Induced Lactation

Lactation is governed by pituitary hormones (as opposed to ovarian hormones) and, therefore, any woman can stimulate lactation, regardless of her obstetric or gynecological history. 

Länk.

Först var det mens, och nu är det mjölkproduktion, alltså. The baby craze fortsätter, helt enkelt. (Hm, jag tror jag får börja tagga familj/bäbis-posts. Jag låter er lista ut vilken tagg som har med sånt att göra.) I alla fall så har jag har börjat läsa på om det här med induced lactation, alltså framtvingad mjölkavsöndring. Jag tänker det vore fint att kunna amma mitt barn, även om jag inte kommer kunna bära på och föda det. Och även om det är potentiellt mycket jobb att få fram mjölk, så ska det ju gå, både för cis- och transkvinnor. Jag minns t om att jag såg någon dokumentär om en man som gjorde det, för länge sen, vilket också ska kunna gå i vissa fall. Förutom att stimulera bröstvårtorna (like, all the time) kan man trixa med diverse hormoner och preparat också för att underlätta mjölkproduktionen. Det är ganska mycket att sätta in sig i och jag har inte tänkt göra det nu då jag ändå kommer ha glömt allting lagom tills att det blir aktuellt, men informationen är out there för dom nyfikna.

 
Vette fan om jag hade pallat mata ett barn in public dock, jag menar med tanke på att jag inte passerar som kvinna. Kan tänka mig att reaktionerna skulle få mig att tappa allt hopp på mänskligheten. Liksom vad kan vara fel i att ta hand om och bonda med sitt barn? Väldigt mycket, gissar jag att en hel del personer som låter sina automatiska känslor styra skulle tycka. Jag hoppas att jag får sån jävla anamma av att bli mamma (jävla amamma?), på tal om det här med att få styrka från att leva i en gemenskap. Om någon trakasserar mig så är det en sak, men om mitt barn drabbas av det, oooh, you fuckers, you better run.

Jag är ju fortfarande rädd för tioåriga killar och tänker att dom inte alls respekterar min auktoritet som vuxen, och det är ju för att jag inte känner mig vuxen, aldrig har blivit en man, och knappast heller kvinna. Jag hoppas att jag kan fortsätta växa som kvinna i takt med att jag upplevs mer och mer som en, och när jag lyckas bli självständig och hamna i ett jobb jag upplever att jag klarar av. Jag hoppas att motherhood blir ett kvinndomsprov för mig som kommer leda till att jag känner mig säkrare inför andra i min kvinnlighet, och att det när det kommer till personer som får för sig att jag inte borde amma mitt barn leder till att jag spänner blicken i alla som är på väg att öppna munnen och på så sätt shut them up innan dom hinner säga något dom kommer ångra. Jag tänker det blir som i Fight Club, efter att Jack börjar gå igenom sin "mandomsprövning", har joinat klubben och upplever att inget som brukade bother him rör honom i ryggen längre, inte ens jobbet eller arbetskamraterna, som han vid något tillfälle väser mot, tänderna blodade efter nattens slagsmål, eller i mitt fall - blöjbytande.

 

"Is that shit in your mouth?" "More like shit out of luck for you."

Efter tillräckligt många dagar och nätter av innerligt bondande, kärleksfullt ammande och complete lack of sleep kommer jag helt enkelt bli Jack's complete lack of tolerating any kind of bullshit, och frågan är - are you sure you want to mess with that? I dare you. I dare you. I double dare you, motherfucker.

Nä, usch. Jag ska bli en snäll mamma, och kvinna, så att alla kommer bli glada av att se mig med mitt barn, istället för provocerade. För det måste väl vara så, att när folk ser kärlek och lycka så förstår dom att det är något vackert som inte ska förstöras? Ibland undrar man, tyvärr...

I vilket fall är det vad jag ska kämpa för - lycka, och kärlek. Build it, and they shall come.

Artikel/Serie - Hormones for Cis People vs Trans and Intersex People: The Awful Double Standard

The way your doctor talked to you probably depended on if you’re cisgender (the gender you were assigned at birth) or not. For people who are trans and intersex, there’s often an awful story.
This comic makes doctors’ biases so clear – check out what medical professionals are really saying when they treat people differently depending on gender.

Länk.

Vissa kroppar anses vara mer naturliga än andra, och vissa behandlingar anses vara mer naturliga än andra - när kroppen/personen som ska behandlas anses vara naturlig men skulle behöva bara lite mer naturlighet i sig för att vara så naturlig som den bara kan vara. Because naturlighet - you're worth it (if you're worth it, that is).

Reklam/Inspiration - Secret Deodorant | Ladies' Room | #StressTest

There's no wrong way to be a woman.

Länk.

Artikel - ”Jag är inte androgyn, jag är intersex.”

 
How can it be that young trans people in sweden and many other countries are denied hormone blockers while intersex children and teens are forced on strong hormonal treatments? This is one of many examples of how the medical institutions value their control over our bodies higher than our health and our rights to bodily integrity. And also how trans and intersex rights are connected struggles.
/.../
– I många fall motiveras behandlingarna med att barnet riskerar att mobbas om det inte opereras eller tar hormoner för att utvecklas enligt normen. Det är helt absurt att sociala problem som mobbing ska lösas med kirurgi och medicinska behandlingar. Barn som mobbas för att de har stor näsa tvingar vi inte till plastikoperation.

Det är inte heller självklart att barnet växer upp och identifierar sig med det tillskrivna könet, och istället för att i tidigt stadium påtvingas hormoner, borde var och en få bestämma själv vid lämplig ålder, menar Ellie. Rätten till informerat samtycke.

Länk.

Intersexers and transers - UNITE!

V40/41/42/43

Fyra veckor sedan senaste veckouppdateringen - shit has really hit the fan and gone to shit. My my.

Tell it like it is, Reggie.

Ok, så jag har mått fortsatt skit. Riktigt dåligt, liksom. Sämre än vad jag mått på ganska många år. Jag har fått utskrivet narkotikaklassade lugnande, vilket var typ sju år sedan senast. Det kan finnas flera saker som inverkar på mitt mående: hormonnivåerna, höstdepp, otrygg livssituation, ångest inför en nära relation, och ångest inför att vara ett steg närmare mina drömmar. Alltså jag är ju ganska masochistiskt lagd, så att jag får ångest av att vara mig själv eller följa mina drömmar är inte särskilt konstigt. Lite tråkigt bara om mängden ångest är lika stor som mängden lycka, i vilket fall jag måste lära mig att separera dom två. Låta mig själv känna njutning, liksom, istället för att förneka mig den. Lära mig hantera det faktum att allt gott kan försvinna, dvs lämna det åt högre makter ibland, samt ta ansvar för de sätt på vilka jag kan bidra till att livet för med sig goda saker. Shit, det här börjar låta som AA.

Jag har som sagt haft fruktansvärda mängder ångest, rent allmänt, men som ändå varit värre om kvällarna (som vanligt) och i relation till orala ting. Alltså att jag fått ångest av att äta mat eller borsta tänderna, exempelvis, vilket inneburit att min sista maträtt ibland varit sojabaserat proteinpulver med några klunkar rapsolja, för att det går snabbt och inte är lika jobbigt att svälja som vanlig mat. När jag försökt mig på att sova så har ångesten handlat om att jag inte skulle kunna svälja mitt saliv, eller att jag inte skulle kunna andas. Basala saker, liksom. Inget nytt där heller då jag ju fick extrema problem med det redan när jag gick i mellanstadiet, men ja, det är alltid lika jobbigt när jag hamnar där.

Alltid kommer samma rädslor för att dissociera, go bonkers, bli katatonisk, hemlös, hamna på psyket, och just nu även något nytt - rädslan för att förlora kvinnan i mitt liv och de barn vi ska bring forth into existence. Japp, baksmällan efter the honeymoon har verkligen kommit med stormtrooper-steg. Nyligen fantiserade jag mer eller mindre fritt om hur allt skulle kunna vara i en framtid som är bra och härlig. Men den senaste tiden har jag varit nere i ett evigt mörker av ensamhet, more like. Det gör ont att förlora något man redan har, även när det handlar om drömmar, och särskilt om man inte har mycket till att börja med vad kommer till realiserade drömmar. Jag är rädd att jag mår dåligt av hormonerna, liksom. Vilket ju är dåligt, för jag vill kunna leva som en kvinna, i en kropp jag inte har, och realisera den drömmen. En kropp och dröm som kräver hormonbehandling. Med detta följer drömmen om att vara mamma, och i förlängningen att skapa mig en familj. Men att kan inte må så pass dåligt att jag inte ens kan arbeta, söka jobb eller vilja leva utan narkotikaklassade lugnande om jag vill bilda familj - må det vara med eller utan barn.

Igår tog jag mig an att äntligen kontakta min hormonläkare, vilket jag faktiskt lyckades med även när det först verkade som att det skulle ta flera veckor att få en telefontid. Läkaren var förvånad över att jag mådde dåligt och trodde nog inte att mitt mående hade att göra med hormonbehandlingen (som förra gången vi hade kontakt), men hon var förstående och tyckte jag kunde sänka östrogenet rejält för att se vad som skulle hända. Det här innebär konkret att jag enbart ska ta en påse divigel om dagen, där jag tidigare tagit fyra påsar. Damn. Men hon menade ändå att jag inte skulle få superhöga nivåer av testosteron, och tja, det kanske inte är så farligt om jag hamnar där dom flesta kvinnorna hamnar rent testosteronmässigt. Shit, om det gör att jag mår bra så är ju det bra, och jag får väl acceptera det någonstans. Igår tog jag mindre östrogen, och just idag mår jag faktiskt bättre än vad jag gjort på ett tag, så man kan ju hoppas att jag lyckas lösa det här på något sätt, hormonellt, istället för att fortsätta gräva i all oändlighet i min oförmåga att våga vara mig själv i rädsla för att förintas (en förlust av ett falskt jag är lättare att acceptera).

Given att jag faktiskt kommer skaffa mig barn (eller bara fortsätta teoretisera om barn), så har jag funderat på huruvida könsneutralt pronomen på ett nyfött barn är vettigt eller inte. Jag tänker mig att jag borde ha egen erfarenhet av att vara något mittemellan, och därmed veta om det gör folk obekväma eller inte. För mig är det dock svårt att veta i vilken utsträckning så är fallet, och hur applicerbart det är på små barn. Säkert är i varje fall att mitt barns bästa kommer prioriteras i första hand i de absolut flesta fallen, och att jag kommer se till att det inte finns några jäkla hangups från folk som leder till att de blir massa awkward av mitt barn, liksom oförmögna till att interagera med och relatera till det. Jag kommer inte använda barnet som ett sätt att på Kantianska manér liksom vara ett föredöme eller göra det "generellt rätta". Nä, fuck that - bra och privat skola ska barnet gå i (ifall det nu ens är vettigt, vilket jag inte vet utan bara tog som ett lagom provocerande exempel). Och barnet ska könas av mig och den andra mamman ifall vi kommer fram till att det kommer ge en bättre uppväxt för vårt barn, även om vi på något plan skulle föredra om alla bidrog med sitt till stacken och slutade vara så jävla binära när det kommer till kön. Barnen är framtiden, liksom, och här går jag själv i tankar på att bara skita i det faktum och go with the flow of the status quo. Well, there you go - en mors kärlek för sitt barn works in mysterious, and immoral, ways. Snart börjar väl tankeexperimenten om hur många människor jag hade offrat för mitt eget barn.

Sen har jag funderat på en sak till, som är problematisk hur man än är lagd - det verkar som att jag verkligen vill ha en dotter (courtesy of mina fantasier). Ni vet det här att man vill ge barnen det man aldrig fick, och därmed lever genom dom istället för att faktiskt se dom? Yeah. Stackars potentiella son. "Ta på dig klänningen nu! Vadå tjejigt?! Menar du att tjejigt är något dåligt eller? Vad är det här för sexistiska fasoner?! På med klänningen och kom hit så jag kan fläta ditt hår! Otacksamma jävel, vet du, det här fick minsann aldrig mamma när hon var liten... Vadå? Jaha, så är en liten fläta ok för att Jedi Padawans har det? Nej nej nej, du ska ha en sån som hon Elsa i Frozen har - en stark, kvinnlig förebild. Du är väl feminist, eller hur? Bra, kom till mamma nu så ska hon doll you up, visa dig vad RIKTIG styrka är för något."

Oh well, jag får väl ta det som det kommer, även om jag får en ond liten djävulsson istället för en söt liten dotter. Helt hälsosam inställning till könet på mina barn här - nothing to see here, carry on.

Annat smått och gott då - jag har gett upp på tanken att få sexuell stimulans som involverar mitt eget kön, igen. Det skapar mycket osäkerhet, prestationsångest, fysisk smärta, och ibland även ångest- och skamkänslor. Och vad får jag ut av det? Inte särskilt mycket faktiskt - det är alltid fantasin om vad jag ska få ut av det som är större än själva payouten. Sanningen är att jag kan uppleva en liknande känsla som jag gör post-orgasm om jag får någon annan att komma, givet att jag mår tillräckligt bra för att leva mig in i den andres njutning. Och mår jag inte särskilt bra så ska jag ändå hålla mig borta från sex överlag, hur mycket jag än tror mig det kommer hjälpa att banka skallen i sexväggen.

En annan godbit är att det är väldigt nedslående för mig att läsa texter som är hetero- och cisnormativa just nu. Alltså alla barnböcker jag läst i, exempelvis, där det är mammor hit och pappor dit. Men även flatböcker, där det är fittor hit och fittor dit. Fuck you, liksom - jag existerar! Jag har alltid tänkt mig att jag inte ska bli "en sån", och detta för att jag alltid haft förmågan att ta av mig genusglasögonen och bara ta till mig det jag finner värt att ta till mig. Men just nu går det inte riktigt. Djävulskap. Har jag blivit en sån kännande person som tar åt sig av saker? Någonstans tänker jag att det ju är vettigt, då jag snarare har blivit proffs på conceal, don't feel, liksom.

Smått och gott fortsätter och nu har turen kommit till idén om att man premierar mind over matter om man skippar "biologi" och låter självdefinition vara slutstationen för kön och könsidentitet. Det här stämmer såklart inte, utan det är en fråga om mind over another type of mind, sociala konstruktioner över andra sociala konstruktioner, då biologin i sig redan är "mindad" - kategoriseringar finns inte i naturen, liksom. Oändligheten är tyst, varande/tillblivelse talar, osv. Men ja, det känns som man kan dela upp befolkningen i två typer - dom som fattar sig på det här, och dom som verkligen inte verkar vara förmögna att förstå att vi människor skapar all kategorisering, snarare än att den finns "där ute" på något sätt. Men nog om det då det är en annan typ av vägg jag inte har lust att banka skallen i - nu ere dags för träning.

Jag har skaffat mig en mobil som är ny nog att posta videos med på instagram, vilket innebär att jag har börjat göra det, vilket i sin tur innebär att jag förmodligen kommer sluta med det på youtube. Träningen fortsätter, likaså viktuppgången då jag numera väger 70kg. Det slår mig att träning kommer bli satans mycket jobbigare när jag inte längre kommer kunna äta på ett kaloriöverskott, vilket jag ändå gjort dom senaste månaderna, typ. Nåväl, träningen fortsätter nästan som vanligt (ja förutom att den gått dåligt senaste månaden och jag inte tränat lika mycket som innan), med skillnaden att jag den senaste tiden kört ett Sheikoanskt fyradagarsprogram men skippat sista dagen på grund av all ångest och trötthet. Detta har inneburit mindre marklyft, i princip bara en gång i veckan, men jag har tränat grepp massor (ibland med just någon slags mark/kronlyft) och ska satsa på mark nästa cykel. Nästa cykel kommer det inte bli dubbel böjvolym som det varit dom senaste cyklerna, utan det kommer istället bli böj två gånger i veckan, precis som det står i programmet (ja, mer eller mindre), men det kommer istället vara marklyft fyra gånger i veckan. The old switcheroo, helt enkelt.

I realize that I'm, like, offensive to myself.

Det ska bli skönt att inte köra så mycket böj dom kommande månaderna, särskilt då sättet jag gör det på får någon kota där uppe vid latsen där stången ligger att bli lite ledsen. Alltså att det känns som att det är något på skelettnivå snarare än muskel- eller hudnivå som blir irriterat när jag har tunga vikter väldigt ofta på ryggen, något som inte hjälpt nu när jag har fått för mig att boxböja och köra tunga utgångar på upp till 210kg två gånger i veckan. Får se vad kroppen tycker om att marklyfta så jäkla mycket, dock. Jag tänker att då får jag äntligen en idé om hur jobbigt marklyft är för mig egentligen jämfört med knäböj, särskilt nu när jag inte kör lika brett i sumomarken, och även har fått större mage för att hantera tyngre knäböj. Sen har jag faktiskt fått justera knäböjen också litegrann, alltså att high bar på 10% mindre vikter kändes alldeles för lätt, varpå jag höjde vikterna så att 80% av maxet i high bar numera beräknas vara det samma som i low bar och sumo squat, dvs 10kg under mitt max i narrow squat - åtminstone spekulerar jag och utgår ifrån att så är fallet. Om det fortsätter såhär dock så kommer jag ha fyra olika sätt att knäböja på som är ungefär jämlika, vilket jag inte vet om det är bra eller dåligt. Hur exakt jag kommer göra med alla dessa böjvarianter i nästa cykel vet jag inte, men jag vill inte sluta helt och hållet med dom, inte ens ass-to-grass high bar som känns ganska härlig att jobba med ändå.

Vad gäller bänken så fortsätter väl allt på som vanligt, med mindre volym än vad Sheiko ordinerar. I like my upper body to be without pain, thank you very much. Also without muscles, men det verkar ju gå sådär. Jag har numera bättre koll på vad jag pallar med slingshot respektive stor kloss, och jag utgår numera ifrån att jag tar 25% mer med slingshot, vilket innebär att det blir en del fyror och femmor på runt 70kg. Med stor kloss brukar jag satsa på att köra dubbelt så många reps som jag annars hade kört, men med 20% mer vikt, vilket innebär att om jag kör tvåor på 64kg så kommer jag köra fyror på 80kg med kloss. Mycket högre än så går jag inte, primärt för att jag inte klarat av att ta ut mer än 95kg från racket. Oklart ifall det är relevant att jobba vidare på, eller om jag borde satsa på att känna på ännu tyngre vikter än så, fast då med hjälp av någon som lyfter ut stången åt mig. Det känns ju lite läskigt, men vafan, det kanske börjar bli dags nu - dom flesta kör ju ändå med utlyft, och även om jag inte gillar det och inte planerar att tävla med det så är det kanske bra att dra nytta av det åtminstone på träningen.

Det är tre träningsveckor kvar till maxning, som jag inte är särskilt pepp på när jag är deppig, men om det är någonting jag känner för så är det det jävla satans marklyftet. Alltså jag förväntar mig på fullt allvar att slå rekord med 10kg. Om skiten inte åker upp av sig själv så ska jag ta mig fan använda remmar, bara för tillfredsställelsen att veta att jag kan lyfta mer när jag väl fixat till greppet. Nu utgår jag ifrån att greppet är lättare att fixa än någonting annat, men ja, så kanske inte alls är fallet, men hur det än är med den saken så ska 180kg fucking upp - det är dags. Jag har även den senaste månaden börjat uppleva något spännande när jag kör tunga deficit marklyft - time dilation. Alltså jag svär, tiden saktar ner när jag deficit-markar, vilket märks på musiken jag lyssnar på som börjar gå i slow motion när jag börjar lyftet. Herregud.

Nåja, här är veckornas och kanske årets sista youtubeklipp:

Artikel - Elina Pahnke: Vad är en äkta hbtq-person?

När hbtq-flyktingar vittnar om den svenska asylprocessen så berättar de om ett tydligt narrativ. De får frågor som: När kom du ut för din familj? Berätta om när du hade sex med någon av samma kön för första gången?
Flera flyktingar, bland annat genom nätverket RFSL newcomers, har vittnat om hur intervjufrågorna är upplagda efter en stereotyp beskrivning av homosexualitet, där den som inte känner igen sig i beskrivningen får avslag.

Länk.

Det här skulle vara jätteintressant att få veta mer om. Men jag har inte så mycket mer än länken till artikeln, tyvärr.

Flexomklädningsrum på Högevall Badhus i Lund

 

Flex, för alla kön och inget kön

På plan 2 har vi två stycken flexomklädningsrum, för alla kön och inget kön. Här är alla välkomna. Du som inte kan eller vill välja omklädning för damer eller herrar väljer med fördel flex, och föräldrar som vill byta om tillsammans med lite äldre barn kan också använda dessa omklädningrum.
 
Länk. 
 
Pretty cool, brah.

Dokumentär - Vägen till Ann-Christine

Åke var präst i svenska kyrkan. Han levde ett på ytan vanligt liv med fru och barn. Men innerst inne var han en annan. Vid 57 års ålder bestämde han sig för att visa sitt rätta jag. Åke blev Ann-Christine. Det här är hennes personliga berättelse om hur det är att komma ut som kvinna på arbetsplatsen, i familjen och i samhället. 

Länk. Also:

Många säger "jaha, så, känner du dig som en kvinna nu?". Det vet inte jag. Hur känner man sig då? Det har jag ingen aning om. Jag kan bara säga att jag känner att jag är jag.

Jag tänker såhär - transvården ska skita i manligt och kvinnligt på det stora hela och fokusera på hur individer mår av att klä sig på ett visst sätt, presentera sig på ett visst sätt - förändra sin kropp på ett visst sätt. Tänk bortom könsdikotomin, liksom.

Vetenskapens Värld - Sommarträning Special

En liten studie indikerar att styrketräning gynnar det komplexa tänkandet i hjärnan, och även det associativa minnet, medan konditionsträning påverkar de processer som styrs av området hippocampus i hjärnan, och förbättrar det episodiska minnet. Detta, och en hel del annat i Vetenskapens Världs Sommarträning-special.

Länk.

Mer "Tjejer Som Oss" i media

 

Jag kan inte riktigt få nog, så jag tänker att inte ni heller kan få det. Tjejerna från Tjejer som oss som gick på SVT nyligen har även dykt upp på Breaking News med Filip & Fredrik (Avsnitt 22, 23 minuter in). En intressant sak som sas där var att dom spelade in en pilot för programmet (eller någon variant av det, oklart exakt vilka och vad det handlade om) redan 2010 men att "ingen nappade". Tjejer som oss är verkligen en serie som är rätt i tiden, med andra ord.

Sedan har jag hittat två artiklar med tjejerna också, en i Veckorevyn, och en i Bon (som jag älskade att läsa i gymnasiets skolbibliotek, vill jag minnas, med betoning på läsa). Artikeln i Bon är underbar, men den i Veckorevyn har sina godbitar den också. Nedanför kommer mina favoritbitar från båda.




Artikel - Saga och Xenia: “Att vara trans är en så liten del av vårt liv” (Veckorevyn)
Xenia: Jag håller helt med om att det är väldigt jobbigt att en måste hålla en miniföreläsning om vad en transperson är minst en gång om dagen. Folk måste bli bättre utbildade inom det här området! Man kan ju åtminstone googla och läsa på lite själv innan man frågar. En förväntas vara så otroligt förstående när det gäller folks okunskap.

Saga: En annan jobbig grej är att man ofta ses som en slags minoritetsrepresentant. Transpersoner är lika olika varandra som alla andra människor.
/.../
Könskorrigering, som nämndes nyss, är förstås en känslig och väldigt intim fråga…
Saga: Det stora intresset för just detta visar väl bara tydligt hur könsfixerade de flesta är. Att det tas upp i Tjejer som oss har ju att göra med att SVT-produktionen styrde innehållet så. För min egen del vill jag inte prata om det, utan hänvisar till programmet där jag pratar lite om det.
/.../
Xenia: Jag föredrar termen “könsbekräftande behandling” istället för könskorrigering. Jag pratar om min egen “neofitta” i programmet, hur man tar hand om en sådan med mera. En neofitta är en fitta som formats eller omformats med hjälp av kirurgiska tekniker. Det är inte bara transpersoner som har neofittor utan även “vanliga” ciskvinnor som exempelvis blivit könsstympade eller haft cancer i vaginan.


Artikel - Det är vår tid nu (Bon)
Xenia Jag kan bli så trött på att berätta vem jag är, för det känns som jag förväntas berätta en historia. Att en bara är en sak, en historia. Att hela jag reduceras till en enda berättelse som handlar om att jag är trans. Jag fick frågan i en intervju en gång, att berätta min historia, och jag vägrade svara då. Jag är inte bara en historia utan många. Så för mig blir det viktigt att fråga tillbaka: vilken historia vill du ha?
/.../
Vanessa De som har gjort serien har varit noga med att göra rätt. De gick kurser innan för att lära sig mer om transpersoner och transfrågor. Det märks att de var genuint intresserade, de var seriösa och ville att det skulle bli bra.
/.../
Maja Vad tycker ni om att transpersoner nu sätts i en kommersiell kontext?

Heidi Om det är en trend, så okej då, låt det vara en trend. Vi har fått med oss så många människor som stödjer oss, att det snarare handlar om att företagen inte kan stå emot längre, de måste visa oss. Vi finns, så de måste se oss.
/.../
Xenia För mig handlar min medverkan om att jag känner att andra ibland uppfattar mig som äcklig, eller att transpersoner generellt kan ses som äckliga. När jag får möjligheten att vara med i sådana här sammanhang, när det jag gör syns och uppmärksammas i en positiv kontext, så gör det mig eventuellt spektakulär, eller till ett freak, jag är medveten om det. Men alternativet, att bli sedd som äcklig är så mycket värre. Jag upplever det som mer stigmatiserande och utfrysande. Att bli sedd som äcklig är min stora skräck. Jag är tusen gånger hellre en spektakulär [person] som söker medial uppmärksamhet, som syns och blottas i offentligheten, än en person som anses äcklig. Såklart tycker jag att inget av dem är bra, men det är svårt, kanske till och med omöjligt, att som transperson inte bli sedd som någondera.
/.../
Vanessa Jag har varit med i en skönhetstävling, det kan ju ses som stereotypt, och jag uppfattar ju att det blir rätt hårt kritiserat, vilket upprört mig. Jag ser de här tävlingarna som en konstform. Här möts olika typer av transpersoner över hela världen. Det är våra femton minuter av berömmelse. Vi som är med i de här tävlingarna har liksom drömt om det här hela livet. Många av oss har tvingats in i pojkkläder som barn och med tävlingen förverkligar vi de drömmar vi haft sedan vi var små, och jag tycker att det är så brutalt att kritisera oss så hårt för det.
/.../
Saga Jag tror att allt är flytande. När det gäller kön och sexualitet, eller vad som helst egentligen. Men den här processen som transpersoner förväntas gå igenom är från samhällets sida väldigt binär. Det bygger på en idé om att du är en larv som ska bli en fjäril. Att du ska komma ut på andra sidan som vacker, lycklig och fri. Och så ser det faktiskt inte ut. Den sociala bilden är också viktig, hur vi ses och uppfattas av vår omgivning. Det är inte så konstigt att transpersoner blir objekt, eller drar sig till kontexter där de blir objekt, om en ständigt blivit objektifierad. Hela det där objektifieringsmaskineriet skapar en skev självbild, jag hade själv en väldigt skev självbild när jag kom ut.
/.../
Xenia Det är intressant med cis-samhällets besatthet av de som ångrar operationen, men samtidigt tänker jag att huvudsyftet när det fokuseras på de som ångrat sig inte handlar om ångrarna själva utan att det handlar om att tvinga de som inte ångrar sig att vara tacksamma och tysta. Att antingen så ångrar du dig eller så är du jättetacksam och lycklig. Jag ångrar mig inte, men skulle nog inte kalla mig tacksam. Jag är exempelvis steriliserad mot min vilja, är det något jag ska vara tacksam för? Min vagina och vulva funkar, men samtidigt inte. Jag kan ångra att jag inte satte mig in i operationen innan, men samtidigt skulle det kanske inte ens ha gått att ställa vissa krav. Det är som att det förutsätts att vi eftersträvar en fitta som efterliknar en viss bild av hur en fitta ska se ut, men ollonet är en sådan känslig erogen zon att jag gärna hade haft det som en jättestor klitoris. Det kan jag ångra, att jag inte tog strid för att få en fitta som passar mig och mina behov, men jag ångrar inte operationen i sig. Jag tycker en kan se flera exempel där det kan vara någon som problematiserar sitt val och att samhället då presenterar det som en ångerberättelse, även fast det inte är det.

Uppdatering - könsutredning - BIG WIN

Jag var hos min könsutredare idag... och jag fick diagnosen transsexualism! Remisser ska skickas till logoped, kirurg och laserbehandlare. Wow, liksom. Shiny, rentav. Fan, det är ju underbart. So happy. ^^

Att komma ut för sin mamma tio år efter att man började transitionera

När jag kom ut för min mamma för ett par dagar sedan så lät det på min mamma som att jag redan hade gjort det, typ jättelängesen. Och så kanske det är. Lite oklart generellt för mig vad jag sagt eller inte sagt till henne, men jag menar hon vet ju att jag heter Ada, hur jag klär mig, att jag varit ihop med flator, osv. Hon visste tydligen också att jag hade självmedicinerat tidigare, vilket jag hade glömt bort att hon visste. Och hon tyckte att man såg på mig att jag hade fått bröst det senaste året. Så ja, på det stora hela var det ganska odramatiskt att komma ut för henne. Igen. Skillnaden nu är väl att jag kommit längre i min transition, och är fast besluten om att inte låta vården köra över mig. Igen. Fast besluten om att gå igenom underlivskirurgi, vilket nog brukar vara något av det värsta familjer kan tänka sig när det kommer till deras trans relatives, och även var jobbigt för min mamma att höra. Men inte tillräckligt jobbigt to give me shit about it, liksom. Alltså när jag sa att båda Wachowski-systrarna är trans numera (för att mamma frågade om jag hade hört om den förstas transition) så sa hon något om utomjordingar som lägger saker i vårt vatten, och hon tänkte även att det faktum att så många korrigerar sitt kön nuförtiden är ett tecken på att världen snart når sin ände, men that's just business as usual for me och har inget med mig direkt att göra (som det faktum att hon tycker att jag torterar mig själv genom att envisas med att ha svarta kläder på mig, då svart är en deprimerande färg). Så, ja, one down, three to go (pappa, farmor, och farfar). Min mamma är kanske inte den peppigaste personen när det kommer till min transition, men jag får nöja mig med att det inte blir en grej varje gång vi träffas, och hoppas att hon rentav kommer finna min resa spännande och fin, snarare än problematisk och full av bekymmer. Jag lärde mig för längesedan att jag behövde använda vänner för stöd vad gäller det mesta som är personligt och viktigt för mig, snarare än att förlita mig på de gällande blodsbanden. Det viktigaste för mig är i slutändan att mina kärlekspartners verkligen upplever mig som kvinna, och att mina barn kommer att göra det. Resten får väl helt enkelt finna sig i det hela och respektera min könsidentitet, because I will not tolerate people calling me "pappa" eller "han" framför mina barn, då åker dom bort illa kvickt.

Follow-up to #doihaveboobsnow - #doihavefreedomnow

Jag har funderat på det här med att identitet i någon bemärkelse är begränsande, men i någon mån även möjliggörande tidigare, och tänkte nu fortsätta. Vi tar avstamp i att jag får intrycket av att normen för kvinnokodade personer i feministiska kretsar verkar vara att man bör sträva efter att kunna visa upp sin kropp (eller bröst, för att ta ett mer konkret exempel) och vara stolt över den/de. Att det rentav anses vara frigörande att vara naken bland folk och känna sig bekväm med det. Att det anses vara en bra grej överlag att gå tvärtemot det heteronormativa narrativet som säger åt kvinnor att skyla sina kroppar. Att detta att let it all hang är att återta utrymme i en värld som skapar femininet genom att boxa in (va smal, va tyst, va ett objekt, va avhängig, va medgörlig, osv). Att det är ett sätt att återta rätten till sin egen kropp och i förlängningen alla kvinnors kroppar. Och så kan det ju vara. Eller rättare sagt - så är det. Men är man verkligen ett offer för falskt medvetande i form av heteronormativ indoktrinering om man inte ens i teorin strävar efter frigörelse från kroppsrelaterad blyghet?

 
Notera att jag här inte använde ordet skam (eller tvång), utan blyghet. Även om blyghet och skam har liknande fysiska yttranden och lätt kan förväxlas både av den som har känslan och av den som ser de externa symptomen på said känslor (de lätt röda kinderna, exempelvis), så är de inte riktigt samma sak. Jag skäms inte över mina bröst, men jag är blyg och visar inte gärna upp dom (nakna that is, för visa upp dom genom en tröja gör jag mer än gärna) i annan kontext än den romantiska. Jag är rentav stolt över min blyghet. Går det ens ihop? Är inte det som att ha Stockholmssyndrom? Jag tror faktiskt inte det. I någon bemärkelse skyler jag brösten helt enkelt för att det är vad jag trivs med, men det säger kanske inte så mycket. I en annan bemärkelse så skyler jag brösten för att jag identifierar mig som kvinna och har lärt mig att skyla mina bröst som en direkt konsekvens av detta - det säger en hel del, eller öppnar åtminstone upp för diskussion. Och i någon bemärkelse så skyler jag mina bröst för att det ger mig styrka att göra så. För att det bekräftar min identitet som kvinna. Vad innebär det här egentligen, och vad för slags diskussion öppnar det upp till?

Det innebär att jag boxar in mig själv som ett led i att skapa handlingsutrymme. Men hur kan ett begränsande skapa handlingsutrymme - borde inte en person som är oblyg nog för att visa upp sina bröst nakna ha fler valmöjligheter i sitt liv än den som är blyg och därmed inte villig att visa upp sina bröst? En sådan person kan både vara naken och påklädd liksom - dubbelt så många valmöjligheter! Enbart om man mäter med en väldigt grov måttsticka, skulle jag säga. Alla valmöjligheter är inte lika mycket värda, och alla valmöjligheter är inte reella val till att börja med (var alternativet "att leva som man" för mig verkligen ett reellt alternativ, existentiellt sätt?). Den som identifierar sig som kvinna, exempelvis, öppnar upp sig för att påverkas av de normer för kvinnor som finns i samhället, blir mer susceptible för stereotype threat, tänker man (även om jag då verkligen undrar om det stämmer - risken finns ju att man som icke-självidentifierad snarare är omedvetet identifierad som säg kvinna genom sin position i samhället och ens undermedvetna, varpå man kommer syssla med psykologisk black boxing, som i denna kontext får ses som motsatsen till medveten shadow work). I vilket fall så kan det här att identifiera sig som kvinna anses vara begränsande, och det är det ju, då all identitet är en form av inboxning, men idén om total frihet bortom identifikation är minst lika begränsande, och desto mera farlig då den är en illusion. Och om inget av alternativen är perfekta, då finns det bara alternativ med både begränsande och möjliggörande effekter kvar att välja mellan. På samma sätt som man inte kommer ifrån att val alltid har både existentiellt negativa externaliteter och möjliggörande och frigörande potential, så kommer även normer alltid att finnas - om de så är outtalade eller förnekade. Om (begränsande) val och normer tänker jag ungefär samma sak som jag tänker om hierarkier - alla är inte dåliga, och alla är inte enbart skadliga.

Jag minns när vi trollades av en lärare på socionomprogrammet som frågade oss studenter om vi ville ha makt när vi utövade vår yrkesroll. De som tillfrågades menade att nej, makt vill dom ju inte ha, det låter ju inte bra. Ingen ville kännas vid att anses ha en maktposition, som att det var något fult, rentav, något som skulle ges bort vid första anskaffning. "Jaha", sa läraren, "hur har ni då tänkt förändra något?".

Den relevanta frågan när man identifierar sig som något och inrättar sig efter normerna som den identiteten förespråkar är inte enbart "vad ger jag upp?" utan även "vad får jag i utbyte?". Frågan för mig och mina bröst blir således - vad får jag ut av att inte vilja visa mina bröst nakna? Jag själv behandlar förvisso inte min preferens som om jag vore en rationell varelse , men man kan likväl ställa sig frågan som om så vore fallet. Jag fortsätter att följa det personliga spåret istället för att snacka om exempelvis de generella privilegierna som kommer med att följa normer, och när jag gör det så inser jag att en sak jag får ut av att skyla mina bröst är att mina bröst laddas med massa innebörder som jag trivs att dom laddas med (även om jag inte alltid trivs med att folk gör våld på mig pga dom laddningarna). Dom sexualiseras, exempelvis. Dom blir ett vapen, as is - in the service of love, naturally.

En konsekvens av laddningen är att jag kan leka med skygghet på ett sätt som en person som inte är skygg med sina brösts nakenhet kan göra. Nu är det förvisso inte så svartvitt, och kontexter dikterar hur vi relaterar till våra kroppsdelar och deras grad av nakenhet, varpå det säkerligen är möjligt att vara blyg i vissa situationer och mindre blyg i andra, identitet be damned, men jag står fast vid att det likväl är skillnad på mig och über-nudisten (über-nudisten är obvioüsly tysk). När jag upplever att mina bröst är exotiska så blir min lekfullhet med blygheten som följer på detta både intensiv och personlig, även om den är normal och delas av väldigt många andra. Hell, kanske bidrar det faktum att min bröstskygghet delas av miljoner andra kvinnor rentav till sättet på vilket min skygghet är både intensiv och just personlig. (Ni vet nog vid det här laget that I just want to fit in.). Det är viktigt att inte glömma att man inte blir individ genom avståndstagande, även om möjligheten till avståndstagande är nödvändigt för att vara individ och en nödvändig del av individuation.

Jag har inget emot att jag numera skyler mina bröst medvetet. Jag är rentav glad för att ha det verktyget i min kvinnliga arsenal - även om kostnaden för det verktyget är att jag, well, faktiskt blir obekväm när jag "tvingas" visa brösten nakna (som vid invägning till tävling i styrkelyft). My being obekväm med att visa offentligt något jag upplever som privat leder till att jag går runt, breasts flapping (or not flapping, in this case) och har en känsla av att jag bär på och bär med mig något heligt at all times. Det gör att jag känner vördnad inför mina bröst. Det här låter ju helt jävla idiotiskt förmodligen, och bakåtsträvande, men det är precis så jag känner. Och jag är övertygad om att många upplever något tryggt eller härligt eller heligt när dom gör motsatsen till det jag gör och istället låter brösten hänga fritt. To each her own (cup) (of tea). Det bästa sättet att bidra till en bättre värld är genom att respektera sina egna behov och leva ett vördnadsfullt liv (sans the conservative Christian connotations) - fel blir det först när normer är så starka att alternativ till normen som också skulle kunna vara bra för specifika individer eller grupper inte är reella alternativ, något som gäller även i counterculture-sammanhang där normerna kan vara starkare än i normsammanhang för att det är vad som krävs för att vissa ska uppleva att dom är i ett safe space. Mitt beteende påverkar andras beteende såklart, och på så sätt bidrar jag till en norm och de förväntningar som denna utsätter andra för, but that's just the way the cookie crumbles (in the tea cup, unfortunately) (and sometimes even between the cups). Alternativet kan ju knappast vara att förneka mig själv till förmån för en annan norm, då sitter vi där allihop till slut och lever icke-autentiska liv, men har en massa PK-poäng to show for it!

All identifikation är begränsande, men inte alla ramverk som begränsar gör personer mindre fria eller mindre lyckliga. De ramverk som ämnar att vara så öppna som möjligt i sin identifikation har begränsningen att they're spread too thin och leder till att individen får svårare att investera sig själv emotionellt och personligt i specifika yttringar inom ramverket - de premierar varande till förmån för tillblivande. Å andra sidan så är ett förhållningssätt som är relativt (tillräckligt för en situation - apt) öppet för att anta olika konstellationer inom ett ramverk (även trots identifikation!) och även för andra gradens förändring och därmed förändring av själva ramverket i sig, möjliggörande för tillblivelse, något som är en precis lika viktig aspekt av existens - att kunna ta in och påverkas, förändras, inte bli ett objekt, inte bli ordet som är döden för tinget det representerar* (Hegel).**

Jag skulle här vilja sätta identifikation, begränsningar, schematas och vanor i relation till varandra. Begränsningar (Ordet; i form av universum, och Valet; i form av existensen) skapar struktur, och struktur leder till vanor och schematas - detta är själva grundvalen för wille zur macht, den dynamiska kvalitet som stöter mot det statiska varandet och utgör den dialektiska monism som är universum. Schematas och vanor, liksom generaliseringar och därmed identifikation av (om inte nödvändigtvis med) ting är nödvändiga för själar i vår storlek, är alltid dualistiska, alltid parts, alltid partial - det är deras själva förutsättning och deras styrka likväl som deras svaghet, inte helt olikt de begränsningar alla formella axiomatiska system bär på. Att identifiera någonting är att ta det ur livsflödet som är oändligt, men det är också att titta på det och därmed göra det formbart i den mån man utsätter det för vilja, ett sätt att göra det möjligt för kategorisering, generalisering, och en del av sina schematas och i slutändan de vanor och identifikation med vanorna som följer på dessa. Alltså det i sig är inget argument för att man ska adhere to a norm som följer med en identitet - det är inte det jag menar. Men kopplingen här är att om exempelvis en vana av att inte visa brösten pga skygghet (som följer eller inte följer på identitet) möjliggör begränsningar som leder till en mer sann och god balans mellan struktur och oändlighet, då är det en praktik som är, well, sann och god. All of this är jäkligt ospecifikt och bortkopplat från konkreta politiska frågor, men det är likväl ett tankesätt åtminstone jag, på ett existentiellt plan, har nytta av, och min förhoppning är att den som läser detta liksom jag på ett instinktivt plan förstår att det här är en av de stora sanningarna om världen. I slutändan är det ändå det sanna och det goda jag tjänar, oberoende av dess specifika yttring eller form, eller om det är bortom form, rentav.

Jag, och ni, tänker måhända att jag på det stora hela inte argumenterat särskilt bra för min sak enligt klassiska modeller för argumentation, the question at hand being att det faktum att normiga vanor som verkar begränsande i själva verket inte behöver vara begränsande i existentiell bemärkelse, eller vara dåliga i politisk bemärkelse om man ser det existentiella som grunden eller åtminstone ett viktigt komplement till det politiska. Politik har jag ju knappt berört, liksom, så min argumentation där är icke-existerande! Som jag var inne på nyss så kanske inte det här är den sortens text, helt enkelt. Ibland behövs dåliga argument eller påståenden helt utan backning i form av evidens eller möjlighet att utsättas för logisk verifikation för att göra en poäng eller komma närmare sanningen - det är jag helt övertygad om, även om det får mig att låta som en galen metafysiker slash spirituell fanatiker.  

För att fortsätta på what the fuckery-spåret så tänker jag att det inte finns några värdeneutrala positioner eller uttalanden eller ens ting då Värde i sig själv är det ting bortom tingen som möjliggör värdefull positionering och värdefullt ordande. Att tro något annat är att succumb to the fallacy of the God Gaze, det är att anta perspektivet av universum som helhet, vilket är omöjligt (inte därmed sagt att man inte kan tala "under the aspect of eternity", inspirerat, som ett Vittne, heligt). Konsekvensen av att vägra ta ett namn till varje pris, och att namnge världen omkring sig, är att förbli i oändligheten, en position som inte är hållbar eller ens möjlig i sin renaste form. Varande/tillblivande talar - oändligheten är tyst. Allt varande/tillblivande är beteende; allt beteende är kommunikativt; all kommunikation är en form av tagande av plats/existens/övertalning; all form av platstagande är ett maktspel; all form av maktspel är våld. 

Jag har varit fascinerad av namn och namngivning som en förlängning av frågan om identitet väldigt länge nu, och har skrivit en post om det i relation till ett av mina absoluta favoritspel, Planescape Torment, och även länkat till den essän förr här på bloggen. Jag antar att jag funnit det så himla spännande för att jag har haft så enorma problem att finna mig själv, i mig själv, i relation till samhället, och i relation till min familj. Allt det här med differentiering, anknytningsteori, och sådär. Sen började jag tänka på det i mer politiska termer, utifrån Foucault's tanke om att visibility is a trap, försökte skapa politisk teori för resistance utifrån alla de kontrollmekanismer som det moderna samhället har för att skapa individer som självmant identifierar sig, utelämnar sig, och därmed disciplinerar sig. Sen tänkte jag ett varv till och blev bekant med idén om strategisk essentialism, och bell hooks tanke om att only as subjects may we speak. Sedan dess har jag försökt hitta utrymmet mellan dessa två extremer där själar vibrerar som mest, där de sjunger i balans mellan frihet och säkerhet, öppenhet och stabilitet, och ja, även liberalism och konservatism. Jag kopplade det till en massa olika politiska frågor, en av dom viktigaste för mig som då röstade lila being den gällande balansen mellan ett öppet/anonymt internet, och ett mer reglerat pseudo public space fyllt med exempelvis statligt sanktionerat ansvarshållande.

Jag försökte mig även ett tag på att försöka hitta någon slags identitet bortom den vanliga transkategoriseringen, då som någon form av transhumanistisk posthumanist med morfologisk frihet som politisk fråga, då jag tyckte de dåvarande/nuvarande transnarrativen stötte bort mig. Jag utforskade allt som har att göra med objekt-orienterad ontologi, platt ontologi, och annat relaterat, som exempelvis rhizomatiskt tänkande, aktör-nätverk-teoretiserande, och fan och hans moster. Men min själ var otillfredsställd, tills jag sakta men säkert började introducera hierarkier och kvalitativa skillnader mellan ting i min värld igen. Började acceptera att jag lever som en del av universum, med delande, entropiserande, som primär funktion och konsekvens av mitt varande. Jag byggde vidare på min övertygelse om att världen inte har essenser "som sådana", men vidgade min förståelse till att världen, och dess substrata i form av existenstiella agenter, essentialiserar världens beståndsdelar, inklusive sig själva. Att varje relativism bygger upp en sanning. Att, som Donna Haraway puts it i sitt Manifesto for Cyborgs: "Some differences are playful; some are poles of world historical systems of domination - "epistemology" is about knowing the difference". Jag släppte tanken på att scarcity mindsets enbart är av ondo, och förstod att ett abundance mindset taget till sin extrem är precis lika toxic. Jag insåg, till slut, att mitt ändlösa fokuserande kring den mänskliga oförmågan att tala total sanning och att den tänkta konsekvensen av denna oförmåga var att man då borde hålla tyst (för att parafrasera Wittgenstein och vara all kinds of zenbuddhistisk in spirit) eller se skillnader som illusioner (likt multiplicitet i vissa spirituella traditioner som tror på icke-dualism) i slutändan var en form av flykt för mig, om än en väldigt intellektuellt sätt spännande (ut)flykt som ledde in mig på all kinds of processorienterande vägar.

 

När jag började läsa om hinduism och zenbuddhism så var jag väldigt fascinerad med vissa aspekter av österländsk filosofi, men en sak jag alltid fann svårt, särskilt med zenbuddhismen, var dess oförmåga att inkludera rationalitet och ego i dess väg till upplysning, eller upplyst praktik, annat än genom en snårig tolkning av zenbuddhism som förkastandet av alla doktriner, inklusive de zenbuddhistiska, alltså en tolkning som därmed utgör en negation av negationen (en inte helt främmande tanke för en true (icke)zenbuddhist, I tell ya!). Jag gillar ju rationalitet, även om jag tror att det enbart är ett av verktygen som Gud manifesterar sin gudomlighet på och att det därmed inte är the be-all and end-all av filosofisk inquiry, sanning, godhet, diskussion, politisk diskurs, osv, och ibland inte ens är där man ska börja när man vill undersöka världen. Symbolisk kommunikation (denna roten till all ondska, enligt zenbuddhistisk lära!) sätter in saker i ramar, och utgår således en form av våld på den piece of levande process som med ens blir förklarad ett ting och därmed något statiskt (och rentav måste bli det för att vara existerande inom en symbolisk/dualistisk verklighet). Men att inte ge namn åt saker är även detta en form av våld!

Att extrahera någonting från dess immediate reality är att lägga i massa betydelser i det som inte finns "inherently i det" till att börja med, och detta anses vara att försaka dess "immanenta natur", men jag tänker att det samtidigt är att bjuda in det till en verklighet extern från sig själv, ett sätt att appropriera det och därmed bli en del av det, fast på ett annat plan än det som vi tenderar att förstå som det "direkta". Liksom det är logik, och dess evolutionära co-companions kommodifikation/kommers/marknad som möjliggör jämförelse/ekvivalens genom upphöjning till abstraktion och gemenskap, logos, som differentierar ting i bitar och sedan sammanför dom; genom idéer om mänskliga rättigheter eller humanistiska åtaganden under politiska system; genom universaliserande projekt som marknadsvärde inom kapitalistiska ramverk; genom citizenship och likhet under lagen inom nationalistiska projekt, osv. Ego i denna bemärkelse innebär inte egocentrisk, utan motsatsen, och det är därför idéer om objektivitet och disinterestedness blir så viktigt inom filosofin när upplysningen börjar ta fart på riktigt - det är först med ett starkt och differentierat ego som individen kan nå rationell perspektivism och konkreta operationella stadium av intelligens. Men det tar ju inte slut där, med rationalitet (romantiken kom ju efter upplysningen!), då världen i sig är paradoxal (vilket rationalitet inte kan tillåta), snarare än att det ligger ett felaktigt antagande någonstans bakom varje till synes paradoxal substrata, and for dealing with that, den kunskapen som inte överlever abstraktionens klyvande - we need something else.

Vi är homo economicus, men inte i bemärkelsen att vi är rationella agenter, utan att ekonomi är en intrinsical del av vad vi gör/är, och att alla actants, eller holoner, vi handlar inom även dessa konsumerar sig själva och oss i sin tillblivelse. Vi kan dividera fram och tillbaka var gränserna för olika subjektpositioner går och var vi placerar oss själva i dom, men det är inte enbart då en fråga om strategisk essentialism, utan essentially om ontologisk nödvändighet. Vi människor är dissipativa system, små pockets of negentropy in a world full of chaos där den enda kraften som inte skapar negativa externaliteter i form av waste är Jesus med sin original leave no footprints ecological and miraculous transubstantiation (och kom ihåg, om du inte syndar så dog han för inget!). Vi andra måste, well, offra virgins eller what have you, för våra magiska feats, och chansen är att vi ändå får en demon efter oss som utkräver studieskuld eller något annat infernaliskt (och demonen själv är ju inte Maxwell's demon och utför därmed knappast mirakel). Vi är och har aldrig varit i the Garden of Eden, istället betalar vi priset för en post förbjuden frukt-värld där kunskap är möjlig, men där varje fråga kostar och varje svar leder till ytterligare frågor då världen blir alltmer komplicerad (för att inte nämna att det här att göra sig av med kunskap/information är minst lika svårt som att skaffa sig den). "Forbidden fruit creates many jams", som det heter, men no matter how many jams you do or get into, there will be "jam to-morrow and jam yesterday - but never jam to-day", som The Queen i Alice i Underlandet sa. Vi har alltid handen i syltburken, så att säga, tar med vänstern och ger med högern. Och den förbjudna frukten som sylten är gjord på kommer aldrig kunna greppa nuet - ju hårdare man försöker hålla fast vid det, desto mer kommer det rinna ur händerna, som sand.

