Det
här är ett av de inläggen som jag ganska snabbt förstod att jag
ville skriva när jag gick i tankar om att starta en blogg som
handlar om träning och trans. Som jag visste att jag måste skriva.
Som jag var rädd för att skriva. Som jag kanske inte riktigt ville
skriva, egentligen. För samtidigt som jag vill att folk ska lyssna
på mig och läsa det jag skriver, och jag vill skriva om saker som
inte särskilt många andra skriver om, så är jag medveten om att
det jag skriver just därför kan få desto mer uppmärksamhet –
även om det bara skulle bli ett
specifikt inlägg. Men ett inlägg räcker för att man ska bli paria
och utsättas för ofantliga mängder hat, vilket internet har
bevisat gång på gång, i synnerhet när det gällt kvinnor som
uttryckt sina åsikter. När man väl börjar gräva och ställa
frågor så får man vara beredd på att få motstånd, och en del av
mig vill ju bara vara vän med alla och lyfta tunga vikter ifred. Ja
eller tillsammans med andra, på styrkelyftstävlingar exempelvis,
men ändå ifred i bemärkelsen att jag inte vill att andra ska tänka
att "vafan, där går den där pk-idioten som inte fattar att
han är man och inte ska tävla som kvinna igen". För det är
en sak att klä sig som jag gör, men det är en annan att kräva av
andra att de ska anpassa sig efter det. Det är när man gör det som
man inte längre kan bli "lämnad ifred".
Är jag rädd för, i alla fall.
Det här med att tävla som kvinna t ex kan ju vara både bekvämt och mindre bekvämt. Ponera att jag får tävla som kvinna i styrkelyft. Det vill jag. Men vill jag verkligen det? Om andra styrkelyftande kvinnor känner att det blir orättvist av mig som transkvinna att tävla som kvinna så kommer dom ju inte att gilla mig, och vad är poängen att vara en del i ett community som man inte egentligen är en del av? Så det blir en paradox, eller någon form av dubbelbindning – jag lever och andas styrkelyft men får samtidigt inte bli för stark för att då kommer min styrka att tolkas som ett bevis på min manliga bakgrund, även om det kommer finnas massor av ciskvinnor om man tittar på världen i stort som är och kommer vara starkare än mig. Och även om det inte skulle vara fallet behöver inte min styrka tolkas utifrån min bakgrund som manskodad av samhället. Jag vill ju mest vara mig själv, inte en data point som andra använder för att dra alldeles för långgående slutsatser om. Jag vill inte vara en del i någons försök att använda mig som ett exempel på något som ingen enstaka person rimligtvis kan användas som ett exempel på. Det är ju därför vi behöver mer data, mer forskning, och inte spekulationer eller enskilda datapunkter. Tillsammans är vi starka – ja datapunkterna alltså.
Så vad är det jag både vill och inte vill skriva om då? Jo, det här om transkvinnor och sport. Det här inlägget är inte en samling argument för varför transkvinnor borde få delta som kvinnor i sportsammanhang, utan är mer generellt en öppen fråga och ett försök att sammanfatta forskningsläget.
Men jag ska ju inte sticka under stol med att jag tycker att transkvinnor ska få delta som kvinnor i sportsammanhang, och detta med relativt generösa marginaler sett till hur det har sett ut historiskt. Och ja, det är fokus på just transkvinnorna här. Dels så är jag inte lika emotionellt invested i huruvida transmän får tävla i könskonfirmerande kategorier eller inte, och dels så tror jag inte att den frågan är lika kontroversiell. Såtillvida den är kontroversiell tror jag att den är det oberoende av vad forskning kan ha att säga om ämnet, i ännu större utsträckning än vad gäller transkvinnor. I consider it a done deal mer eller mindre – vill någon tävla som man, låt dom tävla och inte ha abnormt höga testosteronivåer. The rest is commentary, så att säga.
Jag tänkte ta avstamp i något väldigt spännande som hände ganska nyligen, förra året rentav. Då satte sig Internationella Olympiska Kommittén (IOC) ner och skrev några riktlinjer för andra sportorganisationer att ha i åtanke när de bestämmer regelverk vad gäller deltagande bland annat för transpersoner i sportsammanhang. Huruvida OS sedan också kommer följa dessa guidelines har jag ingen aning om, men rent spontant så känns det ju inte så, och frågan är vad det kommer skicka för signaler ifall de själva inte följer de guidelines de satt upp för andra. Oberoende av hur det är med den saken (vi får ju reda på det i augusti när spelen tar plats i Rio de Janeiro) så tar IOC riktlinjerna på allvar då organisationens medical director Dr Richard Budgett sa att han hoppas att rekommendatonerna skulle leda till att andra sporter "made them legally binding"1. Budgett påpekade även att "It is the advice of the medical and scientific commission and what we consider the best advice. I don't think many federations have rules on defining eligibility of transgender individuals. This should give them the confidence and stimulus to put these rules in place."2
Hur exakt kommittén har kommit fram till vad den kommit fram till är oklart, men lite resonemang går att finna i de rekommendationer IOC släppt. Bland annat skriver de vad syftet är gällande rekommendationerna: "The overriding sporting objective is and remains the guarantee of fair competition. Restrictions on participation are appropriate to the extent that they are necessary and proportionate to the achievement of that objective. To require surgical anatomical changes as a pre-condition to participation is not necessary to preserve fair competition and may be inconsistent with developing legislation and notions of human rights"3.
Klartänkt och ett stort steg framåt med tanke på att kravet för både könsbyte och deltagande inom sport som transkvinna tidigare ofta varit underlivsoperation, vilket inte alla transkvinnor vill ha, inte alla har råd med, och inte alla är villiga att riskera på grund av potentiella komplikationer. IOC har uppenbarligen koll både på "developing legislation and notions of human rights" och kan även dra enkla slutsatser givet premisserna att fair competition är målet - dick or no dick förändrar inte hormonsammansättningen givet att man redan är på hormonbehandling. Sedan kommer något som förvånade även mig och är ytterst progressivt för att komma från en så stor aktör: "Those who transition from male to female are elibible to compete in the female category under the following conditions: The athlete has declared that her gender identity is female. The declaration cannot be changed, for sporting purposes, for a minimum of four years. The athlete must demonstrate that her total testosterone level in serum has been below 10nmol/L for at least 12 months prior to her first competition (with the requirement for any longer period to be based on a confidential case-by-case evaluation, considering whether or not 12 months is a sufficient length of time to minimize any advantage in women’s competition).
Siffran 12 månader kan jag bara kommentera genom ett citat från en vetenskaplig artikel: "the effects of cross-sex hormones in the dosages commonly used have reached their maximum effects after 1 year of administration"4. Det andra är vad jag tänker lägga fokus på. Så ok, visst är 10nmol/L fortfarande en låg testosteronsiffra om man har "medicinskt kodade män" i åtanke då dom som är runt 20-30 år gamla brukar ha runt 16-27nmol/L56 och skalorna för vad som anses vara normala testosteronnivåer för dessa män brukar hamna runt 10-35nmol/L, medan skalorna för kvinnor brukar hamna på 0.5-3.5nmol/L. Mina egna testoprover jag tog när jag inte medicinerade (hormonterapi) hamnade runt den nedre magiska gränsen för normala testosteronnivåer för medicinskt kodade män.
Men det är ändå en förvånadsvärt hög siffra IOC drar till med. Den kommer inte från ingenstans dock, då siffran förutom att vara den generellt accepterade nedre gränsen för manliga normala testosteronvärden även användes av International Association of Athletics Federations (IAAF) 2011 när de bestämde sig för att sätta taket för kvinnliga atleters testosteronvärden till just 10nmol/L7. Där det kvinnliga slutar börjar det manliga, går väl resonemanget. Only att det generellt sätt inte alls är så, och även om jag förstår idén med att tillåta så pass höga testosteronnivåer för ciskvinnor om de ska tävla som kvinnor så är jag osäker på om det bör tillåtas för transkvinnor och om ens behovet för att tillåta så höga testosteronnivåer finns till att börja med.
Jag skulle gärna vilja ha mer info om kommitténs exakta resonemang kring deras riktlinjer, men mycket mer än själva riktlinjerna verkar inte finnas. Jag är dock rädd att IOC är så pass generösa vad gäller rekommendationerna för just testosteronnivåer hos transkvinnor att det kan leda till en ännu större backlash från världens befolkning än vad som redan skett. Det gör så ont att läsa kommentarfält under artiklar som rapporterar om de nya riktlinjerna när folk skriver saker som att de ska sluta titta på OS för att det ändå bara kommer vara massa bögar som deltar nu. Och grejen är den att jag aldrig hört talas om en transkvinna som genomgår eller genomgått hormonbehandling som har så höga testosteronnivåer som kommiténs riktlinjer tillåter, varpå det blir en onödig gest från kommitténs sida som inte kommer fylla något annat syfte än att potentiellt förarga internetets folk ännu mer.
Min personliga erfarenhet är att transkvinnor ofta sätter sig lägre än genomsnittskvinnan vad gäller testosteronnivåer för att motverka maskuliniseringen som redan skett innan hormonbehandlingen. Jag kan förstå att man vill tillåta samma testosteronnivåer för ciskvinnor som för transkvinnor för att man vill erkänna transkvinnors status som kvinnor och därmed även deras likabehandling som kvinnor. Men det politiska läget är som sådant att transkvinnor möts med mycket skepsis vad gäller deras deltagande som kvinnor i sportsammanhang, och därmed skulle jag vilja se fler transkvinnor i dessa sammanhang (till att börja med), vilket man får genom policies som sportorganisationer går med på till att börja med. Och om en policy är onödigt generös kan det bli politiska problem på grund av det, problem som i det här fallet enkelt kan undvikas genom att vara mer konservativ. Hm, där har vi något jag inte säger varje dag!
Bortsett
från min egen erfarenhet av att vara del av diverse transcommunities
så har jag faktiskt siffror på det jag snackar om – transkvinnor
har generellt sätt lägre testosteronnivåer än ciskvinnor efter
hormonbehandling. Enligt mina två källor12
så ligger testosteronnivåerna för transkvinnorna på 1.0 +-0
nmol/L, medan siffrorna för ciskvinnor ligger på 1.6+-0.6 nmol/L.
Det intressanta är att det är två olika källor som har exakt
samma siffror, och att variansen vad gäller testosteronnivåer hos
transkvinnorna i dessa studier är mer eller mindre noll och alltså
konsekvent är under ciskvinnors testosteronnivåer och definitivt
aldrig någonsin på ens genomsnittsvärdena för ciskvinnor. Att
transkvinnor efter hormonbehandling presterar sämre atletiskt är
uppenbart om vi utgår ifrån att testosteron är bra för atletisk
prestation – de har ju i genomsnitt 20ggr mindre testosteron efter
transition än innan, och nästan hälften så mycket som
genomsnittskvinnan. Men vad innebär det här egentligen? Hur
presterar transkvinnor atletiskt, sett till ciskvinnors atletiska
prestation?
Well. That's the crux of the matter, ain't it? Och där har vi tyvärr inte så mycket forskning att gå på, och väldigt få personer har någon större erfarenhet än att de själva som transkvinnor upplevde sig mycket svagare efter hormonbehandling, vilket innebär att vi är tillbaka på enskilda datapunkter...
§
What would happen if someone with basketball superstar Kobe Bryant's build, for example, started taking female hormones? "I don't know," said Dr. Robin Dea, a psychiatrist at Northern California Kaiser Permanente who has treated transsexuals for 25 years. "We don't have a study available of male-to-female transsexuals who have gone on hormones and maintained a world-class training regimen." "The big part of the story is that there's no research whatsoever," Connolly said. "What little evidence they have is not on athletic performance."10
Enligt en artikel som ligger uppe på Canadian Association for the Advancement of Women and Sport and Physical Activity så ser forskningsläget ut på följande vis:
To date, no study has examined the effects of cross-sex hormones on any objective measures of athletic performance (maximal aerobic capacity, time trials). Additionally, no trial has been conducted in transitioned athletes as compared with physically born men and women athletes. As such, there is no concrete evidence to support or refute the position that transitioned athletes compete at an advantage or disadvantage as compared with physically born men and women athletes.11Med tanke på att jag själv inte hittat mer forskning vad gäller transkvinnors atletiska prestation än den jag tar upp i detta blogginlägg, och med tanke på att jag inte heller sett folk referera till annat än common sense ("men, kuk, liksom, deras inre kuk har makten!!!1") eller "klinisk kunskap" så utgår jag ifrån att vi faktiskt inte har så mycket forskning vad gäller transkvinnor och atletisk prestation att luta oss på när vi ska skapa oss vår uppfattning om fairness och skriva de regelverk som krävs för att fairness ska kunna efterföljas i sportsammanhang där transkvinnor deltar. Men lite forskning som vi ändå kan använda oss av finns det som vi kan titta på. En sak som är intressant att veta är ju hur kvinnliga vad gäller testosteronnivåer damatleter på elitnivå egentligen är. För om deras testosteronnivåer inte håller sig inom det kvinnliga spektrat så har ju dom en inbyggd fördel i jämförelse med genomsnittskvinnan som vi faktiskt kan mäta, varpå man skulle kunna argumentera för att transkvinnor skulle kunna jämföras med dessa atletiska kvinnor snarare än genomsnittskvinnan.
Cancerrisken ökar när man genomgår hormonbehandling som transkvinna
Eller inte, men i vilket fall som helst så är det intressant. Jag drar ett citat rakt av från en artikel som sammanfattar en jämförelse av två studier:
In their article Debating a testosterone “sex-gap” published in the online magazine Science, anthropologist Katrina Karkaziz and sociomedical scientist Rebecca Jordan-Young question the validity of testosterone as the primary differentiator between male and female athletes. To craft their argument, Karkazis and Jordan-Young examine the contradictory results of two studies: the GH-2000 study, conducted by the IOC and World Anti-Doping Agency on 446 men and 234 women across 15 highly varied Olympic events in 2000, and the Daegu study, conducted by IAAF researchers on 849 elite women athletes in track and field from the 2011 Daegu World Championships. The results from the GH-2000 study showed that 13.7% of female athletes had testosterone levels above the typical female range, and 4.7% were within the typical male range. The study also showed that 16.5% of male athletes had testosterone levels below the typical male range, with 1.8% falling in the female range. By contrast, the results of the 2011 Daegu study showed that only 1.5% of female athletes had testosterone levels above the typical female range, directly contradicting the GH-2000 study.
Karkazis and Jordan-Young claim that the main reason these studies arrived at starkly different conclusions is that the GH-2000 study included “intersex” women, while the Daegu study omitted them. Put simply, “intersex” women have some biological characteristics that could be classified as male and some characteristics that could be classified as female. According to Karkazis and Jordan-Young, the Daegu study omitted them because Daegu researchers deemed “intersex” women as having hormonal disorders that made them unfit to be included in reference ranges for female athletes. Claiming that the GH-2000 results are more convincing, the two authors argue that “intersex” women are not “unhealthy” and therefore should be included in measuring normal testosterone levels for female athletes. The authors maintain that if the Daegu study had included “intersex” women, both it and the GH-2000 study would have concluded that there is in fact an overlap in average testosterone ranges between male and female athletes. Thus, the authors conclude that testosterone blood level is a poor criterion for prohibiting female athletes from competition, claiming that women “who were raised as girls and classify themselves as female should not be excluded”.12Eller varför inte få det straight from the horses mouth:
The GH-2000 study includes all women with high natural T in the sample. The Daegu study included women with high T of unknown etiology, but excluded as “confounding factors” all women whose high natural T can be traced to diverse sex development, also known as intersex (DSDI). Because women with DSDI are a priori excluded when the reference ranges are created, the findings from the Daegu study—that women athletes have T levels no different from nonathlete women—reinforce their values as outsiders and justify the policy. There is a strong scientific argument for including DSDI women in the sample. These studies aim to establish T reference ranges for elite athletes: i.e., the focus is on physiological ranges not clinical ranges. This calls for descriptive statistics, and in this case, there is no valid basis for discarding some values as outliers. In both studies, if the full range of values for women’s endogenous T is included, there is an overlap in T.13Låt oss bena ut det här. Det är mycket intressant att GH-2000-studien fann ett så stort overlap vad gäller testosteron hos de OS-atleter som deltog i studien. Och det var ingen liten studie heller. Så tydligen går det att ha testosteronvärden inom det kvinnliga spektrumet och ändå vara en sportherre på elitnivå – åtminstone inom vissa sporter, och vilka dessa skulle vara förtäljer inte studien. Studien förtäljer inte heller om de kvinnor som hade testosteronnivåer inom det manliga spektrumet hade förhållandevis bättre prestation än andra kvinnor inom samma sport med testosteronnivåer inom det kvinnliga spektrumet. Faktum kvarstår dock – 13.7% of female athletes had testosterone levels above the typical female range, and 4.7% were within the typical male range. Jag tänker strunta i resultatet från den andra studien då den kör en klassisk no true scotsman fallacy14 (och även om jag är medveten om att man räknar bort extremexemplen i vissa fall när man skapar statistik så var det inte ett korrekt beslut i detta fall).
Hur många av de kvinnor som deltog i studien som var intersexuella vet vi inte, men med tanke på resultaten från den andra studien (Den Dåliga Studien) som inte alls fick samma resultat så är det rimligt att utgå ifrån att det nog fanns en del intersexuella kvinnor bland de deltagare med ovanligt höga testosteronvärden, och det är även rimligt att utgå ifrån att inte alla dessa deltagare var intersexuella, och att en hel del av dom som var intersexuella aldrig någonsin ens funderat över huruvida de var intersexuella eller inte15. Och om dessa kvinnor får vara med och tävla trots sina höga testosteronvärden, varför skulle inte en transkvinna som har mycket lägre testosteronvärde? Frågan är faktiskt ganska öppen trots att den låter retorisk – det är väl min egen version av commonsensical argumentation.
Om intersex skulle kunna räknas som ett attribut bland många som kan ge atletisk fördel men inte anses vara unfair, varför inte då även transsexualism?
§
We obviously need more research, är vad det hela faller tillbaka på. Det och att undersöka hur vi egentligen tar beslut när vi inte har alla relevanta fakta, dvs när och då vi inte har tillräckligt mycket forskning. Så jag kommer ta upp lite mer forskning som kan vara relevant, och sedan låta er ta del av mina egna tankar gällande best practices och vad för typ av beslut som skulle kunna vara rätt och fel för transkvinnor och sport.
§
Uppdelningen mellan män och kvinnor inom sportsammanhang brukar uteslutande (såvitt jag vet) försvaras med hänvisning till den statstiska skillnaden i prestation mellan män och kvinnor, där männen helt enkelt är både bättre i genomsnitt men även håller en stor majoritet av världsrekorden: "Policymakers infer that men’s higher T is the “one factor [that] makes a decisive difference” between men’s and women’s athletic performances - so that women with naturally high T may unfairly enjoy a “massive androgenic advantage” over other women athletes."17
Distinktionen könen mellan inom sportsammanhang är lika stark som själva distinktionen mellan kön ute i samhället, vilket är varför denna uppdelning är den primära uppdelningen inom sport förutom den som relaterar till vikt och resulterar i viktklasser. Själv har jag funderat på vilka andra uppdelningar det skulle kunna tänkas finnas, uppdelningar som inte är baserade på socialt kön eller testosteron. Här bör jag ju erkänna att även jag som anser mig vara out-of-the-boxig har svårt för att föreställa mig en uppdelning efter etnicitet exempelvis, även om det mig sannerligen inte lider brist på bevis att vissa typer av etniska ursprung (och dess genetiska makeup) gör sig bättre lämpade för vissa sportgrenar i jämförelse med andra etniska ursprung. Ett exempel är att bendensitet är större bland svarta än vita generellt, och att vissa svarta generellt skiljer sig ytterligare när det kommer till andra sorters saker som ger atletiska fördelar. Ett mer konkret exempel vore exempelvis att jämföra smalbenets tjocklek i relation till prestation i långdistanslöpning och dela in i klasser utefter det – fair ska väl vara fair, right? Även där kan man peka på att de som har väldigt smala smalben har en klar fördel jämfört med de som har tjockare smalben, både i genomsnitt och på elitnivå. Vi har ju hela Kenyan-frågan, även om vi inte riktigt vet om deras överlägsenhet inom vissa sportgrenar är "fysisk" eller inte.
Men det känns liksom inte tillfredställande att börja dela upp klasser exempelvis utefter tjockleken på smalben, även om det vore mer fair enligt någon definition av ordet att göra det. Så om vi inte är villiga att dela upp efter privilegium, klass, smalben, lungkapacitet, men däremot testosteronnivåer och kön, vad är det då vi egentligen menar när vi säger att någonting ska vara fair? Jag tror att denna fråga är central för att förstå våra reaktioner till olika sorters förslag som har med uppdelning inom sportsammanhang att göra. Tyvärr har jag inte mycket till ett svar, eller ett alternativ att erbjuda, förutom att just peka på att vi ganska arbiträrt (eller snarare väldigt fundamentalt) bestämmer oss för vilka slags distinktioner som ska spela roll.
Testosteron är ändå ganska bekvämt att falla tillbaka på i slutändan som den ultimata uppdelaren. Men testosteron är inte hela sanningen, heller, som vi redan har sett i de studier som gjordes på OS-deltagare och testosteronnivåer. Om detta har Vilain (en av rådgivarna till IOC) följande att säga:
From a pragmatic standpoint, the International Olympic Committee’s new guidelines, which will identify functional testosterone as a key element for eligibility in women’s competition, are a step in the right direction. They are certainly imperfect, but they allow women to compete with a shot at winning and they allow such a wide range of genetic and hormonal differences within the women’s group that we are in for the exciting treat of watching women compete passionately with all their unjust, innate athletic abilities that make sports so exhilarating.18Kanske är det good enough för sportsammanhang? Samtidigt som jag blir glad av att läsa att the overlap bland atleter på elitnivå vad gäller testosteronnivåer är så stor som den ändå är (hade inte kunnat föreställa mig att män som lever som män och tävlar som herrar skulle kunna ha testosteronnivåer inom det kvinnliga spektrumet, och av någon irrationell och queer anledning gör detta mig glad), så inser jag att om folk visste om detta så skulle de kanske inte längre bry sig om att transkvinnors testosteronnivåer är lägre än ciskvinnors och man skulle inte kunna använda detta som ett lika starkt argument för transkvinnors deltagande som kvinnor i sportsammanhang. Då skulle motståndarna kanske insistera ännu mer på att det där omätbara, allmänt maskulina är vad som gör transkvinnor unfit to compete as women, och sådana argument går inte att bemöta riktigt.
Det går att bemöta argumentet att muskelmassan hos transkvinnor efter ett år hormonbehandling statistiskt sett är större än ciskvinnor (15% mer muscle area) genom att hänvisa till att transkvinnor statistiskt sätt är 10.7cm högre, vilket förklarar den diskrepansen åtminstone till viss del19, men det är svårt att argumentera mot ett generellt argument om att kroppen under tonåren maskuliniserats rent allmänt och därför inte kan vara kvinnlig överlag i sportsammanhang som säger sig vara fair. Istället är det mer vettigt att titta på saker som muskelmassa i relation till höjd, och vikt, där ovanstående studie även kom fram till att de behandlade transkvinnorna vägde 9.2kg mer än och de medininska kvinnorna. Hur mycket det är i relation till 15% mer muskelmassa vet jag inte, men dom i studien drog slutsatsen att hormonbehandlade transkvinnor borde få tävla som kvinnor i sportsammanhang i alla fall. Just muskelmassa är väldigt relevant för atletisk prestation, där en studie kom fram till att skillnaden mellan män och kvinnor vad gäller "muscular strength" beror till 97% på just skillnaden i muskelmassa (BISHOP, CURETON and COLLINS, 1987) så det torde vara ett område att utforska ytterligare. Jag misstänker att de transkvinnor som var med i studien där man mätte deras muscle area innan och efter hormonbehamdling inte sysslade med styrkelyft, exempelvis, och vad den sortens praktik i kombination med hormonbehandling skulle ha för effekt på muskelmassa kan vi bara spekulera i.
Men ska vi nöja oss med en variabel (man/kvinna) som vi mäter genom testosteronnivåer/muskelmassa och sedan nöja oss med det? Är manligt/kvinnligt den absolut största faktorn som spelar in när det kommer till atletisk prestation? I teorin skulle man kunna börja dela upp efter hur rik man är, hur priviligerad man är, osv. Det låter ju störtlöjligt, men den röst som säger att det är störtlöjligt har ingenting med fairness att göra och desto mer med oförmåga att se nytt. Den röst som säger att en person som föddes i ett rikt land med goda möjligheter att träna från barnsben har lika stor chans att bli sprinter på elitnivå som en person som inte hade samma möjligheter överhuvudtaget har egentligen inget att göra med den konkreta världen att göra, utan är inne på någon slags idealvärld där den sociala verkligheten inte existerar (ja eller har väldigt bra koll på sport och drar slutsatser utifrån sina egna observationer). Och kanske bryr vi oss inte om var någon kommer ifrån när vi tittar på TV – vi vill bara se dom springa snabbt. Det förstår jag. Och vi vill även ha förebilder, och kunna relatera till det vi ser. Det förstår jag ännu mer, särskilt som transkvinna med väldigt få förebilder inom sport. Och ja, jag har ingen slutkläm – jag förstår verkligen och tänker inte spekulera vidare i potentiella framtida uppdelningar utan överlämnar det till andra att göra (inte en egen transkategori dock, tack, av anledningar som jag hoppas blir tydliga när man läst hela detta inlägg).
Det jag har är statistik vad gäller transkvinnors och transpersoners hälsa, och ett vädjande om att ta den statistiken på allvar, inte förlägga allt ansvar på transindividerna själva, och att ta den statistiken i beaktning när beslut kring transkvinnors deltagande som kvinnor i sport tas. Man ska faktiskt vara snäll och inkluderande när det kommer till alla personer och då även transpersoner då de förutom att räknas till "alla personer" även fått stå ut med väldigt mycket skit från samhället och om det inte finns några klara bevis för att deras deltagande skulle vara unfair mot ciskvinnor så är det ta mig fan snällheten som borde vinna över skepsisen och konservatismen.
Men--
-- för fan.
Många transpersoner har psykisk ohälsa i form av tankar på självmord och självmordsförsök, enligt en rapport som Folkhälsomyndigheten släppte 201520. De menar att det främst är livsvillkoren som påverkar förutsättningar för hälsa bland transpersoner, vilkor som inkluderar utsatthet för kränkande behandling, diskriminering, våld och lågt förtroende för samhällsinstitutioner.21 Fler än var tredje person i enkäten som rapporten baserades på har under det senaste året allvarligt övervägt att ta sitt liv. Varannan har upplevt kränkande behandling under de senaste tre månaderna. Varannan har undvikit olika vardagliga aktiviteter på grund av rädsla för diskriminering det senaste året. Många känner sig otrygga i vardagen och är rädda för att gå ut ensamma. Och många har i stor utsträckning lågt förtroende för exempelvis polis, hälso- och sjukvård samt socialtjänst – instanser vars uppgift är att ha en skyddande och främjande roll i samhället. Ska transpersoner även ha lågt förtroende för sportorganisationer?
Man kan som organisation eller person tänka att visst ska man erkänna transkvinnor som kvinnor juridiskt och socialt, och visst ska de inte behöva stå ut med hot och våld – men det betyder inte att de har rätt att tävla som kvinnor inom sport. Och så kan någon annan på någon annan organisation tänka att visst ska transkvinnor få den hjälp de behöver, och visst ska man respektera transkvinnor – men ja de kan ju inte gå på toa med de andra kvinnorna för det blir ciskvinnorna obekväma av. Och ingen av de personerna som tänker såhär är nödvändigtvis the bad guys. Dom är inte nödvändigtvis rövhålen som skriker "jävla bög!" på stan åt en, slänger slängkyssar eller fysiska föremål efter en. Men alla bidrar till att transkvinnor inte kan känna sig hemma i samhället även när de finner sig tillrätta i sina kroppar.
En annan rapport som undersöker
hälsotillståndet bland transpersoner är Institute of Medicines The
Health of Lesbian, Gay, Bisexual, and Transgender People, från
2011. Fokus där är på HBTQ-personer, men slutsatserna är
snarlika. HBTQ-ungdomar har förhöjd självmordsrisk,
depressionsbenägenhet, utsätts oftare för mobbning och våld, har
lägre betyg, osv22.
Senare i livet ser saker på det stora ganska snarlikt ut. Maybe it gets better, men vuxna HBTQ-personer fortsätter
att "frequently
[be] the targets of stigma and discrimination because of their
sexual- and gender-minority status" och "experience violent
victimization because of their sexual-minority status", vilket
enligt studien även gäller för transpersoner (transgender
people)23.
Äldre HBTQ-personer rapporterar att
de "experience
stigma, discrimination, and victimization across the life course"24.
Slutligen har vi en sista rapport, också den från 2011, som heter Injustice at Every Turn: A Report of the National Transgender Discrimination Survey och publicerades av National Center for Transgender Equality and National Gay and Lesbian Task Force. Från deras sammanfattning:
This
report thoroughly documents the injustices that transgender and
gender non-conforming people face at every turn. In fact, study
respondents were more likely to have experienced harassment at work,
at school, in the doctor’s office, or on the street than to have
escaped such mistreatment. Over and over again, respondents were
fired, evicted, denied medical care, faced dire poverty or were
bullied in school at rates far above the national average.
/.../ Tremendous damage results from institutional structures
weighted against transgender and gender non-conforming people and
from blatant acts of personal prejudice perpetrated against them just
because they are different25.
...
Det bör ju nämnas att det även fanns en hel del transpersoner som inte var förmögna till att delta i de undersökningar som användes som underlag för Folkhälsomyndighetens rapport och de andra rapporterna helt enkelt för att de mådde för dåligt eller redan hade tagit livet av sig. Detta är min egen spekulation/slutsats, men jag tycker att den är befogad då transpersoner faktiskt tar livet av sig, är sjukskrivna och har andra diagnoser än transsexualism (om ens den diagnosen, då jag och andra har nekats vård och diagnos just pga att vi enligt könsutredarna har haft för grova psykiska problem för att kunna genomgå könskonfirmerande behandling). Jag har ingen forskning som visar på samband mellan dåliga livsvilkor/dåligt mående och atletisk prestation, men jag tror de flesta kan hålla med om att personer som inte har det lika lätt som andra för att må bra förmodligen kommer prestera sämre inom livets alla områden. So, trans people all over the world:
Jag tänker såhär. I genomsnitt har transpersoner inte det enklaste livet, och det beror i mångt och mycket på samhället dom lever i. I genomsnitt kanske det vore lite jävla hövlighet att inte vara ute efter milimeterprecision eller milimeterättvisa när det kommer till frågor som handlar om på vilka vilkor transkvinnor ska kunna få delta som kvinnor i samhället eller i sportsammanhang. Kanske vore det mer omtänksamt och humant att bara chilla lite och tänka att det kanske inte gör så mycket om vissa transkvinnor lyckas ta sig förbi samhällets alla barriärer och får för sig att sporta och potentiellt får en liten edge i något sportsammanhang – de har ju knappast någon edge i andra sammanhang vilket lär påverka deras potentiella och hypotetiska atletiska edge i vilket fall som helst.
§
To reiterate – the pivotal question is this: can reassigned transsexuals compete fairly with others of their new sex? Den data som kan användas för underlag för en sådan bedömning är begränsad och frågan blir därmed snarare en fråga om sociala kontrakt. Olympiska Kommittén har sagt sitt genom rekommendationerna de gett och forskarna dom konsulterat. I slutändan har alla beslut en social komponent, och synnerligen i situationer där det vetenskapliga läget inte kan vägleda oss nämnvärt. Då blir besluten en fråga om hur konservativt eller progressivt ett beslut ska vara, hur mycket error margin man är villig att acceptera när man genomför en förändring, eller hur mycket bevis man måste ha innan man gör en förändring till att börja med. Och har man väl öppnat upp för beslut att vara sociala och därmed politiska i någon bemärkelse kan man ju även fråga sig hur bra representant en transkvinna skulle vara genom sitt deltagande som transkvinna, vad människors reaktioner kommer att vara på dennes deltagande och huruvida det kommer främja "kampen" eller inte.
Detta att börja fundera på enskilda transkvinnors politiska potential är en väg som jag skulle rekommendera att inte gå när man överväger beslut gällande transkvinnors deltagande som kvinnor i sport. Transpersoner behöver inte bli singled-out mer än vad dom redan är och blir, och behöver definitivt inte fler personer som bedömer dom utifrån deras prestationer eller utseende. Att en transkvinna inte ser ut som typisk kvinna, eller att en transkvinna presterar på hög atletisk nivå torde inte spela någon roll för beslutstagarna som ska bestämma under vilka vilkor transkvinnor generellt är kvinnor för sportändamål.
Jag kan förstå lockelsen med att ta individuella beslut, men det finns en del problem med det. Ett direkt problem som dyker upp är relaterat till varför vi har lagstyre och tänker att alla ska vara lika inför lagen till att börja med, nämligen för att beslut ska bli mindre arbiträra. Men som organisation kan man ändå försöka sig på att ta beslut på individnivå och försöka minska på det arbiträra och öka på objektiviteten genom att exempelvis ha riktlinjer att förhålla sig mot, eller genom att ha en metod vad gäller metoden. På så sätt kanske de enskilda besluten inte kommer skilja sig åt alltför mycket (givet att allt annat är likt, osv), men det är nästintill omöjligt att inte öppna upp sig för bias givet ett sådant tillvägagångssätt. Det vetenskapliga fältet har utfört tusentals studier som är oanvändbara (annat än som exempel) för att smarta människor inte kunde se små saker dom gjorde som påverkade resultaten på oanade sätt. Och har man utformat riktlinjer starka nog att motstå bias, varför då ens insistera på att bedöma från fall till fall?
Det går såklart att ha riktlinjer och ta beslut där man bedömer från fall till fall, särskilt när det gäller komplicerade beslut med många variabler som motstår att kodifieras som hård data utan istället tjänar på att ses på holistiskt av kompetenta beslutsfattare som anses kunna ta expertbeslut baserade på den kliniska erfarenhet de har och de data de får jobba med. Frågan är om vi har sådana experter vad gäller just transkvinnor och atletisk prestation. Snarare tror jag ju då att beslutsfattare kommer att gå efter individuell prestation och individuellt utseende, även om det finns andra saker som skulle kunna tas i beaktning, som ålder vid transition eller hormonnivåer innan hormonbehandling.
Vi har inte forskning som indikerar att transitionsålder ens skulle vara en faktor i atletisk prestation hos transkvinnor, men jag menar hade jag behövt satsa pengar på yey or nay så hade jag ju gissat att det är en fördel rent atletiskt för en transkvinna att ha genomgått hela sin pubertet med testosteronnivåer inom det manliga spektrumet jämfört med en transkvinna som påbörjade sin hormonbehandling vid säg fjorton års ålder. Hormonbehandling får mindre och mindre effekt ju äldre man är när man påbörjar den, men den spelar som mest roll just under tonåren. En organisation skulla kunna ta med faktorer som dessa i beräkning redan när de sätter reglerna för transkvinnors deltagande och på så sätt ge ett mer konsekvent, förutsägbart och betryggande ramverk för transkvinnor att förhålla sig till när de ger sig in i eller funderar på att ge sig in i en sport. Men sportorganisationer skulle också bara kunna strunta i dessa faktorer och lita på att IOC redan gjort jobbet åt dom, såklart. Lita på andra och inte leka experter alltför mycket.
Ett annat problem med att ta beslut från fall till fall, och egentligen med att särskilja mellan kvinnor och transkvinnor överhuvudtaget, är att transkvinnor som vill sporta som kvinnor outas som transsexuella/fd transsexuella om dom vill delta som kvinnor och inte bryta mot några regler i deras sportutövande. För mig som redan är ute är detta inget större problem, men för många skulle detta vara ett tillräckligt stort hinder för att överhuvudtaget aldrig någonsin överväga att ens börja med en sport. Och det är jäkligt synd. På samma sätt som ingen kräver gamla bodybuilders att kunna uppvisa blodvärden från när de tävlade som bodybuilders när de vill ge sig in i en annan sport, så är det även socialt orättvist att kräva av kvinnor att avslöja sin potentiella transidentitet.
Att en transperson öppnar upp sig med sin bakgrund är ett privilegium för den som transpersonen öppnar upp sig till. Det kan inte vara ett krav. Och det är varje transpersons rättighet att kunna leva så kallat "stealth" om de så vill. För samhället ser ut som det gör, och vissa känner inte att det är värt risken att leva öppet som transperson. Andra ska helt enkelt inte lägga sig in i hur enskilda transpersoner gör sina val vad gäller deras grad av öppenhet.
§
Vi närmar oss äntligen slutet på inlägget. Och början på något annat. När vi gör det så tänker jag på en sak som före detta styrkelyftaren och bodybuildern Janae Kroc sa upprepade gånger under de intervjuer hon ställde upp på efter att ha outats som transkvinna. Förutom att hon menade att hon inte hade behovet av att lyfta tungt som Janae (där begreppet tungt är minst sagt relativt när det kommer från en person som knäböjt 460kg), så sa hon även att hon aldrig skulle få för sig att tävla (som kvinna, gissningsvis) i styrkelyft sedan hon transitionerat. Hon menade att det skulle vara en "no-win situation and I would never want to do anything that would reflect negatively on the transgender or powerlifting communities"26.
Det här är intressant. Det Janae beskriver är en känsla av någon slags double-bind/dubbelbestraffning alltså, ett begrepp som används inom bland annat feministiska diskurser primärt för att beskriva den "damned if you do and damned if you don't"-värld som många kvinnor upplever sig behöva leva i. Typ if you put out you're a whore, if you don't you're a bore, osv. Så hur exakt är det en no-win situation för Janae att tävla som kvinna efter sin transition? Min teori är att Janae tänker sig att hon antingen kommer vara för svag för att kunna tävla på elitnivå (thus, "no win"), eller så kommer hon att vara så pass stark att hon faktiskt har en chans att vinna men att folk då inte kommer erkänna hennes vinst för att dom kommer peka på att hon har "varit man". Även i detta scenario är det no win, trots en formell typ av vinst.
Jag undrar dock – om inte Janae som har haft flera världsrekord som styrkelyftare kan bli världens starkaste kvinna, vem då? Om inte hon kan vara en förebild, vem då? Om inte världen accepterar att hon skulle vara världens starkaste kvinna, vem då? Och varför ska Janae som transkvinna inte få leva sitt liv utan behöva vara den där enskilda datapunkten som jag nämnt tidigare, den punkt som ska agera både politisk vägvisare och måltavla? Jag börjar ana ett mönster. Att Janae som kvinna, och jag som kvinna tänker att vi/jag nog inte ska sticka ut hakan för mycket, i rädsla för att bli politik, i rädsla för att bli ett objekt. Att vi/jag kanske ska hålla tillbaka, för att inte ta på oss/mig skulden för potentiella backlashes transrörelsen kan komma att uppleva pga våra/mina handlingar, vår/min prestation, våra/mina vinster. För vi/jag vill ju inte vara dom/den som är dom/den, och vi/jag vill ju bara vara oss/mig själv(a), och om inte Janae eller jag kan... vem då?
För det är ju precis så jag inte ska tänka, att jag inte kan eller ska. Det är precis så vi transkvinnor inte ska förhålla oss till omvärlden och våra egna kroppar. Snarare ska jag, och alla andra transkvinnor tänka precis tvärtom – varför kan inte jag, just jag, bli världens starkaste kvinna? Om inte jag, vem då?
_______________
1http://edition.cnn.com/2016/01/25/sport/transgender-olympic-athletes/
2http://edition.cnn.com/2016/01/25/sport/transgender-olympic-athletes/
3http://www.olympic.org/Documents/Commissions_PDFfiles/Medical_commission/2015-11_ioc_consensus_meeting_on_sex_reassignment_and_hyperandrogenism-en.pdf
4Gooren,
L. and Bunck, M. (2004). Transsexuals and competitive sports.
European Journal of Endocrinology, 151(4), pp.425-429.
5http://www.artofmanliness.com/2013/01/16/normal-testosterone-levels/
6Gooren,
L. and Bunck, M. (2004). Transsexuals and competitive sports.
European Journal of Endocrinology, 151(4), pp.425-429.
7Karkazis,
K. and Jordan-Young, R. (2015). Debating a testosterone "sex
gap". Science, 348(6237), pp.858-860.
8Gooren,
L. and Bunck, M. (2004). Transsexuals and competitive sports.
European Journal of Endocrinology, 151(4), pp.425-429.
9Do
Transitioned Athletes Compete at an Advantage or Disadvantage as
compared with Physically Born Men and Women: A review of the
Scientific Literature, Michaela C. Devries PhD, s.10
10http://www.sfgate.com/sports/article/Olympics-transgender-quandary-Debate-rages-on-2749169.php#photo-2188417
11Do
Transitioned Athletes Compete at an Advantage or Disadvantage as
compared with Physically Born Men and Women: A review of the
Scientific Literature, Michaela C. Devries PhD
12http://dujs.dartmouth.edu/2015/05/high-testosterone-levels-in-female-athletes-weighing-in-on-the-debate/#.VwK3lXpJgqI
13Karkazis,
K. and Jordan-Young, R. (2015). Debating a testosterone "sex
gap". Science, 348(6237), pp.858-860.
14https://en.wikipedia.org/wiki/No_true_Scotsman
15Många
intersexuella har ju ingen aning om att de är intersexuella, vilket
verkar ha varit fallet både med de uppmärksammade fallen Caster
Semenya och Maria José Martinez Patiño. Med tanke på att
prevalensen vad gäller intersexuella personer varierar väldigt
mycket inom vetenskaplig litteratur men ibland faktiskt går så
högt som 1,7% av befolkningen (Augusto Faust-Sterling och Intersex
Australia b la menar att det är den mest korrekta siffran) så är
det inte konstigt att många går omkring utan att ha en aning på
vilket sätt de är "annorlunda" förrän någon får för
sig att kolla om så är fallet. Det är därför det är så
underbart att den första återkommande karaktären i amerikansk TV
(Lauren i Faking It) som är intersexuell inte har några drag som
avslöjar henne som intersexuell utan att det kommer fram pga
medicinerna hon tar.
16http://content.time.com/time/world/article/0,8599,1963333,00.html
17Karkazis,
K. and Jordan-Young, R. (2015). Debating a testosterone "sex
gap". Science, 348(6237), pp.858-860.
18http://www.nytimes.com/2012/06/18/sports/olympics/the-line-between-male-and-female-athletes-how-to-decide.html?_r=0
19Gooren,
L. and Bunck, M. (2004). Transsexuals and competitive sports.
European Journal of Endocrinology, 151(4), pp.425-429.
20
Hälsan och hälsans bestämningsfaktorer för transpersoner,
Folkhälsomyndigheten.
21
Hälsan och hälsans bestämningsfaktorer för transpersoner,
Folkhälsomyndigheten.
22IOM
(Institute of Medicine). 2011. The
Health of Lesbian, Gay, Bisexual, and
Transgender
People: Building a Foundation for Better Understanding. Washington,
DC: The National
Academies
Press.
23IOM
(Institute of Medicine). 2011. The
Health of Lesbian, Gay, Bisexual, and
Transgender
People: Building a Foundation for Better Understanding. Washington,
DC: The National
Academies
Press.
24IOM
(Institute of Medicine). 2011. The
Health of Lesbian, Gay, Bisexual, and
Transgender
People: Building a Foundation for Better Understanding. Washington,
DC: The National
Academies
Press.
25Grant,
Jaime M., Lisa A. Mottet, Justin Tanis, Jack Harrison, Jody L.
Herman, and Mara Keisling. Injustice at Every Turn: A Report of the
National Transgender Discrimination Survey. Washington: National
Center for Transgender Equality and National Gay and Lesbian Task
Force, 2011.
26http://www.advocate.com/transgender/2015/07/28/world-record-bodybuilder-comes-out-trans
X BISHOP, P., CURETON, K. and COLLINS, M. (1987). Sex difference in muscular strength in equally-trained men and women. Ergonomics, 30(4), pp.675-687.
X BISHOP, P., CURETON, K. and COLLINS, M. (1987). Sex difference in muscular strength in equally-trained men and women. Ergonomics, 30(4), pp.675-687.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar