Att komma ut för sin mamma tio år efter att man började transitionera

När jag kom ut för min mamma för ett par dagar sedan så lät det på min mamma som att jag redan hade gjort det, typ jättelängesen. Och så kanske det är. Lite oklart generellt för mig vad jag sagt eller inte sagt till henne, men jag menar hon vet ju att jag heter Ada, hur jag klär mig, att jag varit ihop med flator, osv. Hon visste tydligen också att jag hade självmedicinerat tidigare, vilket jag hade glömt bort att hon visste. Och hon tyckte att man såg på mig att jag hade fått bröst det senaste året. Så ja, på det stora hela var det ganska odramatiskt att komma ut för henne. Igen. Skillnaden nu är väl att jag kommit längre i min transition, och är fast besluten om att inte låta vården köra över mig. Igen. Fast besluten om att gå igenom underlivskirurgi, vilket nog brukar vara något av det värsta familjer kan tänka sig när det kommer till deras trans relatives, och även var jobbigt för min mamma att höra. Men inte tillräckligt jobbigt to give me shit about it, liksom. Alltså när jag sa att båda Wachowski-systrarna är trans numera (för att mamma frågade om jag hade hört om den förstas transition) så sa hon något om utomjordingar som lägger saker i vårt vatten, och hon tänkte även att det faktum att så många korrigerar sitt kön nuförtiden är ett tecken på att världen snart når sin ände, men that's just business as usual for me och har inget med mig direkt att göra (som det faktum att hon tycker att jag torterar mig själv genom att envisas med att ha svarta kläder på mig, då svart är en deprimerande färg). Så, ja, one down, three to go (pappa, farmor, och farfar). Min mamma är kanske inte den peppigaste personen när det kommer till min transition, men jag får nöja mig med att det inte blir en grej varje gång vi träffas, och hoppas att hon rentav kommer finna min resa spännande och fin, snarare än problematisk och full av bekymmer. Jag lärde mig för längesedan att jag behövde använda vänner för stöd vad gäller det mesta som är personligt och viktigt för mig, snarare än att förlita mig på de gällande blodsbanden. Det viktigaste för mig är i slutändan att mina kärlekspartners verkligen upplever mig som kvinna, och att mina barn kommer att göra det. Resten får väl helt enkelt finna sig i det hela och respektera min könsidentitet, because I will not tolerate people calling me "pappa" eller "han" framför mina barn, då åker dom bort illa kvickt.