I'm not really sure how to tie this mother of a bloggpost together längre, men låt mig försöka att åtminstone runda av skiten genom att återgå till det konkreta, där vi började, och göra en jämförelse utifrån det - min typiskt kvinnliga och normiga relation till mina bröst ger mig styrka på samma sätt som en niqab kan ge styrka för någon annan.

 
Det faktum att niqab-bärandet inte tillhör normen har liksom ingenting med saken att göra, vilket jag har fått för mig att många på den progressiva vänster/-pk-kanten rent instinktivt åtminstone inte skulle hålla med om. Att vara en del av normen är inte att sälja ut sig, eller köpa in sig för att få privilegier - inte nödvändigtvis. Allt beror på kontext och hur autentiskt ett val är, något som är otroligt svårt att bedöma utifrån, och ännu svårare att bedöma utifrån politiska ramverk, vilket är varför man bör vara on the non-judgmental side of things when considering whether någons val av att vara hausfrau är bakåtsträvande eller progressivt. På samma sätt som vissa får styrka av att bära en niqab eller skyla sina bröst, så finner vissa sin styrka i att slänga sin niqab eller bränna behån. Vi har alla våra egna demoner och våra egna sätt att hantera dom på. Vi har också alla gemensamma demoner... och våra egna sätt att slåss mot dom på. Mina bröst är så power femme något kan bli, även om jag vill behålla vissa konservativt konnoterade laddningar som de utsätts för i våran kultur, och jag kan inte göra det i isolering eller genom att slå på och stänga av det, utan får göra det i den majoritetskultur som finns i vårt samhälle - det är priset jag både gärna och ogärna betalar, ett pris som innebär att jag inte både kan ha kakan och äta den samtidigt..

Det existentiella valet dikterar att man inte kan inkludera allt och alla konstant. Man kan inte helt och hållet eliminera skillnader folk emellan som leder till ojämlikheter i det system de tillhör - man kan enbart soften the blow för de som får en mindre bit av kakan. Man kan ställa sig frågan var ondska, i universum som helhet, finns, och komma fram till att ondska enbart är en illusion. Men man kan även tänka sig att vi inte lever i universum som helhet utan härbärgeras enbart av det, och genom att leva i delar och skapa ytterligare delar genom vårt deltagande i universum så skapar vi ondska, men genom detta, dialektiskt, även godhet (och lika mycket som vi inte lever i universum som helhet så lever vi inte heller enbart i ondskan, utan i vardagen och politiken så finns det handlingar och lösningar som leder till win-win-situationer av diverse slag, sålänge man väljer att begränsa sitt scope och sin analys). Det är inte att välja bort något i sig självt som kastar skuggor, utan att inte erkänna sina val, och/eller välja dom icke-autentiskt. Men är inte det bara en form av begging the question - jag menar hur gör man autentiska val då? Ja det är den stora frågan, en fråga som jag har varit preoccupied de senaste åren med i mycket större utsträckning än någon politisk fråga i sig. Det är en fråga som obönhörligen har lett in mig på det spirituella, och jag tror att det politiska klimatet hade blivit godare om fler hade sökt finna den visdom som finns i det existentiella självrannsakande och det spirituella utforskandet - och inte bara det politiska klimatet, for that matter.

I can't believe I'm doing this, but I'm actually gonna finish this mother off by quoting stuff from one of my current dating profiles (vilket kanske gör det hela väldigt tydligt för er varför jag har så svårt att få dejter). Åter igen så är det inga argument jag lägger fram för min sak (jag kan själv komma på motargument om det skulle vara så), utan man får istället se det hela som ett försök att skapa en öppning till det gudomliga, vilket ibland går genom argumentation, och ibland inte.

Ungefär som större problem skapas än löses av att dirigera feminina personer till att bli mer manliga för att få status snarare än uppvärdera femininitet, tror jag att liknande resonemang kan appliceras på romantikens värld. Polyamoröst leverne utesluter och nedvärderar inte livslånga förhållanden och kärnfamilj. Detta innebär att jag blir obekväm när "fria" och "öppna" människor ser ner på personer som har en livsstil eller preferens som korrelerar med normsamhällets. Alla växer av att en person växer - och det omvända. Eller som Satie/Picard säger i Star Trek: "With the first link, the chain is forged. The first speech censured, the first thought forbidden, the first freedom denied – chains us all, irrevocably."

Så låt oss vara normbrytande men inte sluta vid att bryta ur och byta ut en majoritetens tyranni till en minoritetens osynliga normativ och pekpinnar, utan istället skapa de normer vi behöver för att frigöra våran potential samtidigt som vi förhåller oss öppna för andras livsstil - hur normala de än må vara! ;) Låt oss, helt enkelt, länka samman på andra sätt än de som kastar skuggor större än ljuset de skiner. Eller som Anya säger i Buffy: "You're funny and you're nicely shaped, and frankly it's ludicrous to have these interlocking bodies and not... interlock. Please remove your clothing now."


 

_____

* The purpose of words is to convey ideas. When the ideas are grasped, the words are forgotten. Where there is no longer word or silence, Tao is apprehended.

– The Way of Chuang Tzu, Thomas Merton

** Memory first alienated us from ourselves in order to make it possible for us to reclaim ourselves
- St Augustine

 _____


Bonus bit!

(Slavoj Zizek on why "Love is Evil") 

Bonus bit 2 - en liten snutt text jag hittade när jag ctrl-effade open office-dokumentet "manyfestival" på min dator (yeah let's not even go there - det är mitt magnum opus som typ aldrig får se någon action) som jag tänkte skulle hjälpa mig med det här inlägget när jag skrev det och nu även tänker att det kan ge er läsare en fördjupad förståelse för det jag försöker mig på här.

Habit frees up head-space. It enables a body to do things. Auto-pilot manages surplus activities, informs them, invigorates them, indeed makes some possible at all. And thus - in flow we trust.

Through habit we take something for granted in order to divulge that which is unknown, the necessary evil of practicality that is the axiomatic condition of lowly beginnings and conversely is the end of thought that marks a conclusion. Too little space without habit though, and you have null, a bunch of assumptions that don't correlate with reality, the shortest way through life as a living dead with a dogmatic list of things to do – virtual reality with no surprises except perhaps stagnation itself, which to a dulled intellect might actually not have been anticipated. With no mystery of art and something decidedly Other to bow down and be humble before, or stand corrected in front, or even looking back at, there will barely be any power in the overabundance of immanence that comes with the strictest reliance on tradition, only the abandoned wreck of a used-up explorer. Too much head-space without precedents and routines though, and you have a choice at every corner, every road a forking maze of right and wrong, for every fork in the road a choice, upon which is attached a meta-choice, a balancing of the choice of choices, second-guessing ad infinitum and an inability to come to any conclusion that is not fraught with regret and what-ifs - in other words, another type of death, this time followed by an obsessive haunting of both past and future.