§
Först och främst så var det en del redigeringsgrejer jag fann frustrerande med boken. Att någon innan boken åkte till tryckeriet borde ha fattat att Vanessas bror inte spelade "Commandor and Conquerer" eller "Dome" på datorn, utan "Command and Conquer" och "Doom". Excuse my picky nerdiness, liksom - jag behövde bara få ut det ur världen. En annan sak var att karaktärer, och även Vanessa själv, introducerades i boken på sätt som kändes otillfredsställande, att karaktärerna inte introducerades där jag tänkte det skulle vara lämpligt att de skulle introduceras. Men ja, till slut började jag se den typen av saker som någon form av beauty scars, fina små oslipade element av boken som säger något om Vanessa och hennes liv. Jag började rentav se dessa saker som från början störde mig eller förvirrade mig som stilgrepp, och då jag inte har tänkt vara en kritiker som nitpickar här utan hellre ser till helheten så kommer jag från och med nu fokusera på själva berättelsen Vanessa skrev, och vad den gjorde för mig.
Vanessa hade en väldigt annorlunda uppväxt än min egen, och hennes komma ut-berättelse var även den väldigt annorlunda. Ändå kändes vissa saker väldigt nära - jag minns också RFSL:s klubb Indigo och Malmö i stort (där Vanessa växte upp), fast snarare från väldigt sena tonår, och ett avstånd som innebar att jag knappt ens kan säga att jag hängde vare sig på Indigo eller i Malmö särskilt mycket, "när det begav sig". Så nära men ändå så långt ifrån, liksom, för att jag aldrig var en del av bögvärlden, och när folk i min omgivning sålde sex så var det med en helt annan ingång än den tonårskillarna i Vanessas umgängeskrets hade back in the day (och till viss del fortfarande, som jag förstått det - unga, icke-vuxna killar säljer sex som smör, av den statistiken som jag sett). Även om Vanessas tonår såg väldigt annorlunda ut från mina, så bjuder hon verkligen in mig som läsare till just hennes egna berättelse och liv, hur miserabelt det än ibland blev. Jag som har ganska svårt för den sortens miljöer som beskrivs i boken mådde stundvis lite dåligt av att läsa den, men det var ett sånt jävla driv bara som gjorde att jag fortsatte. Det är som att spela ett skräckspel - man vill inte bara stänga av skiten, utan faktiskt erövra upplevelsen, komma till ett bra slut. Boken grep mig med sin ärlighet, och till viss del just kanske också för att den beskrev en uppväxt som kändes som att den skulle vara ganska snarlik min egen, men definitivt inte var det. Liksom vi har båda invandrarföräldrar, men där tar liknelserna vad gäller vår invandrarbakgrund slut. Vi är båda transkvinnor, men, ja, även där tar liknelserna slut snabbare än vad man kanske kan förvänta sig. Säkert är i varje fall att vi båda har utsatts för trans/homofobi, och att vi har behövt förhålla oss till kategorierna "man" och "kvinna" på kreativa sätt för att överleva och även skapa oss själva som vuxna individer. Att det inte alltid är så lätt att skapa sig själv som vuxen individ, eller retroaktivt som barn ens, pga vår bakgrund. Vanessa skriver:
"Jag insåg att jag inte skulle ha någon barndom att titta tillbaka på när jag blev en vuxen kvinna. Jag ville kunna titta tillbaka och åtminstone kunna glädjas åt vackra minnen som ung tjej och jag tänkte för mig själv att jag därför kanske borde avsluta gymnasiet och skaffa mig en studentexamen. Åtminstone för studentmössans eller balens skull. För att ha ett foto och kunna titta tillbaka och se mig själv som tjej i något sammanhang förknippat med barndomen och ungdomen, som alla andra kvinnor."
I feel you. Och jag sörjer med dig, och för mig själv. För att vi inte har de här bilderna från våran ungdom, men även för att vi inte vågade vara oss själva när vi var unga. Inte visste hur. För oss kan det ofta kännas som att den enda vägen är framåt, liksom. För att vi inte vill kännas vid vårt förgångna, och ibland även för att personer från det förgångna inte vill ha med oss att göra. Något allmänmänskligt, men likväl ganska specifikt för transpersoner i sättet som det gestaltas i just våra liv, på grund av våra liv. På grund av oss. Men ibland även på grund av det vi gjorde för att finna oss själva, eller finna sig i oss själva. Jag har aldrig sålt sex (har försökt dock, hade hemsida och allt, fick några telefonsamtal men ingen som faktiskt dök upp), men jag känner igen mig i Vanessas tankar kring det här med att passera i relation till män i dagens samhälle:
"Varför är du klädd som en hora och går på horgatan om du inte ska hora?" Mitt hjärta slog dubbla slag så fort han sa meningen: "klädd som en...", jag trodde att han skulle ifrågasätta varför jag var klädd som en tjej och kunde faktiskt glädjas över att han bara såg mig som utklädd till en hora och inte utklädd till kvinna. /.../ Jag hade under hela min uppväxt mött starkt motstånd mot den jag var och helt plötsligt insåg jag att jag kunde vara ett sexuellt objekt för många män. Den insikten slog mig när jag kom in i Natashas värld och det fyllde mig med större självkänsla och stolthet för den jag var än jag känt tidigare.
Wow. I vilken utsträckning Vanessas säljande av sex var något destruktivt för henne är för mig oklart, men det finns flera saker i Vanessas uppväxt som jag skulle tänka inte borde ha funkat men verkade göra det för henne ändå. Om jag hade gått all-in med att sälja sex misstänker jag att jag hade försvårat för mig själv att vid ett senare skede relatera till sex på ett kärleksfullt sätt. För mig har ju gränsen mellan mig och andra alltid varit tunnare än för de flesta andra, men jag har nog blivit attraherad av män tidigare primärt för att jag velat vara feminin, har velat vara åtrådd tillbaka, som kvinna, och vem åtrår kvinnor bättre än män i ett heteronormativt samhälle? Jag var ju även förvirrad kring det som en del bisexuella tjejer/flator kan bli - vill jag vara den där kvinnan, eller åtrår jag henne? Med tanke på de sätt kvinnor objektifieras på i vårt medialandskap, där även kvinnor lär sig att åtrå kvinnokroppen i någon bemärkelse - courtesy of the male gaze - är det inte alltid lätt att separera det här med sexuell och platonisk åtrå. För Vanessa var det annorlunda, hon var ju redan attraherad av män, där det för mig som snarare attraheras av tanken på att attraheras som kvinna, av män, mest skulle bli ett substitut eller en form av bekräftelse om jag valde att ha sex med straighta män (för cash).
Nu har jag ju inlett hela den här texten med att citera godbitar från Vanessas bok, varpå det nu blir konstigt att säga att jag på det stora hela förväntade mig mer analys från henne när jag lånade boken, av samhället i stort, men även av de interpersonella relationerna som karaktärerna i boken hade sinsemellan. Likväl upplevde jag att samhällsanalysen kom först i bokens epilog, och att karaktärsanalysen i stort sett uteblev helt och hållet - även om porträtteringarna var stundvis klockrena. Särskilt Vanessas relation till sin mamma verkade mest gå runt i cirklar genom hela boken, utan att få vare sig ett narrativt slut (vilket kanske är precis vad som hände, eller snarare inte hände) eller leda till någon slags meningsfull slutsats. Då min egen relation till mamma mest går i cirklar hade jag väl hoppats på att ta del av mer tankar Vanessa kunde tänkas ha vad gäller just hennes relation till sin mamma, men istället fick mest läsa episoder av frustration som ledde till skuld och avståndstagande från mamman/familjen kombinerat med en nästan desperat ovilja att släppa taget om henne/dom - ganska snarlikt mig själv, då. Man säger ju ibland att konstnären får välja mellan terapi eller konstnärskap, men här tänker jag att Vanessas bok hade mått bra av mer terapi, om det så är med hjälp av en extern källa som en terapeut, eller genom en mer självgranskande blick från författarens sida, riktad rakt mot hjärtat av boken - relationerna.
Bokens epilog är för övrigt också det första stället i boken som kommenterar bokens titel, nämligen den som implicerar att Vanessa ångrar sin underlivskirurgi, till viss del åtminstone. Vanessa skriver: "att inte kunna få biologiska barn är nog den största anledningen till att jag önskar att jag kunde få tillbaka mitt gamla kön". Vill man höra lite mer av Vanessas tankar om vårt samhälle (i stil med att genusvetenskap i grundskolan enligt Vanessa hade hjälpt henne att ta bättre beslut under sin transition) så får man nästan ut mer av att se henne i media, exempelvis i TV4:as Nyhetsmorgon. Kanske har hon blivit skärpt av att hålla i föreläsningar och förekomma i media, än vad hon var när hon skrev boken? Kanske var det inte vad hon ville fokusera på i boken, helt enkelt - vad vet jag, trying not to be a critic, som sagt. Men perfektionisten inom mig såg ändå en del missed opportunities under läsandets gång, som exempelvis det här med att ha hela grejen med ångrandet som tema snarare än att döpa boken till "Jag Har Ångrat Mig" och sen inte beröra ämnet vare sig konkret eller tematiskt förrän i slutet. Boken gör mig nyfiken på mer Vanessa som hon är nu, snarare än som tonåring, och den nyfikenheten stillades tyvärr aldrig. Men det finns som sagt analys och vidare reflektioner i epilogen,, där Vanessa fortsätter:
"Hade jag kunnat, hade jag sagt till mig själv som tonåring att jag dög som tjej med snopp och att jag inte behövde hata mitt kön. Jag behövde inte gå igenom en operation bara för att visa att jag menade allvar för läkarna och världen med att jag var "riktig" kvinna. Jag kunde och skulle bli min egen definition av riktig kvinna. Att jag skulle våga stå upp för den sortens kvinna som jag kände att jag var. Att jag kunde bli lika framgångsrik utan en könsbytesoperation och att jag kunde bli biologisk förälder. Men säg det till en tonåring som bara vill vara fri, säg det till en tonåring som känner den aldrig har levt, att den ska ta sig an en lång och hård kamp mot samhället i en tid och i ett land där många inte ens känner till skillnaden mellan sexualitet och könsidentitet."
Åter igen - wow. Just epilogen var, trots den gripande berättelsen som var Vanessas självbiografiska del, bokens starkaste del för en teori-nörd som mig själv. Pepp, liksom, på ett sätt som resten av boken inte var, då - let's face it - Vanessa inte hade den lättaste av tonår. Men det finns även plats för sorgsen eftertänksamhet i epilogen, sammanvävt med peppen:
"Jag kan inte låta bli att undra: hur hade livet set ut för HBTQ-personer som hade uppmuntrats istället för att förtryckas från allra första början? Hade styrkan och energin som så många HBTQ-personer besitter kunnat användas på ett kreativt sätt, till något positivt för samhället och mänskligheten? Till exempel för att inspirera andra människor, istället för att energin hos många som tillhör denna grupp används till att bekämpa omvärlden och att enbart överleva?"
Själv undrar jag även hur livet hade sett ut för transpersoner om transvården inte var så satans inkompetent. Som det där jag säkert skrivit om tidigare, nämligen att dom inte har särskilt bra koll på sin patientgrupps faktiska erfarenheter av hur det är att vara transperson i dagens samhälle, och vad det innebär att genomgå en hormonbehandling. Att de, trots att var och varannan transkvinna får problem av diverse slag under resans gång på grund av sina låga testosteronnivåer eller preparaten som sänker testosteronet i sig självt, inte erkände detta när jag utreddes för andra gången. Jag tog ju då 50mg Androcur/dag och mådde sådär av det, vilket inte var konstigt med tanke på att jag numera tar 25mg och knappt har något testosteron i kroppen överhuvudtaget. Att utredarna hade mage att använda det faktum att jag mådde dåligt av hormonbehandlingen som argument för att jag inte var transsexuell, för att man enligt dom borde bli "harmonisk och glad" av hormonbehandlingen om man var en så kallad "egentlig transsexuell". Herregud.
Någonstans känns det skönt att någon nu skrivit en fucking bok som blivit fucking publicerad så att det nu står svart på vitt, officiellt, och är "confirmed" av en "riktig" transsexuell kvinna som fått en "riktig" diagnos, att man kan få extrema problem på grund av hormonbehandling - även om man är genuint transsexuell. Så här skriver Vanessa:
"Androcur slog helt ut testosteronet och den starka dosen av östrogen gick till anfall. Jag var oförutsägbar, explosiv och kunde störtgråta för minsta lilla. Jag fick sömnrubbningar och jag hamnade i en djup depression. Olusten omslöt snart min själ med ett sådant mörker att jag började undra om jag verkligen skulle orka fortsätta leva. /.../ Jag gick från femtiotvå till sjuttiofyra kilo bara inom loppet av några månader."
No pain, no gain, för många, är detta vi kallar för transition - både hormonbehandlingen och den sociala komponenten. På tal om våld (nice segue there, Ada) så skärskådar Vanessa sättet på vilket vårt samhälle våldsamt separerar manligt och kvinnligt, och sätter detta i kontext till sig själv och sin egen upplevelse av att vara en konstant genom transitionen som likväl behandlats olika beroende på hennes "skal" eller fas i sin transition:
"Vad som är ironiskt, och intressant, är att jag som en medlem av det manliga könet ansågs vara ett svagt, otillräckligt och oattraktivt exemplar, men att det egentligen räckte med att byta skal för att alla mina egenskaper skulle ses på med nya ögon och mötas av andra förväntningar. Med "kvinnoglasögonen" på är jag istället stark, självständig och vacker. Fortfarande var, och är, jag samma människa."
Själv upplever jag nog snarare att jag för det mesta inte funkar i mainstream-samhället, utan istället har fått nya ögon på mig genom att på egen hand söka mig till andra slags sammanhang än de jag växte upp i, och för att, tja, samhället och även min omgivning har växt upp, och i någon bemärkelse hunnit ifatt mig. Mognat tillräckligt för att kunna bemöta mig som en jämlik, snarare än ett freak. Jag är fortfarande inte vacker enligt normerna i vårt samhälle, exempelvis, men i queervärlden har jag åtminstone en fighting chance. Min skörhet som doubles as strength uppskattas även den mer i alternativa kretsar fyllda av queers, gamla själar, femmes, wiccaner, cyborger, med flera, än i det mer patriarkalt orienterade normsamhället.
På tal om maskulinitet så avslutar Vanessa epilogen starkt med att öppna upp för någon slags mansrörelse som inte är en knee-jerk reaction på dagens feminism, utan snarare en expansion av vad som kan bli en hälsosam, inkluderande och stark manlighet:
"Kvinnor har tvingats anpassa sig till den manliga världen, kvinnor har tvingats att bli män i många avseenden, särskilt under det senaste århundradet. De har därigenom utvecklat nya dimensioner inom sig själva, de har kombinerat det kvinnliga med det manliga. De har antagit universums lagar om balans och centrering, därför håller kvinnor på att gå om män i många fält, flickor får bättre resultat än pojkarna i skolan och idag är det fler kvinnor än män som tar universitetsexamen. Kvinnor är inte lika beroende av män som tidigare. Nu är det männens tur att centrera sig, omfamna det feminina och hedra det. Det är männens tur att lära känna alla sidor inom sig själva."
You. Go. Girl. And now - men, you go.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar