Den senaste tiden har jag undvikit att träna överkroppen tungt. Kör mest knäböj, marklyft, och cleans på gymmet. Hemma kör jag massa konstiga discofredag-övningar utan namn, som att låtsas vara Bruce Lee och sparka i luften. Skiten är att jag har mer ont i min rygg än jag haft på många år, mer specifikt då det var som värst med utbrändheten/something else. Jag kanske ska pröva att börja träna överkroppen tungt igen bara för att se om det kan göra smärtan mindre jobbig, då jag upplevde att smärtan blev mindre efter att jag bänkade för första gången på två veckor. Eller är det här att "träna bort smärtan" att fly från sakernas tillstånd? I Jalics De andliga övningarna i kontemplativ form (som är boken vi använder till kursen Retreat i Vardagen) gör författaren åtskillnad mellan "yttre" och "inre" spänningar, där yttre spänningar kommer av sättet man exempelvis sitter på (icke ergonomiskt) medan dom inre spänningarna kommer från själslig positionering. När man kontemplerar ska man se till att minimera de yttre spänningarna, men acceptera de inre spänningarna. Överför man denna tanke på resten av livet så borde jag ju låta bli att träna hårt för att slippa känna dom inre spänningarna. Det är intressant hur inre spänningar kan släppa av att lyfta skrot dock - givet att jag har energin till det. Det är även spännande hur snabbt dom inre spänningarna slår på när jag sätter mig ner för att kontemplera/meditera/känna efter - är jag riktigt trött så tar det bara ett par sekunder innan spänningarna gör sig påminda.
Ibland är jag fan rädd för att känna efter. Eller ja, jag är oftast rädd att känna efter, men ibland är jag orolig över hur mycket smärta det kanske egentligen finns i mitt liv. Ibland har jag ju försökt känna efter hur min mage mår, exempelvis, och då upptäcker jag att jag har ont i den varenda gång jag känner efter. Det finns en distinkt möjlighet att jag helt enkelt alltid har ont i magen. Och det är ju för fan skrämmande. Inte konstigt att jag lärt mig att inte känna efter, i sådana fall - ont i magen har jag haft sedan jag var typ ett år gammal (enligt mor min). Jag vet inte om tanken på att jag i stunden jag känner efter skapar själva smärtan är särskilt mycket bättre. Säkert är i varje fall att det finns ett motstånd inom mig mot att känna efter. Jag har i många år försökt se till att jag har något att läsa när jag går på toa, exempelvis, för att det gör så jävla ont i min mage när jag går på toa. När jag då får för mig att jag ska låta bli att läsa något skapas en motreaktion inom mig, i form av irritation och ännu mer smärta. Kanske är det så att jag faktiskt går runt och spänner mig relativt mycket nu, vilket är varför det ofta känns som att jag är en ängel vars vingar har blivit bortslitna.
Jag upptäcker ibland mig själv med att sitta spänt, både när jag kontemplerar och vid andra tillfällen. Att jag liksom får för mig att trycka händerna mot varandra excessively hårt, eller spänner käkarna, eller håller kroppen i någon konstig position som inte är skön egentligen. Som om jag spänner hela kroppen i väntan på något. I förväntan att känna något. I rädsla för att något ska hoppa på mig.
Det finns olika sorters inre spänningar, och alla gestaltar sig inte i kroppsliga spänningar, även om alla inre spänningar har yttre correlatives. En particularly jobbig spänning är den som skapas när man vägrar att acceptera någonting, eller vägrar att acceptera motståndet mot acceptansen. När mina tvång och dissociationerna drog igång i mellanstadiet var jag i full rulle med tennisspelandet, och det var viktigt för mig att vara bra på tennis. Jag försökte föreställa mig att jag fick över bollen över nätet, men min hjärna spelade mig spratt och jag fick aldrig över bollen över nätet, förutom när jag "fuskade" på något sätt, exempelvis genom att inte se bollen flyga över nätet i en båge, utan genom att låta den klättra upp för nätet från golvet, i stillbilder. Även här mötte jag otroligt motstånd dock, och jag undrar om inte min superba förmåga på att enbart kunna föreställa mig dåliga outcomes faktiskt påverkade min förmåga att få bollen över nätet (och mycket annat).
Jag har kommit fram till att jag är en väldigt visuell människa, för när jag känner efter hur något känns i kroppen, så dyker det per automatik upp en bild för mitt inre öga. Den där jävla Jalics menar att det är "fel" sätt att gå tillväga när man ska kontemplera - man ska ju känna, inte visualisera. Jag vet dock inte hur man separerar det ena från det andra, och till och med abstrakta saker blir det bilder när jag försöker känna efter. När jag fick problem med andningen i mellanstadiet fick jag upp bilder på brädor som snurrade runt, och jag försökte andas in precis när brädan var åt rätt håll, men jag missade ju typ alltid. Ett annat exempel som har med inre visualiseringar att göra är att jag i gymnasiet ibland kände att världen var som något slags squishy intergalaktiskt monster som bestod av olika delar som liksom gled ur fas hela tiden, vilket var otroligt enerverande, oroväckande, och såklart skapade motstånd och spänningar inom mig. När jag i vintras började se galaktiska stenar igen försökte jag vid något tillfälle att motverka en triangel som gav mig fruktansvärd oro och ångest genom att visualisera snurrande hjul. Det som var mest effektivt var att öppna ögonen och göra något praktiskt, för då kände jag minst spänning. Men vad hade hänt om jag bara lät mig känna trianglarna? Hade jag fått en psykos? En panikångest-attack? Ingenting alls? Will I ever know? Hell, med tanke på att jag i början när jag fick förändrade medvetandetillstånd faktiskt drev på dom kan man ju tänka sig att det var vad som lät dom växa okontrollerbart inom mig. Jag minns att jag fick en sån otrolig rush av att försöka föreställa mig evigheten då. Jag konsumerade även massa skräck på den tiden, trots att jag fick mardrömmar, och jag uppskattade rentav mardrömmarna för att dom kändes som en port till en annan värld. Idag undviker jag skräck för att jag mår dåligt av det, och evigheten har jag kapslat in i intellektuella kullerbyttor.
Man gör väl sitt bästa för att kunna approacha någonting utan att bli alldeles för rädd. Jobbigt att man kan bli rädd och känna motstånd även mot till synes trevliga saker. Jag har haft sexdrömmar massa gånger (främst i tonåren), men så fort dom började bli trevliga så blev jag medveten om drömmens status som just dröm, varpå jag vaknade. Hade jag otur så förvandlades den person jag var i förspel med till någon oattraktiv, och hade jag verkligen otur - min mamma. WTF, brain. Jag förstår att jag på något twisted sätt behövde förvandla mina mardrömmar till tv-spel för att kunna omvandla känslan av bristande kontroll till agens, men var det verkligen nödvändigt att morpha Pamela Anderson till min mamma? Snacka om motstånd.
It is what it is. But I want you to know att jag inte skrev hela det här inlägget bara för att kunna använda den där ordvitsen. Eller den som ännu inte kommit, du vet, den om "relieving tensions" i underkroppen. Promise. Was funny though, no?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar