Eyvah - det är ett förnamn!

En gång i tiden skrev jag om det förnamn jag haft nästan hela mitt vuxna liv. Där berörde jag det faktum att många hör Adam när jag presenterar mig, och att jag av den anledningen funderat på att byta namn väldigt länge; om än inte hela tiden då jag hetat Ada, faktiskt, då jag passerade som kvinna mycket bättre som ung - eller bara blivit mer av ett slödder och därmed blivit sämre på att artikulera. Det är inte ofta jag får bevis på detta (att folk hör Adam när jag säger Ada, då) skriftligt, men även detta händer ibland.

Men nej, nej, nej! Well, nu när jag förhoppningsvis är nära att få igenom mitt juridiska könsbyte och således ändå kommer behöva skaffa mig nytt ID- och bankkort, tänkte jag det var läge att byta ut mitt ovanliga (numera före detta) tantnamn - which I've done. I inlägget jag länkade till ovanför gick jag igenom några namn som jag potentiellt skulle kunna tänka mig heta, namn som följt med mig länge och är snarlika varandra på olika sätt. Listan med kandidater såg ut på följande sätt:

Ada
Adelyn
Eva
Eirwyn
Willow
Avane Dawn

By that time hade jag redan räknat bort Ava, det nickname jag haft längre tid än jag hetat Ada (längre tid än jag kallat mig Ada, rentav, och ofta skrev jag ut V:et i Ava med en 7:a*) och i många år tänkte att jag skulle heta juridiskt, fast då bara om jag kunde heta Ava Avane Dawn (allitteration för den vinst), vilket jag kom fram till inte skulle fly med skatteverket då Dawn nog får räknas som ett "vanligt efternamn i utlandet", varpå det vore 1500kr kastade i sjön att ansöka om att få heta det, because them's them rules. I slutändan blev mitt nya förnamn någon slags fonetisk variant på Ava (det uttalas likadant, rentav), men skriftligt sett är Eyvah ändå mer likt Eva som jag ju funderat över då det är ett väldigt vanligt namn i Sverige, och rentav det vanligaste kvinnonamnet bland 40/50-talisterna, which means I get to continue being tant - yey! Men jag ska ju alltid komplicera saker, så jag valde stavningen Eyvah istället för Eva, och lät allitterationen i mina namn bestå av något slags generellt släktskap i både uttal och stavning - ett släktskap som extends till det efternamn jag ansökt om att ha, men inte vill prata om förrän/om det faktiskt går igenom. Nu känns det som att Eyvah och Adah hör ihop, medan Knitter känns jävligt off, och liksom breaks the flow om jag skulle få för mig att hamna i en tillräckligt formell setting för att presentera mig med både för- och efternamn, bli fotbollsspelare, artist, eller (inte så hemlig, obviously) agent. Men vad är det för slags stil på namnen jag valt, egentligen? Alltså det är ju hittepå-namn, så någon origin eller etnicitet har dom inte riktigt, men själv tycker jag dom låter gammaltestamentliga, och således judiska.

So yeah, getting my inner jew (and incidentally appropriation game) on, here. Efternamnet jag hoppas jag kommer ha i framtiden är liksom taget från det gamla testamentets hebreiska rakt av, så det är ingen slump direkt, and is also what might make the name not approved, I guess. Även om jag själv inte kan komma på någon direkt anledning till varför man inte skulle kunna få ha ett icke-stötande ord på ett utdött språk som efternamn så är ju sam bra på det där - att komma på anledningar till varför saker skulle vara opassande eller stötande.

Men hur uttalas egentligen Ava då, och i förlängningen Eyvah? Alltså, jag har kommit fram till att jag nog inte kommer presentera mig som det, med undantaget inför icke-svenskar, då folk redan börjat höra fel även på mitt nya namn. Namnet uttalas ju Ejva, som i "eyvafan vill du din jävel?", men tydligen kan man höra både Eivar och Ivan när jag säger Eyvah, which makes the whole fucking point of my changing names moot, ergo rätt och slätt Eva from now on - bortsett möjligtvis från dom gånger då jag kommer befinna mig bland skånska yokels och därmed kommer kunna dra till med ett Eyyyvaaooohh men likväl kommer kunna både äta och ha kvar kakan. Måhända får jag för mig att presentera mig som Eva-Ada också, but that's just begging for trouble, liksom, även om det klingar fint och vore ett bra transitionsnamn - i dubbel bemärkelse, och i multidimensionellt dubbel bemärkelse då det skulle underlätta för både mig och dom som redan känner mig att ena halvan av namnet är det namn I already go by. But that's details - now I'm off to inform the world that I have a n/jew name.

____________



*

no homo

BRONUS BIT!

Som jag minns det hade jag kommit på namnet Ava innan Ava i Nip/Tuck dök upp, och att det för min del var en blandning av Adam och Eva (Eva med A, basically), men det var ungefär samtidigt dom två synkroniciterade i mitt unga liv, vilket i kombination med att jag aldrig hade sett en icke-konventionell (se: stark, snarare än down and out) transkvinna i populärkulturen som jag kunde ha som någon slags förebild innan Ava i Nip/Tuck, gjorde att namnet verkade givet för mig som ville vara en stark och vacker kvinna. Men ja, även om Ava kunde play in the big league, just like the boys did, och push back when need be, så var hon (liksom dom flesta i Nip/Tuck) pretty (and) fucked upp, vilket gjorde henne till en förebild på vissa sätt, och en cautionary tale, på andra. As to an example of why I loved her as a teen - here you go.

