Ok, så förra veckan var piss. Jag hade fruktansvärda ångestnivåer, the likes of which I haven't seen på väldigt länge. Träningen led av detta då jag tränade på måndagen, och sen kom iväg först på lördag för pass två. Alltså jag gick ju knappt till praktiken ens, för att jag antingen hade jättemycket ångest eller var väldigt trött. Kroppen gjorde ont överallt, magkramper var ett återkommande problem, och jag fick tvångstankar om att inte kunna svälja som gjorde att jag fick svårt att äta och på det stora hela gav upp att borsta tänderna i rädsla för mer panikkänslor. Den här problematiken var som störst i mitt liv när jag gick i mellanstadiet, och det har gått längre och längre tid mellan den här sortens episoder, men dom kan komma tillbaka fortfarande.
Min förra psykolog tyckte inte jag skulle fundera kring varför jag mådde dåligt, men det gör jag ändå. Jag har generellt sätt mått sämre sedan mitt vikariat på tidningsbärarna tog slut och det var tillbaka till att vara allmänt arbetslös och orolig över framtiden. Det är som att min hjärna bara kan oroa sig ett par veckor framåt, liksom, varpå vikariatperioder brukar vara perioder då jag känner mig allmänt tryggare. Men ja, arbetslös var jag ju inte länge då jag tog en praktikplats på en bar här i Malmö, som kändes sådär, men vafan ska man göra när ens handläggare inte har något till en inom de områden man har intresse av och arbetsgivare inte ens vill träffa en för arbetsintervju? Det är så jag började oroa mig för om jag ens skulle ha pengar till mat och hyra om jag sa nej till praktikplatsen, en ingång som är som upplagt för otrygghet och ångest för en Ada. Måhända mådde jag även sämre efter vikariatet då jag slutade ta sömnpiller, vilket jag hade gjort varje natt i sex veckor under vikariatet. Sedan har jag träffat en person jag blivit jättekär i, och det är ju läskigt, någonstans, åtminstone för en Ada, och åtminstone när personen man är kär i blir kär tillbaka. Att hösten har kommit är inte heller att underskatta då min kropp kan få för sig massa konstigheter när det händer.
Slutligen så slutade jag med det testosterondämpande preparatet Androcur precis i dagarna som jag fick sån otrolig jävla ångest. Min hormonläkare sa att det inte skulle göra av eller från och att mina testosteronnivåer skulle hålla sig på samma nivå som de gör nu om jag slutade med Androcuren, och att jag då borde sluta med preparatet rakt av, helt enkelt, för att njurarna skulle bli gladare, i längden. Det skulle inte leda till några biverkningar, som jag förstod det. Så kanske var det bara mitt psyke som spelade mig ett spratt. Kanske inte. Fan vet, at this time, liksom. Att vara fruktansvärt trött på fredagen, stanna kvar på praktiken alla fyra timmar, och sen jobba natt, och sen festa dagen efter, dricka massa alkohol och koffein och vara uppe hela natten och jobba, och vara uppe halva morgonen och slutligen ta lugnande för att jag var så rädd för att bli galen, förklarar måhända inte varför jag började må dåligt, men hade definitivt inverkan på hur jag mådde dom kommande dagarna after ground zero. Men ja, inbillning eller inte så började jag se på kvinnor som sexuella objekt igen efter att jag slutade med Androcuren, och jag mådde bättre sen när jag började med Androcur igen, ångestmässigt alltså. Av den episoden blev jag påmind om hur det var för mig att relatera till kvinnor innan jag påbörjade hormonbehandlingen. Typ "hm, ok, det du säger är förmodligen intressant, men jag har lite svårt att koncentrera mig på det du säger, så om jag knullar dig först kanske jag kan lyssna på dig bättre sen?". Det var liksom en liten nuissance som jag är ganska glad över att till större delen slippa nowadays.
Mot slutet av förra veckan, efter att ha laddat upp på kärlek, häng med vänner, och vitamin D, så verkar jag vara mer eller mindre återställd, även om jag fortfarande har någon slags grundnivå av oro som är svår att skaka av. Det är även ganska svårt att inte vara sådär allmänt rädd för att allting plötsligt kan rasa helt och hållet och bli ett levande helvete, som livet var i största allmänhet förr i tiden. Jag vill även säga att jag vilat en massa den senaste veckan (för att jag inte tränade eller var på praktiken), men ja svårt att göra det när man har så mycket ångest att man knappt vågar äta, ligger på golvet och låter som depressive suicidal black metal vocals. Seriöst, jag övervägde att spela in mina läten när jag låg där och kved som ett as, tänkte jag kunde göra något artistiskt av det måhända, men det blev aldrig riktigt av, på grund av lathet, och, tja, ångest, som kan göra mig väldigt håglös om det är mer än den där allmänt rastlösa känslan jag vaknar upp med varje morgon och som får mig att direkt börja göra fem saker samtidigt för att förhindra ondskan från att ta mig levande. Det är dock oftast om nätterna som det värsta händer.
När det kommer till träning så har jag faktiskt tränat dom senaste tre dagarna, hållit mig från att försöka ta igen någonting, och t om fuskat och inte gjort allt jag ska göra enligt programmet. Jag tror jag ska fortsätta med det, och låtsas att det är någon form av autoregulation. Which it kinda is, though, för att jag vill känna efter mer för tillfället om min kropp verkligen pallar allt det jag vill att den ska palla. Jag stressar ju upp mig ganska lätt, och använder rentav stress som en grej för att göra mig mer produktiv, men stress kan också bli ångest om jag inte kalibrerar nivåerna rätt, vilket är lätt hänt när man inte riktigt har koll på var man är för tillfället. En annan spännande grej som är träningsrelaterad är att jag ju numera böjer med stången rakt över ryggen, snarare än ett par centimeter åt höger som förr, och detta verkar göra att jag får mer domningar i vänster hand än förr där jag mest fick i höger. Huh, kanske hade detta fenomen mest med min böjteknik att göra ändå. Vi får se vad som blir, eller händer, med det där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar