Jag tog blodprover igen, och det var inget konstigt med mina värden. Eller ja, hormonläkaren reagerade inte på något särskilt, men tyckte likväl att jag skulle sluta med testodämpande och även minska på östrogenet. Testosteronet låg på 0.3, jämfört med förra provtagningens 0.4, där jag faktiskt trodde det skulle ligga ännu lägre nu då kroppsbehåringen minskat ytterligare. Det som istället skiljde sig var östrogenet, som numera ligger på över 998, och innan låg på 300-något. That's in order as well, och var ju vad jag satsade på när jag ökade dosen självmant från tre påsar till fyra under sommaren. Jag tyckte att alltför många transtjejer jag snackade med låg på just runt 1000, och då tyckte jag det var orättvist, typ, att jag skulle få nöja mig med tre gånger mindre östrogen. Särskilt när jag läste på om det gick att styra vart fett skulle lägga sig ner man gick upp i vikt, varpå jag kom fram till att det enda som det verkade finnas stöd för var just östrogenhalten, där högre östrogenhalt skulle göra att mer fett satte sig på rumpa och lår, vilket ju också är vad jag ville, och fick.
Frågan är vart jag tar det hela nu. Jag misstänker att mina högre östrogennivåer gör mig mer benägen att få ångest, och det är fruktansvärt jobbigt. Samtidigt är det jobbigt att hela tiden könas som man, så någonstans tänker jag att jag kanske bara ska stick with it i ett år eller två, särskilt om jag fortsätter gå upp i vikt, och sedan sänka dosen. Om jag går ner till tre påsar istället för fyra igen, får jag då plötsligt tre gånger mindre östrogennivåer i kroppen, liksom? Blir inte det som dag och natt när det kommer till feminiseringsprocessen? Och om östrogenet är det som håller testosteronet in check när jag tagit bort det testosterondämpande preparatet, får jag inte då högre testosteronnivåer igen om jag får tre gånger mindre östrogen i kroppen? Vilken mardröm, liksom. Samtidigt är jag nyfiken på vad som händer om jag går ner till tre påsar östrogen/dag, och då min läkare tycker jag ska minska östrogenet så ska jag nog pröva. Tur att hon ger mig utrymme att experimentera åtminstone, annars hade hennes inkonsekvens stört mig och känts Kafkaesque, som så mycket annat som haft med mina könsutredningar att göra. Istället är min upplevelse av transvården nog som bäst just med min hormonläkare, även om jag förmodligen har en bias mot personen som faktiskt skriver ut det jag längtat efter i över tio år. Men likväl - hon tyckte inte jag skulle ha högre östrogennivåer när jag hade 300-något, för att jag hade höga prolaktinnivåer (som skulle öka med mer östrogen i kroppen?). Denna gång vi snackades vid, efter att jag sagt åt henne att jag ökat östrogendosen själv och vi skulle ta nya blodprover, markerade hon inte ens vid blodprovtagningen att prolaktinnivåerna skulle mätas, så jag markerade detta själv i efterhand när jag gick till vårdcentralen. Result? Prolaktinnivåerna är ok, och hon oroar sig inte för dom, trots att jag numera har tre gånger högre östrogennivåer.
Så ja, jag är glad att jag tar saker i egna händer då och då. Kollar upp hur andra transtjejer har det, experimenterar med doseringen, osv. Förra gången jag slutade med Androcur, det testosterondämpande preparatet, hade jag otroligt mycket ångest veckan efter det, så jag började med androcuren igen, och dagarna efter det mådde jag markant bättre. Denna gång när jag slutade med Androcur hände samma sak, fast inte lika drastiskt, kanske för att jag trappade ner mer långsamt (vilket ju inte ens ska behövas). Idag är min första dag utan Androcur helt och hållet. Ångesten håller i sig, men den är mer hanterbar. Jag ger det en vecka eller två, sen sänker jag östrogenet om ångesten håller i sig, och håller tummarna för att feminiseringen fortgår som den bör.
Jag har tänkt på det här med vad man är villig att stå ut med för att nå sina mål. Hur mycket är jag villig att stå ut med för att min kropp ska bli mer feminin? För mig själv, väldigt mycket, men om jag tänker på min käraste och att mitt mående påverkar henne, då känner jag plötsligt annorlunda inför mitt eget lidande. Jag vill inte låta mitt lidande drabba andra, liksom, vilket det gör. Det här handlar dock inte enbart om det faktum att jag tänker att jag kan göra saker mot mig själv som jag inte vill göra mot andra (för att jag bestämmer över min egen kropp) (eller för att jag inte älskar mig själv tillräckligt mycket), utan det här handlar också om att jag har väldigt svårt att leva för ett jag, för mig själv. Jag tar sämre beslut när jag lever för mig själv, både vad gäller mig själv och andra. Jag har alltid känt mig starkare i en gemenskap. I ett vi. Eller både-och, liksom. Oftast har jag varit för rädd för gemenskap och därmed känt mig tryggare och starkare i ensamheten, men jag har alltid drömt om gemenskapen och mått som bäst i den. Just nu tar jag det hela ännu ett steg längre ibland och funderar på hur saker och ting jag gör kommer påverka mina barn, som ju inte finns, tekniskt sätt, men jag ändå upplever finns, nästan som att jag träffat dom redan.
Gud, alltså den här längtan efter att bli mamma. När man väl accepterar en dröm som legat dormant i många år, låter den skölja över en, då är den så otroligt stark, tar över allt annat. Något liknande hände med det här att vilja leva som kvinna. I perioder då jag tänkte att det var en omöjlighet, då var det jobbigt att ens tillåta sig att fantisera om hur härligt det vore. Jag tror det är väldigt viktigt att tillåta sig själv att drömma, även om det gör ont. Huruvida jag skaffar mig barn eller inte får tiden utvisa, men att våga drömma igen känns underbart, lika underbart som att våga drömma om att leva som kvinna, eller som att ha en fitta.
För övrigt har jag bara tre saker att nämna. En är att om jag steriliserar mig så får jag inte hjälp med provrörsbefruktning senare, om jag skulle vilja det. Ganska weird, vilket min hormonläkare också tyckte när hon informerade mig om detta. Jag funderade på att sterilisera mig för att vara säker på att inte befrukta en person jag väldigt gärna vill befrukta och samlagsälska med typ nu nu nu. Men nä då får jag hålla mig till klassiskt flatsex sålänge, helt enkelt.
En annan grej är att viagra inte går på högkostnadsskydd och är väldigt dyrt (30kr/piller). So much för transpersoners sexuella hälsa. Oh well, jag ska ju propsa för att få diagnos och underlivskirurgi ändå, är väl tanken, men vore kul att vara lite mer sexuell under tiden utan att fundera över vad det kostar. Which brings us to den tredje grejen jag vill nämna - jag ska propsa för att få diagnos på torsdag då jag ska till Karlshamn för möte med könsutredaren. Tar för första gången med mig en annan person, min käraste, som jag hoppas ska ge mig någon slags credibility, eller åtminstone få mig att känna mig mer kvinnlig så att utredaren inte kan se något annat än en kvinna framför sig. Man kan ju hoppas.
Bonus bit! Transpersoner drömmer om framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar