Man är ju inte tonåring längre

Jag har nyligen tänkt en del på det här med kläder och åter igen kläder. Då jag ska flytta (inom Malmö) om ett par månader har jag även gjort mig av med en hel del kläder - tio kassar worth of kläder, more precisely. Jag är ganska bra på att samla på mig saker som jag sedan inte använder särskilt ofta, må det vara brädspel, böcker, eller, just det - kläder. Nästan lika bra som jag är på att skaffa mig saker är jag bra på att göra mig av med dom, men så mycket kläder som jag gjorde av med nyligen har jag aldrig någonsin gjort av med tidigare. "Vad är kvar då?", kan man ju undra. Jag tror inte att någon annan än jag kommer märka någon större skillnad på hur jag klär mig, faktiskt, att någon annan än jag kommer tänka tanken "hm, nu har Ada på sig det där plagget IGEN". För egen del tror jag mest det kommer vara skönt att slippa ha en massa plagg i min garderob som inte passar riktigt med min kropps "inneboende" estetik, det faktum att jag gått upp en massa i vikt, eller mina andra kläder. Jag tror det begränsade utbudet kommer ta fram min kreativitet snarare än att stävja den - om inte på klädområdet, så på något annat.

Så ser det ut i en av mina garderober, alltså. Very Hiroshima chic, yes? What you say - boring chic?! Oh, silly, racist, inner Ada voice! Inte är det mycket färg i alla fall. Long gone are the days när en outfit kunde bestå av en sko som var rosa, en som var turkos, rosa magtröja, kort kjol med fjärilar på, och så hello kitty-trosor under. Jag gick faktiskt runt sådär ett tag, såg ut "som en pedofils dröm", som min dåvarande psykolog beskrev cirkusen som var lammkött-Ada. Fördelen var ju att folk såg mig mer som kvinna, eller åtminstone förstod att jag identifierade mig som en - min psykolog sa att hon såg en kvinna när jag kom in till henne klädd så där, men att hon senare när jag klädde mig mer könsneutralt såg "en ung stilig man" (spännande att jag verkar minnas väldigt specifika saker folk har sagt om mina könsuttryck). Nackdelen med att klä sig sådär var en större utsatthet för trakasserier. Undrar fan hur det hade varit om jag klädde mig sådär sprudlande barnsligt idag. Det lär jag aldrig få reda på för jag känner verkligen inte för det, på grund av hur min kropp ser ut these days (muskulös), och på grund av min ålder, gissar jag. Jag hade en känsla av att jag fick experimentera mer när jag var ung än vad jag får nu. Som om det inte var illa nog att klä sig på "det där sättet" när jag var 20, liksom. Hade jag gjort det idag skulle väl folk inte bara tänka att det handlade om ett ungdomligt case of själslig arrested development eller regression, utan faktiskt känna in i märgen hur otroligt pinsam och patetisk dom fann mig. När man är 30 ska man inte söka sin identitet stilmässigt, utan på andra, jobb-, och relations-relaterade rätt. Inte fan ska man gå runt med en magtröja om man inte har en modellkropp, i alla fall.

Som vanligt är det en fråga om status och social skam. Att jag är rädd för att anses vara konstig. Eller jag vill ju vara konstig, tror jag, men liksom lagom konstig. Hipster? Different, but the good kind of different. Äh, nu känner jag att jag på något sätt har förlorat ett slag och att jag klankar ner på mig själv för det. Snarare än att tänka att jag har internaliserat en massa normer och således förtrycker mig själv kan jag ju välja att se på det hela som att min smak har utvecklats och att jag blivit snäppet (eller fem) tråkigare vad gäller mina klädval, men att det är where I'm at right now, and that's ok, no matter the reason. Och även om jag inte använder magtröjor särskilt ofta längre så vågar jag mig på byxor och sport-bh when I'm feeling especially daring.

Vill ni se mig i rosa i framtiden så är det vid träningstillfällen det gäller, exempelvis på No Lights No Lycra där jag kör rosa skor, svartrosa byxor, och rosa sport-bh. Resten av tiden får jag vara konstig på andra sätt, helt enkelt.

 #trasigmobilfilter

Ja jävlar i, rosa!

Bonus bits!