Follow-up to #doihaveboobsnow - #doihavefreedomnow

Jag har funderat på det här med att identitet i någon bemärkelse är begränsande, men i någon mån även möjliggörande tidigare, och tänkte nu fortsätta. Vi tar avstamp i att jag får intrycket av att normen för kvinnokodade personer i feministiska kretsar verkar vara att man bör sträva efter att kunna visa upp sin kropp (eller bröst, för att ta ett mer konkret exempel) och vara stolt över den/de. Att det rentav anses vara frigörande att vara naken bland folk och känna sig bekväm med det. Att det anses vara en bra grej överlag att gå tvärtemot det heteronormativa narrativet som säger åt kvinnor att skyla sina kroppar. Att detta att let it all hang är att återta utrymme i en värld som skapar femininet genom att boxa in (va smal, va tyst, va ett objekt, va avhängig, va medgörlig, osv). Att det är ett sätt att återta rätten till sin egen kropp och i förlängningen alla kvinnors kroppar. Och så kan det ju vara. Eller rättare sagt - så är det. Men är man verkligen ett offer för falskt medvetande i form av heteronormativ indoktrinering om man inte ens i teorin strävar efter frigörelse från kroppsrelaterad blyghet?

 
Notera att jag här inte använde ordet skam (eller tvång), utan blyghet. Även om blyghet och skam har liknande fysiska yttranden och lätt kan förväxlas både av den som har känslan och av den som ser de externa symptomen på said känslor (de lätt röda kinderna, exempelvis), så är de inte riktigt samma sak. Jag skäms inte över mina bröst, men jag är blyg och visar inte gärna upp dom (nakna that is, för visa upp dom genom en tröja gör jag mer än gärna) i annan kontext än den romantiska. Jag är rentav stolt över min blyghet. Går det ens ihop? Är inte det som att ha Stockholmssyndrom? Jag tror faktiskt inte det. I någon bemärkelse skyler jag brösten helt enkelt för att det är vad jag trivs med, men det säger kanske inte så mycket. I en annan bemärkelse så skyler jag brösten för att jag identifierar mig som kvinna och har lärt mig att skyla mina bröst som en direkt konsekvens av detta - det säger en hel del, eller öppnar åtminstone upp för diskussion. Och i någon bemärkelse så skyler jag mina bröst för att det ger mig styrka att göra så. För att det bekräftar min identitet som kvinna. Vad innebär det här egentligen, och vad för slags diskussion öppnar det upp till?

Det innebär att jag boxar in mig själv som ett led i att skapa handlingsutrymme. Men hur kan ett begränsande skapa handlingsutrymme - borde inte en person som är oblyg nog för att visa upp sina bröst nakna ha fler valmöjligheter i sitt liv än den som är blyg och därmed inte villig att visa upp sina bröst? En sådan person kan både vara naken och påklädd liksom - dubbelt så många valmöjligheter! Enbart om man mäter med en väldigt grov måttsticka, skulle jag säga. Alla valmöjligheter är inte lika mycket värda, och alla valmöjligheter är inte reella val till att börja med (var alternativet "att leva som man" för mig verkligen ett reellt alternativ, existentiellt sätt?). Den som identifierar sig som kvinna, exempelvis, öppnar upp sig för att påverkas av de normer för kvinnor som finns i samhället, blir mer susceptible för stereotype threat, tänker man (även om jag då verkligen undrar om det stämmer - risken finns ju att man som icke-självidentifierad snarare är omedvetet identifierad som säg kvinna genom sin position i samhället och ens undermedvetna, varpå man kommer syssla med psykologisk black boxing, som i denna kontext får ses som motsatsen till medveten shadow work). I vilket fall så kan det här att identifiera sig som kvinna anses vara begränsande, och det är det ju, då all identitet är en form av inboxning, men idén om total frihet bortom identifikation är minst lika begränsande, och desto mera farlig då den är en illusion. Och om inget av alternativen är perfekta, då finns det bara alternativ med både begränsande och möjliggörande effekter kvar att välja mellan. På samma sätt som man inte kommer ifrån att val alltid har både existentiellt negativa externaliteter och möjliggörande och frigörande potential, så kommer även normer alltid att finnas - om de så är outtalade eller förnekade. Om (begränsande) val och normer tänker jag ungefär samma sak som jag tänker om hierarkier - alla är inte dåliga, och alla är inte enbart skadliga.

Jag minns när vi trollades av en lärare på socionomprogrammet som frågade oss studenter om vi ville ha makt när vi utövade vår yrkesroll. De som tillfrågades menade att nej, makt vill dom ju inte ha, det låter ju inte bra. Ingen ville kännas vid att anses ha en maktposition, som att det var något fult, rentav, något som skulle ges bort vid första anskaffning. "Jaha", sa läraren, "hur har ni då tänkt förändra något?".

Den relevanta frågan när man identifierar sig som något och inrättar sig efter normerna som den identiteten förespråkar är inte enbart "vad ger jag upp?" utan även "vad får jag i utbyte?". Frågan för mig och mina bröst blir således - vad får jag ut av att inte vilja visa mina bröst nakna? Jag själv behandlar förvisso inte min preferens som om jag vore en rationell varelse , men man kan likväl ställa sig frågan som om så vore fallet. Jag fortsätter att följa det personliga spåret istället för att snacka om exempelvis de generella privilegierna som kommer med att följa normer, och när jag gör det så inser jag att en sak jag får ut av att skyla mina bröst är att mina bröst laddas med massa innebörder som jag trivs att dom laddas med (även om jag inte alltid trivs med att folk gör våld på mig pga dom laddningarna). Dom sexualiseras, exempelvis. Dom blir ett vapen, as is - in the service of love, naturally.

En konsekvens av laddningen är att jag kan leka med skygghet på ett sätt som en person som inte är skygg med sina brösts nakenhet kan göra. Nu är det förvisso inte så svartvitt, och kontexter dikterar hur vi relaterar till våra kroppsdelar och deras grad av nakenhet, varpå det säkerligen är möjligt att vara blyg i vissa situationer och mindre blyg i andra, identitet be damned, men jag står fast vid att det likväl är skillnad på mig och über-nudisten (über-nudisten är obvioüsly tysk). När jag upplever att mina bröst är exotiska så blir min lekfullhet med blygheten som följer på detta både intensiv och personlig, även om den är normal och delas av väldigt många andra. Hell, kanske bidrar det faktum att min bröstskygghet delas av miljoner andra kvinnor rentav till sättet på vilket min skygghet är både intensiv och just personlig. (Ni vet nog vid det här laget that I just want to fit in.). Det är viktigt att inte glömma att man inte blir individ genom avståndstagande, även om möjligheten till avståndstagande är nödvändigt för att vara individ och en nödvändig del av individuation.

Jag har inget emot att jag numera skyler mina bröst medvetet. Jag är rentav glad för att ha det verktyget i min kvinnliga arsenal - även om kostnaden för det verktyget är att jag, well, faktiskt blir obekväm när jag "tvingas" visa brösten nakna (som vid invägning till tävling i styrkelyft). My being obekväm med att visa offentligt något jag upplever som privat leder till att jag går runt, breasts flapping (or not flapping, in this case) och har en känsla av att jag bär på och bär med mig något heligt at all times. Det gör att jag känner vördnad inför mina bröst. Det här låter ju helt jävla idiotiskt förmodligen, och bakåtsträvande, men det är precis så jag känner. Och jag är övertygad om att många upplever något tryggt eller härligt eller heligt när dom gör motsatsen till det jag gör och istället låter brösten hänga fritt. To each her own (cup) (of tea). Det bästa sättet att bidra till en bättre värld är genom att respektera sina egna behov och leva ett vördnadsfullt liv (sans the conservative Christian connotations) - fel blir det först när normer är så starka att alternativ till normen som också skulle kunna vara bra för specifika individer eller grupper inte är reella alternativ, något som gäller även i counterculture-sammanhang där normerna kan vara starkare än i normsammanhang för att det är vad som krävs för att vissa ska uppleva att dom är i ett safe space. Mitt beteende påverkar andras beteende såklart, och på så sätt bidrar jag till en norm och de förväntningar som denna utsätter andra för, but that's just the way the cookie crumbles (in the tea cup, unfortunately) (and sometimes even between the cups). Alternativet kan ju knappast vara att förneka mig själv till förmån för en annan norm, då sitter vi där allihop till slut och lever icke-autentiska liv, men har en massa PK-poäng to show for it!

