är så bra på att ta ett nej. Ja tydligen inte heller icke-främmande män - våldtäktsstatistik måste vara allmän kunskap vid det här laget så no idea att utveckla det resonemanget. Uppe i Norrköping fick jag höra en komplimang om min rumpa när jag tränade på ett sånt där tvättställ (medan jag väntade på att gymmet bredvid skulle öppna). Jag sa "tack" och hoppades på att personen ifråga inte skulle märka att något var "off" med min röst. Det var ju mitt på dagen och så, men fan, det sitter där, den där rädslan för att män kan flippa så satans mycket.

Which brings us back to Norrköping och happy times, methinks. Gymmet, liksom. Comet Gym. Interaktion. Träffade både styrkelyftare, strongmen, personliga tränare och delägare i gym där. Folk som hade träning som livsstil och var trevliga att prata med, av den och andra anledningar. Vädret vad soligt och underbart hela helgen i Norrköping, bortsett från en superskur som kom på måndagen när jag var på just gymmet. När jag var färdig med min träning så var allt som vanligt igen - varmt och härligt. It was like magic. Hade flera såna stunder, även om jag sällan delade dom stunderna med andra. Det kanske ligger i dessa magiska stunders natur, när jag tänker efter. Solnedgång, exempelvis. Fast den vore å andra sidan fin att dela med någon. Men det gjorde jag inte. Jag får dela en bild av den istället, en av få från Norrköping.

Jag har nog inte mer att skriva just nu om min sociala fobi och sakernas tillstånd, så yeah, lite resultat från SM-veckan kan ni väl få ändå. Jag hade ju mest koll på ett par personer. Martin Sung Arvidsson vann Herrar 59kg-klassen, as predicted. Den personen jag skulle jaga, Christoffer Ackelman, fick brons och var way ahead of mina väntade resultat på SM. Å klubbens vägnar tog Erik Erlandsson (Herrar 93kg) och Linnéa Holmgren (Damer 53kg, Bänkpress) varsitt silver. Lunds TK hade några fler tävlande, b la Axel Kjellman (Herrar 105kg) som kom femma, och Talia Velez (Damer 63kg) som även hon kom femma. Vad gäller medaljer så tog Sandra Lundberg (Damer 52kg, Bänkpress) ett guld, Frida Ulfves (Damer 52kg) ett silver, och Eleni Kamvissis (Damer 63kg) ett guld. Jag tog bilder. Nej vänta, inte ens det gjorde jag. Men jag har tagit en bild på klubbens nya bänkklädsel.

This can only mean one thing - back to training (and doing lungcancer-änglar på bänkbänken).