Vecka 29 - beast or plain stupidity?

 

Ok, helvetesveckan är över. Veckan som har bestått av allmänt bristande motivation till livet och träningen. Veckan där varje pass varit närmare tre timmar. Veckan där jag övervägt att ändra om i programmet, minska volymen. Veckan som jag inte vet hur jag ska utvärdera riktigt, när det kommer till kritan. Jag är fortfarande allmänt håglös, men träningen är samtidigt det som motiverar mig mest just nu. Sure, jag är försiktigt optimistisk inför nätdejting igen då jag ska utforska ett par saker jag inte utforskat tidigare, nämligen betalsajter och att dejta monogamt snarare än flersamt. Det torde öppna upp lite möjligheter, liksom, men hela tanken på att försöka dejta och bli mer eller mindre konstant rejected åter igen är lagom spännande. Vikterna inte bara accepterar mig utan älskar mig. Och fan, när jag tittar på veckans klipp så ser ju allt bra ut. Jag har inte tappat oumph i mina reps, även om jag varit trött när jag tränat och t om haft svårt att få av mig benskyddet för att mitt grepp har känts så jäkla svagt. Det har dock inte hindrat mig från att ta mig igenom tunga set efter set med marklyft (att jag börjat använda remmar är för att mina händer börjat gå sönder). Problemet är också att även om jag varit trött på träningen så har jag varit desto tröttare utanför träningen. Värmen har känts svår, och nattjobbet har inte hjälpt. Dåsigheten på dagen från sömnpillren bara adderar till den allmänna tröttheten. Men det största problemet är ju det här med att jag inte riktigt vet vad jag ska ta till mig när jag är så jäkla trött utanför gymmet. Jag kan inte sova för att bli pigg, och kaffe hjälper inte nämnvärt, åtminstone inte alltid. Allt jag förtar mig blir jag utmattad av, men när jag lägger mig ner så kan jag inte somna eller bli utvilad. Så vad gör jag? Jo, jag går och gymmar, och känner mig levande, för en stund. Det är verkligen inget nytt fenomen, men det oroar mig likväl. Fortfarande.

Ibland känns det som att träning är ett slags beroende för mig. Att min hjärna har utsöndrat så mycket adrenalin/kortisol pga all oro jag haft i snart 20 år att jag har blivit en adrenalinjunkie. Det faktum att jag älskar styrkelyft är ett sätt som detta yttrar sig på, och min preferens för fysiskt arbete är ett annat. När jag känner mig avslappnad och trygg så blir jag även så trött att det enda sätt för mig att inte somna är att utsätta mig själv för stress av något slag. Alltså jag kan inte ens spela tvspel själv utan att anteckna massa saker, börja fundera över narrativa strukturer och koncept jag skulle kunna ta med och applicera på andra konstformer, för annars blir jag så trött att jag inte kan njuta av spelet ifråga. Jag har de senaste 8-9 åren förlorat förmågan att bara vara. I'm constantly doing, men vet ta mig fan inte hur jag bara kan vara utan att jag blir fruktansvärt trött och får ont i kroppen på alla möjliga ställen.

Jag undrar ifall jag inte ibland får ångest när jag känner mig trygg (paradox much) för att det är det enda sättet min hjärna vet att få mig att vakna till och vara "närvarande", åtminstone tillräckligt närvarande för att inte uppleva tillvaron som tortyr. Jag undrar om inte den mekanismen gör det lättare för mig att bli konfliktorienterad i stunder då jag börjar känna mig trygg. Det hela är såklart mer komplicerat än så, men jag tror det finns en koppling likväl. Om jag börjar stressa upp mig när jag "borde" slappna av så är chansen stor att det blir ångest av det hela då kroppen tolkar stressignalerna som just ångest, och då blir jag mer rädd för konflikt och mer benägen att känna mig utsatt/påhoppad, oberoende av huruvida jag stressar upp mig som ett sätt att vakna till, eller som ett sätt att "slippa" tryggheten, slippa beroendet, slippa rädslan för att förlora tryggheten. Yeah jag kan nog vara ganska masochistiskt lagd på det sättet.

Att jag oftast känner mig åtminstone lite otrygg, eller allmänt inte tillfredsställd, blir tydligt när jag är nära en älskare och känner mig fullständigt trygg. Då kan jag få ett starkt driv till att bara sova i deras famn, för alltid, snarare än ett driv till att knulla dom. Det är bland annat det här min förra psykolog hade i åtanke när hen menade att jag har en infantil sexualitet. Jag behövde inte ens berätta för hen att jag nog mest av allt vill ha en mamma. Which I do. Och det är inte helt oproblematiskt, men likväl känns det mer lockande än viljan att helt enkelt vara självständig och stark i sig själv. Att vara vuxen känns ju omöjligt, liksom. Det är aldrig något jag har varit, och därför är det svårare att tänka sig än att föreställa sig hur det är att ha en mamma, för en mamma har jag haft, och även om hon inte alltid varit en trygg punkt för mig så minns jag likväl känslan av trygghet som fanns när jag var tillräckligt liten för att kunna använda mamma som snuttefilt. Den känslan saknar jag något fruktansvärt.

Idag försöker jag sällan att stanna upp, förutom när jag kan stanna upp helt och hållet och typ stirra på väggen eller sova. För när jag stannar upp så blir jag väldigt trött, väldigt snabbt. Det har faktiskt långtgående konsekvenser och sammanflätas även med andra problem jag har, som exempelvis min sociala fobi. Jag menar jag vill ju sällan vara i tid någonstans, för då blir jag kanske tvungen att vänta, och kanske även tvungen att vänta ute bland folk. Då blir det både trötthet pga brist på intryck och ångest pga min sociala fobi. Paradoxal kombination, men den finns, och den kombinationen kombinerat med andra egenskaper och beteenden hos mig gör att jag oftast sätter mig på cykeln och börjar ta mig någonstans så att jag behöver stressa lagom mycket för att komma någorlunda i tid. Som adrenalinjunkie misstänker jag att jag t om kan få ångest av brist på adrenalin - det är ju så beroende fungerar, att man mår dåligt när man inte får sin dos, vilket i sin tur leder till att man gör allt man kan för att se till att få said dos. Ibland får jag ångest, och det i sig är inte riktigt en dos, men det är tillräckligt för att göra mig rastlös så att jag utsätter mig för externa stressorer. Som att träna. Som att överträna, rentav. Men det är svårt att förändra ett beteende när man inte vet man ska ersätta det med, alltså något som på riktigt upplevs som ett viable alternative. Och om alternativet är att sitta och vara allmänt trött och inte orka med någonting? Well.

Tillbaka till dagens vecka och kommande träningsveckor. Jag har inte ont i halsen, vilket är spännande, för det brukar jag få när jag överanstränger mig i allmänhet eller träningsmässigt. Jag tar det som ett gott tecken. Idag har saker faktiskt känts bättre på träningen, rentav, och jag var färdig på bara två timmar vilket var underbart. Sov tio timmar efter ett fyratimmars-pass på tidningsbärarna vilket nog hjälpte. Denna vecka kommer det vara mycket reps på 85%1RM, så även om det på en quick glance framstod innan som att det var mindre volym och därför en enklare vecka, så är jag inte helt säker på att det kommer bli så jäkla mycket mer chill ändå i slutändan. Vi får se, men jag tänkte faktiskt köra vidare på min plain stupidity för tillfället. Jag är medveten om att jag lägger något slags egenvärde i min förmåga att kunna live up to the challenge, och det är ju inte att lämna egot att the door, vilket är något jag delvis strävar efter när jag går in i gymmet. Oh well. Blir väl bicepsen som säger nej till slut, antar jag, men den har i alla fall inte blivit värre sedan senast.

 
Av orelaterade anledningar har jag bytt grepp i marklyft förra veckan, vilket jag inte gjort på nästan ett år. Grejen är att jag på maxvikter kan få för mig att tappa stången, vilket beror på att jag haft ett väldigt smalt grepp och bara tumme och pekfinger på den räfflade ytan tidigare. Det har verkat vettigt för att jag inte haft mycket problem med greppet, och för att jag på så sätt får mindre travel distance på stången för att jag har relativt smala axlar och behöver hålla så smalt för att ha helt raka armar, men det senaste halvåret har nog greppet försämrats något och jag får nog ge mig och flytta ut greppet åtminstone en fingerlängd, så får vi se om jag kommer ha problem nästa gång jag maxar eller inte.

Jag har faktiskt ett klipp från förra veckan också! Där showcasar jag mitt nya wahlander-bälte, och gör mina första tre set bicepscurls, mest för att jag ville se hur ont jag skulle få (inte särskilt). Vad klippet inte visar är att jag fortfarande väger 65kg, which is interesting. Verkar som att jag innan stannade på 63kg när jag åt 4500kcal, men nu efter min misslyckade deff kanske lyckades öka min set point weight med två kilo, av någon anledning. Ska bli spännande att se hur det utvecklas. Säkert är i alla fall att det är gött att träna när man äter så mycket. Och just ja, jag tänkte försöka mig på att skippa gluten ett tag och se vad eller om något händer med min preggomage/baby bump. Det blir alltså en massa havregrynsgröt den närmaste tiden. Sen kommer jag testa att inte äta havregryn heller, och sen kommer jag avsluta mitt experimenterande med att käka en jävla massa pasta, varpå jag återkommer med mina mätningar av magen, och slutsatser. Jag tänker inte ens försöka mig på att skippa socker eller kolhydrater, som ju vissa menar kan vara anledningen till svullen mage. Då får det vara, liksom. För i helvete.

För övrigt är jag medveten om att min mobilkamera numera verkar ha fuckat upp sig helt och hållet och helt förlorat sin förmåga att tajma ljud och bild. Oh well. Kanske går mobilen sönder helt och hållet snart varpå jag blir tvungen att skaffa en ny. Vem vet, kanske blir den nya mobilen tillräckligt ny för att lägga upp videos på instagram, rentav.