Jag kan inte riktigt få nog, så jag tänker att inte ni heller kan få det. Tjejerna från Tjejer som oss som gick på SVT nyligen har även dykt upp på Breaking News med Filip & Fredrik (Avsnitt 22, 23 minuter in). En intressant sak som sas där var att dom spelade in en pilot för programmet (eller någon variant av det, oklart exakt vilka och vad det handlade om) redan 2010 men att "ingen nappade". Tjejer som oss är verkligen en serie som är rätt i tiden, med andra ord.
Sedan har jag hittat två artiklar med tjejerna också, en i Veckorevyn, och en i Bon (som jag älskade att läsa i gymnasiets skolbibliotek, vill jag minnas, med betoning på läsa). Artikeln i Bon är underbar, men den i Veckorevyn har sina godbitar den också. Nedanför kommer mina favoritbitar från båda.
Artikel - Saga och Xenia: “Att vara trans är en så liten del av vårt liv” (Veckorevyn)
Xenia: Jag håller helt med om att det är väldigt jobbigt att en måste hålla en miniföreläsning om vad en transperson är minst en gång om dagen. Folk måste bli bättre utbildade inom det här området! Man kan ju åtminstone googla och läsa på lite själv innan man frågar. En förväntas vara så otroligt förstående när det gäller folks okunskap.
Saga: En annan jobbig grej är att man ofta ses som en slags minoritetsrepresentant. Transpersoner är lika olika varandra som alla andra människor.
/.../
Könskorrigering, som nämndes nyss, är förstås en känslig och väldigt intim fråga…
Saga: Det stora intresset för just detta visar väl bara tydligt hur könsfixerade de flesta är. Att det tas upp i Tjejer som oss har ju att göra med att SVT-produktionen styrde innehållet så. För min egen del vill jag inte prata om det, utan hänvisar till programmet där jag pratar lite om det.
/.../
Xenia: Jag föredrar termen “könsbekräftande behandling” istället för könskorrigering. Jag pratar om min egen “neofitta” i programmet, hur man tar hand om en sådan med mera. En neofitta är en fitta som formats eller omformats med hjälp av kirurgiska tekniker. Det är inte bara transpersoner som har neofittor utan även “vanliga” ciskvinnor som exempelvis blivit könsstympade eller haft cancer i vaginan.
Artikel - Det är vår tid nu (Bon)
Xenia Jag kan bli så trött på att berätta vem jag är, för det känns som jag förväntas berätta en historia. Att en bara är en sak, en historia. Att hela jag reduceras till en enda berättelse som handlar om att jag är trans. Jag fick frågan i en intervju en gång, att berätta min historia, och jag vägrade svara då. Jag är inte bara en historia utan många. Så för mig blir det viktigt att fråga tillbaka: vilken historia vill du ha?
/.../
Vanessa De som har gjort serien har varit noga med att göra rätt. De gick kurser innan för att lära sig mer om transpersoner och transfrågor. Det märks att de var genuint intresserade, de var seriösa och ville att det skulle bli bra.
/.../
Maja Vad tycker ni om att transpersoner nu sätts i en kommersiell kontext?
Heidi Om det är en trend, så okej då, låt det vara en trend. Vi har fått med oss så många människor som stödjer oss, att det snarare handlar om att företagen inte kan stå emot längre, de måste visa oss. Vi finns, så de måste se oss.
/.../
Xenia För mig handlar min medverkan om att jag känner att andra ibland uppfattar mig som äcklig, eller att transpersoner generellt kan ses som äckliga. När jag får möjligheten att vara med i sådana här sammanhang, när det jag gör syns och uppmärksammas i en positiv kontext, så gör det mig eventuellt spektakulär, eller till ett freak, jag är medveten om det. Men alternativet, att bli sedd som äcklig är så mycket värre. Jag upplever det som mer stigmatiserande och utfrysande. Att bli sedd som äcklig är min stora skräck. Jag är tusen gånger hellre en spektakulär [person] som söker medial uppmärksamhet, som syns och blottas i offentligheten, än en person som anses äcklig. Såklart tycker jag att inget av dem är bra, men det är svårt, kanske till och med omöjligt, att som transperson inte bli sedd som någondera.
/.../
Vanessa Jag har varit med i en skönhetstävling, det kan ju ses som stereotypt, och jag uppfattar ju att det blir rätt hårt kritiserat, vilket upprört mig. Jag ser de här tävlingarna som en konstform. Här möts olika typer av transpersoner över hela världen. Det är våra femton minuter av berömmelse. Vi som är med i de här tävlingarna har liksom drömt om det här hela livet. Många av oss har tvingats in i pojkkläder som barn och med tävlingen förverkligar vi de drömmar vi haft sedan vi var små, och jag tycker att det är så brutalt att kritisera oss så hårt för det.
/.../
Saga Jag tror att allt är flytande. När det gäller kön och sexualitet, eller vad som helst egentligen. Men den här processen som transpersoner förväntas gå igenom är från samhällets sida väldigt binär. Det bygger på en idé om att du är en larv som ska bli en fjäril. Att du ska komma ut på andra sidan som vacker, lycklig och fri. Och så ser det faktiskt inte ut. Den sociala bilden är också viktig, hur vi ses och uppfattas av vår omgivning. Det är inte så konstigt att transpersoner blir objekt, eller drar sig till kontexter där de blir objekt, om en ständigt blivit objektifierad. Hela det där objektifieringsmaskineriet skapar en skev självbild, jag hade själv en väldigt skev självbild när jag kom ut.
/.../
Xenia Det är intressant med cis-samhällets besatthet av de som ångrar operationen, men samtidigt tänker jag att huvudsyftet när det fokuseras på de som ångrat sig inte handlar om ångrarna själva utan att det handlar om att tvinga de som inte ångrar sig att vara tacksamma och tysta. Att antingen så ångrar du dig eller så är du jättetacksam och lycklig. Jag ångrar mig inte, men skulle nog inte kalla mig tacksam. Jag är exempelvis steriliserad mot min vilja, är det något jag ska vara tacksam för? Min vagina och vulva funkar, men samtidigt inte. Jag kan ångra att jag inte satte mig in i operationen innan, men samtidigt skulle det kanske inte ens ha gått att ställa vissa krav. Det är som att det förutsätts att vi eftersträvar en fitta som efterliknar en viss bild av hur en fitta ska se ut, men ollonet är en sådan känslig erogen zon att jag gärna hade haft det som en jättestor klitoris. Det kan jag ångra, att jag inte tog strid för att få en fitta som passar mig och mina behov, men jag ångrar inte operationen i sig. Jag tycker en kan se flera exempel där det kan vara någon som problematiserar sitt val och att samhället då presenterar det som en ångerberättelse, även fast det inte är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar