I stillheten finner man sitt sanna jag, tänker man. Tänker jag att andra, såna där visa, personer, tänker. Frågan är vad exakt denna stillhet är för något, och hur man når dit. Jag har ju lyckats göra mitt liv till en massa måsten, där till och med det som jag tänker är mina intressen eller saker som är kul är måsten. Det är inte med glädje jag ser fram emot att träna eller sjunga när jag gått upp på morgonen. Det jag ser fram emot är att dö och äntligen få vila. Bara slippa allt. När jag var väldigt ung så kunde jag stå och kicka en boll och räkna hur många gånger jag kickade bollen, bara för att. Men sen hände något, och jag stod till slut i flera timmar och kickade bollen inte för att det var kul, utan för att jag ville slå rekord och kände mig värdelös om jag inte gjorde det. Jag hade påbörjat min resa av måsten.
Måsten may be a musta', busta', men att göra saker för sig själv och andra primärt av plikt, princip, rutin, eller disciplin - I'm not so sure att det är särskilt hälsosamt om det finns utrymme för ett handlade jenseits von gut und böse. Likväl - när jag som vuxen ibland bestämt mig för att inte palla med alla måsten av träning, intellektuellt förkovrande, och annat skit, så har jag hamnat på golvet and gone jahapp, what now, then? Till slut har en lust som inte är prestationsorienterat dykt upp inom mig, men den lusten har mest handlat om att gå och lägga mig igen, eller titta på tv-serier. Kanske om att gå och handla godis. Jag tänker att den här sortens desires inte är vad folk har i åtanke när dom säger att man hittar sig själv i stillheten. Jag tänker att jag är mer än pavlovs saliverande lösgodisätare innerst inne, liksom. Att den lust som dyker upp efter ett tag på golvet snarare är Jack's inability to cope with boredom än något som kommer from the bottom of my authentic heart. Kanske är jag hård mot mig själv, dock. Jag menar det faktum att my wanting to watch Buffy inte är mitt högsta, realiserade Buddha-själv betyder inte nödvändigtvis att jag ska förneka mig själv att titta på Buffy då och då, även om det kanske inte är ett lika innerligt (om ändock fundamentalt) behov inom mig som säg huvudkaraktärens önskan att banka Brios bultbräda i Naiv. Super.
Jag tänker helt enkelt att det är skillnad på en impuls och en dröm eller genuin önskan - just don't ask me to clarify vad skillnaden är. Kanske att den impulsiva handlingen för mig längre bort från mig själv, medan den handling som följer mina inre, genuina värderingar är a dream come true - närvaro i vördnad inför Gud. Det jag vill hitta fram till i tystnaden är mig själv snarare än mina tankar, liksom. Mitt I-am-ness snarare än mitt want-to-have-ness. Mina drömmar, snarare än mina fantasier. Syftet med att sätta upp massa måsten, scheman, och mål, är att ge struktur till vårt handlande, men när detta handlade inte längre är förankrat i ens unika syfte och mening, ens drömmar, då blir listan med måsten den kortaste vägen till inre död. När strukturen tagit överhand och inte har en stark grund som den är byggd på är man inte längre närvarande i dynamisk kvalitet (eller så är man för dynamisk och har misslyckats med att grunda sig själv i statiskt varande - tomayto, tomahto), och fantasi omvandlas från en förmåga att leva sig in i sig själv och sin omvärld till en önskan om att komma bort från sig själv och världen genom impulsen att fabricera och ta del av alternativa världar, aka verklighetsflykt.
Så vad ska man göra istället för att gå efter ens impulser när man väl står (eller ligger) där och börjar bli uttråkad? Fan vet. Vänta lite till, förmodar jag. En ganska så stor del av mig är rädd för att jag inte hade gjort något "vettigt" igen i hela mitt liv om jag la mig ner på golvet och började följa mina impulser. Kanske är det med impulserna man ska börja med, ändå, och arbeta sig "upp" därifrån till någon slags livsglädje och innerlig lust - och därigenom till syntesen av det inre barnet och den ansvarstagande vuxna. Man kan ju inte vara innerlig hela tiden heller, och bara för att jag inte längre känner den innerliga närvaron av mina framtida barn så betyder det inte att jag ska sluta ha på mig cykelhjälm (som jag ju började ha på mig igen för att jag kände ett ansvar jämte mina barn), för ta-mig-på-cykelhjälmen är en bra rutin oberoende av vad jag känner inför den från dag till dag, oberoende av att jag får dysfori för att den får mig att se manligare ut. Sen blir ju inte livet direkt sämre av att börja dagen med att följa impulsen att köpa lösgodis, heller.
Jag gjorde faktiskt den sortens saker som huvudkaraktären i Naiv.Super får för sig att göra förr, och detta redan innan jag hade läst boken. Gick ut och spelade tennis mot en vägg, exempelvis, vilket ju har sina likheter med att banka på en bultbräda. Sprang efter djur naken. Lekte spiderman på lekplatser. Spelade frisbee med mig själv. Kastade studsboll så högt jag kunde och sprang efter den. Det var mycket sånt som kom fram när jag flyttade hemifrån och fann mig i Lund, ensam, men full av möjligheter. Jag tror knappt jag hade en kalender ens, då. Ingen kör. Inget gym. Knappt någon skola. Inga vänner att umgås med. Då blev det jag och väggen, eller jag och lekplatsen, eller jag och fåren. Likväl hade jag fruktansvärd ångest och självskadade och tog mer lugnande än jag någonsin gjort före eller efter. Hm.
I don't know. Idag har jag inte modet till den där sortens galenskap längre (eller att klä mig så pass utmanande som jag gjorde då, vilket gav mig epitetet Delphibögen av en person (efter Delfinen, ett studentområde i Lund). Idag är jag så jävla städad. Vafan. Djävulskap. Ni får gärna joina mig under sommaren 2017 så vi kan hitta på barnsliga saker tillsammans. Den uppmaningen får bli mitt avslut för inlägget, då jag inte riktigt lyckades knyta ihop säcken vad gäller hur fasiken man lyckas ta sig förbi dom ytliga impulserna för att hitta innerligheten som är bortom prestation och den här satans jävla tröttheten.
(Kanske även lite "openness", måhända?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar