Principer före personligheter

 

Jag gick på ett ACA-möte (den fina kvinnogruppen på kirseberg i malmö, much recommend, särskilt nu när jag inte är där särskilt ofta och därför inte har något emot om 50 människor en dag strömmar in och förstör den mysiga stämningen) för första gången på kanske ett år för några månader sedan (bortsett från enstaka möten på stadionkyrkan), och temat för kvällen var tolvstegens tolfte tradition som handlar om att sätta principer före personligheter. Detta talade till mig på ett sånt där synkronistiskt sätt, för att jag ju mer eller mindre slutade gå på möten och jobba med mig själv inom ramen för andlig utveckling just när specifika personer försvann ur mitt liv förra hösten, min steggrupp disbandades, och dom principer som är bärande för tolvstegsprogrammet och även ämnar att bära dom personer som är med i tolvstegens "moderna ekvivalens-gemenskap" (min term för det hela) med ens blev mycket svårare att följa och införliva i min vardag. Man "ska" väl inte behöva en slavdrivare för att leva enligt en princip, eller göra rätt för sig, eller tro, men vissa av oss är lite väl stygga för att använda vårt ego på rätt sätt. Om man inte har en stark övertygelse och inre motivation som blir/blivit till vanor och ritualer, så kan det vara svårt att "jobba på sig själv" för sig själv. Och kanske är även detta sätt att se på det hela en del av problematiken, nämligen att jag tänker att det jag gjorde när jag gick i steggruppen var att jobba på just mig själv, snarare än att se det som att jag utförde något kvalitativt, gott, för världen, för Gud, eller för att (det är en konsekvens av den jag är) .

Som om det inte vore nog att jag har svårt för att vara för mig själv (på fler än ett sätt) så har jag även väldigt svårt för att vara bland andra, känna gemenskap, och följa normerna i denna gemensamhet på ett balanserat sätt, där svårigheterna associerade med detta är beroende av vilken typ av gruppering och gemenskap det är frågan om. Jag kan ha svårt för att känna konkret gemenskap, här och nu, i mötet med en främling, eller i en församling, och till och med när jag träffar en vän, men jag kan även ha svårt för gemenskap som är mer abstrakt än så och bygger på identifikation av vad man är och vad för position man har i samhället och livet, exempelvis gemenskapen som mynnar ur att man känner sig som en hbtq-person, eller ett vuxet barn. Jag minns att jag fann det så ledsamt att jag bodde på Lunds Studentskegård, en separatistisk byggnad för kvinnliga studenter i Lund som bär historisk signifikans (och är en anakronism i dagens kvinnotäta [student]universitetsvärld), och att jag gjorde detta för att vissa av dom som bodde där liksom kände sig uppfyllda av kvinnokamp och deras egen del av den gemenskap över tid som ägt rum där, medan jag bara tittade mig omkring och inte kände något särskilt, förutom min egen tomhet eller rädsla över att inte belong. Åh Gud nu blir jag visst sådär okontrollerbart suicidal igen.

Här har Johan Asplunds begrepp "konkret socialitet" och "abstrakt socialitet" som beskriver olika samhälleliga organisationsformer knutna till det traditionella samhället och det industriella/postindustriella samhället, två begrepp Johan skrev om i Det sociala livets elementära former som jag stötte på i en text av Arne Kristansen (som var en eminent lärare på socionomprogrammet i Lund när jag pluggade där), varit till nytta för mig. Dessa begrepp har hjälpt mig att förstå det post-industriella Sverige och denna min längtan och nostalgi efter barndomens påtaglighet, även om det därmed inte innebär att min romantik efter gårdagen gör mig till en primitivistisk bakåtsträvare lika mycket som lite lagom konservativ, då jag upplever att vi behöver integrera dom traditionella värderingarna mer i dagens samhälle för ett mindre forever alone-liv. Så vad innebär begreppen? Låt mig rada upp några skillnader mellan dom två typerna av socialitet (konkret/abstrakt): emotionalitet/rationalitet, hedersord/avtal, oförmedlad/förmedlad, konflikt som uttrycksform/konflikt som organisationsprincip, unikhet/utbytbarhet, närvaro/frånvaro, ömsesidighet och subjekt/ensidighet och objekt, språket som brygga/språket som instrument. Jag tänker att både begrepp och fenomen som prekariat, utbrändhet, och fler personlighetsstörda personer är nödvändiga i en diskussion om dagens abstrakta socialitet, där fenomenologisk mening är det nav kring vilket di hele snurrar. Det är som att förnekandet av våra grundläggande "romantiska" och nödvändiga narcissistiska behov (mer om detta i framtida texter om Helena Granströms syn på barnet inom varenda vuxen och Alice Millers förståelse av vuxna barns potentiella perpetuation av skamfilande genom askes och "tough love") gör oss desto mer desperata efter bekräftelse, en längtan vars "abstrakta ruptur" öppnar upp för både patologisk narcissism och samhällets behov av att klassificera denna splittring som "individuell bristfällighet" genom vilken samhället hoppas desinficera det sår som är lika mycket crip-queert läckage från samhällets reva "i tiden" (framtida länk) som individens enskilda andeväsen.

Det kan vara lättare för mig att känna gemenskap som exempelvis ett "vuxet barn" när jag har konkreta personer knutna till den gemenskapen, men jag kan även ha lättare att känna gemenskap som exempelvis en gamer när jag rör mig kring och utanför "konkreta" och "peopled" gemenskaper, och istället tar del av gamer-kulturen på ett mer modernt, medierat, generellt, och (av)skärmat sätt. Det finns många olika sätt att känna gemenskap på och att faktiskt vara gemen, och ibland är det primärt genom principer, logos, som jag skapar och tar del av gemenskap, men även när så är fallet så finns det specifika personligheter/actanter/avatarer i form av specifika yttringar av "principerna" med i bilden, och jag knyter mig till dessa och de mer generella principerna och min identifikation med dessa och yttringarna av dom som en väg in i gemenskap, och för att bibehålla de relationer som utgör ordens skrivelser in flesh. När jag började gå i steggrupp så var det en väldigt specifik form av gemenskap som jag började relationera och relatera till, och jag la alla mina ägg i den korgen då jag slutade gå på vanliga, öppna, tolvstegsmöten, och därmed knöt mig själv till specifika personer ännu mer, och därmed gjorde min resa som vuxet barn och andlig varelse beroende av dessa. I och med detta gjorde jag mig själv väldigt sårbar, och jag har sedan dess försökt förstå huruvida detta var en vettig sak att göra, eller en dum, kortsiktig, gränslös, och icke tolvsstegs-kompatibel idé. För att om man utsätter sig själv för fara så gör man sig själv sårbar, right?

När gruppen was no more stod jag där ensam, och såg på medan andra fortsatte att bygga på det dom hade påbörjat i gruppen eller på annat håll genom att fortsätta arbeta tolvstegen för sig själva, med hjälp av en sponsor, och/eller med hjälp av dom vanliga mötena. Min motivation försvann med dom människorna som jag hade arbetat med i grupp, och jag kände igen den känslan som blev en konsekvens av "being abandoned" väldigt mycket, och detta trots att jag är van vid att göra saker som att skriva väldigt långa och invecklade texter som ingen annan någonsin får läsa (även om jag ibland har haft det i bakhuvudet att andra någon gång skulle få läsa dom och därför kunde anknyta till en Läsare, ett Vittne, som motiverade mig att skriva vidare) vilket skulle kunna få en att tro att jag inte är särskilt beroende av andras bekräftelse to get shit done, utan att jag besitter en oerhörd drivkraft och viljestyrka som förmår att vara en skapande och ambitiös människa trots my inherent inher...ness (involuntary hermiteism), which, by the way, is a wicked good oxymoronic borderline way to capture gränslandet som är "ofrivilligt frivillig ofrivillighet".

Men ja, min inre drivkraft är i själva verket jäkligt sviktande alltså, vilket är varför jag sökt gemenskap i så många olika former i mitt liv (men samtidigt undvikit dom - min självdisciplin är alltså ett symptom på min jagsvaghet), har velat ha gemensamma mål i grupp, har velat gå i gruppterapi, och även var med och startade steggruppen till att börja med. Shit, även om det finns flera anledningar till varför jag snittade på kanske 15 blogginlägg/månad förra året fram tills oktober då jag gjorde min största satsning på bloggen hittills och sedan dess inte har skrivit mer än ett inlägg i månaden (depression; ny flickvän; inläggen jag har velat skriva sedan dess är långa och delar av serieinlägg; jag satsar på sång), så är åtminstone en del av förklaringen till detta att det blev tydligt för mig där och då när intresset visade sig vara superlågt för den sortens inlägg som jag tänkte skriva mer av i framtiden (mindre än tio sidvisningar på flertalet av texterna, så hur många läste dom egentligen, 2-3 personer?) förstod jag att jag verkligen ville att bloggen skulle läsas av fler, eller att det åtminstone skulle finnas en rörelse mot fler läsare snarare än färre (som det hade blivit det senaste halvåret), och att det därmed blev väldigt svårt för mig att motivera mig att fortsätta "skriva för mig själv" publikt. Det var som att det inte längre räckte att skriva "to whom it may concern" när jag väl hade bestämt mig för att jag ville att andra skulle vara concerned över mitt inre liv och började fantisera om en läsarkrets - precis som jag började fantisera om gemenskapen i en tolvstegsgrupp. Så istället har jag spenderat våren (inte vintern dock because this) med att sjunga "för mig själv", vilket förvisso också tyder på en ganska stor inre drivkraft, men även detta en drivkraft bakom vilken ligger en dröm om att höras - det är bara det att den förläggs på framtiden istället, and god knows I'm quite good (in some cases) på delaying gratification och på att rentav plåga mig själv med denna förmåga like some sort of "psycho-wimp". (Insert picture of a razorblade pressing against an arm, a razorblade hanging on a thread from a carrot which in turn is hanging in a thread from a stick)

In any case: den som går upp varje morgon och ber till gud istället för att stressa ut i världen innan rastlösheten blir till ångest eller depp, återkommer under dagen till vördnad, och avslutar dagen i tacksamhet och stillhet istället för pasta och super mario maker på youtube - you got my respect and admiration (and envy).

Oberoende av hur jag kände eller "borde" känna eller agera efter att steggruppen disbanded, så kräver specifika problem specifika verktyg, och även om vissa problem blir större än vad dom behöver på grund av förväntningar och att man lägger in massa onödig mening i dom ("gruppen är det enda jag behöver och jag behöver den nu och det finns inget annat sätt men gruppen lämnade mig ergo har gud lämnat mig vilket bara bekräftar att ingen vill vara med mig och att allt är över och att jag är en hemsk människa som borde dö"), så är behovet av specifika kontexter för specifika ändamål och känslan av saknad eller förlust som följer på att inte lyckas skapa och bibehålla dessa specifika kontexter inte att förringa, något som till och med gäller wannabe Golden One's känsla av att inte få utlopp för sin... awesomeness i dagens Sverige. Men man behöver inte gå till extrema exempel som The Golden One eller mig själv för att förstå att dagens samhälle har problem, jag menar kolla bara på den generella alienationen (generell i dubbel bemärkelse) och hur ungdomar mår som en följd av hur vi organiserar och identifierar oss själva och varandra - generally speaking, I mean.

What I'm saying is that I'm not alone. I mean I am, but so are they. The kids, I mean. Alienation is my nation, osv. Jag känner mig inte särskilt rebellisk i min alienation dock, utan är snarare trött på livet som vuxen i detta samhälle där man ska jonglera specifika människor med generella principer och generella människor med specifika principer och fan och hans moster i en stor gegga av "principer före personligheter" men även motsatsen, liksom lite - ibland. Man ska såklart, of coooourse, ha I-thou-relationer med folk... but maaaybe bara låta sig påverkas av dom lite lagom mycket, och vara öppen för att dom, liksom allt annat, är förgängligt, och att yrket, partnern, fucking livet, kräver av oss att nomadera (monadera?) vidare som om inget tyngde ner oss eller spelade (någon beständig) roll. Som om vi alla var i fritt fall, oförmögna att vare sig stanna upp eller närma oss varandra.

Okey wow there's a lot to unpack there, så jag låter er stanna upp och låta er fantasi flöda fritt  om ni känner för det, medan jag istället går vidare genom att erkänna att jag såklart är en del av samhället och dess jongleringsakter både vad gäller att ha många bollar i luften och att ha många människor med i spelet - jag gör precis det jag anklagar "samhället" för att göra i för stor utsträckning, då det faktum att ingen kan ge mig "garantier" (för att göra ditten eller datten, eller, in the end - and I mean that in more ways than one - inte överge mig) leder till att jag inte vill ge andra garantier heller, utan istället sitter på min kant och surar, neither "skin in the game", nor game in my skin. Men nä nu ska vi inte vara såna.

Jag känner rentav att jag inte kan delta, och ha ett genuint utbyte med folk, för att det "existentiella etoset" är så överväldigande inom mig att jag inte vet hur man knyter band med dom (eller organisationer) som håller, utan liksom andra istället primärt (och i ännu större utsträckning) fokuserar på att enbart vara en garant för mig själv och dom principer, yttringar, och organisationer som jag står för, representerar, och identifieras med. Likväl kan jag inte göra annat än just delta i den oxymoroniska (och moroniska) ensamheten jag delar med många andra, en ensamhet där jag knappt ens är en garant för mig själv för att jag inte identifierat gränserna för jaget just genom min relationella flyktighet. Men likväl går jag ju runt med ett överväldigande begär efter att tas upp av en kult och bara få vila i dess motsvarighet till blodsbanden of ye olde days.

Indeedly-doo, dagens samhälle, och vuxenlivet, ter sig väldigt abstrakt för mig på många sätt. Saker var lättare som "liten". Då tid var mycket mer relativ (eller inte, like at all) och tyngde mig inte så jäkla mycket som dagens tidsanda, what with allt spretande både bakåt och framåt, and into the hypotheticals of what-ifs and could-have-beens. Barndomen var tiden då jag inte förstod att relationer var flyktiga, då jag inte hade upplevt sorg och saknad efter specifika personer, och inte ännu hade blivit en imperialistiskt lagd desire-machine som producerade självhat i överflöd. När jag inte förstod att mina föräldrar inte skulle kunna vägleda mig för alltid, och knappt förstod sätten på vilka dom vägledde, och manipulerade mig, ens då. När jag inte förstod att man växte ifrån vänner, och förlorade sig själv på vägen. När jag inte hade haft erfarenheten av att byta skola, och att saker förändrades radikalt för mig socialt, och själsligt. Och sedan dessa saker ägde rum, så har det varit omöjligt för mig att glömma dom, och desto svårare att känna samhörighet med andra som går bortom en generell känsla av att känna igen sig i folk och in i en känsla av att höra ihop. Jag har enbart haft den "genuina" känslan av samhörighet (som jag begär och föreställer mig finns där ute i världen i folk och samhället) stundvis, och även när jag haft denna relationella tillhörighet, har jag inte kunnat ta den för givet för att den varit borta dagen, eller timmen, därpå, när jag sjunkit in i apatin, tröttheten, eller ångesten. Jag har kunnat känna den mer abstraherad än i relation till en person, som när jag pluggade till socionom och kände mig som en "socionomstudent", eller när jag känt mig som "människa", eller "spirituell varelse", "vuxet barn", eller "philosophonaut", men den starkaste känslan av samhörighet har jag ju ändå känt i relation till romantiska partners, och när jag känner efter, enbart två stycken, varav den ena var en "summer fling", och den andra var min föredetta trolovade. This sad but true fact makes one (red: and by "one" I mean me, because one is the loneliest number, after all) want to either fall madly in love again, or puke (or kill oneself).

Rotlösheten jag känner som vuxen (och började känna som tioåring, which makes it a matter both of maturity och hur vuxensamhället är organiserat - och min egen omognad i relation till den organisationen) har att göra med den jagsvaghet jag har i relation till andra (och mig själv då), för "rotlös" i viss bemärkelse bör man ju vara i dagens samhälle, åtminstone i relation till personligheter i yrkeslivet och på annat håll där man klättrar och utvecklas och pånyttföds och kastar av sig det gamla då och då, där den romantiska kärlekens allt-i-allo-självfränden med dess förlängning barn 1, och barn 2, och barn 0.4, och därpå seriemonogamins garantier, får stå för tryggheten när alla andra aspekter av livet skiftar. Den önskvärda rotlöshet som idag karakteriseras av anpassningsbarhet och gör att folk förstår ad hoc-attityden utbredd i "det allmänna" och dess sociala rum som karaktär because villighet att get with the zeitgeist, blicka framåt, inte vara en stofil och stå i vägen för (ackumulationens/kapitalets) utveckling, osv, gör att jag känner mig som en varelse from the frickin jurassic period som bara vill tillbaka in i den evolutionära livmodern och stanna upp någons period... period.

This here is a period piece with fertile ground for--osv, osv.

Jag har förvisso ganska lätt för att identifiera mig med "rörelsen framåt", den dynamiska kvaliténs transcendens som stöter sig med det gamla och blir till i det samfund som tillber tillblivelsen, men det är inte samma sak som att finna sig i framåtskridandet och harmonisera det genom att bära rötterna inom och med sig (tänk kegel), och detta även i sätten man "anpassar" sig på och skapar sig själv ånyo jämte andra. Det är inte bara sin yrkeskompetens, sitt varumärke, och sina life skills som man förmodas kunna och bör bära med sig i sin toolbox/knapsack, utan det gäller att även ha sin självkänsla, värderingar, Iamness, och Gud med och inom sig, och dessa ska vara oberoende av praktiker kopplade till människor, för vips så försvinner dom för att plugga någonstans, jobba någonstans, bilda familj någonstans, eller bara vara någonstans, och detta någonstans någonstans som inte är härstans.

Jag undrar då (utifrån min micro-avatars föråldrade utvecklingsnivå som inte motsvarar det moderna samhällets makro-organisering) om vi inte dyrkar individualismen lite väl mycket när vi tänker att vi behöver stärka oss själva innan vi ger oss ut i samhället (gång på gång, snarare än once and for all, which would obviously be false), eller att vi och vår moral och den vi "egentligen" är primärt finns när ingen annan tittar på, och att vi därmed behöver "finnas för oss själva" för att "finna oss själva" och vår "frihet" och "självständighet" och "kärna" där, där bortom "personligheter", bakom "veils of ignorance", utan behov av den konkreta socialitetens "hederskultur" eller "mob mentality" - med antagandet att individen (och dess annexion i den civil-juridiska hegemonin) är den grundenhet utifrån vilken vi utgår och därmed förstår exempelvis observationseffekter som psykologiska fenomen/teorier vi kan applicera på subjekt vars beteenden "modifieras" och därmed ruckas från sin solipsistiska homeostas, snarare än "tvärtom", eller bara på ett annat sätt (som Hegel gör med "recognition", och Cuck Philosophy applicerar på "incels"). Bara i en värld där individen är i anomi för att den har så mycket motstridigheter att stötas med, är det rimligt att behöva vara ensam för att finna sig själv (not so, men det låter klatschigt). But verily, verily, I say unto thee: Jag kan segla förutan vind/jag kan ro utan åror/men ej skiljas från våg-partikel-superpositionen min/utan att en utomstående observatör fäller omdöme gällande min karaktär.

Jag tänker att "det individualistiska sättet" att se på människan är präglat av dom behov vi har i dagens samhälle, och dom krav vi ställs inför i dess organisering, snarare än är en evig sanning, även om jag också inser att jag har någon slags gränslöshet i mitt behov av "gemenskap" för att jag som sagt är jagsvag och har svårt för att "get with the times" som en konsekvens av detta, vilket gör mig mer alienerad än dom flesta andra, gör mitt behov av "abstrakta samhällsaktörer" som psykologer och andra som kan stärka mitt ego större än genomsnittspersonens, och därmed också gör att jag lättare kan stå och peka finger på det system jag upplever mig själv vara alienerad inom slash inte deltar i. Jag inser också att synsättet jag ställer mig frågande till ter sig "individualistiskt" primärt för en person vars ego är rotat i något som paradoxalt nog på vissa sätt är mer individualistiskt än systemet ifråga som observeras, det vill säga mer ego-fokuserat just på grund av att egot är mindre utvecklat och balanserat och därmed mer i spänning med sig själv och en omvärld vars ego-styrka är bättre harmoniserad med dess egna odifferentierade matriser och alla andra lager av komplexitet inom dom, och att denna egocentrism således har svårare att inkludera sig själv i the emerging new world order-gemenskap då den inte har hittat en helhet som kan rymma egot inom sig, utan istället väljer att beskära det genom att regrediera till romantic delusions that consist of variants on the Garden of Eve, eller börjar fantisera om svunna tider där man minsann visste personligen vem som delade ut breven till ens hushåll och därmed kunde känna sig både tryggare och mer hel (and incidentally, mer "svensk", vilket i förlängningen förmodligen innebar "mindre svensk", because frickin' kalles kaviar all over both figure and ground, making certain distinctions pop out less simply because there is less of them around). Jag menar personen med detta "ego" som jag beskriver är i grunden inriktad på organisering efter substantiella individer snarare än processuella "divider" eller flöden, which in turn makes them, ironically, more divided och "individualistisk" än systemet det kritiserar för atomism och anomi - inte helt olikt den queera blickens inbyggda icke-queerhet.

I see all of this, yet I can't seem to see the forest for the trees. Physician, heal thyself, hör jag mig själv säga, och begrundar ordspråkets många innebörder i relation till det ovan sagda. Att Jesus trodde han skulle få höra att han borde utföra mirakel i sin hemstad lika mycket som utanför den. Att ordspråket kommer från en annan tid med andra sätt att organisera samhällen på, men att predikan ser likadan ut för att synderna är de samma - fast ändå inte, liksom. In any case är det bra att vara självkritisk (ibland), och lösningsfokuserad (ibland). Hitta en medelväg till följd av en dialektisk förhandling, genom att exempelvis rota i det förgångna så man kan gå framåt, för att man inte kommer bort från skuggorna man har kastat och dess projektioner, utan at best kan förhålla sig "Hegelianskt" i relation till sätten man ser världen på och därigenom lära sig någonting som man kan applicera på vägen framåt. Jag har ju förstått att jag begränsade min emotionella investering i tolvstegsgruppen just till gruppen i sig, och likt en nyförälskad som slutar umgås med sina vänner slutade gå på dom öppna mötena och knyta kontakter där, för att jag tänkte att jag hade mitt på det torra. Hade hittat hem och nu inte behövde vandra mellan helhet och del, längre. Jag ville ju bara landa lite och få vila i det en stund. Looks like even if I can't seem to carry myself in this modern world, I certainly can carry my shadowy bullcrap som får mig att upprepa samma misstag om och om igen. Istället för en spiral som expanderar utåt är mitt inre en labyrint av snirklande slingor som jag vandrar omkring i och möter min egen spegelbild av at every dead end. Much individualistic analysis - skål på den, du unika individ som läste hela blogginlägget - I'm off to navel (and abyss) gaze without you meow.

________

BRONUS BIT!

Ett facebook-inlägg från 16:e maj 2016 som fejan tyckte jag skulle få se re-surface:

Jag tycker det är sorgligt att min psykolog och handläggare på Portalen fokuserade så mycket på individen när det kom till romantiska relationer. Att min förra psykolog menade på att jag inte behöver romantiska relationer för att klara mig och att det är skadligt för mig att tänka att jag behöver andra för mitt eget välmående. Jag tänker att jag snarare hellre inte lever överhuvudtaget om jag inte kan ha romantiska relationer. Då kan det inte vara en målsättning för mig att kunna klara mig utan dom. Det kan ju inte vara mitt mål att kunna klara mig utan det som jag lever för, hur mycket existentiella argument man än lägger fram för att frihet enbart är möjligt inom en ram ifall ramen ifråga skulle kunna raseras utan att man själv faller.

Och så min förra handläggare, som menade att man inte sörjer sitt ex när en relation tar slut utan att man sörjer att man inte får de behov tillfredsställda som ens ex tillfredsställde. Fasiken så solipsistiskt och ensamt - de man älskar mest är alltså här egentligen bara bundles of instrumentella och utbytbara behovstillfredställande enheter. Så fan heller - jag tänker sörja och gråta och skrika för att jag inombords känner att jag inte kan resa genom livet med mitt livs kärlek, och jag tänker inte take trust i att jag egentligen bara sörjer en brist på tillfredsställda begär inom mig själv. Jag sörjer faktiskt en riktig person, en riktig relation, riktiga begär som inte enbart fanns inom mig innan jag träffade Mika och som tillfredsställdes av hen utan begär och känslor som har skapats tillsammans med den person jag trodde att jag skulle leva med resten av mitt liv och som jag var övertygad om att vi skulle fortsätta utveckla så länge vi drog luft.

Jag är hellre beroende av andra och sörjer andra och är ensam tillsammans med andra i en värld där jag kan ha riktiga relationer med andra än att vara i en värld där alla är självständigt distanserade per automatik eller instrumentella monader. Att våga älska är att erkänna möjligheten till autentiskt utbyte, att veta att alla relationer är unika och en del av dig, och att sann förlust av relationer och dig själv därför är både möjlig och i princip en nödvändig del av livet. Det enda vettiga att göra när det gör ont i en själv i relation till andra är att sörja, inte att rationalisera bort ens sorg eller övertyga sig själv om att ens behov är existentiellt destruktiva. Så jag sörjer. När det gör ont, så sörjer jag.

The Unbearable Lightness of Liff

Låt att ta livet av sig till:

Länk. (Everybody's Gone to The Rapture Soundtrack - The Light We Cast) (I min brevväxling med Jessica Curry, kompositören, skrev jag att hennes musik hade varit en tröst för mig när jag i likhet med karaktärerna i Everybody's Gone kände att jag hade kommit vägs ände, och tröst kan ju vara både en uppmaning till att ställa sig upp och leva, men även en klapp på axeln som berättar för en att det är okej att dö)

Och ja, varning (eller motsatsen till det) för dankness slash suicidal ideation (remember kids - down the road, not across the street). So, let's get this show on (and down, incidentally) the road.

Is it facepalm? Is it crippling depression? Why not both? Now available in "black is the warmest color" and "oh my god am I going blind?! No, silly, life is just really, really dark"

Alltså vad är meningen med mening, egentligen? Ständigt är jag där, på randen till avgrunden som är meningslösheten, och dess följeslagare tomheten. Jag finner min väg dit antingen genom förminskningen av allt jag gör till ett futtigt och meningslöst intet i universums stora hela, eller genom förstoringen av denna stund här och nu till ett allt av självtillräcklighet och min bristande viljestyrka att bära upp den. Å ena sidan inser jag att en känsla av att saker och ting är meningsfulla är det som driver oss människor, och jag gör således mitt allt för att finna en mening med saker och ting, men å andra sidan tyngs jag av att leta efter mening i vad som tycks vara en kontinuerlig frånvaro av den, eller i bästa fall en ständig jakt på den. Jag tyngs av att försöka känna tacksamhet när jag är arg på hela världen för min olycka och att den till råga på allt förmodligen är meningslös.

Jag, liksom andra, förstår primärt mening som något bortom det nuvarande (eller något som inkluderar men likväl transcenderar det temporala nuet) som vi kan använda oss av för att förstå det som är, har varit, komma skall, och alltid är. Mening ser till att vi kommer upp ur sängen, och får oss att genomlida och härbärgera det som annars hade sänkt oss fullständigt, en gång för alla. Mycket kan den människa som har hopp, och mening, ta sig genom. Som att uppfostra barn, exempelvis. För det är ju i ärlighetens namn jävligt jobbigt, och något som från stund till stund skänker bra mycket mer lidande (och mindre självrapporterad lycka, enligt studier) i form av sömnlösa nätter, stress, och allmänt jävulskap, än att inte uppfostra barn.

Likväl upplever föräldrar sig vara lyckligare än den vuxna genomsnittspopulationen, åtminstone över tid, like in general, eller bortom tid, rentav, and, like, specifically. Jag tänker att this is so för att mening är je ne sais quoi - arationell. Ens motivation för att göra mer än leva gör dom saker man företar sig som får en att känna mening större än livet självt, och därmed större än meningen med livet. Denna jouissance är inte en "lustprinzip", och kan rentav verka vara raka motsatsen ibland, men är i själva verket inkommensurabel med njutning, eller åtminstone bortom (by principle of transcending and including?) den och dess hedonistiska yttringar. Ibland har jag undrat om jag skulle bli lyckligare av att genomgå underlivskirurgi, och då har jag tänkt att jo, det skulle jag ju. Jag har även tänkt åh vilken jobbig fråga, kan jag inte bara nöja mig med att känna att jag vill genomgå underlivskirurgin? Andra gånger har jag muat frågan rakt av och tänkt vafan, är det ens relevant? Det är ju meningen att jag ska genomgå denna process - antingen för att det är den vägen jag valt, eller för att den encompasses en större sanning (och godhet/kvalitet/komplexitet) om mig själv och i förlängningen världen, än den nuvarande sanningen min förkroppsligade avatar uttrycker. Ibland kan jag bli trött på vårdens fokus på instrumentellt välmående, och jag tror att ett ensidigt fokus på det skapar mer problem än vad det löser, och gör att man liksom får tunnelseende vad gäller livet och dess mening ur ett fenomenologiskt perspektiv. Jag har länge längtat efter en mer existentiellt och andligt inriktad vård, men det är väl inte konstigt att folkhemmets institutioner har störst blind spot vad gäller just detta, med konsekvensen att insatserna är inriktade efter modeller primärt relaterandes till arbetsmarknad och civilsamhälle - brothers in arms när det kommer till den moderna konstitutionen. Vad går förlorat? Sanningen bortom nuet. Könsbytet bortom lyckan. Meningsfullheten utanför (snarare än trots) lidandets vara eller icke-vara. Jag menar tänk om min raison d'être är att jag bortsett från att vara en annoying white bitch även ska smärta i denna realization?

Många är gångerna då jag tänkt att jag borde ta tag i det där med djupandning, re-learn dom grejerna jag kunde instinktivt som spädbarn och sen har råkat glömma av på vägen när existentiella frågor forked my path (and tongue). Det är ingen slump att mina psykiska problem började just med tvångstankar om basala saker som andning och ätande, liksom, och förföljer mig ännu. Samtidigt har jag börjat och slutat lära om mig djupandning ungefär lika många gånger som jag börjat och slutat röka (eller försökt sluta äta godis), en jämförelse som är especially apt här och nu då både djupandning och icke-rökande är två saker jag känner mig especially motiverad till att inkorporera i mitt liv as of right now, och detta inte för att "må bra" eller ha ett gott liv - vilket man skulle kunna tro vore skäl nog -, utan för att båda skulle hjälpa mig att sjunga godare.

 

Det är som att lycka och livet självt inte är skäl tillräckligt starka för att motivera mig att göra "det som är bra för mig" eller världen (eller "rätt"), utan att det behövs något som inte kan kvantifieras eller förstås inom ramen för dess maslowianska hierarkier för att det "ska bli barn gjorda" (även om man även kan förstå den sortens extraordinära "motivationer" som but the emergence av ett nytt steg på behovs-trappan).

 For a more humoristic effect, imagine the bottom part being much smaller and further away from the top two "circles"

Motivationen att lära mig andas på ett sånt där "vettigt sätt" så att jag blir en mer lugn och harmonisk person är kanske inte motiverande nog om jag inte har något underliggande, utöver, bortom, detta "harmoniserande" som grund och skäl för andningen. Något mer intressant. Som att sjunga vackert (vilket i sin tur kan förstås som någonting bortom det vackra, but let's just bottna i det för tillfället). Jag frågar mig ganska ofta vad det är jag sysslar med egentligen, nu när jag börjat sjunga och lägger ner mycket av den lilla energi och viljestyrka jag har på att lära mig sjunga bättre. Liksom vad ska jag med allt detta sjungande, egentligen? Jag kommer väldigt förmodligen inte kunna använda sång i mitt yrkesliv, jag menar jag undrar ens om jag kommer ha något yrke att tala om någonsin, eller bara vara halvt om halvt innan/utanför arbetsmarknaden tills jag tar livet av mig eller dör by other means. Och det är inte som att det direkt är försvarbart att lägga ner massa tid på en skill som inte lär mig att stressa mindre, bli bättre på mellanmänskliga relationer, osv, och allt det där andra som man ska prioritera för att komma ur en mer eller mindre livslång depression.

Så vad fan är sången då, en distraktion from the existential void? En distraktion fram tills att jag förhoppningsvis får behandling i form av DBT eller MBT? Är det yolo? Är det kanske snarare ett unexamined självbedrägeri, en fantasi om att leva ut ett icke-levt liv? En önskan om att bli ung igen? Jag är fullt medveten om att jag vill börja om livet - det har jag velat göra enda sedan jag blev 15 och upptäckte att det skulle bli svårt som fan att göra något vettigt här i livet då jag mådde så fruktansvärt dåligt, blev relativt cynisk vad gällde mina chanser att faktiskt "bli något" eller "göra något av mig själv", och började söka mig tillbaka till ungdomen genom nostalgi (tvspelsberoende here I come!) och fantasier om specifika situationer i min barndom som i efterhand har kommit att symbolisera händelser då saker och ting kunde ha blivit annorlunda om jag bara. Om jag bara hade vågat mer. Om jag bara... ja - om jag bara hade vågat mer. Så mycket ryms i det ordet. I den meningen. Så mycket smärta. Så mycket sorg. Så mycket ånger. Så mycket självklander. 

Jag är fullt medveten om att jag är 30 år gammal och utbränd sedan tio år tillbaka, vilket innebär att jag på grund av min sena start i livet i kombination med mitt brända minne och dåliga inlärningsförmåga (och allt annat som kommer med me being me och har blivit värre med åren för att jag inte lyckats sluta med mina diverse destruktiva upprepningsmönster) har väldigt lite chans att få lukrativa jobb som för mig kommer kännas meningsfulla, och detta oavsett talang, jävlar anamma (which I have lots of), eller hur mycket energi jag lägger på något. Oavsett om jag gör det "som är meningen". Det är ju svårt nog att armbåga sig fram i världen även om man har alla förutsättningar för det, är ung, har talang, bra psykologisk funktionalitet, bra stödsystem, är självsäker, osv. Vad finns det då för chanser för mig, egentligen? På så sätt har jag inga illusioner. Samtidigt är det ju drömmarna om det totalt absurda och osannolika som driver mig, eller åtminstone har jag vissa drömmar (som att bli sångare i musikaler) ovanpå lev för dagen-attityden där jag bara utforskar sången för sin egen skull, och dessa drömmar är en viktig förlängning av mitt "dagliga bröd". Kanske är detta som sagt drömmarna om ett liv icke levt, men dom är likförbannat ändå här, denna morgon, och även nästa, och detta när jag inte upplever att det finns så mycket annat. Och dom drömmarna kräver att jag sjunger för att hållas fast. För att hålla fast mig - i mening, och i livet. Det kan te sig löjligt, vad en person kan uppleva att dom behöver för att inte ta livet av sig. Men någonstans så finns det ju saker utan vilka livet lika gärna kan kvitta, och det får vara okej det också - hur löjligt det än ter sig för någon annan. Det får vara okej att veta vem man är, och därmed veta när det är dags att ta farväl. Det får vara bra nog att veta när det är dags att göra vad man verkligen behöver, och när det är dags att göra det man helst vill slippa, men likväl gör, just för att slippa - i allmänhet, då.

 

Även om jag inte kommit särskilt långt karriärmässigt eller har många vuxenpoäng, så har jag ändå kommit en bit vad gäller mina självmordstankar. Ja inte att dom är färre då, men att deras karaktär har förändrats, på ett liknande sätt som min self-mutilation har gjort det. I tonåren ville jag ta livet av mig till arg hårdrock (Korns Issues=big favorite) och kunde skära sönder armarna i ångest-självhat-massmordsvrede, medan jag nu snarare sitter med rakbladet och shushar mitt inre barn och säger att det är okej, mamma ska se till att allt blir bra, du aldrig behöver lida mer. I mean, that's progress, surely - om inget annat så en progression av min psykiska sjukdom. Förr ville jag slungas in i en död fylld av blod och smärta, och helst ta med mig så många jag kunde på köpet, because you tryina fuck me life yeah fuck you I'll fucking show you I'll fuck myself up haha yeah didn't see that fucking coming now did you you fucktard boom I'm fucking dead fuck yeah. Nu vill jag vaggas in i döden, gråtmilt och accepterande. Förr hade jag så mycket att bevisa att jag inte ens kunde lämna döden ifred från min vilja att göra ett avtryck, medan jag idag är som mest redo för döden när jag känner mig som mest till ro med "mitt totala misslyckande i livet" och att världen och alla varelser i den faktiskt inte behöver mig vid liv, utan kommer leva och växa och bli quite alright ändå. När jag känner att det inte finns något meningsfullt jag kan göra för världen för att jag inte har någonting att komma med som den inte redan har, och att detta är okej, och rentav en bra sak, för det innebär att allt det goda, och all den kärlek jag har inom mig finns i överflöd and thus releases me from the bonds that is life. När jag känner mig färdig, liksom. När jag känner att jag lärt mig den viktigaste läxan av alla i livet - att lära mig att dö.

Sedan ungefär nyår har jag funderat på självmord väldigt mycket (reds anm. Jag började skriva på den här texten i typ februari men har inte orkat med den mer än att jag återkommit till den då och då dom senaste månaderna och klottrat ner någon enstaka mening här och där, men det bör sägas att jag mått mycket bättre dom senaste tre månaderna). And let me tell you, när jag säger att jag tänkt mycket på att ta livet av mig, då vet man att det gått åt många timmar åt slentrian-självmordsplaner, att googla saker med ord som "ideations" och "suicide" som en del av frasen, stunder med rakblad i handen och numret till akutpsyk framme, och fetischistic and vicarious taking pleasures in and of sweet sweet self-annihilation. Jag har låtit mig själv fascineras av dödens "funktioner" ur diverse perspektiv (biologiska, sociologiska, filosofiska), betänkt allt från konkreta självmord till abstrakta filosofiska tankeexperiment som avdramatiserar and makes absurd the thought of both death and life, och jag har sett tecken på att det vore rätt för mig att ta livet av mig överallt. Det känns som bäst inom mig när jag accepterar döden och att jag kommer ta livet av mig, och när jag påminns om denna känsla när jag ser skönhet i det sköra lilla, som goda gärningar, ett leende, en vacker komposition, och även när jag ser skönhet i det svindlande stora, som universums spatiotemporala och multiversala oändlighet, allt otänkbart som finns där ute, och allt underbart som universums varelser kommer få uppleva när jag är borta.

Excerpt from a phantasmatic exchange with a suicidal person

"Look at the sky, isn't it wonderful?" 

"Indeed - it's a good day to die." 

"But think about all the things you have yet to accomplish, and can gift the the world with!" 

"Look around - isn't there enough people accomplishing things, beauty enough to go round, and gifts about to be given?" 

"But your friends, aren't at least they worth living for?"

 "They are indeed worthy - and would therefore be even better friends to those who actually want to live, and would be even more worthy living for to those who appreciate their friendship."

"That's crazy-speak, and you, mam, are mad as a hatter!" 

"It is so, and precisely why I cannot accept the gift of life that is bestowed upon me in good faith, and thus must act most decisively in order for there to be no misconceptions concerning the matter."

"Not only are ye yonkers, but ungrateful to boot!"

 "I'm grateful for knowing that I am ungrateful, and for being able to see the truth of my existence, which is nil, and soon to be less than so, while all of the world is infinitudes upon infinitudes of wonderful skies, remarkable gifts, friendship larger than life, gratitude for all of the aforementioned - and the occasional madman who in their frailty makes the world even more beatific."

När jag mått dåligt har jag funderat på att ta mitt eget liv, och stundvis funnit tröst i det, och stundvis känt att "usch fyfan vad deppigt - så kan vi ju inte ha det", och när jag mått bättre och känt mig mer levande, i dom stunder då jag kommit ur apatins förtrollning och har förundrats över att världen faktiskt finns (which is reason enough to celebrate when all of life seems ethereal) snarare än är något långt från mig och mitt tunnelseende (både bildligt talat, men som något av en faktisk, sensorisk upplevelse jag känner när världen ter sig vidvinkligt overklig för mig), ja i dessa stunder har jag fantiserat om självmord och upplevt ro, då jag inte längre känt mig tyngd av (personlig) mening, utan istället tänkt att jag kan dö i fri medan världen kommer fortsätta och allt kommer bli bra - utan mig. Like I can be ego and think to myself "oh for fucks sake look at that slammin' broad, ten outta ten, I'd sure like to hit that, but oh gee, I can't, woe is me, death becomes me", eller så kan jag avbryta tankekedjan i mitten och istället se glaset som halvfullt - "ooooh but someone is hitting that! My man, good for you, high fives all around, and now - I'm ready to hit the ground!".

Samtidigt som jag alltså har upplevt en del compersion (sammankopplad med min egen död, for some reason, which bears a twisted similarity to that weird combination of heart-wrenching love and excruciating sense of guilt som jag kunde känna inför min mamma som yngre när hon hade däckat framför teven i soffan och det för en gångs skull inte låg svordomar och irritation i luften mellan oss och jag därmed kunde tillåta mig själv att släppa garden och våga älska) det senaste halvåret, så har jag likväl känt mig väldigt frånvarande större delen av tiden, död inombords på ett sätt jag inte varit på i tre år kanske, sen jag började med hormonbehandlingen. Kanske är det detta som stoppat mig från att ta livet av mig, för att tomheten likväl rymmer en vilja att känna, en vilja att känna att världen har mening, även om mitt fortsatta liv inte har det. Apatin inom mig rymmer paradoxalt nog en icke-beredskap att dö just för att livet blir meningslöst och döden med ens blir en tomhet jag strävar efter att fylla med en mening som jag ständigt försöker söka upp så att jag åter får känna att jag är verklig, att världen är verklig, och att världen kommer fortsätta finnas även om jag inte gör det (på samma sätt som, åter igen with the mommie dearest issues, jag kunde känna mig trygg som barn att gå och lägga mig medan mamma var uppe, och vakna och redan höra mamma fixa och dona i köket).

När jag berättade för min nuvarande läkare att jag såg mening med mitt självmördande så tyckte han att det lät väldigt narcissistiskt, att tro att min död skulle spela någon roll, ha ett syfte, vara meningsfullt. Samtidigt ger det gamla vägen för det nya konstant, om det så handlar om mikrokosmosens "själviska gener" som ordnar sig på sätt vilka möjliggör "genetiska idéformers" multiplicering across genbärare på "altruistiska" och i förlängningen suicidala sätt, eller våran  kosmos och dess själv-replikerande människo-artefakter som låter sina barn vandra on the dead bones of their parents by, you know, letting their children co-opt their meaning making systems and priorities by lovey-dovey, or other, means (/memes).

Vi gör det som är rätt, för arten, familjen, klanen, samhället, nationen, världen - universum. We take one in the hiney for the team, liksom. Och alla actanter tar mer eller mindre livet av sig själva hela tiden, partiellt, konkret, abstrakt, fenomenologiskt. Och det är ju inte som att det spelar någon roll även om vi tänker att vi är skepp urgröpta ur aristotelisk form och därmed en och samma person across time and space (snarare än en infinitude av processuella existenser och icke-existenser) - precis som Englands fascistiska styre i V for Vendetta så prevailar universum oberoende av enskilda yttringar av världsviljan.

Effekten av att tänka på den här sortens saker mycket är att man avdramatiserar självmord väldigt mycket, något jag gjort det senaste halvåret till en grad som stundvis skrämmer mig, när jag liksom "snap out of it" och plötsligt förstår självmord som större delen av samhället ser det större delen av tiden, och inser att jag är farligt nära att vara väldigt okej med att både ta livet av mig själv, och i förlängningen, stundvis, även andra. Det kan lätt bli så om man inte ser någon mening med livet, eller snarare förstår mening på ett utvidgat och annorlunda sätt som är helt yonkers när man är på ett "normalt" humör, and makes complete fucking sense när man är på ett annat.

Det finns en dubbelhet i berättelsen jag hörde om en person som var på ett silent retreat och tog livet av sig där för att denna efter ett par dagar upplevde sig uppnå buddha-natur och i sin extas och vilja att "bli ett med allting" (eller ja, oklart om personen resonerade så dualistiskt, eller riktigt så överhuvudtaget, but never mind) liksom bara kastade sig in i döden, helt utan rädsla. "I'm a golden God!", liksom. Å ena sidan låter ju detta fan-fucking-tastic, som att den personen verkligen nådde upplysning och att detta resulterade i total upplösning, and hey, no harm, no foul, för i denna upplysning och upplösning förkroppsligade denna före-detta människa universums buddha-natur och dess sanning/mening. Å andra sidan är händelsen oroväckande, och får "normalt funtade" människor att vilja förstå vad som föranledde ett så drastiskt beslut som det vi i tingens värld förstår som "självmord", och detta så att vi kan slippa oroa oss för att andra skulle göra samma sak, eller, gud bevare, vi själva skulle sluta tyngas av materians fascistiska meningsbygge och få för oss att kasta oss ut i alltets extatiska likgiltighet och upplysta intighet.

När man är deppig och söker efter mening är Erlend Loe en väldigt bra författare att läsa för att lätta på ens existentiella tyngd och avdramatisera den med lite humor, och det faktum att jag läst alla hans böcker innebär, well - put two and two together, liksom. Gör Vad Du Vill handlar om en suicidal 18-åring som tampas med mening, precis som huvudpersonerna i alla Loe-böcker, inte minst min och många andras svarta favorit Naiv. Super.. Såhär beskrivs boken på bokus: 

"'Vi störtar. Älskar dig. Gör vad du vill. Pappa.' Med detta meddelande på sin mobil förändras livet dramatiskt för 18-åriga Julie. Hela hennes familj omkommer i en flygolycka i Afrika. Plötsligt är hon ensam."

Gör vad du vill? Men vad vill egentligen Julie? I början blir hon självmordsbenägen på ett väldigt Palahniukanskt vis och utsätter sig för riskbeteenden som att flyga med de flygfirmor som har sämst track record vad gäller lyckade flights, men hon störtar liksom aldrig, and cursed with both life and existential freedom tvingas hon därmed till att ställas inför frågan vad hon ska göra med bådadera. Vad för något som hon skulle kunna göra, och skulle vilja göra, och som på ett värdigt sätt skulle kunna bära vikten av imperativet från hennes döende pappas sista ord. Om det finns något alls som skulle kunna balansera uppmaningen och dess dramatiska tillkomst. Julie får svindel.
 

Plötsligt står vår protagonist utan familj, med en massa pengar, hela livet och världen framför sig, och en uppmaning som inbegriper att hon ska förstå vad det är hon egentligen och verkligen vill. För det räcker ju inte att bara göra ett flippant "anything goes", utan för någon som ska göra det den Will gäller det att följa sina drömmar, och göra sitt eget liv till det man will it to be. Vilket jävla ansvar, både jämte andra, och sig själv. Gör vad du vill är rätt. Gör vad du vill med denna gåva. Gör vad du vill med ditt liv. Gör vad du vill som är meningsfullt. Vilken papa bear-tjänst.

Människor har utvecklat en jäkla massa sätt genom historien för att orka med frihet, including att partially avsäga sig friheten genom att inte betänka den, låta sig innordnas under någon annans begränsning av den, eller genom att helt enkelt inte bekänna den altogether. Ett sätt som jag vill ta upp här är att behandla val och beslut som vad (i dubbel bemärkelse) baserade på värderingar of all kinds rotade i tacksamhet och grundade i mellanmjölkens lagom och fostrandets good enough. Att förstå frihet som ofullständigt antagande följd av tillräcklig approximering ytterligare beskärd av probabiliteter bortom ens kontroll, och slutligen normerad genom ens egen sannolikhetslära. Om man vill bli en Gud som kastar tärning, menar jag, snarare än ämnar att försöka kontrollera och maximera skiten ur hela skiten och blir ständigt anspänd och besviken. Men jag kommer att skriva mer om det här i framtiden har jag tänkt (om jag inte tar livet av mig, menar jag - "place yer bets, place yer bets!"), så låt oss gå raskt vidare till ett sätt att hantera den existentiella bördan som bygger på det vi redan gått igenom, nämligen en nihilism där allting är good enough as long as det faktiskt är rotat i über-värderingar normerade och approximerade und so weiter. Med ens blir gör vad du vill till gör vad fan du vill, och det är ju skönt. Att leka rövare och slänga sig med svordomar like there's no tomorrow, menar jag. För fan.

Sätter man ribban riktigt lågt kan man maximera lycka (eller what-have-you) genom att helt enkelt leva efter "51/49-devisen" (which I actually just made up, but still gets quotation marks), which means att så länge man gör saker som man misstänker (enligt 51/49-devisen, såklart, ad infinitum) är åtminstone lite bättre än alternativen, och att tiden man lagt ner på att komma fram till said alternativ och dess innebörd likaså är in the ballpart of goodish probabilities, så har man come out on top of things, vilket torde vara bra givet att "if you're under him/you ain't getting over him". Spruce up this laissez-faire decision making med lite lazy-faire acceptance så har vi plötsligt ett alldeles för komplicerat försök till skämt och även en parafrasering av tolvstegens Let go, Let God. Lo and be-LOLd:

Woo-w(h)oo Buddha nature

(I exercise my free right to not exercise my freedom and blame all bad puns on melancollies of the soul.) Men min poäng är i alla fall att om man gjort lagom tvivelaktigt vettiga saker och livet likväl suger, then that's what life is, and we can proceed from there (straight into the grave, presumably) (oh God I'm like a parody of myself). När jag väl har kommit så långt (ner) i min "realism" kan jag känna en stor frihetskänsla, stundvis, men en frihetskänsla som inte förlamar mig, utan en frihetskänsla som innebär att jag kan ta mig friheten att bara titta på tv-serier hela dagarna, which, one might argue, är förlamande i sig, but let's not open that can of worms och låt oss istället vila i hur skönt det är att inte göra ett skit och inte må skit över det faktum att man alltså inte slösar bort sitt liv och inte nödvändigtvis för att livet inte är värt något, utan för att det är värt lagom mycket precis som det är när det inte är helt åt fanders. Att mina ansträngningar är värda lagom mycket, trots att dom inte är to the max, och kanske precis just därför. Att jag är värd lite sådär lagom, precis som jag är, om jag bara anstränger mig litegrann. It's enough taking life's frickin' arrow to the knee right out the bat when coming outta momma's cooch - man behöver ju inte vrida om den (the arrow, that is - I'm afraid there's not much to do concerning the cooch at that point because it gets twisted real good yoo). Och om man sen nöjer sig med att vara lite lagom övertygad om att pilen man fått i sig är tillräckligt för att man ska ta livet av sig själv - even better!

Det är en bekväm tanke, stundvis (the one out of left field om självmord, då) (damn it var kommer alla dessa sportmetaforer från?). Bekvämt att tänka att jag gjort tillräckligt, och att jag övervägt det här med självmord och hur jag ska göra för att inte vilja ta livet av mig, och har gett det en jäkla massa år nu, mer än vad någon rimligtvis skulle kunna kräva av någon ("tried for thirty years/seems like three hundred/could you ask as much from any other man?"), och därmed borde ha kommit fram till en slutsats gällande livets vara eller icke-vara som är måttlig, skälig, och läglig. Jag vill befrias från mina idéer om mening och att göra något vettigt, eller göra något av mitt liv, eller vara produktiv, att göra något viktigt, eller att det finns något som jag "bör" göra för att ta tillvara på mitt liv, för att inte bli bitter, och för att ha ett syfte med min existens. Jag är så trött på det för att det ta mig fan elludes me or burdens me time and time again. Att återgå till jorden verkar så jävla skönt alltså. Sett ur det perspektivet är döden inte längre något drastiskt och frånvänt, utan den stora utandningen efter att man har deliberated "det här med livet" länge nog och är villig att sätta punkt och återvända till "jorden", eller med andra ord - bli de-liberated. But then again...

Jag antar att det är delvis därför jag återkommer till självmordsfantasierna dagligen, för att jag inte kan bestämma mig för om jag bör leva eller inte. När jag får huvudvärk kan tankarna gå "ojrå - hjärntumör, måhända?" för att illa kvickt ila vidare till ett självgott och triumphant "jesus tittyfucking christ the gee to the oh to the dee embodiment of the holy spiritish - tog din Goda tid att ge mig ett förkroppsligat life sentence, did we?!", som om Gud/livet vore högklackade och maid-outfittade frugan min som jag bossar runt och nyligen skickade ut på ett ärende till med våra tre barn släpandes efter sig medan jag satt hemma i en stained wife-beater framför porr-televisionen med en mistress mellan benen och blev arg på waifun för att hon inte svarade i telefonen snabbt nog efter att jag panikringt när jag höll på att komma då jag fick dåligt samvete av att bedra henne och på något sätt tänkte att om jag i alla fall pratade med henne över telefonen medan jag bedrar henne like nothing at all så var min affär och mitt vidriga beteende just detta - void, null, ingenting. And who we that do this maneuver be?

Okey that anti-joke paraphrase might need some work--och i stunden jag tänker detta, traskar mina tankerävar raskt vidare till "herregud vad störd jag är, är väl lika bra att dö? Eller är det hjärntumören som spökar igen, måhända?"

If I'd like some brain with that? What a stroke of genius - don't mind if I do!

I fantasierna faller jag fritt, blir dödad i skolmassakern (kanske rentav instigejtar den), blir misshandlad av folk ute på klubben, på stan, i hemmet, ja överallt, dör jag, blir dödad, och ser tecken med mitt sjätte sinne på att jag borde dö eller i själva verket redan är död som om jag vore värsta Mr.Night-ickespoiler-twisten. Efter en lång string med förkylningar (och tydligen hade jag 10 gånger mer än vad jag maximalt borde ha på både lever- och njurvärden i mars, något min endokrinolog upptäckte men som jag inte längre uppvisat på två provtagningar sedan dess, och aldrig haft tidigare, so fuck knows om mina "förkylningar" hade något med det att göra, eller om det var ett sånt där kvant-event/glitch in the matrix) har jag även börjat se min hysteriska läggning i relation till min kropps oförmåga att fungera som jag vill att den ska fungera som en bekräftelse på att jag borde sluta kämpa på som denna "Eyvah" och låta mig själv bli del i en mer evolutionärt stabil livsform, säg dom där likmaskarna som man baserade in nihilo-teorier på back in the day. Ibland tänker jag alltså rentav på sakernas tillstånd bortom min död, i form av krälande evertebrater, eller så funderar jag på saker som i tur får mig att tänka på Metallicas For Whom The Bells Toll (vilket i sin tur (alla står vi i kö, but that's alright, allt i sinom tid - även paranteser inom paranteser) ju är en parafras på John Donne's Devotions Upon Emergent Occasions), det vill säga kyrkornas själaringning. Ja att det slår mig att jag ju för fan inte är medlem i Svenska Kyrkan, och att jag därmed inte tillhör någon församling, och att min själ följaktligen inte kommer ringas ut efter att jag dött, which for some reason fick mig att överväga att gå med i Svenska Kyrkan - men sen kom jag ihåg att detta åtagande skulle involvera både att skriva ut saker och att frankera dom, och att, ugh, getting tired just from describing the process.

Also - ugh, hard copy? Ska jag behöva handskas med bortom-binära materialiteter för att få min jäkla god-forsaken själaringning? Anyway (eller ska jag börja säga "segue", because that's what my "anyway" is... segue?), det har slagit mig att allt mitt meningssökande kan ses som ett försök för mig att söka efter bevis på att jag förtjänar att lida - en conviction som skulle implicera en mening med lidande, en, ja, double conviction. Min mamma återkommer ibland till tanken att hon dödade någon i något av sina förra liv och andra snarlika utom-/bortomjordiska idéer, medan jag ofta situationerar min texas sharp shooting och letar efter subtext i möten med människor jag möter och jämför mig med här och nu. I dessa människors ansikten och handlingar vilka jag läser in saker i och projicerar på nosar jag efter samhälleliga ledtrådar som ska ge fällande dom vad gäller min status och därmed rättmätiga lycka - man vill ju inte vara naiv (men inte heller cynisk). Ja eller så går jag mamma-vägen fast med mindre hokus pokus-termer och gräver efter bevis på min socioekomiska indictment i den evolutionära stratan för kompletterande belägg på att jag är ett programmeringsfel som borde raderas. Jag menar något måste ju vara fel på mig om jag känner mig som en hemsk människa och en miserable pile of sekret... But enough talk - have at you!

"Like, whaaat-eeeveer, daddy won't leave me hangin'!"

Samtidigt som jag stundvis lever som om jag skulle dö (like, okey you know what I mean - I don't really think I'm immortal here, jeez) och därmed planerar för och försöker förstå min död, så lever jag även "för dagen" som om vare sig döden eller mening fanns (zuhandenheit, obviously - because at least my pretentiousness is neverending). Jag lever för dagen i dom stunder då jag känner att jag redan har fått min chans, att jag fick den för många år sedan, och har förstört mitt liv i 20 år nu genom bitterhet, hat, och cowardice, och inte kommer amount to anything anyway because it's too fucking late, which makes everything I do going forward som det där extralivet på nollan i tv-spel som man inte förväntade sig och för en gångs skull kan leda till tacksamhet - om man nu inte bara ragequittar direkt när man trott sig förlora det sista "naturliga" livet och således förlorar även noll-livet för att man av någon anledning i stundens hetta glömde bort att standarden for these things är zero-based numbering, vilket bara leder till ännu mer bitterhet. Och om skiten inte leder till tacksamhet så leder det åtminstone till att man känner att man kan göra vad fan som helst - festa supa knulla haaaaaj.

 

Just för att det är skitsamma vad jag gör i livet då jag ändå är för sent ute för att bli bra på det gör att jag kan känna frihet till att sjunga, exempelvis. Oh who am I kidding - hela tiden påminner livet mig om att det kanske, måhända, inte är för sent ändå, som när jag träffade en person som sjunger som bas på Malmö Opera och började sjunga när han var 28. Agh fock mae laif, staap givin me 'ope, willye? Jag som bara vill leva för dagen, liksom. Go all Tyler (not the yonkers kind--actually he kinda yonkers as well, come to think of it, and a creator, of sorts, as well) on this mother: "It's only after we've lost everything that we're free to do anything". Yeah I wanna be the bad boy who's all like in'shallah and shit - som vi, inte, säger i kyrkan, fast å andra sidan tillhör jag rent formellt Islamic Center i Malmö lika mycket som Svenska Kyrkan, så why not?

Det är en sanning med modifikation att jag bara vill leva för dagen, dock. Ungefär som allting jag skriver här är en modifikation med sanning (och det omvända, då). För jag vill ju att folk ska säga rätt saker om och till mig, och detta till och med efter att jag dött, which is very icke-närvarande of me. Ibland verkar det bara som att vissa saker enbart kommer äga rum när jag väl är död, vilket är varför döden är så lockande. Me finding ro är en sådan sak. En annan är upprättelse, faktiskt. Bekräftelse. Ja inte på att jag borde ta livet av mig då, utan i bemärkelsen att jag vill bli trodd på, och vill ha bekräftelse på att jag inte pinkar så illa ändå, i slutändan (och under tiden). Att andra ska erkänna att jag anstränger mig som fan för att hitta hopp och mening och en vilja att leva, och att det faktiskt är så jävla illa som det är, och att det varit det så jävla länge som det faktiskt varit. Att folk verkligen ska kunna tro mig när jag säger att jag ibland tror att jag är en person inne i personen dom interagerar med, och att detta kanske är en förklaring till att dom inte ser min enorma smärta. Att folk ska fatta att detta inte bara är vad det innebär att "vara människa" och att alla har det så, egentligen, and oh em gee vad den tanken gör vare sig att jag känner mig bättre till mods, eller mindre ensam, då jag ju känner mig okej med att dö delvis just för att jag tänker att andra ändå ska leva kvar och tycka det är ganska najs, men om andra inte känner så utan är precis som mig och jag inte kan se detta, well, då är jag en ännu mer störd och inåtvänd person än vad jag redan tror att jag är, which in turn gives me the solipsistic chills då jag är stolt över och stödjer mig på min depressiva realism och min tro på att min verklighetsförankring är skapligt Alban.

Lika mycket som jag vill ha bekräftelse på att ha rätt (både i sak, och i mitt lidande), och att ha rätt att ha rätt på mitt eget sätt (uh yeah MC turn up the heat and drop the beat) så vill jag bli förstådd. Many a times har jag känt ett trängande behov att göra färdigt vissa texter som jag börjat skriva på (like I'm Hamilton, like I'm running out of time) så att jag liksom kan göra mig själv förstådd inför mig själv before I check out, and also leave behind something for others to check out så att likaså dom kan förstå mig (och kanske även checka sina egna assumptions gällande livet efter att ha druckit my kool-aid Tee). Oj satan - ett minne dök just upp!

Jag minns att jag någon gång i högstadiet påbörjade mitt livs kanske största emo-projekt (many of those in the top ten are from that wonderful time), ett projekt som var något slags spel jag ville skapa genom textdokument och lösenordsskyddade mappar, där man bara kunde komma vidare i spelet och få läsa mer text skriven av yours truly genom att besvara frågorna knutna till dom lösenordsskyddade mapparna. Jag tänkte att jag skulle göra färdigt det här spelet, skapa en hemsida med en timer och få folk att märka den på något sätt, och när timern gick ut lägga ut spelet på nätet samtidigt som jag tog livet av mig under live-sändning. Åh det skulle bli så fint! *tindrande ögon* Det skulle bli värsta grejen, folk skulle samlas på forum på nätet och fascinerades över mina självbiografiska texter och det smått makabra faktumet att dom läste mina tankar om livets meningslöshet och självmord och faktiskt behövde försöka förstå min världsbild för att kunna läsa vidare, och att dom gjorde detta med vetskapen att jag ju faktiskt dött nyligen, och rentav till och med hade sett mig dö. I detta dank scenario skulle det vara en bonus om folk tog livet av sig efter att ha spelat mitt spel, såklart, because that counts as making a mark (and being both understood and feeling less lonely - or at least imagining oneself to feel that way, somehow).

Suffering, not facepalm! Suffering, true suffering, I says! Oh what do you know about true suffering?! Nobody understands me - oh, the suffering! You mustn't let go of my hand, woman!

Förstådd har jag velat bli länge, med andra ord. Och bekräftelse har jag velat få at all costs, even if the price to be paid would be my own life (som i emo-fallet från högstadiet, men även mer generellt då jag är villig att utstå mycket self-inflicted lidande för att få försäkran från andra om att jag duger). I en bemärkelse skulle man kunna säga att jag biografiskt sett har velat ha bekräftelse synnerligen efter (eller bortom) mitt liv då jag knappt vågar "publicera" något nu när jag faktiskt lever, och är rädd för att skapa konst i relation till mig själv som person och det liv jag lever, instead opting for anonymity, non-promotion, and other forms of detachment and compartmentalizations of "work", "life", and, "art" - if I didn't, då skulle jag ju behöva stå ut med sårbarheten det innebär att truly put myself out there in the world, få kritik för delar av mig som jag ser som, ja, delar av mig, och även ställas inför the emotional fuckery det kan innebära att beblanda saker som vänskap med smak och åsikter och preferenser and all of that jazz. I can barely sort myself out, so navigating that emotional shitstorm waiting to happen always seemed like a rather tall order.

On top of förståelse och bekräftelse på min intellektuella förträfflighet och artistiska fiffighet, så har jag även velat få bekräftelse på att jag liksom gjort tillräckligt. Att jag är tillräcklig, och detta utan mina eviga konstnärliga projekt som det aldrig "blir något av" (which makes them a failure in so many ways - jag menar jag får inte ens the shallow self-confidence from their completion and the lavishing praise that might follow upon it, utan får i "bästa" fall "the world doesn't understand me and they never gave me a chance and they don't deserve to gaze upon my trüe work of art and I don't want their approval anyway"-sentiments, making the whole project a b u s t).

 

Bakom allt detta jäkla jäktande efter att bevisa någonting ligger ett djupt behov av att bara få höra att jag duger, och att jag mina ansträngningar är respektabla, och giltiga. Jag vill kunna känna och tro att andra inte tycker jag är otacksam för att jag är hysterisk, och för att deras försök att "nå" mig är in vain (om man tänker typ post facto-konsekventialistiskt, which I'm not really sure even is a thing, except for as a psychological attribution error/fallacy). Jag vill bara få vara vila i det absurda i att ha mat för dagen och tak över huvudet, men ändå inte vilja leva. Jag vill att någon ska säga det jag säger till mig själv på min imaginära självmordsbegravning: Du ville verkligen leva. Du brann för livet otroligt mycket, men livet brände dig, gång på gång. Du försökte verkligen stå pall, men kom ofta inte ens upp ur sängen, och jag såg ditt lidande. Du orkade ofta inte utföra saker dom flesta tar för givet, och andra såg inte hur svårt det var för dig när du väl var uppe och igång, men jag förstår, och jag lägger ingen värdering i det. Du upplevde ofta att du inte nådde fram till det andra använder som utgångspunkt för deras liv, och det är okej. Du var inte otacksam eller dum eller ond, utan du kämpade på och gjorde det bästa du kunde. Det bästa någon kunde ha förväntat sig. Du gjorde ditt bästa även när du inte ens förmådde att bli glad när andra ville dig väl, eller slog ifrån dig det goda i ditt liv. Du litade inte på människor, du hatade mycket, men dina känslor var giltiga, och du var okej. Du levde, och nu är du död, och du är, och har alltid varit, och kommer alltid att vara, okej.
 

Ja. Jag ser det nu. Sanningen. I min död är jag en del av allt. Ja. Med min död skapar jag mening. Ja. I min död är jag mening. Ja. I min död är min mening, och jag, okej. Ja. "And she shall look on him with forgiveness, and everybody will forgive and love. He will be loved. So everybody's okay, right?" Allt är okej. ... Okej... Låt mig då leva i dödens mening... Du får leva i dödens mening. ... Låt mig få vara okej... Du är okej. ... Låt mig få vara död... Du får vara död. ... Låt mig få känna frid... Du är värd frid. ... ... Guds frid? Guds frid. ... ... Meningens frid? Meningens frid. ... ... Meningens frid... Tack.

_____

BRONUS BIT!

The Sunset Limited är en film som handlar om två personer som sitter i en lägenhet, där den ena nyss har försökt ta livet av sig, och försöker övertyga den andre om att lämna honom ifred så han kan försöka igen, medan den andre försöker övertyga den första om att han inte ska ta livet av sig. Min favoritgenre "filmer där några personer snackar på en begränsad yta" (som i Before-trilogin, The Man from Earth, eller God on Trial) när den är som bäst (och mest suicidal).