Left in the cold

Jag fryser, ibland. Ganska ofta, faktiskt. Jag märker hur jag instinktivt ibland även förnekar mig själv tillgång till värme när jag fryser. Ibland märker jag inte av att jag fryser förrän jag är genomfrusen, men ibland så märker jag det någonstans, men gör motstånd mot mitt frysande genom förnekelse. Inte kan väl jag frysa - det gör ju inte dom andra. Det är inte rimligt att jag fryser - det är nog bara min kropp som överreagerar. Om jag vägrar gå med på kroppens villkor så märker den snart nog att den inte minsann kan hålla på så här, den tyrannen. Fast kroppen vande sig visst aldrig, och jag började klä mig för att inte frysa, på allvar, först när jag var typ 25. Då fick jag ge mig och erkänna att jag hade misshandlat mig själv och faktiskt behövde mycket mer kläder än andra för att inte känna kylan enda in i benen. Och hur löjligt det än är att ha tre lager underställ på sig, eller sitta och äta frukost i vinterjackan när man bor i en vanlig hyreslägenhet i Skåne, så är det så det är för mig - jag fryser lätt som fan, och att ignorera det har inte hjälpt mig särskilt mycket. Kanske hade det hjälpt om jag lät mig själv frysa av kärlek snarare än hat?

Det är ungefär så min förrförra psykolog tänkte när hon menade att jag tar hand om mig själv när jag arbetar mycket mer än vad jag upplever att jag orkar och tror på att det är bra för mig, snarare än ge upp och vila för att jag tror att mer ansträngning kommer leda till utbrändhet. Att det jag behövde var övertygelse, en tro på att jag tog hand om mig själv även när jag gjorde saker jag upplevde som jobbiga (which I really, really, didn't - vare sig under tiden, eller efteråt) och ovanpå detta disciplin för att stick to hennes övertygelser om mitt eget bästa. För mig kändes det resonemanget applicerat på min situation så bakvänt att jag undrade om vi kom från samma planet. Jag inser ju att jag behöver göra saker som är jobbiga för mitt eget välmående, som att gå upp ur sängen, göra frukost, inte gå och lägga mig i sängen efter frukosten (eller åtminstone gå upp ur sängen efter tio minuter), osv, but that's just the thing - vi har att göra med en person som lät sig själv frysa halva livet för att hon inte respekterade sin egen upplevelse, and now you're telling me att jag ska köra över mig själv fullständigt, dag efter dag, och skita i min egen upplevelse av vad jag behöver för att inte bli miserabel och suicidal och börjar fantisera om hur jag rånar en bank, hamnar på psyket, och tar livet av mig? 

 

Som vanligt håller jag på att falla ihop när jag skriver det här inlägget, men jag gör det ändå, för att jag inte vill sova mig igenom hela dagarna, och för att jag får ut något av att göra det här. Men här är jag i full kontroll, och likväl skriver jag på ett sätt som jag inte hade kunnat göra på något arbete överhuvudtaget, då jag tar pauser, sover, skriver ett segment ena dagen, fortsätter nästa dag, kollar inlägget igen några dagar senare, osv. Även om jag i teorin skulle behöva ett starkare överjag, så misstänker jag att jag i vilket fall som helst måste börja i den ände som innebär att odla kärlek till mig själv genom att ta hand om mina mer direkta behov, snarare än att utgå från normen och försöka pressa in kärlek i sättet jag försöker anpassa mig till den. Det är svårt att känna kärlek till sig själv när man är så trött att hela ens kropp och sinne skriker åt en att lägga sig ner. Oftast är det snarare när jag ger upp och lägger mig och känner lättnaden som några tårar kan komma, och tacksamheten över att jag lyssnade på mig själv istället för rösterna i huvudet som säger åt mig att jag är värdelös om jag inte uthärdar. Måhända är all min trötthet någon form av motreaktion mot den rollen jag tagit på mig sedan barnsben, nämligen the role of "The Achiever", "The Doer of Things" - "The Awesome Person Who's Good At Stuff". Måhända testar mitt inre barn mig på det mest extrema sätt det kan komma på, nämligen genom att tvinga ner mig på knäna och få mig att inte achieve anything at all, för att det är så trött på att jag inte lyssnar att det inte finns något annat än nödbromsen kvar att dra i. Min förrförra psykolog tänker att nödbromsen är helt arbiträr, att det bara är en subjektiv känsla utan förankring i verkligheten, och att det bara är bra för mig att ignorera signalerna som kommer av den. Jag tror jag gör rätt i att möta mitt inre barn halvvägs, och ska jag få till en fungerande relation med soc och vården så behöver jag ha kontakter där som talar samma språk som mig snarare än tycker det är vettigt att låta lilla Ada stå där i kylan och frysa.

Screw you, overly manly man - I got my own set of values now that I'm a woman, utan förminskningar av upplevelser och behov.