Stepping stones

Barnet tar ett steg framåt,

modern följer efter,

barnet skriker "kan själv, kan själv!"

 

Det vuxna barnet går på tolvstegsmöte,

läser det första steget,

och konstaterar förundrat, "kan inte själv...".

Min stash

Jag har tagit sååå himla många olika slags kosttillskott genom åren. Sammanlagt har jag lagt ut närmast 75000kr på det hela, vid det här laget. För en stor del av denna summa ligger väl grundbulten protein, som jag ju lagt kanske 3500kr/året på i 6-7 år nu, vilket bara det blir runt 20000kr. Men sen har jag ju även lagt massa pengar på ZMA, vitamin D, fiskolja, kreatin, koffeinpiller, BCAA, mm, under flera års tid. Där har vi nog en del pengar också, jag menar med tanke på att jag tog BCAA 5-7 gånger i veckan och en portion kostade 6-7kr, well - 40kr/veckan, 160kr/månaden, 2000kr/år, osv. Idag tar jag enbart kreatin, vitamin D, fiskolja och vasslepulver (kaffet kanske ska räknas in där också, i och för sig - det blir ju inte mindre av ett kosttillskott för att det är i flytande form eller för att folk använder det av andra anledningar än för att prestera bättre på träningen). Idag tar jag även mindre av typ allting, förutom koffein, vilket gör att kostnaderna hålls nere. Men jag har tagit typ jättemycket av typ det mesta - 5000mg fiskolja/dagen, 3dl vassle, 10g kreatin, osv. För att jag hade läst att det var bra (eller åtminstone inte skadligt) någonstans, som på leangains, och för att tanken på att ta mycket av någonting har varit eggande för mig and part of the things that kept me going.

En period så googlade jag fram varenda preparat som någon någonstans på the interwebz påståd hade hjälpt mot kroniskt trötthetssydrom, fibromyalgi, depression, utbrändhet, ångest, eller hjärndimma, and then I proceeded med att köpa in och pröva said preparat. Men ingenting hjälpte, inte någonsin, inte ens det minsta. Jag tror inte ens att jag vid något tillfälle faktiskt fick för mig att något hjälpte, och sedan fick omvärdera mitt omdöme om ett preparat när jag upptäckte att det mest var en tillfällighet att jag mådde bättre i samband med intag av det. Där vissa verkar ha hittat något som magiskt hjälpt dom ur värsta fucking depressionerna eller utbrändheten, må det vara i form av antidepressiva, en diet, eller ett specifikt ämne/preparat, så verkar jag helt enkelt ha lucked out, och snarare tvingats till att i någon mån ge upp mer och mer. Inte LCHF heller? Nehe. Rosenrot då? Det funkade för hon den där skådespelaren ju. Inte det? Ok, då letar vi väl vidare. Till slut borde man ju för fan åka på placebo om inget annat, which I would have been happy to take and just run like hell with - dignity be damned.

Det här är några av alla preparat jag testat: Leucin, Glutamin, Citrullinmalat, Taurin, D-Ribose, Ginseng, Ginkgo, Rosenrot, Doctor's Best, Glucosamine Chondroitin, Spirulina, MSM. Vissa av grejerna har jag tagit för att bli starkare (jag har till och med tagit preparat som sägs höja testosteronnivåerna, exempelvis tribulus terrestris), men ganska många har jag tagit för att jag inte ville vara så fruktansvärt trött konstant. Ett tag gav jag mig även in på smart drugs, i form av racetams, L-theanine, sånt. I barely remember myself vad exakt jag prövade, utan minns mest en spännande sensation jag hade i huvudet när jag ett tag körde en fettförbrännare som hade i sig något spännande amfetaminliknande preparat som ledde till en känsla av att min hjärna var crackling, inte helt olikt det där godispulvret som makes one do foamy at the mouth, only, you know, in my fucking head.

What a trip it's been. I princip det enda preparat I'm still jonesing to try är dom preparat som ges till folk med ADHD, och i vissa fall folk som är väldigt trötta, which is where I come in. Ingen läkare har velat skriva ut det där till mig, dock, so I'm still waiting. Kanske borde flashbacka fram skiten istället. You can hit me up, know where I am, yeah? Annars får jag väl fortsätta med östrogenet mest, som jag älskar, både effekterna av, och själva känslan av att smörja in mig själv med något som känns som feminine essence itself. Grow, ass and thighs, grow, my darlings!

Bonus meme!

Love me tinder, love me sweet

It would seem I'm in the dating game again.

Jag börjar misstänka att april är en väldigt bra månad för internetdejting. Plötsligt får jag en massa matchningar, nämligen, och förra våren var det också dejto-palooza för min del. När det är vinter och deppigt så duger jag inte alltså, men när det är vår och folk plötsligt vill blomma så händer det grejer. Hell, I'll take what I can get, även om det är lika sexigt som att någon går fram till en och bara jag har ägglossning och är så kåt - knulla? Nå, då kan jag åtminstone lägga åt sidan idén att min nya presentation av någon anledning är vettigare än den jag hade innan. In fact, jag kan lägga åt sidan tanken på att något jag gör överhuvudtaget påverkar mina chanser att matcha och komma på dejt, because it's all about them sunshines and flowers. Hoppas jag nu, åtminstone, så jag förväntar mig att ni chimar in och säger att även ni inte fått typ en endaste matchning under vintern. Jag var förvisso på ett par dejter, men jag tror alla förmedlades genom darkside snarare än tinder. Jag betalade till och med för medlemskap på darkside för en gångs skull, men hittade likväl ingen mamma. I'll just have to make up for it genom att hitta nån awesome babe på tinder.

Jag ska ta det lugnt med alla babes, dock. Inget jävla sex på andra dejten, liksom. Ska det vara så ska det vara, så åtminstone en månad och fem träffar är min nya förhållningsregel vad gäller den horisontella tangon. Jag är även mer positivt inställd till sånt där katt-och-råtta-lekande än vad jag varit innan. För mig är grunden fortfarande ärlighet och uttalande regler och förhållningssätt, men ovanpå det kan man ju även göra slag av lite flörtande, något jag i princip inte sysslat med, någonsin. Det vore skoj, tänker jag, särskilt när man vet att man inte kommer ligga med varandra på ett tag. Hoppas bara inte all luft då åker ur relationen när man väl har sexat. Men det är väl en sån där mansgrej, så jag behöver inte oroa mig för det... eller? Det löser sig nog. Målet är mest att uppskatta att ta saker sakta, låta relationer utvecklas på ett sätt som gör att jag hinner landa känslomässigt i förändringarna. Att kunna vänta med saker och ting tills dom verkligen känns rätt och jag tror det är något som kan växa, snarare än kommer ta slut där och då (även om en del av mitt projekt även är att låta osäkerhet ta större plats, vilket man skulle kunna göra genom att roll with the punches mer and ha yolo-sex all day long).

Meanwhile är jag asexuell, men tänkte sluta ta androcur och därmed få tillbaka både könsdrift och kroppsbehåring. I know, I just can't make up my mind - sexlust, eller mindre självhat på grund av massa hår överallt? Jag har funderat på att sluta med androcuren hela tiden som jag tagit det i år, men the last straw för mig var att jag började få utslag i ansiktet igen. Det var kanske inte sminket alltså som fuckade upp mitt ansikte förra året, utan androcuren. Verkar som att det är en vanlig biverkning också, enligt FASS, which I didn't know. Med andra ord: trötthet, asexualitet, andfåddhet, och potentiellt mer ångest och depression, eh, jag fortsätter väl ta preparatet ett tag till, men utslag på ansiktet - oh no bitch-ass hoe, it be time for you to go! Bara så det är tydligt hur ytlig du är, Ada.

Dagens bonus bit får bestå av min presentation på tinder. Ladies - you know where to find me.

Letar efter någon att vara själsligt och kroppsligt naken inför. Samtidig som vi är innerliga i vår kontakt har vi våra respektive liv och är inte varandras flickvänner/partners då jag det kommande året kommer fokusera på att bli bättre på att ta hand om mitt inre barn och att inte förlora mig själv i förälskelserus eller parrelation.

spiritualitet. tantra. metakommunikation. integritet. ärlighet. förståelse.

I'm a slayer - ask me how

Tidningsbärande for gains

 
Jag tänker att de flesta som läst den här bloggen nog inte har missat att jag de senaste åren primärt sysslat med tidningsbärande (för Tidningsbärarna, dvs delat ut morgontidningar och lite andra grejer om nätterna) när jag förvärvsarbetat. Då och då har jag lagt upp någon bild om det eller skrivit något kort om aj fan vad jag har träningsvärk i mina vader, jävla möllevångstorg! Jag har nu börjat dela ut tidningar igen, så jag tänkte det var dags att skriva något lite längre om det hela, rent allmänt, men också mina tankar om tidningsbärande som träningsform och hur tidningsbärande har fått mig att förändra min relation till styrkelyft. Jag gillar tidningsbärande till stor del för att det är så självständigt och att man därmed kan ta det i sitt eget tempo, även om det är ett tempo som leder till att man blir genomblöt. Det är skillnad på att arbeta snabbt efter eget tempo, och att arbeta snabbt efter någon annans tempo, även om tempot i slutändan blir det samma. Det är skillnad på att arbeta med någon som micromanagar allt du gör/efter ett stadigt inflöde av grejs som måste åtgärdas, och att göra saker precis som man vill (sålänge jobbet blir gjort)/ha en given uppgift som inte har några överraskningar som man behöver anpassa sig till. Det är en psykologisk skillnad, åtminstone för mig, mellan att ha en "inkorg" av grejer att göra som åker mot mig (typ kassaarbete, fy fan), och att fixa grejer genom att vara den kraft som skapar små inkorgar åt andra (exempelvis i form av tidningar vid folks entrédörrar).

Det som är skönt med att skapa inkorgar för andra i det här fallet är att man får en viss uppsättning med tidningar och post och reklam and what have you, och sedan ser man den högen bli mindre och mindre under arbetets gång. Det finns ett klart och tydligt slut, och mål. Till skillnad från när man städar eller skriver text och alltid har känslan av att kunna göra något bättre, kunna finslipa något ytterligare, kunna göra något lite finare, så har man här en väldigt binär arbetsuppgift - antingen hamnar tidningen rätt, eller inte. Ja, grunden är sådan åtminstone, sen kan man ju köra finlir och se till att tidningarna inte går sönder, inte blir blöta, att de kommer i tid, osv - kvalitéer som är mindre binära än rätt eller fel.

Fördelen med att ha ett jobb utan direkta överraskningar och med väldigt begränsad input från yttre världen (det är after all natt och väldigt folktomt på de flesta distrikten) är att man kan fokusera på annat än själva arbetsuppgiften. Now bear with me on this one. Det är inte så att jag ignorerar arbetsuppgiften to the detriment of mitt utförande av said arbetsuppgift, snarare tvärtom - när jag låter bli att fokusera alltför mycket på själva arbetsuppgiften, vem som ska ha vilken tidning eller var fan jag egentligen put down mina fötter, så utför jag mitt arbete bättre än om jag hade superfokuserat på det jag pysslar med. Kanske är jag fel-wired that way, men jag upplever det verkligen så, och inte enbart när det kommer till tidningsbärande. Det blir enklare att hamna i ett flow liksom när man gör flera saker samtidigt, typ. Arbetsuppgiften är så pass enkel att tänka på det leder till fler fel än när jag knappt tänker på vad jag sysslar med. Sen finns det ju specifika instances under arbetets gång där jag faktiskt behöver fokusera, eller har valt att uppmärksamma, dubbelkolla, osv, för att göra ett bättre arbete. Men större delen av tiden är jag ändå better off när jag har något annat än själva arbetet att fokusera på. Jag vill inte börja tänka på mitt springande alltför mycket exempelvis, för då blir chansen större att jag tar denna automatiska process och gör den så kass med min medvetenhet att jag till slut snubblar.

Så vad är det jag då sysslar med förutom själva tidningsbärandet när jag delar ut tidningar? Jo, jag lyssnar på podcasts. Väldigt många. Ibland lyssnar jag på musik, men oftast lyssnar jag på podcasts. Dom ger mig intellektuell och själslig stimulans och är ett bra komplement till det fysiska jobbet som är att springa upp för trappor med massa tidningar. Genom att lyssna på podcasts medan jag går eller springer så tar jag in innehållet i podcastsen bättre än om jag suttit ner (det finns faktiskt en koppling mellan fysisk aktivitet som promenerande och kreativitet, so makes sense), och genom att dela ut tidningar medan jag lyssnar på podcasts kan jag göra mindre dumma misstag relaterade till tidningsutdelandet. Efteråt kan jag gå hem och lämna jobbet bakom mig, samtidigt som jag är inspirerad att utforska några av de idéer som presenterades för mig under nattens podcasts, utan någon press.

Det här är då fördelarna med jobbet. Att det är fritt. Bara en sån sak som att det är på natten och att jag därför vågar gråta eller dansa i hissarna eller trapphusen. Which I do (eller gjorde, snarare). Hade det varit mitt på dagen hade jag knappast vågat låtsas vara en ninja när jag är ett i trapphus, eller dansat ut ur hissarna till ljudet av tvspelsmusik. Nu gör jag inte det här konstant, men när andan faller mig på är det skönt att ha den friheten att kunna göra den sortens småknäppa saker som om jag gjorde dom på säg Coop eller Emmaus så skulle nog inte cheferna bli särskilt glada. Vi kan härmed dra slutsatsen att jag verkligen inte skulle vilja ha eller passa på ett jobb där jag behöver vara representant för någonting - ja förutom japaner i svart, hysteriker eller spazzes, möjligtvis.

Sen finns det dom grejerna som är negativa med tidningsbärandet, då. Alltså det är bra att man får betalt när man begär om extratid, någonting jag hade oroat mig för då jag hade hört historier om folk som delat ut saker för diverse företag och fick ut en väldigt låg timlön då de skulle dela ut grejerna på en tid som var omöjlig att dela ut dom på. Men så är inte fallet med tidningsbärarna då, vilket är bra. Men jag blir ändå stressad av att veta att jag inte hinner med, ibland. På vissa distrikt typ alltid, och på vissa typ aldrig. Ofta har jag ställt mig frågan ifall jag är helt jävla dum i huvudet som inte kan dela ut tidningarna i tid, liksom. Och lika ofta har jag känt mig jättestressad för att jag haft extragrejer att dela ut och förstått att jag inte hinner få ut allt innan kl sex (då alla morgontidningar ska vara utdelade) eller inom den tidsram som tidningsbärarna satt upp. Då kan man vänta sig ett samtal från dom, för att dom undrar vart man tagit vägen eller hur lång tid man har kvar. Det där samtalet är jättejobbigt för mig, trots att tidningsbärarna egentligen inte gör något svårare än vad det behöver vara. Det är liksom bara mitt överjag med dess disciplinerande effekt som tar över, min rädsla för att andra ska tro att jag latar mig eller ljuger som tar överhand.

Sen är det hela den här grejen att tidningsbärandet tar plats på natten. Fyfan för att gå upp mitt i natten, liksom, särskilt när det är kallt och skitigt ute. Det kan ju regna, tidningarna kan bli blöta och bli svåra att få in i brevinkast. Det kan, och är, svinkallt stora delar av året om nätterna. Ja inte i trapphusen då, för där är det varmare. Men det underlättar inte jättemycket, för man får ändå hålla på och byta klädsel flera gånger under rundan ibland, för att det ena stunden är trappor man ska springa i, för att i nästa stund vara hus där man inte behöver springa och därför börjar frysa igen. För att inte nämna vägen hem, liksom, då jag är ganska trött och frusen efter allting. En sista grej som är tråkig med tidningsbärande är hur ofta saker krånglar. Strul med nycklar, kärror, dubbelbokningar, förseningar, mm. Jag har fått lära mig att själv ta saken i egna händer och ringa och dubbelkolla för att slippa få problem mitt i natten, för att sedan likväl ha fått problem just mitt i natten. Ibland har det blivit nästintill komiskt hur många missar det har gjorts - en gång började jag föreställa mig olika scenarion under vilka en person kunde ha lämnat post-it-lappar till någon annan utan att den andra märkte det. Liksom skrev personen som lämnade lapparna med röd penna på en rosa post-it som den färgblinda mottagaren inte förstod innehöll meddelanden? Var det någon som lämnade post-it-lappar på sin dator utan att fatta att ingen annan satt där? Vad?

Vad det än nu handlade om, så har vi äntligen kommit till träningsdelen av tidningsbärarinlägget. Jag tror att tidningsbärande är något man kan hålla på med ganska länge utan att få några särskilda förslitningsskador. Hur mycket träning det faktiskt blir av tidningsbärandet beror väldigt mycket på vilket distrikt man har, då vissa distrikt har 16-våningshus med grymma hissar och abonnenter på i princip varje våning och där man därmed åker hiss både upp och ner (som på Anneberg), och vissa distrikt har femvåningshus utan hiss (som vid Möllevångstorget). Vad som händer med kroppen efter ett par år om man som jag springer uppför varje trapphus på ett distrikt som Möllevångstorget är oklart, fast chansen är stor att man inom några år ändå får byta distrikt även om man inte vill då dom görs om med jämna mellanrum. Jag kan tänka mig att knäna kan slitas ut, och jag var rädd för att mina knän skulle klaga när jag började då jag har haft belastningsskada på både vänster och höger knä och verkligen verkligen inte borde springa särskilt mycket, eller alls, egentligen. Men att springa upp och ner för trappor är tydligen inte alls samma sak som att springa framåt. Det påstår mina knän i alla fall. Istället är det mina vader som tagit smällarna, och en period när jag jobbade varje natt på Möllevångstorget undrade jag om det verkligen skulle gå då mina vader var så otroligt ömma konstant efter första veckan. Ömheten försvann aldrig, men den blev inte värre efter några veckors springande. Jag fick foamrolla och stretcha lite om dagarna, helt enkelt. Sen fanns det ju en startsträcka när jag började med tidningsbärandet i form av småkramper i underarmar och biceps, något som försvann efter ett tag när jag väl hade vant mig vid att hålla armarna i ovana positioner med load i form av tidningar under relativt långa perioder (ibland även med mobilen mot örat på grund av telefonköer till kontoret).

Förutom greppet och lite statiska grejer så är tidningsbärande primärt konditionsträning, åtminstone om man gör det till det genom att springa i trapporna, som jag gör. Men det är inte konditionsträning jag sysslar med primärt, och det var inte uppslag för konditionsträning som jag fick när jag började bära ut tidningar varje natt i flera veckor för första gången, utan för styrkelyftandet. Jag började nämligen fundera på hur jag gör när jag springer i trapporna, utan att tänka på det, och om något av det kunde appliceras på styrkelyft generellt, och knäböj specifikt. Jag upptäckte ganska snabbt att jag sprang väldigt smalt, mycket smalare än vad man normalt sätt står när man knäböjer. Jag upptäckte också att det hela kändes smidigare när jag sprang liksom framåtböjd, head first, snarare än rakryggad och upprätt. Det verkade som att jag sprang bättre i trapporna när jag försökte göra mig själv så liten som möjligt, snarare än när jag stod tall and proud, där det ibland nästan kändes som att jag skulle springa rakt in med skallen först i trappstegen ifall jag faktiskt skulle stumble och falla omkull. Jag upptäckte ganska snabbt att samma principer gällde för cykling, där jag upplevde att jag blev mer effektiv när jag var framåtlutat, och inte enbart för att jag på så sätt minskade vindmotståndet. Pedalerna på en cykel var ju också mycket snävare ställda än bredden på en typisk böj, inte helt olikt hur det ser ut när man bara går framåt, eller hoppar stillastående längdhopp. Allt det här verkade leda till en sak - att jag borde pröva stå mindre brett i knäböjen.

Så det började jag experimentera med, vilket gav utdelning då min böj blev starkare och mer stabil. Sen tog jag idén om att bli så kompakt som möjligt snarare än "tall and proud" till marklyftet och började experimentera med krökt rygg, vilket också var vettigt, tror jag, även om man inte ser det lika tydligt på mina gains (or lack thereof). Det går inte att tänka att man ska stå supersmalt med fötterna i marklyft för att bli mindre, dock, utan snarare började jag då experimentera med att stå ännu bredare än vad jag gjorde innan. Förutom att få inspiration till styrkelyftande genom att reflektera över tidningsbärandet så har jag även faktiskt sysslat med styrkelyft, typ, under tiden som jag sysslat med själva tidningsbärandet. Nuförtiden har jag gått tillbaka till att göra utfallssteg framför brevinkasten, men ett tag så ställde jag mig primärt precis framför brevinkasten och drog ner armarna så långt jag kunde genom att kröka övre delen av ryggen och spänna bröstmusklerna (ungefär som om jag försökte få in något jättelångt ner i ett par imaginära fickor, eller i detta fall - brevinkast), något jag pysslade med primärt då jag körde sån krökt marklyft. Sen har jag ju använt hisstid till att knäböja och stretcha och sånt också, vilket inte är fy skam. Ibland gör jag även fula miner.

Överlag är jag glad att jag upptäckt tidningsbärandet, då det är det enda arbete jag kunnat utföra över en längre tid utan att bli Hitler (fast i början var jag definitivt Hitler, för att jag var ny till yrket, osäker som fan, och även var sämre på att ta hand om mig själv utanför själva tidningsbärandet). Ibland är det nästan som att jag till och med kan känna någon slags yrkesstolthet, vilket också är coolt.

Vrede

En sak jag inte reflekterat över på länge är hur lite ilska jag har i mig these days. Igår blev jag påmind om det för att jag blev fruktansvärt arg, och då mindes jag att jag brukare vara det varje dag i perioder, förr. Att jag bar på en vrede som resulterade i massa självhat, men även i att jag fantiserade om blod och hjärnsubstans mot pavements and walls. Delvis gick jag runt och var mycket mer rädd för folk och hatisk inför mig själv, vilket ledde till fantasier där folk misshandlades till höger och vänster, och ofta slutade i att det var jag som dog. I ett annat land och i en annan kontext vore jag en prime candidate för att utföra en skolskjutning, I kid you not. Men dom senaste åren är det en annan slags vrede jag bär inom mig, en vrede som kommer fram när jag känner mig utarbetad men likväl fortsätter att pressa mig själv. Jag kan bli väldigt arg på mig själv när jag konditionstränar, exempelvis, och håller på att få panik, men likväl fortsätter att pusha mig själv. Jag pushar mig själv mycket mindre än vad jag gjorde förr, men ändå väcks en otrolig ilska inom mig när jag konditionstränar och blir väldigt andfådd när jag inte tycker att jag borde bli det. Då väcks militärrösten till liv - get up you little bitch, you don't deserve to rest!

 
Igår var den mest arga dagen på väldigt länge, men inte på grund av att jag pushade mig själv träningsmässigt, utan för att mina planer gick åt fanders vilket ledde till att jag vilade mycket mindre än jag ville - courtesy of Skånetrafiken. Min resa försenades tre timmar, vilket innebar att jag åt först halv tre, efter en frukost kl sex och träning ovanpå det. Jag fick stå utomhus, vänta på bussar som inte kom, gå ombord tåg som aldrig åkte, osv, allt medan jag inte fick chans till att lägga mig ner någonstans i lugn och ro, eller äta. Ovanpå detta så vägrade jag att uttrycka irritation över min situation, något jag inte är helt säker spelade någon roll egentligen, men skulle kunna ha haft en inverkan på mitt mående. Jag menar normalt folk satt ju och ojade sig och förbannade skånetrafiken, men normalt folk mår ju mycket bättre än mig, så det kanske är hälsosamt att bli arg i en sån situation. Det blev inte jag, åtminstone inte förrän tröttheten slog till på riktigt. Jag fick i mig käk till slut, men då fanns det ingen tid kvar för att vila, då jag skulle åka hem igen till förfest och fest. När jag väl kom hem fick jag erkänna mig själv besegrad and call it an early night istället för att gå ut på Buffyfesten. By that time hade jag varit arg i ganska många timmar, och även hunnit reflektera över att det är väldigt skönt att jag tar hand om mig själv så pass mycket att jag inte går runt arg på det sättet längre.

Jag gick och la mig tidigt, och när det sen var dags att gå upp mitt i natten för att dela ut tidningar (it's a thing, again) så fortsatte min tysta temper tantrum. Direkt när jag kom igång med arbetet märkte jag hur jag stressade för att få saker gjorda i god tid. Allting skulle gå så jävla snabbt, och jävligt snabbt gick det - att bli arg på mig själv och världen i allmänhet av att gå igång på det sättet. Ännu argare blev jag när jag skulle upp för trapporna, särskilt när jag skulle upp till femte våningen, vilket jag klarade av att göra innan jag påbörjade hormonbehandlingen, och då även hade energi kvar till att springa ner för trapporna. Nu, och senaste året när jag delat ut tidningar på möllan, har det inte känts lika smidigt, och jag har till och med funderat på att utarbeta något slags system för att orka, men har vägrat - just to spite me, probably, eller för att jag helt sonika vägrar acceptera det faktum att jag inte blir mindre andfådd bara för att jag inte ger upp. När jag kommit upp på femte våningen känns det som att jag ska få en panikångestattack nämligen, och när det förr kändes som vila att tralla ner för trapporna efter att ha tagit upp sig för dom, blir jag nu stående på femte våningen en stund för att återhämta mig. Jävla horfitta, tänker jag då. Kom igen då din lilla hora, det är bara inbillning att du inte orkar - sluta tyck synd om dig själv, ingen kommer rädda dig! Bli inte arg, ta lite ansvar istället nu och arbeta för i helvete!

Nu när jag haft en dag full med ilska inser jag hur bra jag varit på att ta hand om mig själv den senaste tiden. Förr, när jag arbetstränade och praktiserade, gick jag omkring och ville drämma till folk i nyllet mest hela dagarna. Den första halvtimmen var soft, och sen började dom rasistiska, sexistiska, och allmänt psykopatiska dragen hos mig sakta att komma fram. Inuti tog en fascist plats, en fascist som inte respekterade svaghet, min svaghet, och respekterade andra desto mindre. Färgade personer blev plötsligt blattar, och polacker som snackade polska (på Emmaus) blev jävla horpolacker. När allt jag ville var att lägga mig ner och isolera mig och inte få ett enda intryck till som jag inte hade kontroll över, men tryckte undan dom känslorna (eller såg till att känna dom, vilket var ännu värre), ja jävlar vilken vrede som kokade inom mig då - en vrede snarlik den igår.

 
Min psykiater tycker att ångest och trötthet inte är anledning till att vara sjukskriven, och att soc ska hjälpa mig, och nu verkar det som att soc tycker arbetsförmedlingen ska hjälpa mig, så jag hoppas verkligen dom kan det på ett vettigt sätt, för om jag hamnar på ett ställe till som gör att min vrede kommer förstöra mig inifrån - ja jag vet inte, men jag kommer göra allt i min makt för att jag inte ska bli ett självhatande monster. Jag kommer slänga mig på golvet på psykakuten och vägra gå därifrån. Jag är trött på att höra att mina känslor inte är något farligt när jag tvärtom är övertygad om att en viktig del av min återhämtning måste vara att jag lära mig respektera mina gränser. Vill arbetsförmedlingen att jag ska vara arbetsduglig på längre sikt får dom sätta mig i en åtgärd där jag får lära mig att inte bli så trött så jag blir rasande när jag inte vilar nästan hela tiden, för det enda sättet jag har lärt mig att hantera tröttheten och ilskan på är att ta ett steg tillbaka (ja eller gå in i det så mycket så jag låter ilskans adrenalin driva mig till att utföra uppgifter sönderstressad, ett alternativ som nog inte är att föredra).

My determination is growing stronger. Bonus bit:

Ett ljus i mörkret

Där det är tyst, tänder jag ett ljus,
För våra barn, känner värmen mot mitt bröst
Jag sörjer ej, utan söker och ger tröst
Ber om tid - jag lovar er, kära ni,
att till slut, får ni höra min röst,

vagga er till sömns

Processen

Jag faller

Jesus uthärdar

Gud härbärgerar

Jag lyssnar

Mindful aspirations

Nu har jag haft min MindBell i en månad eller två, och särskilt när jag är ensam finner jag den ganska nyttig. Den gör det enklare för mig att förstå när jag är uppe bland molnen, rushing things, för om den ringer och jag mest vill låtsas om att den inte finns, då vet jag att jag behöver tagga ner extra mycket. En annan grej jag gjort ett tag nu är att komma på specifika saker att göra när bellen hör av sig (en gång i kvarten, eller varje tio minuter). Så blir det lite mer struktur på det hela, liksom. Ibland tar jag fem djupa andetag. Ibland försöker jag låta dom tankar jag har där och då att sippra iväg. Ibland ser jag till att hitta en grej jag är tacksam för. Ibland blir det humor på hög (eller snarare låg) nivå av det här förfarandet. En dag då jag ämnade att ge det jag sysslade med när klockan klämtade som en gåva till The Powers That Be hörde jag klockan plinga när jag var i full fart med att göra number two. God, I'm giving myself to you - all of it! Now that shit is funny - och så blev det säkert några extra courics också av mitt eget chuklande.

Idén med att göra specifika saker när klockan klämtar kom jag på efter att ha fått för mig att ha tre "aspirations" för varje dag, en idé jag förmodligen läste mig fram till någonstans. Jag insåg ganska snabbt att jag skulle må bra av lite mer struktur i mina aspirations, och då delade jag upp aspirationerna till att innefatta 1) något jag gör när klockan klämtar, 2) en praktisk grej att utföra, och 3) bära med mig en slightly mer abstrakt idé med mig under dagen. Jag har varit inne på den här sortens grejer innan, bland annat när jag bodde i Lund och ett tag satte upp olika mål för varje dag i stil med "bjud på dig själv idag", "trotsa en auktoritet idag", "var jobbigt ärlig idag", "prata med en främling idag", osv. Fördelen med att ha något påminna en väldigt ofta är att jag då får fokus för mina aspirations på ett annat sätt. Ja på ett sätt får jag ju mindre fokus också, för det sägs ju att det är dåligt för ens arbete och koncentrationsförmåga att bli avbruten stup i kvarten, men jag upplever det inte så när det som avbryter mig är jag själv, så att säga. För mig är det viktigare att röra på mig varje kvart än att följa studierna som säger att det tar en kvart att hamna i djup fokus igen efter att man avbrutit aktiviteten. Kanske vet jag inte längre hur det är att vara djupt fokuserad på något, för jag tycks må bra av att ha igång ett program som Workrave exempelvis - annars bränner jag mycket lättare ut mig. Så jag får helt enkelt leva med motståndet som kommer när datorn tycker att jag ska ta en fem minuters paus och röra på mig när jag är mitt uppe med att göra något viktigt som att skriva ett facebook-meddelande.

Shitting back

Sitting back ska man göra, alltså pressa röven bakåt när man knäböjer, som om man var på väg att sätta sig på dasset. När jag tänker på att göra det i knäböjen så blir lyftet mer åt good morning-hållet än det olympiska hållet, och det verkar vara precis så det ska vara för att jag ska lyfta riktigt tungt, which is all good and well considering that I'm a powerlifter. Men lutar man sig för mycket fram så blire skit, liksom. Om man applicerar samma principer på toalettbesöket... well, it ain't gonna look pretty när man lutar sig för mycket fram och även är explosiv i sin (tarm)rörelse - I'll tell you that. I'll spare you the pics though - ni får helt enkelt take my word for it, eller pröva er fram själva. Good hunting, and watch out for blowback!

Bonus bit!

Transkultur/Bok - Ett Transfeministiskt Manifest (Maria Ramnehill)

Min vård är politisk lika mycket som en dag på stranden eller att köa till flatklubb - det är utmattande! Inte konstigt att jag är trött på politik. För när jag debatterar politik är det inte bara idéer, det är alltid personligt för mig. Vi debatterar min kropp och min existens. Man orkar inte hålla på att bli så här arg och ledsen jämt. Man måste internalisera delar av förtrycket och nedvärderandet för att orka med hur andra behandlar en, man måste tycka att man i alla fall i viss mån förtjänar det. Man förtjänar det för att man är en kvinna, en transperson, en transkvinna. Man vänjer sig. Man låter sig slipas ned och slutar skapa friktion i mötet med andra.

Det här är alltså ett citat från Maria Ramnehills Transfeministiska Manifest, and as you probably understand by now -  it kicks ass.

Vill man se Maria prata i TV så kan man göra det, och vill man läsa vad jag har att skriva om hennes bok så gör man det (tihi). Klassikern Whipping Girl av Julia Serano är måhända vassare och mer överlag (alltså Maria använder sig vid enstaka tillfällen av exakt samma populärkulturella referenser och analyser av dessa som Julia och för den delen även jag använt mig av tidigare) men Marias bok är både grym och lättläst för dom som inte är bevandrade inom ämnena transfeminism och queerteori redan, vilket ju är ett stort plus. Detta är The Svenska Bok att rekommendera för de läsare som inte redan har läst en massa genusvetenskap eller feministiska texter om trans, och utöver detta även skulle vara intresserade av att läsa något transfeministiskt skrivet av en transfeminin person (för en stund tänkte jag "dvs tills jag släpper en bok", men sen slog det mig att nej, för om jag släpper en bok så kommer den vara så grymt tvärvetenskaplig och ovetenskaplig och full av mumbo jumbo att beskriva den som "tillgänglig" vore som att se på tubgirl och tänka "yes, please" - få förunnat, and requires a hell of an acquired taste.

But enough about me (and your puking), let's talk shop och Manifestet. Ibland blir det riktigt sådär fist in the skyigt att allt jag vill är att acquira en basker, spansk accent, och yla "Viva La Revolución!". "Alla jävla män. Ni får inte knulla mig i vilket fall, så varför vill ni veta? Stick, bara.", liksom.

Eller som den här stålhättan i transvårdens röva: "Det kan inte finnas äkta transpersoner och falska transpersoner, på samma sätt som det inte finns äkta kvinnohjärnor och falska kvinnohjärnor. Att vara trans kan som sagt inte vara något annat än att tro att man är trans. Men transvården, hur progressiv den än försöker vara, har fastnat i tron att uppdraget är att avslöja patienten/den svarande. Som om de vet mer om mig än jag! Eftersom deras uppdrag är omöjligt, har de inget annat väl än att ställa alla dessa absurda frågor om min barndom, om mina sexpraktiker och onanivanor, om min skoltid, min fritid, min framtid, min familj och mina flickvänner, mina vänner och deras barn. De gör allt detta för att försöka dölja för sig själva att deras arbete är totalt meningslöst.

Ciskvinnor kan inte leva upp till könsrollerna kvinnor tillskrivs, så varför förväntas transkvinnor göra det i större utsträckning under könsutredningar? Är du inte en riktig kvinna om du inte sminkar dig? Eller ställs den förväntan bara på transkvinnor? På samma sätt identifierar sig väl ingen fullt ut som kvinna, medan det kravet ställs på transpersoner, och inte nog med det - dom ska antas göra det för all framtid. Problemet är ju att det är först när man behandlas som kvinna som man i någon bemärkelse känner sig som en kvinna (socialt), en pusselbit som saknas innan transitionen och som inte alltid kan ersättas med övertygelse om att man faktiskt är en kvinna. Det är ju delvis därför folk faktiskt transitionerar till att börja med, liksom - åtminstone var det så för mig, och även om det inte är så folk uttrycker sig när dom pratar om sin transition så tror jag det är en aspekt som är väldigt relevant att ta med i beräkningen.

Maria skriver dock inte enbart om revolutionär teori, utan även om sina egna erfarenheter och hur hon upplevde sin transition. Det första Maria lade märkte till när hon började transitionera var blickarna - undrande blickar, äcklade blickar, kontrollerande blickar, intensivt stirrande blickar, som för att utmana henne att motivera sin närvaro i det offentliga rummet. Det faktum att transkvinnor ofta upplever det så här får mig att tänka att jag inte alls inbillar mig att det är obehag i folks blickar när jag går runt på stan ibland. Jag kanske helt enkelt inte är välkommen i det offentliga, generellt sätt, när jag gör det på ett sådant sätt som jag vill och längtar efter - självklart och feminint. Maria upplevde även att patriarkatets konturer blev väldigt tydliga för henne i och med att hon transitionerade som vuxen, en upplevelse som skiljer sig från att vaggas in i patriarkatet från födseln, som ciskvinnor gör. För egen del så blev patriarkatet tydligt på många olika sätt, främst i gymnasiet när jag började läsa feministiska texter, men sällan genom mina egna levda erfarenheter kopplade till min egen transition. Det är intressant, det här att jag har så olika erfarenheter jämfört med andra transkvinnor. Jag vet knappt varför jag finner det intressant, fortfarande. Kanske för att jag förväntade mig att så inte skulle vara fallet, och sörjer det faktum att jag inte hittat mina systrar, är avundsjuk på dom som känner en spontan affinitet med alla som är "som dom", medan jag fortfarande ser massa skillnader och har svårt att förlika mig med dessa?

Kanske är jag även rädd för att inte vara genuin i min kvinnlighet, min transsexualism, när jag inte är "som andra". Ibland är det ju dock skönt att inte ha vissa erfarenheter som andra transtjejer verkar ha, som det här att bli called out av feminister för att ha "manliga privilegier"* - även om jag varit (och är) rädd för att råka ut för det typ varenda gång jag är i ett separatistiskt rum. Huruvida det är skönt eller inte att jag inte har märkt en särskilt stor skillnad på hur det har varit att bli behandlad som man respektive kvinna (vilket ju både Maria och många andra transtjejer har) är jag kluven till. Jag kanske ansågs vara så pass feminin som man att jag redan behandlades som om jag vore kvinna, i någon grad? Att jag inte fick tillgång till de förväntade manliga privilegierna för att jag var så lågt nere i den manliga hierarkin, liksom, och att jag inte upplever att jag förlorat status sedan jag transitionerade helt enkelt för att jag inte är den sortens person som andra lyssnar på och aldrig har varit det. Eller så har jag inte ännu riktigt behandlats som kvinna för att jag inte passerar särskilt väl som det. Fan vet, jag kanske är duktig på teori och att se hur andra fungerar i sociala samspel men blir helt blind när jag ingår i sammanhanget själv.

Ibland är jag glad över att det verkar som att jag inte ingår i "feministiska sammanhang". Transkvinnor har så mycket erfarenhet av att ifrågasättas i dessa rum, som jag tänker att jag ibland traverserar, men alltid blivit bemött med respekt i. När jag å andra sidan följer transpersoner på facebook eller instagram exempelvis så framstår det som att dom inte gör annat än försvarar sig från transfobi i dessa rum. Även om jag felkönas i cissammanhang (tja, och även andra sammanhang, faktiskt), så upplever jag det ändå inte som att jag behöver försvara mig konstant. Kanske för att saker inte är särskilt uttalade, helt enkelt. Kanske för att jag primärt korsar diverse sammanhang snarare än tar plats i dom. Hade jag försökt mig på att leva helt och hållet som kvinna, dvs gå till tjejernas omklädningsrum och dylikt, kanske även min vardag hade handlat om att konstant "vara politisk". Hade jag försökt vara något annat än gäst i queersammanhang så hade kanske även jag börjat uppleva att det finns en gräns för hur mycket plats man egentligen får ta som transkvinna i feministiska sammanhang och därmed behövt försvara mig.

 
Fast så vill jag ju inte ha det, så jag fegar istället. Men någonstans är det ändå oftast skönare för mig att vara i sammanhang där folk kanske tänker att jag är störd i huvudet, men inte gör en grej av det, än att vara i ett sammanhang där saker generellt sätt kommer upp till ytan i större utsträckning och det därmed är större chans att det skulle bli en grej att jag är trans i någon bemärkelse. Det är det här med förväntningar igen - fatta vad jobbigt att tro att man hittat sina människor och upptäcka att även dom kan acceptera en, men aldrig fullt ut, och inte på det sättet som man innerst inne vill? Jag inser att det här mest är ett sätt att skydda mig själv på från könsdysfori, men ja, det är en valid sak att göra det också. Någonstans bryr jag mig ju mindre om vad folk i heterosammanhang ser mig som än i queersammanhang och om jag exempelvis skulle upptäcka att folk i queera sammanhang inte egentligen ser mig som kvinna i större utsträckning än heteros utan bara är bättre på att vara tillmötesgående vad gäller pronomen och sådär, damn, ja, jobbigt, liksom.

När jag är med heteros slipper jag vara lika rädd för det, helt enkelt för att dom ser mig som man oftast och jag får det svart på vitt, och för att jag som sagt inte bryr mig i lika stor utsträckning. Kanske för att jag inte förväntar mig lika mycket av dom? Sad but true, probably. Fast jag är ju kluven här då jag kan finna det befriande både med ärlighet och vad folk verkligen tänker om mig, samtidigt som jag faktiskt uppskattar courtesy också, som i någon bemärkelse är "oärlig". Det är ju därför jag funderat på att byta namn till Eva - måhända kommer inte andra att se mig mer som kvinna om jag byter namn, men jag slipper höra "ursäkta, sa du Adam?" på typ bokstavligt talat varenda jävla fest jag går på. Helst skulle jag ju vilja ha både ärlighet och att folk är PK - veta vad alla egentligen ser mig som, och sedan be dom visa hänsyn till min könsidentitet, försöka inkludera mig i dom sammanhang där personer med en sådan identifikation är lämpliga, använda mitt föredragna pronomen, osv. Om jag inte kan bli bekräftad som kvinna genom de sätt som folk agerar omedvetet på så uppskattar jag åtminstone om andra kan respektera min könsidentitet rent formellt, och att de visar att de har sympati för min situation och bryr sig om mitt välmående mer än deras hjärnors automatiska kategoriseringsprocess. Och ibland tänker jag att folk helt enkelt får acceptera att saker blir lite obekväma för dom, om dom nu skulle bli det med en transkvinna i deras omklädningsrum, exempelvis. Som så mycket annat här i världen så behövs exponering för att något ska kännas mer naturligt, och för det krävs en god vilja och gemensamma krafttag.

But enough about me. Maria försöker i Manifestet lägga fingret på vad för positioner transfeminina tilldelas i samhället, vilka fördomar samhället har om oss, och vad för roller vi får när vi väl får utrymme i media, vilka transfeminina som får representera oss. En sak som blir tydlig i hennes analys är att det är ett jäkla fokuserande på själva transitionen som sådan. Det som händer efteråt, dvs majoriteten av våra faktiska levda erfarenheter, är inte intressanta för andra att veta något om, utan det är själva "förvandlingen" i sig som premieras, hence alla scener där transkvinnor sminkar sig i dokumentärer om transkvinnor (ett samhälle som förstår femininitet som falskhet föraktar transkvinnor dubbelt - dom blir de falskt falska, och det är just de kvinnor som lyckats "lura" män som har störst chans att bli misshandlade och mördade). Fokuset för normsamhällets inblick i transpersoners liv hamnar på transitionen och där premieras behandlingsprocessen snarare än den interna processen, delvis för att den interna processen inte är lika fascinerande, exotifierande eller objektifierande som behandlingsprocessen, men delvis också för att transnarrativet och transvården är utformade på ett sådant sätt att transkvinnor förenklar sina inre processer för att bli förstådda av omvärlden och få tillgång till livsviktig vård.

Det filmvärlden verkar finna mest intressant med en transkvinna är att hon "varit man", och sättet hon försöker "göra sig till" kvinna. Potentiellt får transkvinnan agera katalysator för någon slags inre resa hos andra (inte helt olikt fridging-tropen), ofta då som en form av börda som andra behöver lära sig acceptera att leva med. I artiklar skriver man om "könsbyten", och skriver ut transkvinnors dödsnamn trots att det är helt irrelevant, annat än för att bekräfta den allmänna uppfattningen att transpersoners liv, kroppar och historia är allmän egendom. Men vad händer efteråt med transkvinnorna? När filmen tagit slut, när journalisterna have had their way och kamerorna stängts av? Who the fuck knows, or cares, har svaret primärt varit hittills.

Objektifiering är ett återkommande tema i Marias bok. Maria resonerar att det inte nödvändigtvis är så att folk får skämta om transkvinnor hur mycket som helst (och gör det) i media för att man inte förstår att vi är människor, utan att skämten på vår bekostnad är så vanliga just för att folk inte ska behöva lära sig se oss som människor och därmed ta hänsyn till våra känslor. En annan konsekvens av objektifieringen är att folk anser sig ha rätt att kommentera transkvinnors utseende, fråga dom väldigt privata frågor, anser sig ha rätt att veta deras transstatus, sexuella läggning, vad de har mellan benen, mm. Samhället och populärkulturen har här ganska tydligt visat vart fokus på transkvinnor ska ligga, och även hur man bör se på transkvinnor. Maria skriver om just problemet att vi är en generation transkvinnor som växt upp med i princip inga förebilder, och desto fler bilder av oss som sjuka, äckliga, skrattretande, eller patetiska: "Visst, de finns porträtt av transkvinnor som jag kanske hade kunnat relatera till, i alla fall några få, men inga som jag ville känna igen mig i. Visst mindes jag hur jag hade stått precis som Buffalo Bill i när Lammen tystnad, penis mellan benen (men utan hennes slarvigt smetade läppstift) och kisande försökt omvandla min stackars kropp till vad jag trodde en flickkropp måste vara i spegeln. Och jag mindes skammen när jag såg den scenen första gången. Skammen att vara en sån som Buffalo Bill, att veta att om man kan känna igen sig i henne är man sjuk."

Buffalo Bill är då en seriemördare, och på vilket sätt hen är transperson är oklart, men det är tydligt att en sjuk sak (seriemördare) plus en sjuk sak till (könsöverskridande, transfeminin klädsel) blir lika med supersjuk - transexploatering som effektsökeri för cispersoners fascination med det förbjudna. Psykisk sjukdom och trans - ett omaka par, om man ska tro populärkulturen åtminstone. Kanske inte konstigt när vården ser transsexualism som en identitetsstörning och världshälsoorganisationen klassificerar trans som en psykisk sjukdom. Inte förvånansvärt när det finns filmer som Ace Ventura där Ace ska infiltrera ett mentalsjukhus och gör det genom att ta på sig en balettkjol - kvinnligt kodade kläder på män signalerar naturligtvis galenskap. Inte hjälper det att vuxenvärlden projicerar sexualitet på transpersoners könsidentitet, ungefär som vuxenvärlden har en tendens att projicera sexualitet på andra "avvikare". Ett exempel är ju när en bekant som hade kommit ut som homosexuell för sin mamma tog upp ett barn från familjen och la i knäet, varpå mamman tog barnet och var upprörd för att, ja, den bekanta var homosexuell, och barnet var ju av samma kön!

Och även om jag tänker att en crossdresser (eller en transsexuell person, för den delen) inte är pervers för att den gör sexuella saker i samband med att den klär om sig eller känner sig bekväm i sitt valda könsuttryck (omklädd, snarare än utklädd), så är det likväl en felaktig bild av transpersoner och transkvinnor som man får genom populärkulturen som älskar att sexualisera oss till den grad att man undrar om det inte i själva verket är dom som har en ohälsosam och pervers inställning till våra kroppar. Särskilt transkvinnor ses fortfarande ofta som män och därmed som förövare, primärt sexuellt, en idé som är i högsta grad levande bland annat i den samtida amerikanska debatten om (primärt) transkvinnors rätt till de offentliga toaletter som de själva föredrar.

Den vanligaste transrollen i amerikansk TV under 00-talet enligt en undersökning av GLAAD (Gay & Lesbian Alliance Against Defamation) var som prostituerad eller brottsoffer - kul. Detta speglar förvisso en verklighet bland transpersoner där diskriminering, psykisk ohälsa och hatbrott är en del av livet, men detta är åter igen inte allt transpersoners liv handlar om - även transpersoner har drömmar och skulle kunna tänkas få gestaltas som helt normala ibland. Den tredje vanligaste rollen för transpersoner enligt samma undersökning var dock som någon slags skurk, vilket speglar en helt annan verklighet än den transpersoner lever i, nämligen cispersoners fördomar och rädsla för det avvikande och "perversa". Sett utifrån detta är det inte förvånande att en välplacerad transkvinna i en filmscen kan ses som ett tecken på att ett område, säg en bar, är riktigt dekadent, nedgånget och miserabelt.

Släng in en transkvinna i scenen så signalerar vi publiken att området är ett slumområde; släng in en man som har relationer med en transkvinna så signalerar vi att det är något mysko med mannen och att vi behöver vara skeptiskt inställda till honom. Enter a really thick New Yawk-accent: What the fuck are we to you - yet another type of bird that you think is a bad omen? Oh man, you've got another thing comin'! I'm a turn the tables on ya, show you exactly how much trouble we birds can be! Afterwards, you sons of a bitches lying there, clocked, on the floor, won't lift as much as a finger - nevermore... ya fucking douchebags. And me, well, I'll be standing tall, flipping the bird to ya'll.

Exit New York-accent, som jag inte har en aning om var den kom från. Men visst är det tillfredsställande ibland att go movie bonkers? But enough about me, etc - back to Marias bok.

Jag vill inte bli accepterad för att jag är trans, det är objektifiering, jag vill inte bli accepterad trots att jag är trans, det är abjektifiering. Jag vill att min transstatus ska vara alldeles meningslös.

Maria menar att man i västvärlden inte enbart är riktigt duktiga på att inte låta transpersoner komma till tals på sina egna villkor utan även har gjort sitt yttersta för att radera all historia om transpersoner dom senaste två tusen åren, och att detta har lett till ett tillstånd av historielöshet hos transrörelsen och dess medlemmar. Samtidigt så vill hon att trans som kategori inte ens ska finnas i någon slags postpatriarkal utopi som hon gör en skiss till i Manifestet. Likt Melanie Murpy, som vill ha the silence of acceptance, anser Maria att osynlighet genom normalisering ett bra mål för transrörelsen, medan synlighet är en kampmetod, något som görs på vägen till målet. Och även om det förvisso inte finns en direkt konflikt mellan att vilja berätta om transpersoner i dagens samhälle och samtidigt hoppas på att identiteten trans inte ens ska behöva finnas i framtiden, så upplever jag där finnas en spänning. På samma sätt som en kultur som inte är intresserad av att låta transpersoner skildra sig själva leder till att "hela livet blir ett blankt blad, en ständig identitetskris utan några mallar att vila i", så tror jag att samma sak potentiellt skulle hända när Maria väl har rott i hamn med sin utopi. I båda världar kommer varje generation formulera nya problem, gamla begrepp kommer glömmas bort, och det kommer aldrig finnas några helt färdiga berättelser varpå individen och rörelser kommer tvingas uppfinna sig själv om och om igen på gott och ont. Detta innefattar även skapandet av nya kategorier och identiteter, såsom variationer på de rådande transidentiteterna.

Maria ser kön som till sin natur något relationellt, snarare än en essens som sitter i huvudet eller på annat håll. Kön som något som sitter i vår blick på andra och i hur vi bemöter samma beteende på olika sätt. Grejen är ju den att vi även riktar blicken inåt - vi har en relation med oss själva också. Det tror jag Maria håller med om, förvisso, men för mig it makes all the difference. Det innebär att för mig är inte kön enbart något i relation till andra, åtminstone inte mer än någonting annat enbart är i relation till andra. Min könsidentitet är något enbart för mig, också. Och för mig är min könsidentitet något konkret, det har ett innehåll, och bör, ha ett innehåll. Där Maria menar att varje försök att konkret beskriva vad ens könsidentitet är riskerar att leda till att man hänger upp den på könsstereotyper och därmed bekräftar att vissa kvinnor är mer riktiga kvinnor är andra, så är detta för mig förutom att vara en verklighet, även en möjlighet. Jag vill rentav fylla "manligt" och "kvinnligt" med innebörd, även om den inte alltid stämmer överens med status quo, och ibland behöver jag fylla kategorierna med innebörd för att beskriva den verklighet jag anser mig leva i. Jag vill skapa mening med min könsidentitet genom att identifiera mig som exempelvis "femme", även om det indirekt dikterar andras könsroller, då könsidentitet precis som Maria säger är relationell till natur, och allt som är relationellt till naturen är värdeladdat, även om det inte är explicit normativt, preskriptivt eller dömande - source.

Även om jag och Maria har lite olika syn på slutmålet så tänker vi båda att transfeminism är ett sätt att försöka förstå och begripliggöra de system som skapar kön som förtryck, och ett sätt att begripliggöra transpersoners position i dom systemen. Med Marias egen definition av trans så är vi alla trans, och jag tänker att det, likt Judith Butler's performativitetsbegrepp, är ett vettigt perspektiv att anta ibland. Look, jag förstår frustrationen med att hela tiden behöva vara politisk i någon bemärkelse. Kontroversiell. Jag förstår behovet av att vara normal, passera, vara osynlig - att ideologi är osynlig för oss först när den normaliserats så hårt att det är svårt att se på världen utifrån ett annat perspektiv, och att denna idé kan appliceras på vad ett samhälle anser vara normalt och vettigt. Jag förstår att om man tömde kategorin "kvinna" på innehåll och bara fokuserade på exempelvis  det individuella behovet av hormonbehandling så skulle nog både jag och Maria ha fått vård mycket tidigare, och varit gladare för det. På så sätt är jag med på tåget, då både jag och Maria mycket tydligt visste hur vi ville att våra kroppar skulle se ut redan i tidiga tonår - problemet låg i att vi kämpade med att leva upp till det där mytiska varandet som "kvinna" (och mot cispreumatismen i transvården/samhället**). Hur Maria ser på sig själv idag vet jag inte, men jag ser mig själv som kvinna, och jag är glad för att jag gör det, även om jag nog hade hamnat där i slutändan även om jag inte fokuserat lika mycket på identitet som på praktik i tidig ålder och vården inte heller hade gjort det och gett mig hormonbehandling tidigare. Men jag är glad för att vara kvinna liksom, och min identitet är politisk i den utsträckning som jag är en social varelse men även en helt egen varelse - and that's ok.

Det finns dock en sak som jag håller med Maria om helhjärtat. Maria menar att man ska ge transpersoner pennan och låta oss själva berätta om oss själva, så att vi kan dränka århundraden av osynliggörande, ogiltighetsförklarande och sjukdomsförklarande. Jag kunde inte hålla med mer. För varje gång en transperson får synas på sina egna villkor, varje gång vi tillåts skildra oss själva, hjälper vi inte enbart oss själva utan även någon som behöver se att vi kan finnas, och detta på våra egna villkor. Det handlar inte om tolkningsföreträde, utan kunskap. Transkvinnor vet hur det är att vara transkvinna, och vad som känns bra eller dåligt i det varandet och det samhället man tar plats som transkvinna. Maria problematiserar mediernas strävan efter objektivitet, och att de i denna quest rentav har antagit en relativistisk metod, exempelvis när de försöker vara objektiva genom att visa "båda sidor" av saker och ting. Om 99% av alla forskare tänker att global uppvärmning beror på människor (dvs så nära konsensus man kan komma i princip i forskningsvärlden), så ska ändå media envisas med att låta klimatpåverkansförnekarna ta hälften av platsen, vilket är helt absurt. En annan konsekvens av objektivitets-tänket är att man inte kan anställa någon för att använda dennes expertkunskap, åtminstone inte om man ska behålla trovärdighet, och särskilt inte när det kommer till frågor som redan kodas som subjektiva eller framställs som personliga upplevelser snarare än rapporter. Den som producerar texten eller inslaget anses behöva vara "fri" från subjektivitet, sägs det. En transperson anses aldrig kunna besitta någon objektiv kunskap om exempelvis cissexism, för att deras upplevelse redan är avvikande, deras position per automatik politisk, deras själva ingång i media är kodad som om de vore objekt snarare än (objektivt) subjekt. Därför anses transpersoners kunskap behöva filtreras genom en förment objektiv journalist, som naturligtvis är cis, ergo objektiv. Transpersoner blir således åter igen intervjuobjekt snarare än producenter, deras kunskap reducerad till svar på frågor som "hur kändes det?". Och nog för att känslor är viktiga, but honestly, take your touchy-feely and mix it with some damn sociopolitisk nyfikenhet och holistisk syn på transkvinnor. Or, you know -

Maria vill prata politisk verklighet snarare än personliga erfarenheter då hon upplever att transpersoners liv avpolitiseras i media i den bemärkelsen att det strukturella skrivs om det till individuella, och att man är mer intresserad av att kommentera hur starka transpersoner är att dom orkat sa sig igenom allt än att undersöka och problematisera det samhälle och de normer under vilka en transperson måste vara stark för att inte ta livet av sig eller hata sig själv otroligt mycket. Det är ingen slump att en brittisk undersökning kom fram till att ju mer tid transkvinnor tillbringade utanför hemmet, desto sämre mådde dom. Maria, and all the rest of you's - take it away:

Sluta intervjua oss och ge oss pennan istället! Vi måste tysta de andras enfald och ersätta den med vår egen mångfald. Vi ska omfamna identitetspolitiken, för identitetspolitik är bara vad cisvänstern kallar vår kamp att bli ett politiskt subjekt.


______



* Angående att ha manliga privilegier som transkvinna, så tar Maria upp ett exempel som har med självförtroende och förmågan att ta plats att göra. Även om en transtjej skulle ha förmågan att "ta för sig" för att de socialiserades som män, så skulle det om något leda till att de bestraffades hårdare än andra kvinnor just för att de inte lyckas anpassa sig till livet som kvinna. Det som förr var ett privilegium blir snarare en krycka, för att kvinnor som står på sig i ett patriarkalt samhälle kommer att bestraffas istället för belönas i mycket högre utsträckning än män.

**Cispreumatism, ett begrepp som är såvitt jag vet myntat av Maria själv och refererar till tanken om att det finns något essentiellt i den naturliga kroppen som gör att exempelvis orginalgenitalierna och den post-pubertala hormonbalansen är bättre än vad man än kan tänkas göra med kroppen för att förändra den - givet allt annat lika. Det här är varför cis- är nollhypotesen i transvården, och man försöker se till att så få som möjligt korrigerar sin kropp. Det ironiska är såklart att man däremot inte har några problem med att korrigera kroppar som redan vid födseln är uppenbart könsöverskridande till vad som anses vara normalt i cispatriarkatets ögon. Jag tror inte att det finns en naturlig kropp att bevara som alla bör sträva mot, eller ta spjärn i mot utomstående krafter. Det finns kroppar som funkar för personen eller situationen, och kroppar som inte gör det. Detta tankesätt går emot idén om att en okorrigerad kropp är en naturlig kropp och därför en frisk kropp, och det alldeles oavsett hur mycket lidande den skapar. Cispreumatism å andra sidan är en föreställning och värdering med djupa patriarkala rötter, en idé som är granne med fascismens naturliga ordningar. Om könsidentitetsstörningen inte anses vara en psykisk störning, så anses det vara en socialt konstruerad sådan, eller antas bottna i något biologiskt fel i hjärnan, eller varför inte ha något att göra med hormonnivåerna i vattnet? Cispreumatikerna gör allt för att hitta undanflykter och orsaker till att transpersoner inte ska få bestämma vad vi får göra med våra egna kroppar. Varje diskussion på de här villkoren, varje fråga om "men skulle könsbyte verkligen behövas i ett samhälle där kön inte spelar någon roll?" sker på cispersoners villkor och bekräftar först och främst den cissexistiska hegemonin.