Ny spin på gamla anteckningar, del 2

3.

Ju mer distans man får till något man skrivit, desto mer imponerad blir man av sig själv och det man skrivit, verkar det som. Förutom när man röker på då. Ja, enligt populärkulturen då, för att jag själv aldrig hållit på med sånt. Vilket låter väldigt osannolikt, slår det mig, synnerligen då jag ju så ofta är sarkastisk på bloggen, men ja, in this case I really do mean att jag aldrig haft såna där gyllene idéer under drogpåverkan som dagen efter blev till sand.

Fast även om jag inte är down with the ganja så är dagarna många då jag läst vad jag skrivit natten innan och bara sayyy whhaaaat? Same thang med saker jag skrev för längesen och sedan försökt tyda, såklart, och even more so när det jag skrivit bestått av ett jävla ord i någon marginal som var ämnat att få mig förstå något slags resonemang eller hur en bit text relaterade till det där som står i marginalen. Ibland blir det till och med så roligt att jag läser en to-do list och inte fattar varför jag stavat Lacan med K, och vad i helvete mitt past me ens ville att jag skulle göra med Lacan till att börja med - tills jag förstår att det som står på listan är "lakan", which entails changing them, because I can't live in my head all the damn time. In either case så låter jag väldigt betryggande i anteckningarna ovanför, om vi bortser från frågan huruvida jag hade ett repetitionstvång vad gällde mina relationer, aka mommie issues. Jag glömde visst dock uppmärksamma pilen som pekar någonstans från den frågan, och nu är anteckningsboken slängd, so - oops. 

Särskilt intressant för mig idag var den första tanken av de tre ovanför, då den skapar någon slags cykel av aktivitet-vila-aktivitet-vila-ad-infinitum, en cykel som jag glömt att jag någonsin satt ord på och som jag även har lyckats fucka upp totalt i mitt liv genom att 1) inte ta medvetna beslut utan primärt reagera på saker och ting, 2) ta beslut men med väldigt mycket tvivel på besluten, min egen förmåga gällande utförandet av said beslut, och med tveksamheten huruvida något beslut överhuvudtaget spelar någon som helst roll, all of which har gjort att min beslutsamhet har lidit, gjort att jag hamnat i konflikt med mig själv och därmed förlorat energi och blivit demotivated, och 3) inte omsätta mina beslut i handling, inte fullföljt grejer, utan istället gått tillbaka till första delen av cykeln när problem uppstått, och lagt min energi på annat håll, på steg 1 av nya projekt, och därmed robbed myself på lugnet, tryggheten, och känslan av att vara kapabel och stolt som torde följa på fullföljandet av en cykel - or so I've heard. Å andra sidan är jag ganska bra på att komma ihåg att koncept och idéer behöver operationaliseras/grundas/benas ut/tydliggöras/"paradigmeras"/förkroppsligas/göras "konkreta" för att kunna förstås integralt - för att man ska kunna förstå dess syfte, vad som ligger bakom (och efter) dess applicering, mm, so yey me.

4.

Ouch. Känsligt. Ibland är jag rädd för och misstänker jag att andra har bättre tillgång till mina känslor än jag själv, för att jag är så bra på att förtrycka mina oönskade känslor, men att dom måste komma ut på något sätt, och att andra ibland agerar på ett sätt som gör att jag får intrycket av att they fucking know. Vet vadå? Att jag är en hemsk person (se anteckning 2). Att jag är en impostor. Eller att jag är arg, eller stött, har gått över någon gräns jag har, eller har låtit någon annan gå över den, och inte medvetandegjort detta, för om jag hade gjort det så skulle jag ju behöva agera på den kunskapen, både jämte mig själv och andra. Och Ada är ju konflikträdd, så det skulle ju inte funka. Enklare att lura mig själv, eller vända andra "kinden" till.

Och när jag väl gjort "the Worm Jerry maneuver" så kan jag med ens känna mig lite lugnare, luta mig tillbaka, och tillåta en tyst liten röst i bakhuvudet som lugnt konstaterar "... aren't I merciful?".

... Because behind the "behind" and the fear and the cowardice and the victimhood, ligger den andra sidan av narcissismen, all slithering-like, all--Magikarp?!

Problemet är bara att det som vissa sjuka delar av mig ser som "victory by default", i själva verket är self-defeating, och gör att inte bara jag utan i princip alla förlorar. Och gud vad jobbigt det känns när någon säger förlåt till mig. Börjar känna mig skyldig, som om jag vore i ett underläge av något slag. Jag verkar inte ha större problem (well now - that is certainly debatable) med att själv försätta mig i underläge jämte andra, men när någon vill be om ursäkt så är det som att den sjuka delen av mig tolkar det som någon slags dominans, för att det faktum att någon vill förlåta mig implicerar att jag skulle vara beroende av deras förlåtelse till att börja med. Att jag blev sårad, till att börja med, vilket bara det innefattar någon annans överlägsenhet, because narcissism, och inte fan kan jag ge någon annan makten att vare sig såra eller förlåta mig!

 Pojkrumstankar

I själva verket så vet jag sällan varför någon vill be om ursäkt (alltså "egentligen", som paranoian kräver svar på), och nu när jag jobbar med tolvstegen så kommer jag att be om ursäkt till vissa i mitt liv, och detta inte primärt för att jag tänker att dom behöver det på något sätt, utan för att det är rätt sak att göra (although det faktum att jag är fast på åttonde steget innebär att det mina tankar om det här kan förändras). Med andra ord har en ursäkt knappt något att göra med den man förlåter, på ett sätt, ungefär som en förolämpning ibland inte har något med den förolämpade att göra. Förr var jag alldeles för utilitaristiskt lagd för att acceptera deontologiska synsätt på världen, och som förklaringsmodell för folks (och mina) handlingar, men idag har jag inga större problem med det. Besides; det känns faktiskt bra när någon ber om ursäkt efter att man upplevt att man blivit felbehandlad; att någon ber om ursäkt innebär inte att dom därmed har tagit eller försöker ta något ifrån dig eller implicerar någotdera; och man behöver inte se situationen utifrån dom/sub-positioneringar överhuvudtaget. Problemet i fallet ovanför förvärrades av att jag inte förstod vad båda personerna, separat, bad om ursäkt för riktigt, för att jag var så trött och dissocierade så pass lätt som jag gjorde där och då. För att jag inte vågade vara där, utan hellre var i min fantasi och i mina försvarsmekanismer.

Men ja - även om man inte behöver förstå ett förlåt som alfa- eller beta-beteende (och för den delen inte utifrån en känsla av underläge baserad på jagsvaghet och paranoia heller), så är det väldigt intressant att göra det, och fundera över vad dominans överhuvudtaget är för någonting, since it's so jäkla wheels within wheels. I mänskliga relationer kan alla involverade parter se sig själva som subordinated, exempelvis, and, you know, each act of aggression is believed by the aggressor to be defensive, vilket inte direkt gör saker lättare att bena ut. Och inte är det bara i mänskliga relationer som situationen blir komplicerad - jag minns hur fascinerad jag var när jag läste The Selfish Gene för många år sedan och alla reversals Dawkins pulled on me vad gäller hur man kan tolka världen på. Jag drar mig till minnes ett avsnitt om grisar där Dawkins slutsats var jobbigt ögonöppnande: "The whole 'strategy' of 'If dominant behave as a "slave", if subordinate behave as a "master"', is rewarded and therefore stable." Like what the fuck am I even supposed to do with that? I'll tell you what I shouldn't do with it - replace "dominant" med "egoistic", och tänka att jag i själva verket är dominant/egoistisk/destruktiv (vilket inte alls är samma sak och inte bör likställas med varandra) varje gång jag är rädd, upplever att jag är i underläge, eller "gör mig själv subordinate". That kind of thinking leads down the dark path, it does, and we don't wanna go there.

Dominans hänger ihop med status, och det här med status är lika komplicerat det. Varför lät Attila sina gäster äta från guldskålar, medan han åt från en simpel träskål? För att markera sitt bristande behov av "ytliga ting". För att markera att hans status var så hög att det som andra jagade och visade upp för att få status, var något han helt enkelt kunde skita i, men att likväl han tog sig friheten att indulga sina gäster genom att ge dom det som var deras att få, på deras nivå, och hans att ge - både som en gåva och en förolämpning (och att hans gäster inte kunde göra annat än acceptera detta, eller kanske rentav visa tacksamhet för det). Det får mig att minnas en person jag träffade som jobbade som servitör på finare restauranger och sa att dom "nyrika" kom till restaurangerna uppklädda, medan dom riktigt rika jävlarna som föddes med silversked i munnen lika gärna kunde komma till den fina restaurangen i jeans - they were just above it all.

By following "the rules" to a tee, avslöjade dom nyrika sig och sin bristande förståelse för dom sociala regler som skiljde dom från det riktigt fina folket - dom som fick lov att mörkas, vara inkonsekventa, och hade bemästrat det informella kapitalet i den fina restaurangens sociala sfär. Ett annat fiffigt sätt som människor har använt sig av för att både ha kakan och äta den throughout history, är att dela upp ting i olika domäner, therefore making them incommensurable, ergo "and/with" snarare än "either/or". 1) Vi måste följa Guds lagar, 2) vi måste följa människors lagar, 3) ibland går människors lagar emot Guds lagar, 4) låt oss då dela upp världen i två - Guds rike, och människornas civil-juridiska rike, så blir både Gud, prästerskapet, och adeln nöjd. Ett liknande sätt att bibehålla Guds rike på jorden och dess egalitära idéer samtidigt som man möjliggör hierarkier och status-positioner, är det som den ortodoxa kyrkan använder sig av när dom applicerar konceptet primus inter pares, där den som är "first among equals" är precis som vi andra - bara lite mer så.

Religion kan man hämta mycket från när man funderar över status. Vad för typ av status har en buddhistisk munk som är beroende av människors välvilja i form av charity för sin överlevnad? And what the fuck is up with the monks caging birds bara för att sedan släppa dom fria när dom får gåvor från människor? I vilken värld ackumulerar människan som möjliggör detta system genom att ge gåvor till munken karma? Well obviously i den buddhistiska, but it still seems a bit backward to me, och något som skulle passa i en Monthy Pyton-sketch än i vår värld (å andra sidan finns det nog många religiösa praktiker som skulle kunna bli roliga sketcher). I vilket fall så kan inte munkar ackumulera (investera/grow) kapital riktigt, och kan definitivt inte omvandla den till något annat än den lott dom har i livet - hur djup respekt andra människor än har för munkarnas öde och commitment, så är munkarnas frihet att röra sig mellan olika sfärer otroligt liten. Och här återkommer vi till förlåtelsen igen, och förmågan att ge som statussymbol. I vår kultur vinner den som har mest shit när dom dör (so to say), men historiskt sett har det här verkligen inte varit det enda sättet att se på status, där man i vissa kulturer snarare förstått status som förmågan att ge bort. I en sådan kultur hade den som inte gav tillbaka av sin rikedom till sitt community inte längre status i det kollektivet, även om hen då fortfarande hade en massa "skit", det vill säga kapital som hade gått från status i en grupp, till prylar med (i teorin) bruksvärde. Den som säger förlåt kan säga förlåt för att den har makt att göra det, men ibland har samma person inte makt att inte säga förlåt för att den då förlorar sin makt, och inte ser den omvandlas till kapital i form av förtroende eller what have you, utan snarare ser den dissolve right in front of them. I andra fall är förmågan att ge förlåtelse både fri och en form av dominans - som exempelvis när en gejmande pick-up artist ger komplimanger till någon osäker brud som blir beroende av bekräftelsen och därför finner sig i artistens thrall.

Vi får heller inte glömma att förlåtelsen, och egentligen alla sorters gåvor, ofta inte kan ges av den som inte har makt, prylar, eller är skyldiga till något to begin with, vilket såklart historiskt sett ofta använts som bevis för att den som generellt är utan i själva verket är just girig, inte vill erkänna sin skuld, och inte är värd status eller makt. Wheels within wheels som self-fulfilling prophecy, där den som proclaimar judgment anses vara objektiv, och detta för att den är icke-investerad, utan jäv - utan behov, vilket den är till att börja med för att den har makt att både ta sig rätten att döma, och att ge förlåtelse. Och på tal om att äta kakan och ha den, så låter följande passage från Romarbrevet 12:16-21 passivt aggressivt på ett sånt där satans jävla självgott sätt: "Är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud." Oh you self righteous bastard, ska du strö din godhet omkring dig så att du kan gotta dig i att du minsann är bättre än din fiende, och att du i ditt givande av "kakor" till din fiende därmed förbereder dom för helvetets lågor? Snacka om att ge bort kakan och äta den! This is definitely the wrong kind of religious, och hamnar i samma kategori som människor som gottar sig i att folk dom anser lever fel kommer "få sitt" så småningom (doesn't matter if it's hell, or because of Wiccan or Buddhist or what-have-you type of karma). Come here you bastard; I won't be passive-aggressive by condemning you from behind a false smile, at a distance, with the help of a mediating God - I'll tell you to your face that you're a fucking asshole and need a good tank and spank.

5.

Det är synd att jag i hela mitt liv prioriterat att leva och ta till mig saker på distans, utifrån, för att jag inte vågar vara nära. Inte vågar tro på min egen röst, och därför söker bekräftelse utifrån på det jag har inombords. Inte vågar vara intim i mitt relaterande till andra i rädsla för att bli tillintetgjord. Jag läser, därför finns jag. I marginalerna tillåter jag min röst att komma fram. Med ordets hjälp låter jag författaren trösta mig. För när en person som jag har en relation till säger något, så hör jag det konkreta, i form av tröst eller budskap, men jag hör även det relationella budskapet, som kräver mentalisering, och gör mig rädd och osäker och reaktiv och tolkande och misstroende. Gör mig beredd på strid, eller flykt. Och fly gör jag - tillbaka till böckerna, och orden som gör mig verklig.

Ny spin på gamla anteckningar, del 1

1.

Så splittrade tankar, är det första som slår mig. Så mycket osagt. Så mycket som lett fram till formandet av dessa ord. Outvecklat. Outforskat. Många anteckningar från förr har jag svårt att tolka idag, för att det är så mycket skrivet mellan raderna i form av kontextuell exformation som jag där och då hade tillgång till, var närvarande i mitt medvetna när anteckningarna skrevs, men som jag helt sonika inte kan recall idag. Med andra ord - splittrat, måhända, men troligen mindre splittrat i mitt huvud där och då, än intrycket anteckningen ger, idag. Och anteckningarna må vara gamla, men tematiken är högst relevant - still. Allt det här med härbärgering, projicering, (age adequate) ansvar, osv, liksom. En ganska astute observation (if I do say so myself), att jag med min bakgrund där ingen någonsin bad om ursäkt, kan ha fått för mig att skuld är oförlåtlig och därför måste undvikas till varje pris, snarare än att skuld bör följas av ansvar, och omformuleringar av ens relation till den man står i skuld till. Att gå runt och tro att ingen kommer förlåta en för någonting har lämnat djupa spår inom mig, and the amount of förnekelse och obearbetad skuld det leder till om man inte vill se sig själv som ett rövhål (due to cognitive dissonance shenanigans) är inte att leka med. Better then to go the distance och utgå från alltid närvarande, potentiell skuld, och alltid närvarande acceptans, och förlåtelse.

2.

Att jag någonsin faktiskt skulle vara "utan skam" stämmer inte, men jag tänker att "skamlöshet" i anteckningen ovanför inte åsyftar på själva bristen av den känsla vi förstår som skam, utan en viss hållning. Jag har länge trott att jag behöver avslöja alla dom mörkaste delarna av mig själv för att inte vara "oärlig". Jag har liksom gått runt och tänkt att jag är skyldig för något, allt, och att det bara är en tidsfråga innan andra kommer på det, varpå jag föreställt mig att den bästa hållningen torde vara att vara så pass öppen att jag antingen skrämmer bort folk på grund av min gränslöshet och konstighet, eller ger dom anledning att stanna kvar genom att göra mig själv sårbar inför dom och inte ge dom någonting att "komma med" ifall dom skulle vilja skamma mig - 8 Mile style. Och då menar jag inte genom att bjuda på mig själv med autentisk sårbarhet, utan genom att med biktens kraft visa att jag är sämre än andra, underlägsen dom rentav, och att jag är villig att ge dom verktyg och information med vilka dom kan uppleva att dom har ett övertag jämte mig.

 Masochism - beating other's to beating you

Känner man sig rotten to the core hjälper dock ingen amount of bikt, och till slut blir man så desperat att man börjar framställa sig själv som värre än vad man faktiskt är för att få andra att spegla ens självbild rotad i självhat. Man rationaliserar det såklart - eh nä men alla tror dom är bättre än genomsnittet, så när jag nedvärderar mig själv, mina förmågor, min godhet, mitt värde, så gör jag det enbart för att balansera den inbyggda biasen som människor har när det kommer till självskattning. Att det faktum att folk som är deppiga är bättre på självskattning än genomsnittspersonen (och jag har varit deppig i 20 år, så jag är väl expert på depressiv realism by now) torde ha en påverkan på mitt beslut att köra "counter-biasing" rationaliserade jag såklart också - eh ja men det är ju precis den depressiva realismen jag förkroppsligar genom att medvetet tracka ner på mig själv, för mina omedvetna system går inte att lita på för jag är konstig och skiljer mig från andra deprimerade - och förresten så är jag inte deppig utan jag är bara bortskämd och utan disciplin och inbillar mig allting (japp, intelligenta människor är bättre än genomsnittet på att skapa rationaliseringar och inte märka dom logical fallacies som krävs för det).

När man till slut inte längre vet hur man ska framställa sig själv som sämre än vad man är utan att dra till med konkreta lögner (snarare än konfabuleringar och bristande välvilliga tolkningar), då finner man istället en ofalsifierbar tolkningsmodell av ens handlande och varande som en gång för alla får en att framstå som the lowest of lowly creatures, worthy only of damnation without mercy, and being pissed and spat on - allt du gör, Ada, det gör du enbart för din egen vinning, och därför kommer du aldrig kunna ha en genuin relation med en annan människa, för du är helt ensam i din egoistiska verklighet, och kommer alltid att vara det. Du kan försöka att bevisa mig fel, men det kommer du inte kunna göra, för det jag säger är sant, och kommer alltid att vara det.

so

and



and

That's the dank, existential, hole I've had to dig myself up from, and I'm digging still, but at least now I'm starting to not only see the light, but even enjoy the view - both of the outside, and the inside. Så nu ska jag komma med all min nyförvärvade självkärlek och vara sådär irriterande, har jag tänkt.

_________

Bronus Memes - can you dig it?

En bra barndom

Jag hade ändå en ganska bra barndom, trots allting. Jag vet att ett viktigt steg i ens arbete med sig själv (kanske det första) som vuxet barn är att erkänna att ens barndom inte var tip-top, och att man har en massa obearbetade trauman som ett resultat av det. Men min barndom var ändå, all things considering, tillräckligt bra för att längta tillbaka till. It's a testament till barnets inneboende livsglädje, tänker jag, för jag vore wary att chalk min relativt goda barndom up to min familjs child rearing expertise. Fast till viss del så kan jag attribute min goda barndom till mina föräldrar, och det faktum att dom tog hand om mig på en massa sätt (var närvarande, gav mig mycket uppmärksamhet och materiell trygghet), även om dom inte förstod hur man skulle ta hand om mig senare när jag väl hade blivit min egen individ. But still, barndomen, you know?
 

Känslan av att gå upp på morgonen och inte vara så trött att jag ifrågasätter om jag överhuvudtaget vill leva; känslan av att inte ha ångest som gör det svårt att känna att någonting förutom ångesten är verklig; känslan av att slippa vara helt tom inombords - these are a few of my favorite things, och jag hade dom i överflöd när jag var barn. Som liten gick jag upp på morgonen, utvilad, och redo för att möta allt dagen, och livet, hade att erbjuda. När jag var liten så var världen naturlig för mig, och likaså bristen på rädslan att bli galen. Jag tog världen, och min plats i den, för givet. Jag bara fanns, på ett sätt som tett sig overkligt för mig sedan det slog mig att min familj inte var längre var platsen för mig, och sedan jag känt mig vilsen för att jag inte känner det finns någon plats för mig i världen överhuvudtaget. Som barn sprang jag runt med livsglädje i kroppen, bekymmerslös. Inte fan oroade jag mig för att bli hemlös, eller sjönk ner i ett svart hål varje gång jag kände efter och insåg hur fruktansvärt ensam jag var. Status var inte alls lika viktigt heller, back then. Något behov av romantiska relationer hade jag inte, så jag hemsöktes inte av en konstant längtan efter närhet (eller så fick jag den tillfredsställd av min hund och mamma). Saker, livet, var mycket enklare för mig, och jag var nyfiken istället för att kämpa mig igenom vardagen som om livet var ett jävla straff för något horribelt brott jag begått. Ibland känns det faktum att jag hade en någorlunda lycklig barndom som en fördel, och ibland önskar jag att jag aldrig hade haft minnen av att känna mig tillfreds, för att tanken på att det aldrig kommer bli så igen smärtar mig så. Here's to my fucking jävla underbara barndom.

Gammal dagbok - helgon-inlägget

Triggervarning som fan: psykisk ohälsa (åtminstone för mig själv). Jag lyssnade på en podcast om hjärntrötthet, och kom på att jag har 800 sidor av dagböcker från Helgon i ett dokument på datorn som jag skulle kunna konsultera vad gäller min potentiella utbrändhet. Efter att ha sökt runt lite i dokumentet har jag kommit fram till att jag nämner någonting om utbrändhet överhuvudtaget i dessa dagböcker (2002-2009) först 2009, nämligen några dagar efter att jag påbörjade socionomprogrammet, och en vecka efter att jag hade påbörjat hormonbehandlingen med androcur-från-helvetet och östrogen. En annan sak jag dock upptäckte, och visst har glömt av med åren, är att jag började bli fruktansvärt, förlamande trött, redan 2007, och detta faktiskt även innan den gången jag överdoserade på massa piller - vilket ju skulle kunna vara en grej som fuckar upp ens hjärna, potentiellt. Men icke, då jag exempelvis skrev följande redan mars 2007 - "Jag försöker läsa kurslitteratur längre än en timme och inget alls går in i huvudet längre". Hjärntröttheten predates hormonbehandlingen, överdoseringen, och socionomprogrammet, med andra ord. 

Baserat på detta drar jag en slutsats till, nämligen att 2003-2008 var en fruktansvärd period i mitt liv då jag skar mig mycket, tog antidepp, lugnande, och var allmänt suicidal. Saker blev periodvis bättre efter att jag flyttade hemifrån, men dom blev också periodvis värre, så till den grad att jag var nära många gånger att överdosera eller skära mig så djupt att det började bli läskigt, och till slut faktiskt tog steget och svalde alldeles för mycket grejer för mitt eget bästa. 2007-2008 var en period då jag mådde fruktansvärt dåligt, och det var också under den perioden då jag ansökte om att få gå en andra könsutredning, och väntade i 1.5 år på att få träffa teamet (vilket dom förnekade, men min dagbok minns - jag har ju för guds skull inte förfalskat flera år av inlägg bara för att få könsutredarna att framstå i dålig dager, men dom var så paranoida vad gällde alla mina motiv och min verklighetsuppfattning att dom till och med fått mig själv att ifrågasätta den stundvis). Jag förmodar att hjärntröttheten blev mycket mer prominent när jag påbörjade socionomprogrammet och var väldigt aktiv varje dag (jämfört med att sitta hemma och mest titta på tv-serier), och samtidigt tog androcur som förmodligen fuckade upp mig ytterligare. Där och då skulle jag har dragit i bromsen, om jag var vis nog. Men när #ShitKönsutredarnaSäger är shit som "nä folk mår jättebra av hormonbehandling, det är konstigt att du mår dåligt, det är ett tecken på att du inte är transsexuell" (so that's actually not a quote, just so we're clear) - then what the hell is a girl supposed to think, and do?

Good thing I know better today, och inte tänker låta andra köra över mig på det sättet. Det verkar som att jag behöver skriva det här gång på gång för att faktiskt hålla den självrespekterade lågan vid liv, istället för att låta andras åsikter styra bort mig från den väg jag behöver gå. Men ja, dagboksinlägg it var det. Här är ett från 2008, sådär lagom supermörkt som mina dagboksinlägg tenderade att vara på den tiden.

"Verkar som att det går snabbare att få vård om du klagar. Så jag har väntat i över ett år på könsutredning, medan vissa blir antagna efter tre månader, FÖR ATT DOM FUCKING RINGER OCH SÄGER ATT DOM VILL HA VÅRD SNABBARE?! JÄVLA FITTOR, JAG SKA DÖDA DOM! JAG SKA DÖDA! JÄVLA HOROR! mlöadfnmködgnkssdgnkl! Systemet är uppbyggt för att folk ska försöka ta livet av sig, alltså. Är det det som krävs för att få uppmärksamhet? Ska jag svälja alla piller jag har och gå dit och kräva snabbare behandling? Vad är det för jävla system, det är väl ändå dom människor som inte vågar säga ett skit som förmodligen mår dåligast, för dom orkar för fan inte. För helvete. FÖR HELVETE. Ett år av frustration och lidande, enbart för att jag vägrar att ta plats, för att jag tycker mig följa några regler, för att jag vill vara schysst mot andra, för att jag inte tycker att jag förtjänar något bättre än någon annan. Jag borde lära mig en jävla läxa. Jag borde bli en jävla egoist. För helvete. ah för guds skull jävla cplöjligt, jag låter mig bli övertalad om att jag inte är transexuell efter 45 minuters dialog, och nu är jag här 2,5 år senare utan könsutredning jesus fucking christ, jag är patetisk, jag borde skjuta mig själv, ni borde döda mig, varför hatar ni inte mig? För att jag inte utgör ett hot mot er, för att jag är så vek? Fyfan. Jag äcklas av mig själv."

En eller två dagar efter att ha skrivit dagboksinlägget ovanför proppade jag i mig massa olika sorters lugnande, skar upp armarna, och hamnade på psykakuten. Tyvärr fanns det ingen som kunde se det här utåtagerande beteendet som ett rop på hjälp and a call to listen to what the fuck I was trying to say, både i raderna, och mellan raderna. Idag finns jag själv för mig själv, så att det inte ska hända igen. Fast när jag skriver det inser jag ju hur sjuk jag är, fortfarande, för en hälsosam person har familj som är där för dom, snarare än försöker stärka sig själv för att slippa vara intim med andra. Men jag tänker i alla fall respektera mina behov mycket mer framöver, vilket nog kommer innebära att myndighetspersoner blir irriterade på hur jag vill prioritera saker och ting. För samhället vill att jag ska arbeta, och om jag kommer hem från praktiken och mår pyton, och avbryter praktiken då och då för att jag blir "förkyld" och inte orkar ett dugg mer, då tänker dom att det är värt det, och att jag ska ta i ännu hårdare - så har det varit hittills i alla fall. Men det är dags för mig att våga stå på mig nu, och ta den jävla hysteriska borderline-positionen och säga som det är - att om jag gör som samhället vill, då kommer jag att vilja ta livet av mig, och min största prioritet nuförtiden är inte att få ett jobb, utan att inte må så dåligt att jag överväger att end it all. Och om jag prioriterar på detta sätt, och står på mig, då kommer vissa saker framstå som till synes paradoxala, för det kommer innebära säg att jag vägrar gå på praktik en specifik dag, men samtidigt kommer träna eller träffa en kompis den dagen, och inte för att jag är lat, utan för att det är sakerna jag behöver då för att inte bli certifiable like fo realz y0. Det här kan förmodligen aldrig en frisk person förstå, lika lite som jag 2005 aldrig skulle kunna föreställa mig hur trött jag skulle vara några år senare, och även tio år senare. But it is what it is, och för mig handlar det faktiskt om liv och död, hur dramatiskt eller barnsligt andra än kan tycka det låter.

Being-toward-split (and less APT)

Jag försöker som sagt att fixa min ankröv. För att göra detta har jag gjort varje dag till assistance exercise day. Och så har jag även lagt till ett projekt ovanpå ankrövsprojektet som jag tänker blir lite som att slå två flugor i en smäll, och även ett sätt att motivera mig själv lite mer, då det andra projektet är att kunna gå ner i spagat/split, något som är lite roligare att kunna göra än att bara se helt normal ut och ha en normalt fungerande kropp. Jag tänker att det som krävs för att kunna göra splits är bra rörlighet (och styrka) i the quads, the hips, and the hamstrings - som ju bara råkar vara dom kroppsdelar som jag behöver jobba med för att få bort ankröven. Ovanpå dessa två projekt har jag även tänkt bodybuilda skiten ur min rumpa, vilket även detta går i linje med mina andra projekt då det tvingar mig att använda mindre rygg, och desto mer mage och röv, which is conducive to less APT, and to more sluttyness.

Det finns en hel uppsjö av övningar som jag har fokuserat på dom senaste månaderna i min träning, och dom har namn, varav några är påhittade, och dom flesta faktiskt är tagna från gym- och yoga-världen. Till min hjälp har jag haft en vän som målade said (värkställande) övningar fritt efter egen fantasi baserat på namnen på övningarna, utan att veta hur fasiken dom egentligen utförs. Resultatet?

Eh ok dom fula ritade jag till i efterhand

Dom två övningarna längst uppe till vänster exempelvis är övningarna "abductor" och "adductor", som görs i maskin, och som i mitt huvud blev "A-duck", och "Ab-duck", and in the rendition of my artist friend blev små ankor/kycklingar som har ett "A" och ett "AB" inkorporerade i sina respektive forme. Sådär fortsatte gestaltningarna - med små vitsar och små djur. Vissa av övningarna jag sysslat med (och faktiskt även några av dom som finns avbildade ovanför - exempelvis svanen och kosacken) har jag inte filmat, vilket å andra sidan innebär att jag faktiskt filmat en hel del - och av rena farten slängt in även den lilla överkroppsträningen jag kör. Mycket av övningarna har handlat om att även stärka knäna, då jag till en början knappt kunde träna på mina splits för att det gjorde så ont i knäna, ett område som alltid varit väldigt problematiskt för mig. Redan som barn när andra kunde sitta i lotusblomman var detta nästan omöjligt för mig, och det var definitivt omöjligt utan att det gjorde ont i knäna. Flitigt användande av A/bductor-maskinen sedan jag skaffade mig kort på 24/7 (it's a thing) har hjälpt att stärka mina knän dock - något även olika former av leg curls och glute raises hjälpt till med. Även om jag känner mig lite som en gym bro som håller på med dessa jäkla maskiner, så kör jag i alla fall inte särskilt mycket överkroppsövningar, men desto mer övningar som är feminint kodade och känns väldigt utelämnande att utföra ute bland folk (se: män), så jag ser fram emot att få börja gå på tjejgym när jag fått nytt personnummer.

Innan jag skaffade kort på 24/7 tränade jag mest hemma, så då fick jag leka rockstjärna, ligga på rygg och köra "horan" (a-duck) med viktskivor, och använda mig av resistance bands för att balansera ut min promiskuitet med "madonnan" (ab-duck). Jag körde även pingvinen och andra övningar med banden jag har här hemma, men nu när jag har tillgång till maskiner 100 meter från min lägenhet så går jag hellre dit för att det är så mycket simplare att ställa in resistance på dom (with the flick of a switch, snarare än genom att ögna ens positionering i rummet relativt till dörren där bandet sitter fast), och på det stora hela just more simple och bekvämt. I slutändan finns det inte jättemycket utrymme kvar för basövningarna, särskilt med tanke på att gymmet nedanför inte ens har något vanligt rack att köra knäböj i (men dom har en leg press-maskin, åtminstone). Jag prövade även att bänka på 24/7 men fick direkt ont i axlarna av dom kommersiella gymmens fruktansvärda bänk-ställningar, så då är det i princip bara marklyftet kvar, och med tanke på att jag kör en del kronlyft ur racket (för att det inte finns pallar att släppa 100+ kilo på) och kör vanliga marklyft med fötterna år sidan (som Charlie Chaplin) för att maximera rump-aktiveringen, så blir det inte mycket utrymme över till gamla, hederliga marklyft heller. Trots detta går jag runt och har mer träningsvärk i både under- och överkropp än jag haft typ någonsin, förmodligen för att jag tar det ganska chill med träningen och inte kör särskilt mycket compound movements, utan istället isolerar och sen inte är tillräckligt aktiv i kroppen överlag för att slippa träningsvärk.
 

Att stärka mina knän är även en bra grej med tanke på att jag vill dansa mer i framtiden, och alltid har ont i knäna efter att ha prövat på att dansa på säg dansakademin, eller efter att ha klubbat en kväll. Men jag tror faktiskt att det blivit bättre den senaste tiden, och idag kan jag rentav leka att jag är vogueing diva som duckwalkar, om än för en stund, utan att knäna går helt åt helvete. Å andra sidan, behöver jag att den där ena, lilla, procenten som inte utgår från att jag är bög när jag är ute och klubbar, även den tro att jag är det? Att gå som en anka ovanpå att twerka min ankröv blir liksom bara too much, och jag själv blir förvånad över hur jävla bögig jag ser ut när jag dansar, vilket för mig känns ganska konstigt för jag, verkligen inte, är bög, men ändå uppfattas som bög snarare än feminin, både av andra och (i utsträckningen) mig själv. I mina könsutredningsjournaler står det ju att jag sysslade med gynemimesis (kvinnoimitation) förr, och att könsutredarna upplevde mig som man, vilket skulle kunna innebära att jag trots mitt någorlunda feminina kroppsspråk på något sätt skiljde mig från ciskvinnor i min femininitet. Jag funderar på om det rentav finns någon slags skillnad i det som man tänker är rörelser som "effeminate" män gör, och det som "feminine" kvinnor gör, och att denna skillnad inte bara har att göra med hur kroppen som gör rörelserna ser ut och därför tolkas/könas. Google ger mig inga svar på denna fråga, enbart semantiska distinktioner, så jag undrar ju om jag är helt dum i huvudet som ens ställer mig frågan till att börja med, och kanske inte inser att flamboyancy blir just det i mitt huvud för att det är kvinnlighet förkroppsligad i någon som könas som man, and that's it. Jag kan ha fel i min instinktiva uppfattning att det är skillnad på femininitet och effemininet, och kanske handlar det inte om sättet som rörelserna görs på, utan snarare vilka rörelser man gör, där exempelvis vogueing känns väldigt effeminint för att det även är kraftfullt och utåtriktat på något slags maskulint sätt. But yeah - även om jag verkligen inte behöver bli kodad som bög mer än vad jag redan görs, så behöver jag bry mig om vad fan andra tycker ännu mindre, och min kropp vill tydligen röra sig som queersen i Paris is Burning. Vem vet - om jag tittar på tillräckligt många kvinnor som sysslar med vogueing, som Ida Inxi Holmlund, så kanske jag rentav slutar förstå vogueing som "effeminate" and can slay that motherfucking dancefloor like the fierce woman I am.

In any case - here's the video som ger en indikation på hur jag tränar these days.

Aiming to become a Squat Chick

Fokus ligger på att försöka aktivera rumpa och mage så mycket jag bara kan, i allt från kronlyften och utfallen i början, till kettlebell-swingsen och, eh, knullandet i slutet (fast i knullandet fuskar jag ibland och böjer i ryggen istället för att clencha that ass). Annars är det mest ett helt jävla zoo som finns med i videon: grodor, pingviner, hundar, katter, åsnor, krabbor, musslor, skorpioner, svanar, hästar, (döda) kryp, och rocktjärnor. It's beast mode all around, alltså. Och satan vilka.... annorlunda stön som kommer ur mig när det börjar brinna i musklerna vid 20-repparna - inte riktigt samma grej som mina maxning-grunts.

That's all for now, folks. See you in the clubs, eller när jag faktiskt lyckas gå ner i split och är redo att visa er alla mina trosor post-surgery - although the surgery might set me back for a really long time då jag får läskiga bilder i mitt huvud av att saker där nere spricker rejält av den sortens träning som jag sysslar med nu. But you know, kroppen är otrolig, så jag får väl helt enkelt känna efter och ta det lugnt till en början - eventually I'll get there.