Ibland känner jag mig som en Ior med något slags försök till Tigers svans haphazardly fastklistrat på rumpan. Som en Ior när en Tiger försöker rycka upp honom. Och ibland känner jag mig som Tiger som försöker rycka upp min inre Ior, eller åtminstone att jag försöker agera som en Tiger för att aktivera min inre Ior. Ett av sätten som det sistnämnda sker på är med hjälp av kläder och kroppsspråk. Jag ser liksom till att stå vid datorn istället för att sitta ner. Jag går inte runt i mjukisbyxor hemma, utan jag står där vid datorn i min kavaj och hoppas det ska göra att det inte känns som att jag är en sjuk soffpotatis som mest dräller rundor på diverse clickbait-sajter eller porrsurfar. Jag tror det funkar, till viss del. Att jag faktiskt får lite lättare att möta både andra och mig själv när jag får lov att känna mig lite proper, lite tajt, lite snygg, lite civiliserad. Det är dock dubbelt, för kläderna och sättet jag för mig på kan också ses och förstås som en slags fasad. Det var precis det en läkare jag träffade förra veckan menade, att jag må vara väldigt öppen och ärlig, men att sättet jag presenterar mig på är en slags fasad jag försöker upprätthålla för att känna mig just normal, snygg, och åtråvärd. I samband med detta sa läkaren något i stil med "Titta på dig, jag menar, du sitter helt perfekt, och dina kläder är perfekta. Allting är helt perfekt." Ja, det är väl så - jag må ha maskulint kroppsspråk, but if I got a nickel for every time someone told me att jag har bra hållning eller frågat mig om jag är dansare eller designar mina egna kläder...
Jag väntar fortfarande på att någon ska säga att jag har bra nipple confidence, dock. Ain't even using a bra, brah, so them titties always be showing and glowing - eller ja, när jag inte har tre lager kläder på mig då. Mina bröst är väl growers snarare än showers, helt enkelt. Eller tvärtom, ifall jag skaffar mig implantat. Anyway - det "ärliga", eller det som inte skulle kunna anses vara en fasad (inte helt sant förvisso, se avsnittet om munkar nedanför) torde ju vara om jag hoppade runt i en jäkla potatissäck med massa små hål i som både rumpa och ögon tittade fram ur. Om jag hade sett ut som en åsna i en säck, det vill säga precis som jag känner mig större delen av tiden, så skulle ingen kunna köpa grisen i säcken, så att säga. Det är dock inte som en Ior jag vill känna mig, och det är inte heller som en Ior jag vill ses av andra - åtminstone inte enbart. Det kan finnas en poäng i att förstärka dom "icke-perfekta" dragen hos mig, men det finns också en poäng i att dress for success. Smile, and the whole world will smile with you - that type of thing.
Det är ytterligare en aspekt på hela balansproblematiken i mitt liv vad gäller hur mycket jag bör anstränga mig, vara "duktig", eller "göra saker". Är det självdestruktivt att låtsas vara en person med mer energi än vad jag har? Blir inte kavajen bara ytterligare en förväntning hos mig själv och andra att leva upp till? Borde jag inte bara ligga utslagen i sängen istället för att för mig själv stå här i en jävla kavaj? What am I trying to prove here? Inte är det ett tecken på acceptans från min sida att jag väljer att leva mitt liv och presentera mig själv som om jag vore en frisk och icke-apart (nytt ord, courtesy of förra veckans läkarbesök) person. Samtidigt så kan jag ju klä mig som jag gör och kommunicera min inre Ior på andra sätt, exempelvis genom att tillåta mig själv att ta pauser från ståendet, eller genom att berätta för folk hur mycket jag kämpar med vardagen, även om det leder till utifrån sett smått absurda och humoristiska filmsnuttar i mitt huvud (tagna från verkligheten) där en välklädd och stilig person i kavaj drar för persiennerna, lägger sig på golvet, och kramar ett gosedjur för allt hon är värd. I'm a walking (or lying down) cliché - the nervous breakdown person.... person.
Jag har alltid velat klä mig snyggt, även om det här med skjortor och kavajer och sånt är något förhållandevis nytt. Om önskan att klä sig snyggt är något man kan lära sig någonstans så är det någonting jag "fått" av mor min, som aldrig lämnade lägenheten utan smink och högklackat och alltid såg till att jag hade på mig märkeskläder som både hon och jag trivdes i. Av henne lärde jag mig att uppskatta stil. Av henne fick jag uppskattning för att ha stil. Av henne fick jag idén om att jag i sättet jag presenterar mig på och klär mig speglar henne som mamma, och att jag således hade ett ansvar för att vara på ett visst sätt. Klart jag var stolt, och klart hon var stolt över mig och att jag var en bra representant för vår familj So far, so good - värre blev det när jag började utveckla en egen smak som var apart från hennes. Jag har i alla fall kommit att förknippa det här med att inte vara välklädd med skam, något som förmodligen inte blev bättre av att min mamma kunde få för sig att tillfälligt disown mig som sitt barn när jag klädde mig på ett för henne oattraktivt sätt, något hon gjorde genom att påpeka att min smak är "typiskt Knitter", alltså typisk för min pappas sida (which never was a good thing) och som enligt henne inte hade någon känsla för stil.
När jag började klä mig på mitt eget sätt så minns jag att min mamma ibland tvunget ville gå på stan eller någonstans med mig, men vägrade gå ut ur lägenheten om jag inte klädde om mig. Det här var innan jag började klä mig i kvinnokläder, mind you, så jag tror det hade mer att göra med min alternativa stil, även om jag inte minns ett enda specifikt exempel. Istället drar jag mig till minnes en dag i gymnasiet när vi skulle spela in en film och jag klädde mig skitkonstigt och på ett sätt jag inte annars hade gjort. För mig var det tur att jag någonstans förstod att andra skulle förstå att det var för en film som jag hade på mig kläder jag inte passade i, snarare än att min utstyrsel sa något om mig som person, för annars hade jag skämts ihjäl. Ironiskt nog gick faktiskt några tjejer fram till mig den dagen och berömde mitt val, men fan vet vad deras ingångsvinkel på det hela var, liksom. Var kläderna så clowniga att dom ville berömma mitt mod, primärt, eller tyckte dom jag hade fått till någon slags estetisk vision dom njöt av och ville visa uppskattning för? Ingen gick ju fram till mig någon annan dag då jag ansåg att jag klädde mig snyggt, och även om jag klädde mig annorlunda och oftast skämdes för det, så fanns det även någon slags stolthet i att klä mig som jag ville utanför hemmet, en stolthet som fick social resonans först flera år senare då tanter började gå fram till mig och ge mig komplimanger för mitt val av klädsel eller min snajsiga (maskulina) kropp.
Det här med stolthet är komplicerat för mig. Är det vettigt att vara stolt över någonting alls? Jag har varit inne på stolthet tidigare, men då handlade det ju om självkänsla, snarare än självförtroende och att vara stolt över något man gör. Det handlade om att vara stolt över sig själv oberoende av vad man har på sig, snarare än att vara stolt över sättet man klär sig eller alla komplimanger som följer på det. Ännu svårare blir det för mig att förstå känslan av stolthet jag kan ha över andra personer. Vad fan betyder det ens, att vara stolt över vad någon annan har gjort? Över att ha ett visst heritage? Över att vara svensk, människa, transkvinna? Det känns ju bra när ens partner gör något som man blir stolt över, eller när man lyckas få någon slags historisk kontext på sin identitet och finna sig som kvinna i en kvinnokamp, eller när man kan placera sig som en varelse i kosmisk gemenskap med allt annat levande - men vad fan betyder det egentligen, och är det ens vettigt? Säkert är åtminstone att stolthet lätt stiger åt huvudet, något de livsfilosofiska traditionerna är väl bekanta med och ständigt försöker påminna människor om. Det stiger mig lätt åt huvudet i alla fall och blir till något slags högmod, även om det snabbt kan pendla ner till skam igen.
Stolthet i sig är all fine and dandy, men att känna sig som en överlägsen fanny är det inte, och det jag fick lära mig primärt som barn var scarcity think som innebar att my dressing good and having good taste in music or clothing kontrasterades mot pöbelns kläd- och musiksmak. Inte konstigt jag rebellerade genom att preach the gospel of relativism for a couple of years.
Idag förstår jag att jag inte behöver nedvärdera någonting för att uppvärdera någonting annat, åtminstone inte på ett mellanmänskligt plan (filosofi är någonting annat - även om filosofi även även inte är "något annat" utan även faktiskt är något mellanmäskligt, också). Det jag fortfarande har problem med är dock känslor av stolthet som tangerar något sjukligt. Hela livet har jag haft en önskan inte enbart om att klä mig snyggt och att bli uppskattad för det, utan även om att stå på scen och bli älskad och respekterad och att åtrås av allt och alla. Typ så. Det är liksom så illa att jag till och med när jag tränade ute senast väntade spänt på att någon skulle se mig och hur duktig jag var! Kanske skulle dom då ge mig en komplimang, nämna något om att dom inte kunde göra det jag gjorde, så jag kunde känna mig lite bättre? Min längtan efter att vara duktig och få bekräftelse där och då var så stor att jag till och med tränade hårdare, för hårt för mitt eget bästa - man måste ju vara redo ifall någon skulle dyka upp, då ser det bättre ut om man är genomsvettig! Fast sen slog det mig att om jag tränade för hårt innan någon såg mig träna, ja då skulle jag inte orka träna järnet när jag väl hade publik, vilket fick mig att lugna ner mig lite. Alltså herregud Ada, vad är du, en cirkusapa?
Jag är Preedy från William Samsons A Contest Of Ladies som Erving Goffman skriver om i inledningen till The Presentation Of Self In Everyday Life:
"It was time to institute a little parade, the parade of the Ideal Preedy. By devious handlings he gave any who wanted to look a chance to see the title of his book — a Spanish translation of Homer, classic thus, but not daring, cosmopolitan too — and then gathered together his beach-wrap and bag into a neat sand-resistant pile (Methodical and Sensible Preedy), rose slowly to stretch at ease his huge frame (Big-Cat Preedy), and tossed aside his sandals (Carefree Preedy, after all).
Nog är jag även lite Patrick Bateman med alla mina lager av sätt som jag presenterar mig på och försöker styra andras intryck av mig - medvetet, eller omedvetet - vilket torde give me pause, för han borde ju inte direkt vara någons förebild, utan i bästa fall en mörk spegel. Patrick i American Psycho omger sig med produkter av modern kapitalism och strör omkring sig kunskap om dessa produkter i takt med att han producerar sig själv och filmen om hans förträfflighet, men han gör det i sådan grad att man lätt ser igenom hans fasad och kan förstå hans värld och person som absurd och humoristisk, något som gör det lätt att dismiss hans problematik som irrelevant för gemene människa men åtminstone för egen del vore ett misstag då jag har lite Patrick inom mig, även om det inte alltid är tydligt vare sig för mig eller andra. Jag gör mitt bästa för att medvetandegöra skiten i alla fall. Jag vet att jag använder kläder som en "prop" och låter dom bära upp mig sjukligt mycket. Jag har på allvar ställts inför tanken på att "man inne på psyket" nog bara får massa fula kläder som jag skulle ha mått dåligt av att gå runt i, en tanke som även den är en filmscen i en ännu inte skapad film där Preedy/Patrick/Ada-karaktären sitter på golvet (nu utan kavaj, med halvt uppknäppt skjorta) med massa utströdda piller omkring sig och funderar på att ringa psykakuten och be dom omhänderta henne, men ångrar sig i sista stund när hon föreställer sig hur manlig hon kommer att se ut i deras vidriga sjukhus-kläder. För att status och hur andra ser en är vad man ska bry sig om när man funderar på att ta livet av sig eller sitter inne på psyket, liksom. Priorities - I got them. Hold my priorities while I drink my beer, osv.
Å andra sidan är det jävligt mänskligt att vilja känna sig, well, som en människa. Jag tror det var Frankl som skrev om det här att något av det första folk frågade om när dom kom ut från förintelselägren var kläder och smycken. Fatta, dom prioriterade dekorativt och "meningslöst" bling-bling till och med över mat! Vi gör ett misstag om vi tror att dom som frågade efter smycken var ytliga, snarare tror jag att deras behov var ett tecken på att dom hade tagit sig igenom helvetet och kommit ut på andra sidan som människor, med allt vad det innebär. Att ignorera deras behov som människor vore därför att begå en allvarlig faux pas - ytterligare ett övergrepp, rentav. Inte var det guld och diamanter som de före detta fångarna ansåg sig berättigade till - det dom bad om egentligen var att återfå sin grundläggande värdighet. Det dom frågade efter var ett erkännande av dom som varelser med estetiskt sinne - någonting annat än de djur som nazisterna hade behandlat dom som. Det dom ville få åter var sin tro på mänskligheten. På sin egen mänsklighet. På medmänsklighet. På Gud. På livet självt. Det den utsvultna, utmärglade, och smutsiga personen som knappt kände sig som en person sa till de människor som räddade henne var "Snälla, se mig. Bär mig. Snälla, se inte (ned) på mig - hjälp mig bära mig själv".
...
Kläder har sina funktioner, både sociala och privata. Vissa klär "upp" sig, medan andra rakar av sig håret och går runt i stora, pösiga, kläder (I've actually been there as well, efter att min tredje könsutredning gick åt helvete, jag brände ut mig, och jag bestämde mig för att sluta bry mig om mitt yttre överhuvudtaget, något som inte gick så jäkla bra då det yttre inte är hermetiskt seglat eller ontologiskt skiljt från det yttre). Balans, alltså. Mellan munk och... det där andra. Mellan självutplåning och den där Ada som får matchningar på tinder och komplimanger för sitt sätt att klä sig, sitt tränande, sitt skrivande, sitt sjungande, och liksom börjar leva efter den bekräftelsen och på så sätt blir Complacent and Conforming Ada, en Ada som distanserar sig från andra och från de sidor av sig själv som inte är "värda något", önskvärda, vilket även det blir en form av död. Man skulle kunna tro att det här att "bli munk" skulle vara en ego-dödare, men det går att vara jävligt självgod i sitt sätt att vara humble as well, varpå jag drar slutsatsen att lösningen inte ligger i kläderna som sådana, utan i hur man bär dom och sig själv - både när man är stark och duktig, och när man inte orkar bära sig själv.
___________
Bonus meme:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar