Det slår mig att jag får ångest när jag slår mig. Jag tänker att jag borde bli ledsen istället, men det blir jag inte, utan istället får jag ångest och blir arg. Och när jag blir felkönad får jag förvisso inte ångest, men jag blir inte ledsen där heller, utan arg på personen som felkönar mig. Desto argare blir jag om personen ifråga faktiskt vet om vilket pronomen jag föredrar. Jag blir arg så himla lätt, märker jag. Jag borde bli ledsen oftare, tänker jag. Att min vrede är en sekundär känsla som gör ett ganska bra jobb av att cover upp min primära känsla som är ångest, rädsla, eller ledsenhet, men inte fan gör så mycket för mitt liv i allmänhet, menar jag. Anger leads to hate, hate leads to suffering and the dark side, liksom. Ibland kan ilska vara bra för att sätta gränser jämte andra människor, men vem fan är det jag sätter en gräns mot när jag blir arg inför mig själv och min stubbade tå? Ska jag få andra att se mig som kvinna genom att bete mig som en schimpans? Nä nu jävlar ska jag bli ett litet barn och försöka gråta nästa gång jag slår mig (alternativt anlita någon för att misshandla mig och sedan ta hand om mig).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar