Det slår mig att jag får ångest när jag slår mig. Jag tänker att jag borde bli ledsen istället, men det blir jag inte, utan istället får jag ångest och blir arg. Och när jag blir felkönad får jag förvisso inte ångest, men jag blir inte ledsen där heller, utan arg på personen som felkönar mig. Desto argare blir jag om personen ifråga faktiskt vet om vilket pronomen jag föredrar. Jag blir arg så himla lätt, märker jag. Jag borde bli ledsen oftare, tänker jag. Att min vrede är en sekundär känsla som gör ett ganska bra jobb av att cover upp min primära känsla som är ångest, rädsla, eller ledsenhet, men inte fan gör så mycket för mitt liv i allmänhet, menar jag. Anger leads to hate, hate leads to suffering and the dark side, liksom. Ibland kan ilska vara bra för att sätta gränser jämte andra människor, men vem fan är det jag sätter en gräns mot när jag blir arg inför mig själv och min stubbade tå? Ska jag få andra att se mig som kvinna genom att bete mig som en schimpans? Nä nu jävlar ska jag bli ett litet barn och försöka gråta nästa gång jag slår mig (alternativt anlita någon för att misshandla mig och sedan ta hand om mig).
Jag fryser, ibland. Ganska ofta, faktiskt. Jag märker hur jag instinktivt ibland även förnekar mig själv tillgång till värme när jag fryser. Ibland märker jag inte av att jag fryser förrän jag är genomfrusen, men ibland så märker jag det någonstans, men gör motstånd mot mitt frysande genom förnekelse. Inte kan väl jag frysa - det gör ju inte dom andra. Det är inte rimligt att jag fryser - det är nog bara min kropp som överreagerar. Om jag vägrar gå med på kroppens villkor så märker den snart nog att den inte minsann kan hålla på så här, den tyrannen. Fast kroppen vande sig visst aldrig, och jag började klä mig för att inte frysa, på allvar, först när jag var typ 25. Då fick jag ge mig och erkänna att jag hade misshandlat mig själv och faktiskt behövde mycket mer kläder än andra för att inte känna kylan enda in i benen. Och hur löjligt det än är att ha tre lager underställ på sig, eller sitta och äta frukost i vinterjackan när man bor i en vanlig hyreslägenhet i Skåne, så är det så det är för mig - jag fryser lätt som fan, och att ignorera det har inte hjälpt mig särskilt mycket. Kanske hade det hjälpt om jag lät mig själv frysa av kärlek snarare än hat?
Det är ungefär så min förrförra psykolog tänkte när hon menade att jag tar hand om mig själv när jag arbetar mycket mer än vad jag upplever att jag orkar och tror på att det är bra för mig, snarare än ge upp och vila för att jag tror att mer ansträngning kommer leda till utbrändhet. Att det jag behövde var övertygelse, en tro på att jag tog hand om mig själv även när jag gjorde saker jag upplevde som jobbiga (which I really, really, didn't - vare sig under tiden, eller efteråt) och ovanpå detta disciplin för att stick to hennes övertygelser om mitt eget bästa. För mig kändes det resonemanget applicerat på min situation så bakvänt att jag undrade om vi kom från samma planet. Jag inser ju att jag behöver göra saker som är jobbiga för mitt eget välmående, som att gå upp ur sängen, göra frukost, inte gå och lägga mig i sängen efter frukosten (eller åtminstone gå upp ur sängen efter tio minuter), osv, but that's just the thing - vi har att göra med en person som lät sig själv frysa halva livet för att hon inte respekterade sin egen upplevelse, and now you're telling me att jag ska köra över mig själv fullständigt, dag efter dag, och skita i min egen upplevelse av vad jag behöver för att inte bli miserabel och suicidal och börjar fantisera om hur jag rånar en bank, hamnar på psyket, och tar livet av mig?
Som vanligt håller jag på att falla ihop när jag skriver det här inlägget, men jag gör det ändå, för att jag inte vill sova mig igenom hela dagarna, och för att jag får ut något av att göra det här. Men här är jag i full kontroll, och likväl skriver jag på ett sätt som jag inte hade kunnat göra på något arbete överhuvudtaget, då jag tar pauser, sover, skriver ett segment ena dagen, fortsätter nästa dag, kollar inlägget igen några dagar senare, osv. Även om jag i teorin skulle behöva ett starkare överjag, så misstänker jag att jag i vilket fall som helst måste börja i den ände som innebär att odla kärlek till mig själv genom att ta hand om mina mer direkta behov, snarare än att utgå från normen och försöka pressa in kärlek i sättet jag försöker anpassa mig till den. Det är svårt att känna kärlek till sig själv när man är så trött att hela ens kropp och sinne skriker åt en att lägga sig ner. Oftast är det snarare när jag ger upp och lägger mig och känner lättnaden som några tårar kan komma, och tacksamheten över att jag lyssnade på mig själv istället för rösterna i huvudet som säger åt mig att jag är värdelös om jag inte uthärdar. Måhända är all min trötthet någon form av motreaktion mot den rollen jag tagit på mig sedan barnsben, nämligen the role of "The Achiever", "The Doer of Things" - "The Awesome Person Who's Good At Stuff". Måhända testar mitt inre barn mig på det mest extrema sätt det kan komma på, nämligen genom att tvinga ner mig på knäna och få mig att inte achieve anything at all, för att det är så trött på att jag inte lyssnar att det inte finns något annat än nödbromsen kvar att dra i. Min förrförra psykolog tänker att nödbromsen är helt arbiträr, att det bara är en subjektiv känsla utan förankring i verkligheten, och att det bara är bra för mig att ignorera signalerna som kommer av den. Jag tror jag gör rätt i att möta mitt inre barn halvvägs, och ska jag få till en fungerande relation med soc och vården så behöver jag ha kontakter där som talar samma språk som mig snarare än tycker det är vettigt att låta lilla Ada stå där i kylan och frysa.
Screw you, overly manly man - I got my own set of values now that I'm a woman, utan förminskningar av upplevelser och behov.
Säg vad man vill om min beroendeproblematik (och dess vara eller icke-vara), men jag finner inte kaffe särskilt gott, och detta trots att jag druckit det i ett par år nu. I början var det ganska angenämt med kaffe, ungefär som med cigaretterna, men med tiden har min konsumtion av det liksom blivit mer och mer instrumentell, och jag funderar ibland på om inte delar av mitt undermedvetna försöker få mig att dricka mindre kaffe genom att få det att smaka äckligt, för så jäkla svårt är det väl inte att göra en god kopp kaffe att jag misslyckas med det gång på gång. Å andra sidan anstränger jag mig ju inte ens, för jag ser till att alltid ha kaffe med mig överallt och då kan jag inte använda mig av mjölk och sånt som gör kaffe gott då jag tänker att kaffet blir surt om det ligger i en termos med mjölk en längre tid.
Men varför skulle jag vilja dricka mindre kaffe, egentligen? För att det gör mig till en jitterbug - och då åsyftar jag inte på dansen (eller mobilen, för den delen), utan på att koffein gör mig till en jittery bugger. Kaffe gör mig angsty och får mig att vilja skrika "go on then, bugger off!" till folk , men detta tillstånd of self-incflicted caffeinism är likväl värt det, för om jag inte tar min (över)dos så blir det hjärndimman, sängen - ridå. Jag är alltså hellre rastlös och sugen på dans än ligger där and hope "the bugs don't bite".
Koffein är jäkligt potent, that much is sure. Koffein stod tidigare med på listan över dopningspreparat hos Internationella Olympiska Kommittén, till och med. Men hur mycket behöver man dricka egentligen för att det ska ge någon effekt, och hur mycket är för mycket av det goda? Att vara lös i magen av för mycket kaffe gör inte direkt att jag känner mig starkare i bålen - for some, unexpainable, reason. Inte heller gör kaffe mirakel för prestationen när man redan har huvudvärk - såvida inte huvudvärken beror på bristande koffein, då.
300-600mg koffein är högsta rekommenderade dos/dag enligt koffein.nu. Enligt caffeininformer är det "generally agreed upon that 300mg-400mg of caffeine can be consumed daily without any adverse effects". Enligt livsmedelsverket motsvarar 3 koppar kaffe 300 milligram koffein, och enligt Löfbergs så innehåller en kopp på 125ml kaffe ungefär 100mg koffein. Jag dricker sex till åtta kaffemått/koppar kaffe varje dag, vilket blir 800-1050ml kaffe (när jag inte spär ut mitt kaffe ytterligare, vilket om något borde göra koffeinhalten i mitt kaffe lite högre än annars för att mer vatten filtreras genom kaffet, men det torde inte spela jättestor roll), vilket blir 1000-1350mg koffein/dag. So yeah, jag får i mig ganska mycket koffein/dag.
A druggie is me - or so it would seem. Jag har ju testat en jävla massa grejer för att bli mindre trött, men koffein reigns supreme, and so I refrain från att vara sansad vad gäller min konsumtion av det utifrån generella rekommendationer och konsumerar så mycket som jag kan hantera, helt enkelt. Inte därmed sagt att det går att bara köra på kaffe och ignorera allt annat - at some point hjälper inte mer kaffe, utan jag behöver lägga mig ner, sova en stund, gå hem och titta på Buffy, eller what have you, för att återhämta mig. Jag må dricka oroande mycket kaffe, men jag gör det väldigt disciplinerat och ansvarsfullt åtminstone.
VICKIE
Hi, my name is Vickie, and I'm an addict.
HANK
Hi, my name is Hank, and uh, I'm an addict.
JOEY
Uh, my name's Joey but, uh, I'm not an addict. No, really, I'm not an addict.
När jag fick superångesten i höstas sänkte jag mitt intag av kaffe, men det hjälpte föga, och även i andra perioder då jag haft förhöjda ångestnivåer och jag har minskat mitt kaffeintag så har det konstigt nog inte hjälpt. Det är som att det finns olika sorters ångest, liksom, där "koffein-ångesten" är mer av någon slags rastlöshet som jag kan göra något vettigt av, snarare än oro eller ångest, egentligen, som är satans svår att sublimera.
Har jag tagit något annat sorts knark än koffein då? Jag använde Black Burn Stacker som koffeinpiller ett tag, men kunde bli lite konstig i huvudet av dom, som jag beskrivit tidigare här. But wait, sa jag precis att koffein är knark? Yeah, I kinda did.
... let's not dwell on that. Låt oss istället fokusera på Voxra, en antidepp jag började med idag som bears a resemblance till amfetamin - precis som koffein gör OCH DÄRMED ÄR KNARK. Yeah, sneaked in that mutha good, didn't I?
Anyways. Voxra ska tas, tröttheten shall subside, ångestnivåerna ska fortsätta vara som dom är - best case scenario described I just did.
... and that just there would be what is referred to as "the worst case scenario", or as we in the biz of talking shop during word sallad lunch while chasing the dragon refer to it -
Chasing ones own tail going tits-up product goes up in smoke
Yeah, I might be in the process of taking a nosedive, hard, Tony Montana-style. Men som tur är har jag mina narkotikaklassade lugnande, mina tre varianter av antihistaminer och andra sorters lugnande, en antipsykotika, en antidepressiv, och någonting mot hjärtlappning, to get me through these trying times av potentiella insättningsbesvär. Får uppdatera min psychonautian captain's log and keep you in the loop när lite tid med Voxra har gått, jag kan dra några slutsatser, och
Gud det är tur att åtminstone jag skrattar åt mina egna skämt. Eller så är det inte alls tur. Men kul är det i alla fall. För mig.
Om man för övrigt kan mäta nivån på en manisk episod genom antalet ordvitsar en person drar så är jag definitivt up there, coming on strong.
Är det människor jag nu vill vinna
för mig – eller Gud? Söker jag vara människor till lags? Om jag ännu
ville vara människor till lags skulle jag inte vara Kristi tjänare. Jag försäkrar er, bröder: det evangelium som jag har förkunnat är inte något mänskligt påfund. Jag har inte fått det från någon människa, ingen har lärt mig det, jag har fått det genom en uppenbarelse av Jesus Kristus.
- Galaterbrevet 1
I'd like to take a minute just sit right there, I'll tell you how I became the prince of a town called fucking civilkuragens fail.
Civilkurage anses generellt sätt vara en dygd, men alla är inte välvilligt inställda till vare sig whistleblowers eller folk som "don't mind their own business", som i bästa fall då anses vara idioter och i värsta fall ses som farliga och ett hot mot demokratin och hela samhället. Att step in mellan två personer som håller på att slå in varandras skallar skulle nog dom flesta hålla med om är ganska bra, och att avslöja fall av korruption likaså, men åsikterna går isär i de fall där det är symboliskt våld som bevittnas, och jag själv är inte på det klara med när det är vettigt att "lägga näsan i blöt". Samtidigt menar jag att det torde finnas icke-juridiska lösningar på problem som inte är juridiskt reglerade, och att passivitet inte är en vettig all-purpose solution vad gäller, well, allt, egentligen. Att en förälder som slår sitt barn ute i det offentliga skulle få en utskällning (och en anmälan) av en för dom främmande person anses nog vara vettigt i dom flestas ögon, men om föräldern istället hade sagt något taskigt till barnet så hade nog många ansett att det inte är någon annans ansvar eller ens rätt att påtala detta för föräldern. Jag har ställts inför situationer som liknar den sistnämnda många gånger här i livet, och förra veckan skedde det ännu en gång. Som vanligt lyckades jag dock vara en pussy och misslyckades med att skaka fram det heroiska kapital som krävdes för att öppna munnen och göra det rätta - ergo the fail.
Många är gångerna då jag velat säga saker till människor i det offentliga för att hjälpa dom eller någon annan på något sätt, utan att ha gjort det, i rädsla för att dom ska tycka jag är dum i huvudet och att jag således ska skämmas. Inte kan väl lilla jag? Min erfarenhet av att "säga saker", på ett väldigt generellt plan, är dock att folk uppskattar ärlighet och att bli hjälpta. Sällan ångrar jag saker jag sagt, men det händer att jag ångrar saker jag inte sagt, och nästan lika ofta börjar jag i efterhand fantisera om hur saker och ting hade gått om jag faktiskt hade sagt det jag ville säga. Now this is some jesus titty fucking christ type of power fantasy that
I'm about to spew unto you, so ready your spirits, hoist your moist, to,
uh, help you chew through that chow of cringe inching towards you out
of the blue (all rhymin' and shit, to boot).
Jag ber om ursäkt till alla er som jag sett lida men inte hjälpt. Förlåt, kära (loyal subjects). Now - let's get down to the nitty gritty. Jag var på vårdcentralen för att ta blodprover, och det var även en ung tjej som hade sin mamma med sig. Vi var alla i väntrummet, tillsammans med andra som väntade på sina respektive öden. Tjejen var väldigt mager, och mamman var väldigt högljudd och pratade med sin dotter på ett sätt som gjorde att alla andra hörde vad som sas. Det tog inte lång tid förrän mamman började vända sig mot andra i rummet, och mig, mer direkt, för att beklaga sig över sin dotter och förklara för andra varför hon och hennes dotter var där för att ta blodprover - vilket inte förvånansvärt nog var för att dottern svalt sig själv. Dottern var märkbart obekväm med hela situationen, medan mamman fortsatte att prata med oss (eller primärt mig vid det här laget, för att jag nog verkade mer responsiv på kontaktsökandet än andra), över dotterns huvud, och även började dra av dotterns tröja för att visa oss alla hur smal hon var, samtidigt som hon fortsatte att fälla kommentarer om hur problematiska barn är, hur hennes dotter inte lyssnade på henne, att hon var för smal, osv. Jag mötte mammans blick, och sökte även ögonkontakt med dottern, så vi började småprata. Men istället för att säga åt mamman att det hon gjorde där och då mot sin dotter var respekt- och gränslöst, så försökte jag bekräfta dottern och ge henne lite mer utrymme i samtalet. Det hjälpte föga då mamman så tydligt ville ha huvudrollen i det här dramat och redan hade bestämt sig för att hennes frustration och smärta och sociala status var det relevanta i detta väntrum - inte helt olikt hur min egen mamma har betett sig hela livet, särskilt i relation till mig.
Tiden gick, mamman och dottern gick, och till slut gick även jag. Efteråt gick också tankarna (igång) och fantasierna om hur jag skulle ha hanterat situationen annorlunda, och bättre. Jag skulle kunna ha försökt separera på mamman och dottern för att få en chans att prata med enbart dottern, fråga henne om det fanns något jag kunde göra för henne, och detta utan att mamman hade kunnat styra dotterns svar annat än som introjekt. Jag kunde ha berättat för dottern att jag fick känslan av att hon inte var helt nöjd med hur hennes mamma behandlade henne ute bland folk. Jag kunde ha frågat henne om hon hade någon vuxen hon litade på som kunde prata med hennes mamma om det här, ifall hon själv inte nådde fram. Jag kunde ha frågat henne om hon skulle vilja att jag pratade med mamman där och då, som tidigare hade frågat mig om jag själv hade barn och klarligen såg mig som någon slags potentiell vuxen och allierad som hon förväntade sig skulle förstå och rättfärdiga hennes handlande jämte hennes dotter. Jag gjorde ingetdera, såklart - i dubbel bemärkelse.
Istället försökte jag vara en närvarande och gentle vägg jämte mamman, och en subtilt bekräftande närvaro för dottern, which I'm not really sure did anything for anyone. Istället för att rådfråga i princip ett barn om huruvida hon skulle vilja eller behöva ha min hjälp (något hon i sin utsatta position inte hade kunnat ta ett vettigt beslut om) så hade jag kunnat göra något mer icke-passivt och vettigt som att möta mamman head on, take her by the horns - "ta ett snack" med henne och på så sätt ta lite jävla socialt ansvar. I could have gone straight to the heart of the matter - Jesus style. Såhär skulle en sådan konversation kunna ha sett ut, om jag mot alla odds fick lov att hålla en monolog, och mot alla odds lyckades kanalisera Jesus 100%: "Jag hör din frustration, som moder, som människa, som någon som älskar. Jag hör din smärta över din dotters ovilja att äta och att lyssna på dig, och jag ser hur du lider när du ställs inför din dotters smärta. Jag hör även din dotters frustration över att inte få sina gränser respekterade. Jag tycker mig även känna av din skam över att tro att du är en dålig förälder, och det faktum att du drar in mig och andra i din och din dotters besök här tolkar jag som ett skrik på hjälp från din sida. Ett försök att nå ut till andra vuxna, i hopp om att få förståelse för dina tappra försök att vara en bra förälder."
(här tänker vi oss att mamman säger något om att det faktiskt är hon som är föräldern här, och vem tror jag att jag är egentligen, anyway)
"Du
är mamma till din dotter, men din dotter är även sin egen person, guds barn, liksom du
och jag - detta är vad som ger mig rätt att försöka nå ut till er, en gudomlighet till en annan. Vem jag är, hur det kommer sig att jag har mage att säga allt det här, min position i relation till dig och din dotter, och varför jag säger som jag gör, är inte vad som är at stake here, utan din dotters mående - som vi båda av allt att döma bryr oss om. Det som spelar
roll här och nu är din kärlek till dig själv och din dotter. Det viktigaste för din dotter är att du
är en modig mamma, vilket innebär att du behöver våga vara svag, och
sårbar, och att du behöver finna styrkan inom dig till att lyssna på din dotter istället för att anse dig ha färdiga svar och sedan söka bekräftelse på deras giltighet från andra. Det viktigaste för din dotter är att känna sig förstådd och respekterad, och att ha en mamma som hon kan respektera för att hon beter sig på ett respektfullt och kärleksfullt sätt - bara då kan ni komma varandra nära och ställa de frågor ni behöver ställa varandra, och få de svar ni längtar efter." (här är mamman tyst för att hon är helt tagen, i tårar, obviously)
"När ni två går hem efter det här, tänk inte vidare på mig, utan
lyssna på ditt hjärta. Lyssna även sedan till din dotters hjärta. När du
gjort bådadera, känn då efter vad som vuxit fram inom dig, och om du i framtiden kan
använda det i sättet du bemöter din dotter. Känn då efter
om detta inte är det enda sättet att ta sig igenom denna prövande tid - det enda sättet att läka din familj."
Yeah... bitches. I care so much about others that I don't give a fuck! Put that in your pipe and smoke it.
Det hela, alltså om jag faktiskt började snacka med mamman på det här sättet, skulle kunna sluta i katastrof, såklart. Vad vet jag. Men jag vill gärna göra något annat än vara passiv nästa gång en liknande händelse äger rum. Vill gärna vara Jesus för en dag, liksom. Som någon slags modern superhjälte som går runt och räddar folk från dom själva. Det vore fint, även om det också vore potentiellt messiah complexy (and messy) as fuck. Nevertheless - I am my brothers keeper, do not ask for whom the bell toll, it tolls for thee, osv. Eller som det står i Galaterbrevet 6:
Bröder, om ni kommer på någon med att begå en
överträdelse, då skall ni som är andliga människor i mildhet upprätta
en sådan. Men se till att inte du också blir frestad. 2 Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. 3 Ty den som tror sig vara något, fast han ingenting är, han bedrar sig själv. 4 Var
och en skall pröva sina egna gärningar. Han behåller då för sig själv
det som är värt att vara stolt över och jämför sig inte med andra. 5 Ty var och en skall bära sin egen börda.
"Ty den som tror sig vara något, fast han ingenting är, han bedrar sig själv." Hear hear. But at the same time - låt oss inte glömma att den som tror sig vara inget, fast han något är, han bedrar sig själv. Som sagt, vi är alla Guds barn, and don't you forget it.
Jag är typ helt out of the loop vad gäller tvspels-världen these days, men i helgen dök en intressant grej upp i min RSS-feed som jag tänkte jag lika gärna kunde posta här. Om jag hade brytt mig mer så hade jag letat i mitt egna, personliga arkiv och minne efter fler grejer skrivna på temat som jag är pretty sure att Critical Distance har missat, but yeah, no - you will have to make due med detta.
Jag har halverat min antidepp (Brintellix) från 10mg till 5mg, på egen hand. Därmed går jag emot mitt eget beslut att vänta med något beslutande gällande doseringen av Brintellixen fram till juli då ett halvår med preparatet har gått. Jag kände mig väl desperat. Så lättvindigt jag tar mina egna beslut, hör jag. Nåväl, jag hade påbörjat en steg-grupp på ACA och så stirrade en lapp som är uppsatt i en av lokalerna på mig - NO HEALING WITHOUT FEELING. Jag har ju känt (tihi) så hela tiden, men varit för rädd för att gå på den känslan. Rädd för vart ångesten skulle kunna ta mig om jag inte tryckte ner den med hjälp av piller. Och hur känns det då, efter åtta dagar med halverad dos? Bättre, skulle jag säga. Mer ångest (surprise surprise). Mer känslor, men vad för slags känslor, egentligen? Känslor av tacksamhet, denna mystiska känsla som jag inte ens förstod innebörden av förrän för kanske något år sedan. Det får mig att fundera på om tacksamhet är en ganska ovanlig känsla, eller om det är jag som varit så långt nere i skiten i hela mitt liv att jag inte kunde nå denna härliga och innerliga känsla. Nu är jag glad om jag känner den någon enstaka gång om dagen, liksom. There is still work to be done - även om det är Gud som får göra det arbetet medan I got my work cut out for me in the form of giving over myself to God, the great work som går ut på att kultivera modet att överlämna allt i Guds händer. Ja, det verkar som att även en känsla av kosmisk mening har hittat tillbaka till mig dom senaste dagarna. Även för detta är jag tacksam.
Jag har skrivit ett inlägg omren smärta, och rena känslor överlag, vilket jag benämnde som en approach till känslor som går ut på att finna egenvärdet i dom och se dom som en helhet unto themselves, snarare än något som är en del av en större process. Jag skrev om känslor av meningslöshet, och om vikten att acceptera dessa sorters känslor istället för att neurotiskt försöka se känslorna i ljuset av en högre makt eller whatever-have-you. Något som står i motsats till dessa rena känslor är de känslor som jag känt av dom senaste dagarna mer än vad jag gjort under hela min Brintellix-period, nämligen känslor av alltings plats, något inte helt olikt det jag refererat till tidigare som #backonmyregimen. Det är känslor jag önskar att jag alltid kunde ha, for they are the embodiment of förtröstan. Normalt sett så kan jag känna mig bitter ibland över en massa saker här i livet, likaså arg, eller bara tom, exempelvis över det faktum att jag fick musikens gåva av Gud, men tog emot den gåvan i rädsla och således aldrig såg till att kultivera den och dela den med andra. At every step of the way har jag förstått att jag således i någon bemärkelse "kastar bort mitt liv" och det som gör mig till mig, men jag har helt enkelt inte sett någon väg in i musikens värld, för ångesten inför att uppfylla mitt öde har varit för stor för att jag skulle orka. När jag å andra sidan ser till alltings plats, då är det inte bitterhet jag fylls av när jag tänker på den gåva jag fått, och inte heller är det tomhet, utan jag kan se på mitt liv fram tills nu och förstå att saker och ting har utvecklat sig precis som dom skulle. For whatever reason så har Gud så att säga sparat det bästa till sist. Kanske för att Gud visste att jag behövde mogna för att kunna ta emot gåvan på ett bra sätt. Kanske var det så att jag hade förpestat mitt eget och andras liv ännu mer om jag hade försökt tvinga fram mitt kall i tidigare år. Kanske förstod Gud att jag behövde ett verktyg i form av ett starkt intellekt för att kunna separera mig själv och mitt inre från min mammas emotionella stormar och turbulenta inre, vilket är varför Gud även gav mig gåvan som är text, och prioriterade att bygga upp min förmåga till rationellt tänkande innan jag gav mig in på allt det här kladdiga som är känslor. Whatever the reason - God has it, när man känner av alltings plats.
Att kunna känna tacksamhet är för mig något någorlunda nytt, och jag vet ännu inte hur jag ska "framkalla" det mer konsekvent bland all min trötthet och ångest, but hopefully I'm getting there - om jag inte får återfall in i ångest- och dissociationsland nu när jag minskat antideppen och håller på att go yonkers again med all of this God speak. Det är ju lätt för mig just nu att säga att I ain't going back to that place without känslan av mening och sammanhang som jag får då och då när jag inte tar 10mg Brintellix och definitivt inte får när jag tar det, men samtidigt är det väldigt svårt att hålla fast vid Gud för mig när ångesten tar överhanden. Då kan viljestyrkan faila.
När ångesten inte är alldeles för stor, och jag har någorlunda nära till Gud, och mig själv, då kan jag rentav känna tacksamhet för mitt dåliga mående. När jag inte har någon kontakt alls med min högre makt så är det för mig omöjligt att känna tacksamhet, vilket även innebär att jag känner mig fullkomligt utelämnad, trots att jag har folk omkring mig. Känslan av ensamhet är för mig således till sin natur otacksam, och jag blir oförmögen att ta emot kärlek och omtanke, på riktigt, när jag är i det där mörka, meningslösa, helveteshålet. Där nere är jag oförmögen att se Guds rike och alla de andliga rikedomar som finns i vår värld - inklusive den kärlek som andra vill ge mig och som jag inte tror eller litar på. Där nere bryr jag mig inte ens om andra människor - dom är lika overkliga och meningslösa som jag själv. Inte därmed sagt att det är meningslöst (eller jo, fast på det där paradoxala sättet) att vara kärleksfull mot personer som kvider som små as där nere i skärseldarna. På samma sätt som man inte förlåter någon för att dom "förtjänar"förlåtelse, ger man inte heller kärlek enbart till dom som uppskattar det - liksom nåden, är de båda ovillkorade. Rena. Like the J-dog.
I just think I filled the racist jokes quota for one day, so I'm out.
On the Internet, people say all kinds of things they’d never say aloud — about sex and race, about their true wants and fears. Seth Stephens-Davidowitz has spent years parsing the data. His conclusion: our online searches are the reflection of our true selves. In the real world, everybody lies. /.../ There are lots of bizarre questions — not just questions but statements — that
people make on Google. “I’m sad” or “I’m drunk” or “I love my
girlfriend’s boobs.” Why are you telling Google that? It feels like a
confessional window where people just type statements with no
reason[able impression] that Google would be able to help.
- Seth Stephens-Davidowitz
Väldigt intressant, och läskigt som fan. Jag, liksom Stephens-Davidowitz, är patologiska sanningssägare, så jag har förmodligen en ganska stor bias vad gäller hur ärliga jag antar att folk är, vilket torde innebära att folk är mycket mindre ärliga än vad jag tror, och då menar jag inte att folk konfabulerar och inte vet om att dom hittar på saker eller rationaliseringar för deras handlingar (vilket också är satans läskigt och väldigt utbrett), utan att folk faktiskt är medvetna om att dom ljuger och är oärliga en massa. Samhället underlättar ju inte direkt för folk att vara ärliga, för samhället dömer folk för värderingar som samhället har kommit fram till är dåliga värderingar - även om värderingarna ifråga är automatiskt betingade. Problemet är bara att när folk slutar berätta för andra vilka dom faktiskt är, så är risken stor att dom i förlängningen även slutar erkänna för sig själva vilka dom är, och då får vi personer (och samhällen) med såna gigantiska skuggor som Donald Trumps, skuggor som kastar skuggor över and trump even the best of intentions.
Mycket intressant sas i detta avsnitt av Freakonomics, men en sak som fick mig att stanna upp and go - well of fucking course... you fucking... fucks - var följande:
DUBNER: What can that tell you or what can you tell us about
Hillary Clinton. If Obama carried the day twice with the anti-black
bias, can you tell us anything about whether the anti-female bias
against Hillary Clinton may have been enough to change the outcome?
STEPHENS-DAVIDOWITZ: No. I get an email once a week asking me to
look into that. It’s a little bit harder. With African-Americans,
there’s pretty much one word that is searched more than every other
potentially racist word.
DUBNER: I can think of one word that Hillary has been called a lot. That would probably get you fairly far. No?
STEPHENS-DAVIDOWITZ: The issue with sexism is that a lot of the negative words are also porn searches.
Yeah, sexismen är starkt förankrad i världen, och således även i porren. Then again...
Jäkla svåra värld, Y U NO PROVIDE EASY ANSWERS? I'll do you a solid one and provide you with a nudge in the right direction, at least - radical honesty. Let's start there, yeah? Börja i nära relationer, and watch the ripple effect (as it spreads both love and sudden halts in career advancement all over the world).
I stillheten finner man sitt sanna jag, tänker man. Tänker jag att andra, såna där visa, personer, tänker. Frågan är vad exakt denna stillhet är för något, och hur man når dit. Jag har ju lyckats göra mitt liv till en massa måsten, där till och med det som jag tänker är mina intressen eller saker som är kul är måsten. Det är inte med glädje jag ser fram emot att träna eller sjunga när jag gått upp på morgonen. Det jag ser fram emot är att dö och äntligen få vila. Bara slippa allt. När jag var väldigt ung så kunde jag stå och kicka en boll och räkna hur många gånger jag kickade bollen, bara för att. Men sen hände något, och jag stod till slut i flera timmar och kickade bollen inte för att det var kul, utan för att jag ville slå rekord och kände mig värdelös om jag inte gjorde det. Jag hade påbörjat min resa av måsten.
Måsten may be a musta', busta', men att göra saker för sig själv och andra primärt av plikt, princip, rutin, eller disciplin - I'm not so sure att det är särskilt hälsosamt om det finns utrymme för ett handlade jenseits von gut und böse. Likväl - när jag som vuxen ibland bestämt mig för att inte palla med alla måsten av träning, intellektuellt förkovrande, och annat skit, så har jag hamnat på golvet and gone jahapp, what now, then? Till slut har en lust som inte är prestationsorienterat dykt upp inom mig, men den lusten har mest handlat om att gå och lägga mig igen, eller titta på tv-serier. Kanske om att gå och handla godis. Jag tänker att den här sortens desires inte är vad folk har i åtanke när dom säger att man hittar sig själv i stillheten. Jag tänker att jag är mer än pavlovs saliverande lösgodisätare innerst inne, liksom. Att den lust som dyker upp efter ett tag på golvet snarare är Jack's inability to cope with boredom än något som kommer from the bottom of my authentic heart. Kanske är jag hård mot mig själv, dock. Jag menar det faktum att my wanting to watch Buffy inte är mitt högsta, realiserade Buddha-själv betyder inte nödvändigtvis att jag ska förneka mig själv att titta på Buffy då och då, även om det kanske inte är ett lika innerligt (om ändock fundamentalt) behov inom mig som säg huvudkaraktärens önskan att banka Brios bultbräda i Naiv. Super.
Jag tänker helt enkelt att det är skillnad på en impuls och en dröm eller genuin önskan - just don't ask me to clarify vad skillnaden är. Kanske att den impulsiva handlingen för mig längre bort från mig själv, medan den handling som följer mina inre, genuina värderingar är a dream come true - närvaro i vördnad inför Gud. Det jag vill hitta fram till i tystnaden är mig själv snarare än mina tankar, liksom. Mitt I-am-ness snarare än mitt want-to-have-ness. Mina drömmar, snarare än mina fantasier. Syftet med att sätta upp massa måsten, scheman, och mål, är att ge struktur till vårt handlande, men när detta handlade inte längre är förankrat i ens unika syfte och mening, ens drömmar, då blir listan med måsten den kortaste vägen till inre död. När strukturen tagit överhand och inte har en stark grund som den är byggd på är man inte längre närvarande i dynamisk kvalitet (eller så är man för dynamisk och har misslyckats med att grunda sig själv i statiskt varande - tomayto, tomahto), och fantasi omvandlas från en förmåga att leva sig in i sig själv och sin omvärld till en önskan om att komma bort från sig själv och världen genom impulsen att fabricera och ta del av alternativa världar, aka verklighetsflykt.
Så vad ska man göra istället för att gå efter ens impulser när man väl står (eller ligger) där och börjar bli uttråkad? Fan vet. Vänta lite till, förmodar jag. En ganska så stor del av mig är rädd för att jag inte hade gjort något "vettigt" igen i hela mitt liv om jag la mig ner på golvet och började följa mina impulser. Kanske är det med impulserna man ska börja med, ändå, och arbeta sig "upp" därifrån till någon slags livsglädje och innerlig lust - och därigenom till syntesen av det inre barnet och den ansvarstagande vuxna. Man kan ju inte vara innerlig hela tiden heller, och bara för att jag inte längre känner den innerliga närvaron av mina framtida barn så betyder det inte att jag ska sluta ha på mig cykelhjälm (som jag ju började ha på mig igen för att jag kände ett ansvar jämte mina barn), för ta-mig-på-cykelhjälmen är en bra rutin oberoende av vad jag känner inför den från dag till dag, oberoende av att jag får dysfori för att den får mig att se manligare ut. Sen blir ju inte livet direkt sämre av att börja dagen med att följa impulsen att köpa lösgodis, heller.
Jag gjorde faktiskt den sortens saker som huvudkaraktären i Naiv.Super får för sig att göra förr, och detta redan innan jag hade läst boken. Gick ut och spelade tennis mot en vägg, exempelvis, vilket ju har sina likheter med att banka på en bultbräda. Sprang efter djur naken. Lekte spiderman på lekplatser. Spelade frisbee med mig själv. Kastade studsboll så högt jag kunde och sprang efter den. Det var mycket sånt som kom fram när jag flyttade hemifrån och fann mig i Lund, ensam, men full av möjligheter. Jag tror knappt jag hade en kalender ens, då. Ingen kör. Inget gym. Knappt någon skola. Inga vänner att umgås med. Då blev det jag och väggen, eller jag och lekplatsen, eller jag och fåren. Likväl hade jag fruktansvärd ångest och självskadade och tog mer lugnande än jag någonsin gjort före eller efter. Hm.
I don't know. Idag har jag inte modet till den där sortens galenskap längre (eller att klä mig så pass utmanande som jag gjorde då, vilket gav mig epitetet Delphibögen av en person (efter Delfinen, ett studentområde i Lund). Idag är jag så jävla städad. Vafan. Djävulskap. Ni får gärna joina mig under sommaren 2017 så vi kan hitta på barnsliga saker tillsammans. Den uppmaningen får bli mitt avslut för inlägget, då jag inte riktigt lyckades knyta ihop säcken vad gäller hur fasiken man lyckas ta sig förbi dom ytliga impulserna för att hitta innerligheten som är bortom prestation och den här satans jävla tröttheten.
