Peppigt depp

Jag har halverat min antidepp (Brintellix) från 10mg till 5mg, på egen hand. Därmed går jag emot mitt eget beslut att vänta med något beslutande gällande doseringen av Brintellixen fram till juli då ett halvår med preparatet har gått. Jag kände mig väl desperat. Så lättvindigt jag tar mina egna beslut, hör jag. Nåväl, jag hade påbörjat en steg-grupp på ACA och så stirrade en lapp som är uppsatt i en av lokalerna på mig - NO HEALING WITHOUT FEELING. Jag har ju känt (tihi) så hela tiden, men varit för rädd för att gå på den känslan. Rädd för vart ångesten skulle kunna ta mig om jag inte tryckte ner den med hjälp av piller. Och hur känns det då, efter åtta dagar med halverad dos? Bättre, skulle jag säga. Mer ångest (surprise surprise). Mer känslor, men vad för slags känslor, egentligen? Känslor av tacksamhet, denna mystiska känsla som jag inte ens förstod innebörden av förrän för kanske något år sedan. Det får mig att fundera på om tacksamhet är en ganska ovanlig känsla, eller om det är jag som varit så långt nere i skiten i hela mitt liv att jag inte kunde nå denna härliga och innerliga känsla. Nu är jag glad om jag känner den någon enstaka gång om dagen, liksom. There is still work to be done - även om det är Gud som får göra det arbetet medan I got my work cut out for me in the form of giving over myself to God, the great work som går ut på att kultivera modet att överlämna allt i Guds händer. Ja, det verkar som att även en känsla av kosmisk mening har hittat tillbaka till mig dom senaste dagarna. Även för detta är jag tacksam.

Jag har skrivit ett inlägg om ren smärta, och rena känslor överlag, vilket jag benämnde som en approach till känslor som går ut på att finna egenvärdet i dom och se dom som en helhet unto themselves, snarare än något som är en del av en större process. Jag skrev om känslor av meningslöshet, och om vikten att acceptera dessa sorters känslor istället för att neurotiskt försöka se känslorna i ljuset av en högre makt eller whatever-have-you. Något som står i motsats till dessa rena känslor är de känslor som jag känt av dom senaste dagarna mer än vad jag gjort under hela min Brintellix-period, nämligen känslor av alltings plats, något inte helt olikt det jag refererat till tidigare som #backonmyregimen. Det är känslor jag önskar att jag alltid kunde ha, for they are the embodiment of förtröstan. Normalt sett så kan jag känna mig bitter ibland över en massa saker här i livet, likaså arg, eller bara tom, exempelvis över det faktum att jag fick musikens gåva av Gud, men tog emot den gåvan i rädsla och således aldrig såg till att kultivera den och dela den med andra. At every step of the way har jag förstått att jag således i någon bemärkelse "kastar bort mitt liv" och det som gör mig till mig, men jag har helt enkelt inte sett någon väg in i musikens värld, för ångesten inför att uppfylla mitt öde har varit för stor för att jag skulle orka. När jag å andra sidan ser till alltings plats, då är det inte bitterhet jag fylls av när jag tänker på den gåva jag fått, och inte heller är det tomhet, utan jag kan se på mitt liv fram tills nu och förstå att saker och ting har utvecklat sig precis som dom skulle. For whatever reason så har Gud så att säga sparat det bästa till sist. Kanske för att Gud visste att jag behövde mogna för att kunna ta emot gåvan på ett bra sätt. Kanske var det så att jag hade förpestat mitt eget och andras liv ännu mer om jag hade försökt tvinga fram mitt kall i tidigare år. Kanske förstod Gud att jag behövde ett verktyg i form av ett starkt intellekt för att kunna separera mig själv och mitt inre från min mammas emotionella stormar och turbulenta inre, vilket är varför Gud även gav mig gåvan som är text, och prioriterade att bygga upp min förmåga till rationellt tänkande innan jag gav mig in på allt det här kladdiga som är känslor. Whatever the reason - God has it, när man känner av alltings plats.

Att kunna känna tacksamhet är för mig något någorlunda nytt, och jag vet ännu inte hur jag ska "framkalla" det mer konsekvent bland all min trötthet och ångest, but hopefully I'm getting there - om jag inte får återfall in i ångest- och dissociationsland nu när jag minskat antideppen och håller på att go yonkers again med all of this God speak. Det är ju lätt för mig just nu att säga att I ain't going back to that place without känslan av mening och sammanhang som jag får då och då när jag inte tar 10mg Brintellix och definitivt inte får när jag tar det, men samtidigt är det väldigt svårt att hålla fast vid Gud för mig när ångesten tar överhanden. Då kan viljestyrkan faila.

När ångesten inte är alldeles för stor, och jag har någorlunda nära till Gud, och mig själv, då kan jag rentav känna tacksamhet för mitt dåliga mående. När jag inte har någon kontakt alls med min högre makt så är det för mig omöjligt att känna tacksamhet, vilket även innebär att jag känner mig fullkomligt utelämnad, trots att jag har folk omkring mig. Känslan av ensamhet är för mig således till sin natur otacksam, och jag blir oförmögen att ta emot kärlek och omtanke, på riktigt, när jag är i det där mörka, meningslösa, helveteshålet. Där nere är jag oförmögen att se Guds rike och alla de andliga rikedomar som finns i vår värld - inklusive den kärlek som andra vill ge mig och som jag inte tror eller litar på. Där nere bryr jag mig inte ens om andra människor - dom är lika overkliga och meningslösa som jag själv. Inte därmed sagt att det är meningslöst (eller jo, fast på det där paradoxala sättet) att vara kärleksfull mot personer som kvider som små as där nere i skärseldarna. På samma sätt som man inte förlåter någon för att dom "förtjänar" förlåtelse, ger man inte heller kärlek enbart till dom som uppskattar det - liksom nåden, är de båda ovillkorade. Rena. Like the J-dog.

I just think I filled the racist jokes quota for one day, so I'm out.