All identifikation är begränsande, men inte alla ramverk som begränsar gör personer mindre fria eller mindre lyckliga. De ramverk som ämnar att vara så öppna som möjligt i sin identifikation har begränsningen att they're spread too thin och leder till att individen får svårare att investera sig själv emotionellt och personligt i specifika yttringar inom ramverket - de premierar varande till förmån för tillblivande. Å andra sidan så är ett förhållningssätt som är relativt (tillräckligt för en situation - apt) öppet för att anta olika konstellationer inom ett ramverk (även trots identifikation!) och även för andra gradens förändring och därmed förändring av själva ramverket i sig, möjliggörande för tillblivelse, något som är en precis lika viktig aspekt av existens - att kunna ta in och påverkas, förändras, inte bli ett objekt, inte bli ordet som är döden för tinget det representerar* (Hegel).**

Jag skulle här vilja sätta identifikation, begränsningar, schematas och vanor i relation till varandra. Begränsningar (Ordet; i form av universum, och Valet; i form av existensen) skapar struktur, och struktur leder till vanor och schematas - detta är själva grundvalen för wille zur macht, den dynamiska kvalitet som stöter mot det statiska varandet och utgör den dialektiska monism som är universum. Schematas och vanor, liksom generaliseringar och därmed identifikation av (om inte nödvändigtvis med) ting är nödvändiga för själar i vår storlek, är alltid dualistiska, alltid parts, alltid partial - det är deras själva förutsättning och deras styrka likväl som deras svaghet, inte helt olikt de begränsningar alla formella axiomatiska system bär på. Att identifiera någonting är att ta det ur livsflödet som är oändligt, men det är också att titta på det och därmed göra det formbart i den mån man utsätter det för vilja, ett sätt att göra det möjligt för kategorisering, generalisering, och en del av sina schematas och i slutändan de vanor och identifikation med vanorna som följer på dessa. Alltså det i sig är inget argument för att man ska adhere to a norm som följer med en identitet - det är inte det jag menar. Men kopplingen här är att om exempelvis en vana av att inte visa brösten pga skygghet (som följer eller inte följer på identitet) möjliggör begränsningar som leder till en mer sann och god balans mellan struktur och oändlighet, då är det en praktik som är, well, sann och god. All of this är jäkligt ospecifikt och bortkopplat från konkreta politiska frågor, men det är likväl ett tankesätt åtminstone jag, på ett existentiellt plan, har nytta av, och min förhoppning är att den som läser detta liksom jag på ett instinktivt plan förstår att det här är en av de stora sanningarna om världen. I slutändan är det ändå det sanna och det goda jag tjänar, oberoende av dess specifika yttring eller form, eller om det är bortom form, rentav.

Jag, och ni, tänker måhända att jag på det stora hela inte argumenterat särskilt bra för min sak enligt klassiska modeller för argumentation, the question at hand being att det faktum att normiga vanor som verkar begränsande i själva verket inte behöver vara begränsande i existentiell bemärkelse, eller vara dåliga i politisk bemärkelse om man ser det existentiella som grunden eller åtminstone ett viktigt komplement till det politiska. Politik har jag ju knappt berört, liksom, så min argumentation där är icke-existerande! Som jag var inne på nyss så kanske inte det här är den sortens text, helt enkelt. Ibland behövs dåliga argument eller påståenden helt utan backning i form av evidens eller möjlighet att utsättas för logisk verifikation för att göra en poäng eller komma närmare sanningen - det är jag helt övertygad om, även om det får mig att låta som en galen metafysiker slash spirituell fanatiker.  

För att fortsätta på what the fuckery-spåret så tänker jag att det inte finns några värdeneutrala positioner eller uttalanden eller ens ting då Värde i sig själv är det ting bortom tingen som möjliggör värdefull positionering och värdefullt ordande. Att tro något annat är att succumb to the fallacy of the God Gaze, det är att anta perspektivet av universum som helhet, vilket är omöjligt (inte därmed sagt att man inte kan tala "under the aspect of eternity", inspirerat, som ett Vittne, heligt). Konsekvensen av att vägra ta ett namn till varje pris, och att namnge världen omkring sig, är att förbli i oändligheten, en position som inte är hållbar eller ens möjlig i sin renaste form. Varande/tillblivande talar - oändligheten är tyst. Allt varande/tillblivande är beteende; allt beteende är kommunikativt; all kommunikation är en form av tagande av plats/existens/övertalning; all form av platstagande är ett maktspel; all form av maktspel är våld. 

Jag har varit fascinerad av namn och namngivning som en förlängning av frågan om identitet väldigt länge nu, och har skrivit en post om det i relation till ett av mina absoluta favoritspel, Planescape Torment, och även länkat till den essän förr här på bloggen. Jag antar att jag funnit det så himla spännande för att jag har haft så enorma problem att finna mig själv, i mig själv, i relation till samhället, och i relation till min familj. Allt det här med differentiering, anknytningsteori, och sådär. Sen började jag tänka på det i mer politiska termer, utifrån Foucault's tanke om att visibility is a trap, försökte skapa politisk teori för resistance utifrån alla de kontrollmekanismer som det moderna samhället har för att skapa individer som självmant identifierar sig, utelämnar sig, och därmed disciplinerar sig. Sen tänkte jag ett varv till och blev bekant med idén om strategisk essentialism, och bell hooks tanke om att only as subjects may we speak. Sedan dess har jag försökt hitta utrymmet mellan dessa två extremer där själar vibrerar som mest, där de sjunger i balans mellan frihet och säkerhet, öppenhet och stabilitet, och ja, även liberalism och konservatism. Jag kopplade det till en massa olika politiska frågor, en av dom viktigaste för mig som då röstade lila being den gällande balansen mellan ett öppet/anonymt internet, och ett mer reglerat pseudo public space fyllt med exempelvis statligt sanktionerat ansvarshållande.

Jag försökte mig även ett tag på att försöka hitta någon slags identitet bortom den vanliga transkategoriseringen, då som någon form av transhumanistisk posthumanist med morfologisk frihet som politisk fråga, då jag tyckte de dåvarande/nuvarande transnarrativen stötte bort mig. Jag utforskade allt som har att göra med objekt-orienterad ontologi, platt ontologi, och annat relaterat, som exempelvis rhizomatiskt tänkande, aktör-nätverk-teoretiserande, och fan och hans moster. Men min själ var otillfredsställd, tills jag sakta men säkert började introducera hierarkier och kvalitativa skillnader mellan ting i min värld igen. Började acceptera att jag lever som en del av universum, med delande, entropiserande, som primär funktion och konsekvens av mitt varande. Jag byggde vidare på min övertygelse om att världen inte har essenser "som sådana", men vidgade min förståelse till att världen, och dess substrata i form av existenstiella agenter, essentialiserar världens beståndsdelar, inklusive sig själva. Att varje relativism bygger upp en sanning. Att, som Donna Haraway puts it i sitt Manifesto for Cyborgs: "Some differences are playful; some are poles of world historical systems of domination - "epistemology" is about knowing the difference". Jag släppte tanken på att scarcity mindsets enbart är av ondo, och förstod att ett abundance mindset taget till sin extrem är precis lika toxic. Jag insåg, till slut, att mitt ändlösa fokuserande kring den mänskliga oförmågan att tala total sanning och att den tänkta konsekvensen av denna oförmåga var att man då borde hålla tyst (för att parafrasera Wittgenstein och vara all kinds of zenbuddhistisk in spirit) eller se skillnader som illusioner (likt multiplicitet i vissa spirituella traditioner som tror på icke-dualism) i slutändan var en form av flykt för mig, om än en väldigt intellektuellt sätt spännande (ut)flykt som ledde in mig på all kinds of processorienterande vägar.

 

När jag började läsa om hinduism och zenbuddhism så var jag väldigt fascinerad med vissa aspekter av österländsk filosofi, men en sak jag alltid fann svårt, särskilt med zenbuddhismen, var dess oförmåga att inkludera rationalitet och ego i dess väg till upplysning, eller upplyst praktik, annat än genom en snårig tolkning av zenbuddhism som förkastandet av alla doktriner, inklusive de zenbuddhistiska, alltså en tolkning som därmed utgör en negation av negationen (en inte helt främmande tanke för en true (icke)zenbuddhist, I tell ya!). Jag gillar ju rationalitet, även om jag tror att det enbart är ett av verktygen som Gud manifesterar sin gudomlighet på och att det därmed inte är the be-all and end-all av filosofisk inquiry, sanning, godhet, diskussion, politisk diskurs, osv, och ibland inte ens är där man ska börja när man vill undersöka världen. Symbolisk kommunikation (denna roten till all ondska, enligt zenbuddhistisk lära!) sätter in saker i ramar, och utgår således en form av våld på den piece of levande process som med ens blir förklarad ett ting och därmed något statiskt (och rentav måste bli det för att vara existerande inom en symbolisk/dualistisk verklighet). Men att inte ge namn åt saker är även detta en form av våld!

Att extrahera någonting från dess immediate reality är att lägga i massa betydelser i det som inte finns "inherently i det" till att börja med, och detta anses vara att försaka dess "immanenta natur", men jag tänker att det samtidigt är att bjuda in det till en verklighet extern från sig själv, ett sätt att appropriera det och därmed bli en del av det, fast på ett annat plan än det som vi tenderar att förstå som det "direkta". Liksom det är logik, och dess evolutionära co-companions kommodifikation/kommers/marknad som möjliggör jämförelse/ekvivalens genom upphöjning till abstraktion och gemenskap, logos, som differentierar ting i bitar och sedan sammanför dom; genom idéer om mänskliga rättigheter eller humanistiska åtaganden under politiska system; genom universaliserande projekt som marknadsvärde inom kapitalistiska ramverk; genom citizenship och likhet under lagen inom nationalistiska projekt, osv. Ego i denna bemärkelse innebär inte egocentrisk, utan motsatsen, och det är därför idéer om objektivitet och disinterestedness blir så viktigt inom filosofin när upplysningen börjar ta fart på riktigt - det är först med ett starkt och differentierat ego som individen kan nå rationell perspektivism och konkreta operationella stadium av intelligens. Men det tar ju inte slut där, med rationalitet (romantiken kom ju efter upplysningen!), då världen i sig är paradoxal (vilket rationalitet inte kan tillåta), snarare än att det ligger ett felaktigt antagande någonstans bakom varje till synes paradoxal substrata, and for dealing with that, den kunskapen som inte överlever abstraktionens klyvande - we need something else.

Vi är homo economicus, men inte i bemärkelsen att vi är rationella agenter, utan att ekonomi är en intrinsical del av vad vi gör/är, och att alla actants, eller holoner, vi handlar inom även dessa konsumerar sig själva och oss i sin tillblivelse. Vi kan dividera fram och tillbaka var gränserna för olika subjektpositioner går och var vi placerar oss själva i dom, men det är inte enbart då en fråga om strategisk essentialism, utan essentially om ontologisk nödvändighet. Vi människor är dissipativa system, små pockets of negentropy in a world full of chaos där den enda kraften som inte skapar negativa externaliteter i form av waste är Jesus med sin original leave no footprints ecological and miraculous transubstantiation (och kom ihåg, om du inte syndar så dog han för inget!). Vi andra måste, well, offra virgins eller what have you, för våra magiska feats, och chansen är att vi ändå får en demon efter oss som utkräver studieskuld eller något annat infernaliskt (och demonen själv är ju inte Maxwell's demon och utför därmed knappast mirakel). Vi är och har aldrig varit i the Garden of Eden, istället betalar vi priset för en post förbjuden frukt-värld där kunskap är möjlig, men där varje fråga kostar och varje svar leder till ytterligare frågor då världen blir alltmer komplicerad (för att inte nämna att det här att göra sig av med kunskap/information är minst lika svårt som att skaffa sig den). "Forbidden fruit creates many jams", som det heter, men no matter how many jams you do or get into, there will be "jam to-morrow and jam yesterday - but never jam to-day", som The Queen i Alice i Underlandet sa. Vi har alltid handen i syltburken, så att säga, tar med vänstern och ger med högern. Och den förbjudna frukten som sylten är gjord på kommer aldrig kunna greppa nuet - ju hårdare man försöker hålla fast vid det, desto mer kommer det rinna ur händerna, som sand.

I'm not really sure how to tie this mother of a bloggpost together längre, men låt mig försöka att åtminstone runda av skiten genom att återgå till det konkreta, där vi började, och göra en jämförelse utifrån det - min typiskt kvinnliga och normiga relation till mina bröst ger mig styrka på samma sätt som en niqab kan ge styrka för någon annan.

 
Det faktum att niqab-bärandet inte tillhör normen har liksom ingenting med saken att göra, vilket jag har fått för mig att många på den progressiva vänster/-pk-kanten rent instinktivt åtminstone inte skulle hålla med om. Att vara en del av normen är inte att sälja ut sig, eller köpa in sig för att få privilegier - inte nödvändigtvis. Allt beror på kontext och hur autentiskt ett val är, något som är otroligt svårt att bedöma utifrån, och ännu svårare att bedöma utifrån politiska ramverk, vilket är varför man bör vara on the non-judgmental side of things when considering whether någons val av att vara hausfrau är bakåtsträvande eller progressivt. På samma sätt som vissa får styrka av att bära en niqab eller skyla sina bröst, så finner vissa sin styrka i att slänga sin niqab eller bränna behån. Vi har alla våra egna demoner och våra egna sätt att hantera dom på. Vi har också alla gemensamma demoner... och våra egna sätt att slåss mot dom på. Mina bröst är så power femme något kan bli, även om jag vill behålla vissa konservativt konnoterade laddningar som de utsätts för i våran kultur, och jag kan inte göra det i isolering eller genom att slå på och stänga av det, utan får göra det i den majoritetskultur som finns i vårt samhälle - det är priset jag både gärna och ogärna betalar, ett pris som innebär att jag inte både kan ha kakan och äta den samtidigt..

Det existentiella valet dikterar att man inte kan inkludera allt och alla konstant. Man kan inte helt och hållet eliminera skillnader folk emellan som leder till ojämlikheter i det system de tillhör - man kan enbart soften the blow för de som får en mindre bit av kakan. Man kan ställa sig frågan var ondska, i universum som helhet, finns, och komma fram till att ondska enbart är en illusion. Men man kan även tänka sig att vi inte lever i universum som helhet utan härbärgeras enbart av det, och genom att leva i delar och skapa ytterligare delar genom vårt deltagande i universum så skapar vi ondska, men genom detta, dialektiskt, även godhet (och lika mycket som vi inte lever i universum som helhet så lever vi inte heller enbart i ondskan, utan i vardagen och politiken så finns det handlingar och lösningar som leder till win-win-situationer av diverse slag, sålänge man väljer att begränsa sitt scope och sin analys). Det är inte att välja bort något i sig självt som kastar skuggor, utan att inte erkänna sina val, och/eller välja dom icke-autentiskt. Men är inte det bara en form av begging the question - jag menar hur gör man autentiska val då? Ja det är den stora frågan, en fråga som jag har varit preoccupied de senaste åren med i mycket större utsträckning än någon politisk fråga i sig. Det är en fråga som obönhörligen har lett in mig på det spirituella, och jag tror att det politiska klimatet hade blivit godare om fler hade sökt finna den visdom som finns i det existentiella självrannsakande och det spirituella utforskandet - och inte bara det politiska klimatet, for that matter.

I can't believe I'm doing this, but I'm actually gonna finish this mother off by quoting stuff from one of my current dating profiles (vilket kanske gör det hela väldigt tydligt för er varför jag har så svårt att få dejter). Åter igen så är det inga argument jag lägger fram för min sak (jag kan själv komma på motargument om det skulle vara så), utan man får istället se det hela som ett försök att skapa en öppning till det gudomliga, vilket ibland går genom argumentation, och ibland inte.

Ungefär som större problem skapas än löses av att dirigera feminina personer till att bli mer manliga för att få status snarare än uppvärdera femininitet, tror jag att liknande resonemang kan appliceras på romantikens värld. Polyamoröst leverne utesluter och nedvärderar inte livslånga förhållanden och kärnfamilj. Detta innebär att jag blir obekväm när "fria" och "öppna" människor ser ner på personer som har en livsstil eller preferens som korrelerar med normsamhällets. Alla växer av att en person växer - och det omvända. Eller som Satie/Picard säger i Star Trek: "With the first link, the chain is forged. The first speech censured, the first thought forbidden, the first freedom denied – chains us all, irrevocably."

Så låt oss vara normbrytande men inte sluta vid att bryta ur och byta ut en majoritetens tyranni till en minoritetens osynliga normativ och pekpinnar, utan istället skapa de normer vi behöver för att frigöra våran potential samtidigt som vi förhåller oss öppna för andras livsstil - hur normala de än må vara! ;) Låt oss, helt enkelt, länka samman på andra sätt än de som kastar skuggor större än ljuset de skiner. Eller som Anya säger i Buffy: "You're funny and you're nicely shaped, and frankly it's ludicrous to have these interlocking bodies and not... interlock. Please remove your clothing now."


 

_____

* The purpose of words is to convey ideas. When the ideas are grasped, the words are forgotten. Where there is no longer word or silence, Tao is apprehended.

– The Way of Chuang Tzu, Thomas Merton

** Memory first alienated us from ourselves in order to make it possible for us to reclaim ourselves
- St Augustine

 _____


Bonus bit!

(Slavoj Zizek on why "Love is Evil") 

Bonus bit 2 - en liten snutt text jag hittade när jag ctrl-effade open office-dokumentet "manyfestival" på min dator (yeah let's not even go there - det är mitt magnum opus som typ aldrig får se någon action) som jag tänkte skulle hjälpa mig med det här inlägget när jag skrev det och nu även tänker att det kan ge er läsare en fördjupad förståelse för det jag försöker mig på här.

Habit frees up head-space. It enables a body to do things. Auto-pilot manages surplus activities, informs them, invigorates them, indeed makes some possible at all. And thus - in flow we trust.

Through habit we take something for granted in order to divulge that which is unknown, the necessary evil of practicality that is the axiomatic condition of lowly beginnings and conversely is the end of thought that marks a conclusion. Too little space without habit though, and you have null, a bunch of assumptions that don't correlate with reality, the shortest way through life as a living dead with a dogmatic list of things to do – virtual reality with no surprises except perhaps stagnation itself, which to a dulled intellect might actually not have been anticipated. With no mystery of art and something decidedly Other to bow down and be humble before, or stand corrected in front, or even looking back at, there will barely be any power in the overabundance of immanence that comes with the strictest reliance on tradition, only the abandoned wreck of a used-up explorer. Too much head-space without precedents and routines though, and you have a choice at every corner, every road a forking maze of right and wrong, for every fork in the road a choice, upon which is attached a meta-choice, a balancing of the choice of choices, second-guessing ad infinitum and an inability to come to any conclusion that is not fraught with regret and what-ifs - in other words, another type of death, this time followed by an obsessive haunting of both past and future.