Vad ska man göra som ett vuxet barn för att hålla sig nykter, egentligen? Om man är alkoholist så är åtminstone the what simpelt - don't be going drinking now, or, like, ever, again. För alkoholisten är det the how och att lista ut alla slippery slopes som leder till att det där med drickande verkar vettigt som är svårt att komma fram till, men målet är simple enough. Som ett vuxet barn å andra sidan är målet att vara "emotionellt nykter", which begs some questions. Vad innebär det ens att vara emotionellt nykter? And how do I turn that goal into actionable steps? Om jag ena dagen behöver lägga mig på golvet eller i sängen stup i kvarten för att jag bara inte orkar med någonting, är det då emotionellt nyktert att sova i 15 timmar nästa dag? Det låter ju inte friskt, that's for sure. Problemet är bara att jag som är ett vuxet barn inte är frisk, och då blir ju resultatet galet hur jag än gör. Är det friskare att tvinga sig upp på morgonen och sen framkalla stress för att det är det enda sättet jag orkar hålla mig vaken på? Ge mig svar någon, för helvete! (det där var en retorisk uppmaning, för övrigt)
Att vara nykter har med integritet att göra, tänker jag. Emotionell nykterhet har således med emotionell integritet att göra. Hm, vänta nu, det där låter som ordbajseri. Likväl tror jag det ligger något i det - I'm going somewhere with this. Vart exakt vet jag inte, för jag ser mest problem framför mig. I guess that's where we're going with this then - problematisering. Om vi tar exemplet med att sova, eller vilja, eller bara vara. Mitt inre barn vill ju konstant ligga i sängen, och helst med någon annan som älskar mig och smeker mig och tar hand om mig och alltid finns till för mig. Att ligga i sängen hela dagarna och tro att man genom magiskt tänkande får det här att hända verkar inte vara ett nyktert sätt att se på saken eller ett nyktert sätt att handla på. Men ibland behöver jag ju likväl en paus från livet överlag, och när jag verkligen lyssnar på mitt inre barn så hör jag inget annat än behovet av att få vila under täcket, och vara ledsen. Likväl kan det väl inte vara vettigt att alltid lyssna på sitt inre barns önskemål när det lägger fram den här typen av absurda krav?
Är en emotionellt nykter lösning att låta bli att fråga ens inre barn vad det vill oftast för att man ändå vet att man inte har tid eller lust att följa dess whims och ständiga behov av att vilja tillbaka till livmodern? Jag menar man kan inte köra över barnet och på så sätt göra det svårare för det att våga sig fram igen om man knuffar undan barnet tillräckligt hårt till att börja med... right? När jag istället tänkt att en emotionellt nykter lösning torde vara att känna efter vad ens inre barn vill, gå emot dess vilja, men inte släppa barnets känslor, så har jag fått skuldkänslor mot mitt inre barn. Jag har känt mig som en manipulerande vuxen som försöker hitta på dåliga argument för varför barnet inte ska känna som det gör, eller måste göra saker som barnet faktiskt inte vill göra. Problemet är ju att jag som ska spela vuxen (ja ni hör själv, jag tänker att jag bara "spelar" här) inte har särskilt mycket erfarenhet av att vara en vettig vuxen, och då kan det bli lite rough när jag ska mamma mitt inre barn. Inte fan ger det barnet särskilt mycket när jag som vuxen säger till mitt inre barn att "mamma måste göra det här, och då får du finna dig i det". Ok, riktigt så harsh är jag inte, men i slutändan så är ju jag den vuxna, och barnet är ett barn, och jag kommer tvinga barnet till massa saker som det inte förstår sig på och inte vill vara med om. Jag har väldigt svårt att se mig själv som en auktoritet, vilket är en del av problemet. Delvis för att jag ju känner mig omogen och tänker att jag saknar pondus, men också för att jag har svårt att se att min position skulle vara den korrekta när jag exempelvis menar att mitt inre barn behöver lida så att jag kan göra saker som jag inte ens är säker på att jag borde göra. Varför skulle jag vara värd mer än mitt inre barn?
Jag inser ju någonstans att det finns en middle way när det kommer till det här med emotionell nykterhet. Att det är därför den är så svår att bibehålla, rentav. Visst kan jag skapa fasta ramverk som jag följer slaviskt - ingen TV efter 21:00! Men i dom flesta fall så är livet för komplext för att skapa regler eller flowcharts som berättar för mig hur jag bör göra i specifika situationer. Ibland är det rätt att inte check in med ens inre barn, medan det ibland är rätt att både kolla in med ens inre barn och respektera dess önskan om att inte göra något det är rädd för. Sen vet jag också någonstans att jag ju har bättre koll än mitt inre barn på vad som krävs för både mitt eget och mitt inre barns välmående, övervägande ofta. Man skulle kunna argumentera för att mitt inre barn är mycket bättre på att ta hand om sig själv än vad jag är på att ta hand om det då det uppenbarligen gjorde det när jag var liten, och mådde mycket bättre än vad det (och jag) mår idag. Å andra sidan så var mitt liv som barn annorlunda än vad det är nu, och mitt medvetande var mindre komplex, both of which gjorde bra mående lättare. Idag behöver jag ta ansvar för mig själv på ett sätt jag inte behövde som barn, och jag har en existentiell medvetenhet som jag inte kan göra mig av med, both of which amount to att jag behöver en inre vuxen som kan integrera alla mina olika utvecklingsstadier till en helhet, en task som mitt divine child tyvärr inte kan hantera då det saknar meta-perspektivet.
Jag vet att jag mår bra av att träna, ibland, men mitt inre barn vill väldigt sällan ge sig ut i kylan och träna. När jag faktiskt följer mitt vuxna jag ibland, och mitt inre barn ibland, då gagnas båda av att jag ser till att träna, men enbart min ansvarstagande, vuxna sida kan förstå detta i stunden då jag inte vill träna. Att jag inte behövde "träna" för att må bra när jag var ett barn har egentligen inget med saken att göra, och min önskan om att slippa göra alla de saker jag tvingar mig själv att göra för att må lite bättre är bara nostalgi och förnekelse, där jag istället behöver acceptera mitt inre barns motstånd, men även det faktum att jag behöver tvinga mig själv till saker. Ibland brister acceptansen när jag skapar för många commitments, men ibland brister min acceptans när jag vägrar tvinga mig själv through the motions.
I slutändan vet jag inte om emotionell nykterhet ens handlar om att må bra, eller om det snarare går ut på att särskilja sant från falskt, kultivera förmågan att know thyself, och leva ett autentiskt och kvalitativt liv. Genom att vara ärliga mot oss själva och vår omgivning lär vi oss att inte trycka undan saker, vilket ger oss en större chans att bibehålla ärligheten och förståelsen för oss själva och andra. Huruvida vi mår bättre av det alltid är jag faktiskt osäker på, men jag har sedan länge förstått att jag törstar för mycket efter autenticitet för att kunna låta bli att följa den när jag ser den - wherever it takes me. Emotionell nykterhet handlar om att vara nykter även när man inte mår bra, och i någon bemärkelse även att uppehålla förmågan att inte må bra, vilket innebär att både lyssna på ens inre barn och att ta ansvar för det genom att såra det. Att vara emotionellt nykter handlar om förmågan att run the gamut, the whole shebang, of emotional complexity, istället för att springa från känslorna eller begränsa dom genom att döda av alltför många wonderful delar av sig själv.
Bara för det fick jag lust att göra en egen version av första versen i Christian Waltz Wonderchild, så - BONUS BIT!
Let me love you, let me be around,
I promise you, I'll only make a sound
Cause the wind is blowing hard, you see
We'll take a ride, just you and me
Let's go give the world a chance
Where we can love, where we can sing and dance
Don't run from fears let them lead you astray
Together we can go all the way
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar