Är det människor jag nu vill vinna för mig – eller Gud? Söker jag vara människor till lags? Om jag ännu ville vara människor till lags skulle jag inte vara Kristi tjänare. Jag försäkrar er, bröder: det evangelium som jag har förkunnat är inte något mänskligt påfund. Jag har inte fått det från någon människa, ingen har lärt mig det, jag har fått det genom en uppenbarelse av Jesus Kristus.
- Galaterbrevet 1
I'd like to take a minute just sit right there, I'll tell you how I became the prince of a town called fucking civilkuragens fail.
Civilkurage anses generellt sätt vara en dygd, men alla är inte välvilligt inställda till vare sig whistleblowers eller folk som "don't mind their own business", som i bästa fall då anses vara idioter och i värsta fall ses som farliga och ett hot mot demokratin och hela samhället. Att step in mellan två personer som håller på att slå in varandras skallar skulle nog dom flesta hålla med om är ganska bra, och att avslöja fall av korruption likaså, men åsikterna går isär i de fall där det är symboliskt våld som bevittnas, och jag själv är inte på det klara med när det är vettigt att "lägga näsan i blöt". Samtidigt menar jag att det torde finnas icke-juridiska lösningar på problem som inte är juridiskt reglerade, och att passivitet inte är en vettig all-purpose solution vad gäller, well, allt, egentligen. Att en förälder som slår sitt barn ute i det offentliga skulle få en utskällning (och en anmälan) av en för dom främmande person anses nog vara vettigt i dom flestas ögon, men om föräldern istället hade sagt något taskigt till barnet så hade nog många ansett att det inte är någon annans ansvar eller ens rätt att påtala detta för föräldern. Jag har ställts inför situationer som liknar den sistnämnda många gånger här i livet, och förra veckan skedde det ännu en gång. Som vanligt lyckades jag dock vara en pussy och misslyckades med att skaka fram det heroiska kapital som krävdes för att öppna munnen och göra det rätta - ergo the fail.
Jag ber om ursäkt till alla er som jag sett lida men inte hjälpt. Förlåt, kära (loyal subjects). Now - let's get down to the nitty gritty. Jag var på vårdcentralen för att ta blodprover, och det var även en ung tjej som hade sin mamma med sig. Vi var alla i väntrummet, tillsammans med andra som väntade på sina respektive öden. Tjejen var väldigt mager, och mamman var väldigt högljudd och pratade med sin dotter på ett sätt som gjorde att alla andra hörde vad som sas. Det tog inte lång tid förrän mamman började vända sig mot andra i rummet, och mig, mer direkt, för att beklaga sig över sin dotter och förklara för andra varför hon och hennes dotter var där för att ta blodprover - vilket inte förvånansvärt nog var för att dottern svalt sig själv. Dottern var märkbart obekväm med hela situationen, medan mamman fortsatte att prata med oss (eller primärt mig vid det här laget, för att jag nog verkade mer responsiv på kontaktsökandet än andra), över dotterns huvud, och även började dra av dotterns tröja för att visa oss alla hur smal hon var, samtidigt som hon fortsatte att fälla kommentarer om hur problematiska barn är, hur hennes dotter inte lyssnade på henne, att hon var för smal, osv. Jag mötte mammans blick, och sökte även ögonkontakt med dottern, så vi började småprata. Men istället för att säga åt mamman att det hon gjorde där och då mot sin dotter var respekt- och gränslöst, så försökte jag bekräfta dottern och ge henne lite mer utrymme i samtalet. Det hjälpte föga då mamman så tydligt ville ha huvudrollen i det här dramat och redan hade bestämt sig för att hennes frustration och smärta och sociala status var det relevanta i detta väntrum - inte helt olikt hur min egen mamma har betett sig hela livet, särskilt i relation till mig.
Tiden gick, mamman och dottern gick, och till slut gick även jag. Efteråt gick också tankarna (igång) och fantasierna om hur jag skulle ha hanterat situationen annorlunda, och bättre. Jag skulle kunna ha försökt separera på mamman och dottern för att få en chans att prata med enbart dottern, fråga henne om det fanns något jag kunde göra för henne, och detta utan att mamman hade kunnat styra dotterns svar annat än som introjekt. Jag kunde ha berättat för dottern att jag fick känslan av att hon inte var helt nöjd med hur hennes mamma behandlade henne ute bland folk. Jag kunde ha frågat henne om hon hade någon vuxen hon litade på som kunde prata med hennes mamma om det här, ifall hon själv inte nådde fram. Jag kunde ha frågat henne om hon skulle vilja att jag pratade med mamman där och då, som tidigare hade frågat mig om jag själv hade barn och klarligen såg mig som någon slags potentiell vuxen och allierad som hon förväntade sig skulle förstå och rättfärdiga hennes handlande jämte hennes dotter. Jag gjorde ingetdera, såklart - i dubbel bemärkelse.
Istället försökte jag vara en närvarande och gentle vägg jämte mamman, och en subtilt bekräftande närvaro för dottern, which I'm not really sure did anything for anyone. Istället för att rådfråga i princip ett barn om huruvida hon skulle vilja eller behöva ha min hjälp (något hon i sin utsatta position inte hade kunnat ta ett vettigt beslut om) så hade jag kunnat göra något mer icke-passivt och vettigt som att möta mamman head on, take her by the horns - "ta ett snack" med henne och på så sätt ta lite jävla socialt ansvar. I could have gone straight to the heart of the matter - Jesus style. Såhär skulle en sådan konversation kunna ha sett ut, om jag mot alla odds fick lov att hålla en monolog, och mot alla odds lyckades kanalisera Jesus 100%: "Jag hör din frustration, som moder, som människa, som någon som älskar. Jag hör din smärta över din dotters ovilja att äta och att lyssna på dig, och jag ser hur du lider när du ställs inför din dotters smärta. Jag hör även din dotters frustration över att inte få sina gränser respekterade. Jag tycker mig även känna av din skam över att tro att du är en dålig förälder, och det faktum att du drar in mig och andra i din och din dotters besök här tolkar jag som ett skrik på hjälp från din sida. Ett försök att nå ut till andra vuxna, i hopp om att få förståelse för dina tappra försök att vara en bra förälder."
(här tänker vi oss att mamman säger något om att det faktiskt är hon som är föräldern här, och vem tror jag att jag är egentligen, anyway)
"Du är mamma till din dotter, men din dotter är även sin egen person, guds barn, liksom du och jag - detta är vad som ger mig rätt att försöka nå ut till er, en gudomlighet till en annan. Vem jag är, hur det kommer sig att jag har mage att säga allt det här, min position i relation till dig och din dotter, och varför jag säger som jag gör, är inte vad som är at stake here, utan din dotters mående - som vi båda av allt att döma bryr oss om. Det som spelar roll här och nu är din kärlek till dig själv och din dotter. Det viktigaste för din dotter är att du är en modig mamma, vilket innebär att du behöver våga vara svag, och sårbar, och att du behöver finna styrkan inom dig till att lyssna på din dotter istället för att anse dig ha färdiga svar och sedan söka bekräftelse på deras giltighet från andra. Det viktigaste för din dotter är att känna sig förstådd och respekterad, och att ha en mamma som hon kan respektera för att hon beter sig på ett respektfullt och kärleksfullt sätt - bara då kan ni komma varandra nära och ställa de frågor ni behöver ställa varandra, och få de svar ni längtar efter."
(här är mamman tyst för att hon är helt tagen, i tårar, obviously)
"När ni två går hem efter det här, tänk inte vidare på mig, utan lyssna på ditt hjärta. Lyssna även sedan till din dotters hjärta. När du gjort bådadera, känn då efter vad som vuxit fram inom dig, och om du i framtiden kan använda det i sättet du bemöter din dotter. Känn då efter om detta inte är det enda sättet att ta sig igenom denna prövande tid - det enda sättet att läka din familj."
Yeah... bitches. I care so much about others that I don't give a fuck! Put that in your pipe and smoke it.
Det hela, alltså om jag faktiskt började snacka med mamman på det här sättet, skulle kunna sluta i katastrof, såklart. Vad vet jag. Men jag vill gärna göra något annat än vara passiv nästa gång en liknande händelse äger rum. Vill gärna vara Jesus för en dag, liksom. Som någon slags modern superhjälte som går runt och räddar folk från dom själva. Det vore fint, även om det också vore potentiellt messiah complexy (and messy) as fuck. Nevertheless - I am my brothers keeper, do not ask for whom the bell toll, it tolls for thee, osv. Eller som det står i Galaterbrevet 6:
Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då skall ni som är andliga människor i mildhet upprätta en sådan. Men se till att inte du också blir frestad. 2 Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. 3 Ty den som tror sig vara något, fast han ingenting är, han bedrar sig själv. 4 Var och en skall pröva sina egna gärningar. Han behåller då för sig själv det som är värt att vara stolt över och jämför sig inte med andra. 5 Ty var och en skall bära sin egen börda.
"Ty den som tror sig vara något, fast han ingenting är, han bedrar sig själv." Hear hear. But at the same time - låt oss inte glömma att den som tror sig vara inget, fast han något är, han bedrar sig själv. Som sagt, vi är alla Guds barn, and don't you forget it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar