Tell it like it is, Reggie.
Ok, så jag har mått fortsatt skit. Riktigt dåligt, liksom. Sämre än vad jag mått på ganska många år. Jag har fått utskrivet narkotikaklassade lugnande, vilket var typ sju år sedan senast. Det kan finnas flera saker som inverkar på mitt mående: hormonnivåerna, höstdepp, otrygg livssituation, ångest inför en nära relation, och ångest inför att vara ett steg närmare mina drömmar. Alltså jag är ju ganska masochistiskt lagd, så att jag får ångest av att vara mig själv eller följa mina drömmar är inte särskilt konstigt. Lite tråkigt bara om mängden ångest är lika stor som mängden lycka, i vilket fall jag måste lära mig att separera dom två. Låta mig själv känna njutning, liksom, istället för att förneka mig den. Lära mig hantera det faktum att allt gott kan försvinna, dvs lämna det åt högre makter ibland, samt ta ansvar för de sätt på vilka jag kan bidra till att livet för med sig goda saker. Shit, det här börjar låta som AA.
Jag har som sagt haft fruktansvärda mängder ångest, rent allmänt, men som ändå varit värre om kvällarna (som vanligt) och i relation till orala ting. Alltså att jag fått ångest av att äta mat eller borsta tänderna, exempelvis, vilket inneburit att min sista maträtt ibland varit sojabaserat proteinpulver med några klunkar rapsolja, för att det går snabbt och inte är lika jobbigt att svälja som vanlig mat. När jag försökt mig på att sova så har ångesten handlat om att jag inte skulle kunna svälja mitt saliv, eller att jag inte skulle kunna andas. Basala saker, liksom. Inget nytt där heller då jag ju fick extrema problem med det redan när jag gick i mellanstadiet, men ja, det är alltid lika jobbigt när jag hamnar där.
Alltid kommer samma rädslor för att dissociera, go bonkers, bli katatonisk, hemlös, hamna på psyket, och just nu även något nytt - rädslan för att förlora kvinnan i mitt liv och de barn vi ska bring forth into existence. Japp, baksmällan efter the honeymoon har verkligen kommit med stormtrooper-steg. Nyligen fantiserade jag mer eller mindre fritt om hur allt skulle kunna vara i en framtid som är bra och härlig. Men den senaste tiden har jag varit nere i ett evigt mörker av ensamhet, more like. Det gör ont att förlora något man redan har, även när det handlar om drömmar, och särskilt om man inte har mycket till att börja med vad kommer till realiserade drömmar. Jag är rädd att jag mår dåligt av hormonerna, liksom. Vilket ju är dåligt, för jag vill kunna leva som en kvinna, i en kropp jag inte har, och realisera den drömmen. En kropp och dröm som kräver hormonbehandling. Med detta följer drömmen om att vara mamma, och i förlängningen att skapa mig en familj. Men att kan inte må så pass dåligt att jag inte ens kan arbeta, söka jobb eller vilja leva utan narkotikaklassade lugnande om jag vill bilda familj - må det vara med eller utan barn.
Igår tog jag mig an att äntligen kontakta min hormonläkare, vilket jag faktiskt lyckades med även när det först verkade som att det skulle ta flera veckor att få en telefontid. Läkaren var förvånad över att jag mådde dåligt och trodde nog inte att mitt mående hade att göra med hormonbehandlingen (som förra gången vi hade kontakt), men hon var förstående och tyckte jag kunde sänka östrogenet rejält för att se vad som skulle hända. Det här innebär konkret att jag enbart ska ta en påse divigel om dagen, där jag tidigare tagit fyra påsar. Damn. Men hon menade ändå att jag inte skulle få superhöga nivåer av testosteron, och tja, det kanske inte är så farligt om jag hamnar där dom flesta kvinnorna hamnar rent testosteronmässigt. Shit, om det gör att jag mår bra så är ju det bra, och jag får väl acceptera det någonstans. Igår tog jag mindre östrogen, och just idag mår jag faktiskt bättre än vad jag gjort på ett tag, så man kan ju hoppas att jag lyckas lösa det här på något sätt, hormonellt, istället för att fortsätta gräva i all oändlighet i min oförmåga att våga vara mig själv i rädsla för att förintas (en förlust av ett falskt jag är lättare att acceptera).
Given att jag faktiskt kommer skaffa mig barn (eller bara fortsätta teoretisera om barn), så har jag funderat på huruvida könsneutralt pronomen på ett nyfött barn är vettigt eller inte. Jag tänker mig att jag borde ha egen erfarenhet av att vara något mittemellan, och därmed veta om det gör folk obekväma eller inte. För mig är det dock svårt att veta i vilken utsträckning så är fallet, och hur applicerbart det är på små barn. Säkert är i varje fall att mitt barns bästa kommer prioriteras i första hand i de absolut flesta fallen, och att jag kommer se till att det inte finns några jäkla hangups från folk som leder till att de blir massa awkward av mitt barn, liksom oförmögna till att interagera med och relatera till det. Jag kommer inte använda barnet som ett sätt att på Kantianska manér liksom vara ett föredöme eller göra det "generellt rätta". Nä, fuck that - bra och privat skola ska barnet gå i (ifall det nu ens är vettigt, vilket jag inte vet utan bara tog som ett lagom provocerande exempel). Och barnet ska könas av mig och den andra mamman ifall vi kommer fram till att det kommer ge en bättre uppväxt för vårt barn, även om vi på något plan skulle föredra om alla bidrog med sitt till stacken och slutade vara så jävla binära när det kommer till kön. Barnen är framtiden, liksom, och här går jag själv i tankar på att bara skita i det faktum och go with the flow of the status quo. Well, there you go - en mors kärlek för sitt barn works in mysterious, and immoral, ways. Snart börjar väl tankeexperimenten om hur många människor jag hade offrat för mitt eget barn.
Sen har jag funderat på en sak till, som är problematisk hur man än är lagd - det verkar som att jag verkligen vill ha en dotter (courtesy of mina fantasier). Ni vet det här att man vill ge barnen det man aldrig fick, och därmed lever genom dom istället för att faktiskt se dom? Yeah. Stackars potentiella son. "Ta på dig klänningen nu! Vadå tjejigt?! Menar du att tjejigt är något dåligt eller? Vad är det här för sexistiska fasoner?! På med klänningen och kom hit så jag kan fläta ditt hår! Otacksamma jävel, vet du, det här fick minsann aldrig mamma när hon var liten... Vadå? Jaha, så är en liten fläta ok för att Jedi Padawans har det? Nej nej nej, du ska ha en sån som hon Elsa i Frozen har - en stark, kvinnlig förebild. Du är väl feminist, eller hur? Bra, kom till mamma nu så ska hon doll you up, visa dig vad RIKTIG styrka är för något."
Oh well, jag får väl ta det som det kommer, även om jag får en ond liten djävulsson istället för en söt liten dotter. Helt hälsosam inställning till könet på mina barn här - nothing to see here, carry on.
Annat smått och gott då - jag har gett upp på tanken att få sexuell stimulans som involverar mitt eget kön, igen. Det skapar mycket osäkerhet, prestationsångest, fysisk smärta, och ibland även ångest- och skamkänslor. Och vad får jag ut av det? Inte särskilt mycket faktiskt - det är alltid fantasin om vad jag ska få ut av det som är större än själva payouten. Sanningen är att jag kan uppleva en liknande känsla som jag gör post-orgasm om jag får någon annan att komma, givet att jag mår tillräckligt bra för att leva mig in i den andres njutning. Och mår jag inte särskilt bra så ska jag ändå hålla mig borta från sex överlag, hur mycket jag än tror mig det kommer hjälpa att banka skallen i sexväggen.
En annan godbit är att det är väldigt nedslående för mig att läsa texter som är hetero- och cisnormativa just nu. Alltså alla barnböcker jag läst i, exempelvis, där det är mammor hit och pappor dit. Men även flatböcker, där det är fittor hit och fittor dit. Fuck you, liksom - jag existerar! Jag har alltid tänkt mig att jag inte ska bli "en sån", och detta för att jag alltid haft förmågan att ta av mig genusglasögonen och bara ta till mig det jag finner värt att ta till mig. Men just nu går det inte riktigt. Djävulskap. Har jag blivit en sån kännande person som tar åt sig av saker? Någonstans tänker jag att det ju är vettigt, då jag snarare har blivit proffs på conceal, don't feel, liksom.
Smått och gott fortsätter och nu har turen kommit till idén om att man premierar mind over matter om man skippar "biologi" och låter självdefinition vara slutstationen för kön och könsidentitet. Det här stämmer såklart inte, utan det är en fråga om mind over another type of mind, sociala konstruktioner över andra sociala konstruktioner, då biologin i sig redan är "mindad" - kategoriseringar finns inte i naturen, liksom. Oändligheten är tyst, varande/tillblivelse talar, osv. Men ja, det känns som man kan dela upp befolkningen i två typer - dom som fattar sig på det här, och dom som verkligen inte verkar vara förmögna att förstå att vi människor skapar all kategorisering, snarare än att den finns "där ute" på något sätt. Men nog om det då det är en annan typ av vägg jag inte har lust att banka skallen i - nu ere dags för träning.
Jag har skaffat mig en mobil som är ny nog att posta videos med på instagram, vilket innebär att jag har börjat göra det, vilket i sin tur innebär att jag förmodligen kommer sluta med det på youtube. Träningen fortsätter, likaså viktuppgången då jag numera väger 70kg. Det slår mig att träning kommer bli satans mycket jobbigare när jag inte längre kommer kunna äta på ett kaloriöverskott, vilket jag ändå gjort dom senaste månaderna, typ. Nåväl, träningen fortsätter nästan som vanligt (ja förutom att den gått dåligt senaste månaden och jag inte tränat lika mycket som innan), med skillnaden att jag den senaste tiden kört ett Sheikoanskt fyradagarsprogram men skippat sista dagen på grund av all ångest och trötthet. Detta har inneburit mindre marklyft, i princip bara en gång i veckan, men jag har tränat grepp massor (ibland med just någon slags mark/kronlyft) och ska satsa på mark nästa cykel. Nästa cykel kommer det inte bli dubbel böjvolym som det varit dom senaste cyklerna, utan det kommer istället bli böj två gånger i veckan, precis som det står i programmet (ja, mer eller mindre), men det kommer istället vara marklyft fyra gånger i veckan. The old switcheroo, helt enkelt.
I realize that I'm, like, offensive to myself.
Det ska bli skönt att inte köra så mycket böj dom kommande månaderna, särskilt då sättet jag gör det på får någon kota där uppe vid latsen där stången ligger att bli lite ledsen. Alltså att det känns som att det är något på skelettnivå snarare än muskel- eller hudnivå som blir irriterat när jag har tunga vikter väldigt ofta på ryggen, något som inte hjälpt nu när jag har fått för mig att boxböja och köra tunga utgångar på upp till 210kg två gånger i veckan. Får se vad kroppen tycker om att marklyfta så jäkla mycket, dock. Jag tänker att då får jag äntligen en idé om hur jobbigt marklyft är för mig egentligen jämfört med knäböj, särskilt nu när jag inte kör lika brett i sumomarken, och även har fått större mage för att hantera tyngre knäböj. Sen har jag faktiskt fått justera knäböjen också litegrann, alltså att high bar på 10% mindre vikter kändes alldeles för lätt, varpå jag höjde vikterna så att 80% av maxet i high bar numera beräknas vara det samma som i low bar och sumo squat, dvs 10kg under mitt max i narrow squat - åtminstone spekulerar jag och utgår ifrån att så är fallet. Om det fortsätter såhär dock så kommer jag ha fyra olika sätt att knäböja på som är ungefär jämlika, vilket jag inte vet om det är bra eller dåligt. Hur exakt jag kommer göra med alla dessa böjvarianter i nästa cykel vet jag inte, men jag vill inte sluta helt och hållet med dom, inte ens ass-to-grass high bar som känns ganska härlig att jobba med ändå.
Vad gäller bänken så fortsätter väl allt på som vanligt, med mindre volym än vad Sheiko ordinerar. I like my upper body to be without pain, thank you very much. Also without muscles, men det verkar ju gå sådär. Jag har numera bättre koll på vad jag pallar med slingshot respektive stor kloss, och jag utgår numera ifrån att jag tar 25% mer med slingshot, vilket innebär att det blir en del fyror och femmor på runt 70kg. Med stor kloss brukar jag satsa på att köra dubbelt så många reps som jag annars hade kört, men med 20% mer vikt, vilket innebär att om jag kör tvåor på 64kg så kommer jag köra fyror på 80kg med kloss. Mycket högre än så går jag inte, primärt för att jag inte klarat av att ta ut mer än 95kg från racket. Oklart ifall det är relevant att jobba vidare på, eller om jag borde satsa på att känna på ännu tyngre vikter än så, fast då med hjälp av någon som lyfter ut stången åt mig. Det känns ju lite läskigt, men vafan, det kanske börjar bli dags nu - dom flesta kör ju ändå med utlyft, och även om jag inte gillar det och inte planerar att tävla med det så är det kanske bra att dra nytta av det åtminstone på träningen.
Det är tre träningsveckor kvar till maxning, som jag inte är särskilt pepp på när jag är deppig, men om det är någonting jag känner för så är det det jävla satans marklyftet. Alltså jag förväntar mig på fullt allvar att slå rekord med 10kg. Om skiten inte åker upp av sig själv så ska jag ta mig fan använda remmar, bara för tillfredsställelsen att veta att jag kan lyfta mer när jag väl fixat till greppet. Nu utgår jag ifrån att greppet är lättare att fixa än någonting annat, men ja, så kanske inte alls är fallet, men hur det än är med den saken så ska 180kg fucking upp - det är dags. Jag har även den senaste månaden börjat uppleva något spännande när jag kör tunga deficit marklyft - time dilation. Alltså jag svär, tiden saktar ner när jag deficit-markar, vilket märks på musiken jag lyssnar på som börjar gå i slow motion när jag börjar lyftet. Herregud.
Nåja, här är veckornas och kanske årets sista youtubeklipp:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar