Veckans träningsklipp

 
Denna vecka prövade jag på att träna på Muscle Zone, ett gym med både maskiner och magnesium. Har inte sett den kombon förr, faktiskt. Men det var najs, fick träna med två styrkelyftande damer också som visade mig hur dom tränar. The more you know. Förhoppningsvis kan detta leda till att jag kommer ändra om hur jag kör assistansövningar i framtiden. Få lite struktur på det hela, eller åtminstone vara mer självsäker på att det jag gör faktiskt är vettigt.

I klippet så ser ni mig göra boxböj med band, pause squats på 80kg, leg press på 100kg, stiff-legged marklyft på 95kg där mitt grepp tar slut (skyller på att stången inte var styrkelyftsstång), "vanliga" squats på 106kg (I told you I was gonna lift weird numbers from now on!), lite höftstretching för bänken, 60kg bänkpress, och så marklyft på 135kg eller något sådant. Onward! Börjar känna av deffen trots den låga träningsvolymen. Ska bli skönt att gå tillbaka till att inte vara mer eller mindre konstant hungrig, faktiskt. Har inte alls kommit in i den där känslan av att det faktiskt kan vara ganska skönt ändå att svälta sig själv, istället sitter jag mest och tänker på spaghetti. Mm, spaghetti...

När man hamnat rätt

Det är spännande hur lite man förstår förrän man kan förkroppsliga förståelsen. Förrän teori blir praktik. Förrän man slutar hålla andan och andetagen kommer till en, från en, en efter en. När steget utför blir till stegen som är och slutligen blir en del av ens vardag.

Jag har ju vetat att jag vill ha en mer feminin kropp hela tiden. Men det är först sedan jag fått ner testosteronnivåerna till kvinnotypiska nivåer och sen även tagit steget till att presentera mig som kvinna i större utsträckning som det blivit tydligt både hur viktigt det är för mig, och hur otvivelaktigt rätt dessa beslut är för mig. För visst har jag haft tvivel. Av många olika slag. Ungefär 15 år av tvivel, faktiskt. Och varje tvivel förstorades upp, både av mig, vården och världen generellt. För det är ju ett så himla stort beslut, man måste vara helt säker, det ska kännas helt rätt, osv. Sägs det. Och visst är det ett stort beslut på många sätt och viss, men det betyder inte att man inte ska ta det trots en massa tvivel. Könsutredarna sa till mig att om jag verkligen var transsexuell så skulle tvivlen bli mindre och mindre. Det tror jag inte är ett vettigt krav eller en vettig sak att säga till någon med mycket tvivel. Jag tror mycket väl att tvivel kan bli större ju längre tid man väntar och faktiskt tvivlar, ungefär som alla tvivel, stora som små, kan get helt out of proportion om man bara blåser upp dom tillräckligt mycket. Chansen finns att när du väl tar beslutet så kommer du att undra varför i helvete du tvivlade till att börja med. Så känns det för mig i alla fall. Så himla bra. Så himla rätt.

I'm a woman. Now can someone convince me of what I just said?

Det är även först nu dom senaste månaderna som jag insett hur viktigt det är för mig att ses som kvinna av andra. Att det alltid har gjort det, men att det som hindrat och hindrar mig fortfarande från att förankra detta behov socialt i min omgivning är rädsla för att omgivningen inte ska vilja gå med på mina önskemål eller helt enkelt inte kommer kunna se mig som kvinna hur mycket dom än försöker. Och det är först nu när jag ändrat kön på Tinder till kvinna (genom att installera en jättegammal version av Tinder där man kan ställa in kön manuellt) som jag inser hur mycket jag saknat att vara romantiskt involverad med andra som just kvinna.

  (den här bilden förklarar hur dom på andra sidan interwebsen känner av mitt autentiska varande)

Visst leder ett sådant stort steg och utelämnande till nya tvivel, tvivel i stil med "kommer jag att duga som kvinna", "kommer dom dejta mig bara för att dom är bi-curious", osv, men att vara ärlig mot mig själv och andra ger mig en grund att stå på som jag kan hantera potentiella tvivel och nederlag från. Det ger mig även självförtroende på ett sätt som ett icke-autentiskt liv inte kan ge. Problemet innan har varit att jag känt mig fejk som man, att jag upplevde det som att jag bara spelade en roll och inte var mig själv, men att jag även kände mig fejk som kvinna då jag ju uppenbarligen inte var en kvinna i omvärldens ögon. Det är jag förvisso fortfarande inte verkar det som att döma av folks spontana könande av mig, så jag vet faktiskt inte varifrån all min kraft kommer ifrån. En sådan kraft trodde jag att jag bara kunde få genom att avskärma mig från den sociala sfären och leva i min egen bubbla av övertygelse, men nu verkar det som att jag känner kraften just för att jag lever i världen.

Det är väldigt skönt att det verkar som att andra gillar mig bättre när jag får vara den jag är innerst inne. Don't ask me what kind of sorcery (or witchcraft mayhap) this is, men det verkar fungera just precis så för ju mer av en man jag framställer mig som i den elektroniska datingsfären desto mindre respons får jag. Är man mer tråkigt och praktiskt lagd så kan man läsa det hela som att jag har misslyckats totalt som man i samhället och därför inte har något som helst maskulint erotiskt kapital men har tillräckligt mycket erotiskt kapital som någon prefix-feminin och för att kunna dejta som något mittemellan könen - eller som kvinna rentav. Och ja det är inte en tolkning som motsäger min egen egentligen, frågan är ju då snarare varför jag inte alls har någon erotic pull som man - om det är för att jag helt enkelt inte "har det i mig" eller om jag ser ut för mycket som en bög/inte har tillräckligt hög status bland män för att anses vara attraktiv som man för kvinnor.

Vissa saker är dock sig lika på tinder, som att jag är den som tar initiativ till kontakt med folk när man väl har matchat. Men jag tar det inte personligt då jag har förstått att kvinnor är svåra på det där sättet och att de även när de letar efter kvinnor får för sig att dom inte behöver anstränga sig alltför mycket på köttmarknaden. Men ändå. In the end it doesn't matter för att just nu känner jag mig hoppfull vad gäller mina möjligheter att kunna älska och älskas som kvinna.

Deff och sånt

För en vecka sedan vägde jag 61.8kg som mest på morgonen innan frukost och efter toabesök*. Jag vägde mig inte konsekvent under flera dagar, men ändå. Fem, sex och sju dagar efter att jag påbörjat min deff så vägde jag 60.6kg, 60.7 kg och 60.8kg. Att det nu verkar som att jag går upp snarare än ner trots att jag håller mig på dom där 2700 kalorierna om dagen tror jag mest är en illusion som kommer av att man väger lite olika från dag till dag och också är anledningen till att jag vägde mig tre dagar i rad. Men ja kanske har min viktminskning stannat av, efter att ha gått ner ett kg på under en vecka. Jag blir aldrig klok på såna här saker. Damn you brain!

I vilket fall så var det kanske bra att jag käkade kinesisk buffé igår och förhoppningsvis på så sätt resettade min metabolism. Så kan jag även helt ologiskt skylla på den buffén och min pappa som bjöd mig på den när jag sen inte når mina mål.

Om jag väger under 61kg så borde jag utan större problem kunna vattendeffa ner mig till under 59kg, men jag vill inte riskera något när SM står på spel, så jag tänkte deffa åtminstone tills jag har en dag eller två då det står 60.5kg på vågen. Sen är det faktiskt inte särskilt lång tid kvar tills den femtonde och då behöver jag nog inte tänka så mycket på vad jag äter, förutom dom sista vattendeff-dagarna.

En annan grej som slog mig och som jag stör mig som fan på att jag inte tagit seriöst tidigare är att det ju rimligtvis borde vara så att man ska lyfta exakt så mycket som det står i ens program. För nu när jag slog personligt bästa i böjen med 5kg så är 70% av mitt max inte längre 87.5kg, utan 91kg, vilket innebär att jag borde lyfta just 91kg och inte 90kg. I just det här dåliga exemplet så spelar det inte så stor roll, men ponera att jag hade tagit 72.5kg i bänkpressen. Innan hade 70% av mitt max på 70kg varit 49kg, vilket jag hade rundat av till 50kg, och efter det nya rekordet hade 70% varit 50.75kg vilket jag hade rundat av till - just precis - 70 fucking kilo. Jag skulle med andra ord ha kört exakt samma cykel en gång till, men förväntat mig att jag skulle bli starkare på det. Så nä, nu gäller det att sluta runda av hela tiden och använda även dom där superfjuttiga juniorvikterna. For honor. And gains.

En annan sak som slagit mig är att the temptation att sluta ta testodämparna tillfälligt ligger och har lurat den senaste tiden. Inte för att jag vet hur stor effekten hade varit egentligen, men likväl - jag blir sugen på att sluta ta dom i en vecka eller två. Så jag slipper ha en anti-edge när jag deffar och slipper vara testo deficient när jag nu ändå tävlar som man. Det vore så löjligt om min total landar på 2.5kg från kvalificeringsgränsen till SM, vilket faktiskt är fullt möjligt som det ser ut nu. Särskilt om det visar sig ha varit min enda chans att vara med på ett SM någonsin så kommer jag ju undra varför jag inte gjorde allt i min makt för att ta vara på denna chans. Då kanske jag kommer titta tillbaka och tänka att what the fuck Ada, you had the temptation - why the fuck did you resist? For the love of man? For the love of woman, kanske? Ah jeez, anyhow, I'm determined not to give in to the temptation and that's that.

*

Nyhet - tvångssteriliseringarna och skadestånden.

Det verkar som att det blir av till slut. Upprättelse för alla dom som tvingades sterilisera sig för att få genomgå juridiskt könsbyte fram till 2013. Mycket kan sägas och har sagts om Sveriges vidriga samhällshygienska folkhemprojekt genom tiderna. Vill man veta mer så har även RFSL en sida tillägnad just tvångssteriliseringarna. Me, I just wanna make a toast till alla som hållit aktivismen igång och drivit de rättsliga processerna som krävdes för att det här skulle bli av.

Sveriges styrkelyftande damer

Visste ni att svenska damer är grymma i styrkelyft? Så är det i alla fall. Senast var det EM som dom dominerade i. Vad kommer härnäst? Det vet jag inte riktigt, för jag vet faktiskt inte ens hur man kommer till VM och därför vet jag inte vilka svenska damer som kommer gå vidare dit eller till andra spännande jaktmarker. Det ger väl med sig efterhand, och då återkommer jag. Just nu ville jag bara uppmärksamma detta förmodligen ganska okända faktum att svenska damer lyfter tungt.

Exempelvecka, Sheiko 32# vecka 2, och tankar på att träna mer underkropp

Sorry i förväg about the sugig formatering på "tabellerna" nedanför. Det är roligt att se hela veckans volym "fint" uppställd, likväl. Tänkte först att jag bara skulle räkna ut den totala volymen för kommande träningsvecka, dela den på fem och köra samma antal reps och volym varje träningsdag, men så slog det mig att det ju finns en idé med att inte köra samma träningspass hela veckan. Shock the body, osv.

Men ja, fint uppställt, efter reps och vikt (sets skiter jag i utan delar upp från stund till stund efter vad som känns bra):

Sheiko #32 TOTALS
SQUAT
50%    6    65
55%    3    72
60%    12    78
65%    6    85
70%    12    91
75%    12    98
80%    24    104
= 48reps 70%+

DEADLIFT
50%    6    83
60%    7    99
65%    4    107
70%    9    116
80%    15    132
= 24reps 70%+

BENCH
50%    13    35
60%    13    42
70%    32    49
80%    36    56
85%    6    60
= 72reps 70%+

Böjassistans träning 1, bänkassistans träning 2.
Markassistans träning 5, core träning 2 och 4.
Rygg träning 1, 3 och 5. Rotator cuff träning 1, 3 och 5.

#32 Sheiko Dailys
1 day (Monday)   
      %    reps    sets    weight
Böj  50%    3    1    65
        60%    3    2    78
        70%    3    2    91
        80%    2    4    104
Bänk50%    3    1    35
        60%    3    1    42
        70%    3    2    49
        80%    3    5    56
Böj  55%    3    1    72
        65%    3    2    85
        75%    3    4    98
                   
3 day (Wednesday)   
     %    reps    sets    weight
Mark50%    3    1    83
        60%    2    2    99
        65%    2    2    107
        70%    1    3    116
Bänk50%    3    1    35
        60%    3    1    42
        70%    3    2    49
        80%    3    2    56
        85%    2    3    60
Mark50%    3    1    83
        60%    3    1    99
        70%    3    2    116
        80%    3    5    132                   

5 day (Friday)   
    %    reps    sets    weight
Bänk50%    3    1    35
        60%    3    1    42
        70%    3    2    49
        80%    3    5    56
Böj  50%    3    1    65
        60%    3    2    78
        70%    3    2    91
        80%    3    6    104
Bänk50%    4    1    35
        60%    4    1    42
        70%    4    4    49

Det blir tydligare vad det är man sysslar med egentligen när man ställer upp saker såhär. Att man i Sheiko #32 (och Sheikos program överlag) sysslar med mycket mer överkropp än underkropp, trots att bänken åtminstone för mig är en grymt liten del av min total i tävling - 20%, jämfört med marken som står för 45% och böjen som står för 35%. Men ja överkroppen består av mindre muskler och därmed tål den mer arbete, vilket är varför tre reps på 70%1RM i bänken inte känns som tre reps på 70%1RM i böjen eller marklyftet.

Ibland undrar jag om jag inte borde satsa mer på underkropp. Jag vill faktiskt inte se så muskulös ut som jag gör nu heller på överkroppen och om det ändå knappt ger något then what gives? Frågan är vad som hade hänt om jag hade halverat bänkvolymen och ökat typ 1/3 på volymen i marken eller böjen. Fasiken svårt att veta det där. Jag har ju kört en hel del assistansövningar den senaste tiden också, men fan vet vad dom ger egentligen. Vissa, som rotator cuff-övningar, är essentiella. Men good mornings? Jag har ingen aning om vad jag sysslar med, egentligen.

Om jag skiter i tyngdlyftningen helt och hållet efter nästa seriespel så tänkte jag hoppa på en ny Sheikocykel, typ #40, CMS-MS Prep och CMS-MS Comp. Även om jag kör vidare på siffervarianterna (som jag nyligen fick reda på är för nybörjare, vilket är varför jag funderar på att "uppgradera" mig) så kommer jag nog försöka få till mer underkropp och mindre underkropp. När det känns någonstans i kroppen på ett sätt som inte känns bra så är det överkropp i vilket fall som helst, så lite mindre volym vore kanske inte helt fel av den anledningen också. Den stora frågan är hur jag ska översätta säg tio reps mindre bänkpressar i veckan till knäböjar eller marklyft. Är en knäböj dubbelt så jobbig som en bänkpress, liksom? Är den tre gånger så jobbig?

Om vi tittar på hur #32 exempelvis ser ut för mig, så består den av 192 knäböjar, 257 bänkpressar och 94 marklyft, vilket innebär att ungefär hälften av lyften är bänkpressar. Räknat i kilo lifted så blir det 17011kg i böjen, 12439kg i bänken, och 10494kg i marklyftet. Sammanlagt blir detta 39944kg, och delat med tre blir det cirka 13000, dvs ungefär vad jag bänkar under #32. Att använda sig av total lyft vikt för att komma fram till hur jag kan omvandla bänkpressar till knäböjar är kanske inte det bästa då jag är så himla dålig på just bänkpress vilket kanske ger skeva resultat - kör man in mina siffror i en sån där performance standard chart så ser man att min bänk knappt når upp till intermediate nivå, medan min böj och mark ligger på advanced nivå. Skulle jag vara lika bra i bänk som i de andra lyften så skulle den ligga på minst 95kg, dvs 25kg mer än vad jag tar nu. Och då skulle siffrorna se annorlunda ut - bänkens andel av totalt antal kilo lyfta skulle vara 38%. Hm, det var i och för sig ändå mindre än vad jag förväntade mig. I vilket fall som helst så kanske det snarare är antal lyft gjorda som borde diktera omvandlingen jag är inne på. Eller kanske ska jag utgå ifrån hur mycket vikt jag faktiskt lyfter, och då min max i bänken är 70kg och min max i böjen är 130kg så borde jag tänka att en böj är som två bänkpressar. Då genomsnittsintensiteten i lyften på det stora jämnar ut sig över det långa loppet tänkte jag inte göra saker komplicerade och ta med dom i beräkningen.

För skojs skull kan vi ta ett till exempel. Om vi tar Sheiko #40, som förmodligen är den jobbigaste sifferbaserade Sheiko-månaden, så ser förhållandet likadant ut som i #32. 387 böjar, 616 pressar och 217 marklyft - även här är ungefär en tredjedel av alla lyft bänkpressar. Vad gäller kilo lyfta så lyfter jag under #40 34795kg i böjen, 28910kg i bänken och 25823kg i marklyft. Den totala summan är då 89527kg - mer än dubbelt så mycket som i #32 då #32 är till för att köras månaden innan en tävling och därför har väldigt lite volym. Förhållandet mellan totalen och bänken är dock på det stora hela fortfarande en tredjedel, och detta verkar gälla för Sheiko generellt.

Jag tror att jag kommer göra på följande sätt när jag kör CMS-MS-programmen: de första veckorna kommer jag halvera antalet pressar och lägga till en tredjedel knäböjar. Efter ett par veckor, om det känns bra, kommer jag att börja böja en extra knäböj för varje två bänkpressar jag skippar. Då jag kommer köra typ fem olika typer av knäböjar (min stil, vanlig stil, frontböj, high bar, super wide) så tror jag att jag kan hålla undan the Broki that is diminishing returns någorlunda. Det känns ju ändå inte som att de där extra 30-40 repsen i veckan i bänkpressen ger särskilt mycket rent tävlingsmässigt, liksom. People tell me att man ska jobba på sina svagheter, men jag antar att jag helt enkelt tvivlar på att det är värt att lägga ner så mycket energi på just bänken för några futtiga kilo och potentiellt axelont. Sitta där och pressa varje träningsdag för att potentiellt gå upp 2.5kg om året, liksom. Nä, nu jävlar ska det vara tusen år och sköna lår!

Om jag kör CMS-MS så blir det inte lika lätt att dela upp passen på fem träningsdagar som jag gjort med sifferprogrammen, då jag med sifferprogrammen (som är tredagarsprogram) gjort exempelvis som så att jag delat upp pass 1 & 3 i programmet på fyra träningsdagar och kört pass 2 som vanligt. CMS-MS-programmen är uppdelade på fyra träningsdagar, vilket skapar lite matematiska problem, om jag inte vill ta veckans volymer och dela upp dom på fem pass rakt av, då. Det löser sig väl på något sätt. Typ att jag kör tre av passen rakt av och delar upp ett av passen på två träningsdagar. Det låter bra. Oh it is on now.

Fast fan om det här leder till att jag kommer behöva byta ut halva min garderob. Som tur är har jag typ tre gånger fler överkroppskläder än underkroppskläder. You know what time it is (three time's the charm)

Introducing - #doihaveboobsnow

Double standards. Ett till synes enkelt begrepp som beskriver när en viss standard förväntas av en grupp, men inte en annan. När ett visst beteende premieras när en medlem i en grupp utför det, men bestraffas när en medlem i en annan grupp utför det. Typexemplen har med kön att göra, dvs att det anses vara ok för killar att göra vissa saker men inte för tjejer, och tvärtom. So far so simple. Det låter ju dåligt det här med double standards, so, case closed? Mja. Jag menar att man inte bör hålla folk till samma standard, vare sig vad gäller könat beteende eller annat beteende. För alla är inte lika och därför bör inte alla ha samma förväntningar på sig. Mäns och kvinnors livsvillkor är inte de samma, varpå det vore absurt att förvänta sig samma beteende från båda grupper. Absurt att påstå att en handling som en kvinna gör oproblematiskt borde kunna göras av en man utan att någon höjer på ögonbrynen, och tvärtom.

Nu pratar jag inte om att det vore fel av en kille att plocka upp och leka med en barbiedocka, utan om att privilegierade grupper i samhället bör se till att mindre privilegierade grupper får en mån av tolkningsföreträde vad gäller frågor som berör dom, får vissa "special rights" för att väga upp deras brist på makt i samhället, får förståelse vad gäller deras situation och utsatthet. Får lite andrum och yta att expandera och frodas på helt enkelt. Kanske ska svarta få säga the N-word medan du som är cracker-ass-cracker (yes you, du-med-största-sannolikhet-du) inte ska få göra det. Kanske ska en fattig person som snor något få ett mer lenient straff än den som är rik och gör det. Kanske ska strukturer som diskriminerar tweakas för att diskriminera mindre - även om det är på bekostnad av specifika individer. Men kanske ska kvinnors kroppar inte sexualiseras och "skyddas" och skylas så pass mycket som dom görs i dagens samhälle. Kanske är det faktum att en barbröstad man får lov att finnas på ett sätt som den barbröstade kvinnan inte får göra inte en bra double standard utan snarare en double standard som är en yttring på traditionell och oppositionell sexism*.

Ett exempel på hur en barbröstad man får finnas till och ta plats på ett sätt som en barbröstad kvinna inte får är nätet. Facebook exempelvis har en historia av att censurera bröstvårtor som enligt dom tillhör kvinnor. Från svenskt håll har detta uppmärksammats av Supersnippan, en feministisk sida med dryg 64000 följare som hotades med avstängning för att de publicerade just bilder på kvinnors bröstvårtor. Deras kommentar: "Att dela feministiskt innehåll verkar Facebook inte älska direkt. Samtidigt har vi sett oräkneliga exempel på hat, hot, rasism och sexuellt våld spridas på plattformen, och då fått meddelanden om att det innehållet inte kommer att plockas bort, trots att innehållet har anmälts". Sedan dess har folk (primärt kvinnor) lekt med bröstvårtans digitala vara och icke-varande; klistrat på manliga bröstvårtor på kvinnliga kroppar; postat enbart en massa bröstvårtor och utmanat facebook till att försöka komma fram till huruvida de tillhör kvinnor eller ej, osv. Men jag tänkte uppmärksamma en specifik transkvinnas försök att rubba the status quo och utmana de sexistiska normer som kräver att kvinnor ska skyla sina kroppar.

Personen på bilden ovanför är Courtney Demone. Denna bild fanns i hennes uppmärksammade artikel från förra året. Så här skrev hon då: "In the coming months, I’ll be posting topless photos of myself on Facebook, Instagram, and other social media platforms using the hashtag #DoIHaveBoobsNow until those networks decide that my breasts have developed enough to be sexualized and worthy of censorship. (If they change their policies in the meantime, even better!)"

Någon ändring i policy har det inte blivit, men desto mer censur. Det som är intressant är att censuren inte åker fram när bröstvårtan i sig anses var kvinnlig utan när kvinnliga uttryck presenteras i kombination med bröstvårtorna. Jag skulle säga att det är ett exempel på effemimania, något som ibland förväxlas med transfobi av transpersoner och är något transkvinnor får uppleva mycket när de väl börjar ses som kvinnor av deras omgivning. Det är det kvinnliga uttrycket i sig som anses vara fel, och det blir särskilt fel när det kommer från en person som inte är ciskvinna. Som jag har förstått det så är det misogyny snarare än homofobi primärt som kvinnliga, homosexuella offer i hatbrottsfall upplever att deras förövare har som ingångspunkt för hatbrotten de utför. Även där är det alltså själva kvinnligheten och de feminina uttrycken (eller bristen på dom i en person som könas som kvinna) som provocerar och regleras. Om detta skriver även Courtney: "I didn’t lose my ability to walk around at night feeling safe once I started identifying as a woman. It happened at some arbitrary point when men found me attractive enough at a distance to approach me. It’s my femininity, not my being transgender, that has brought about much of this privilege loss, and it’s misogyny that robs women of these privileges."

Nå, så låt mig försöka att potentiellt råna mig själv på lite privilegier.

Bilden ovanför postar jag nu på facebook. Jag tycker faktiskt det är ganska jobbigt, hela tanken på det. Utelämnande, liksom. Som att visa en first draft, en work in process - cookie dough. Men det är även utelämnande för att jag öppnar upp för att folk ska dra massa slutsatser om mig och döma mig på diverse sätt. Att de kanske kommer tycka det är onödigt, eller att de kommer tänka att jag bara är en attention whore. Att de kommer tycka att om jag vill behandlas som tjej så får jag ju även acceptera reglerna som kommer med detta - no more boob shots. Och mest av allt är jag rädd för att bilden kommer befästa deras bild av mig som man. Jag tycker ju inte att jag har de snyggaste brösten direkt (cookie dough, etc), och överlag är jag rädd att folk ser mig mindre som kvinna när jag tar av mig vissa plagg (eller har supermycket varma plagg på mig). Med figursydda kläder kan jag skapa optiska illusioner; figur, höfter, nätta armar, smalare axlar, större rumpa. Och om folk ser mig som man även om jag ansträngt mig för att se så feminin ut som möjligt, då har min stackars kropp ingen chans när den är mer avklädd. Värst är det potentiellt när jag ligger naken med någon, fast fördelen är att jag innan denna situation har kunnat skapa både ett första och andra och tredje (ok, kanske inte tredje då jag ofta haft sex redan på andra dejten med folk) intryck av att vara någorlunda feminin med kläder på, ett intryck som jag hoppas kommer hålla i sig hela vägen till sovrummet. I värsta fall får jag väl ha knästrumpor och glasögonen på mig även när jag kör den horisontella tangon, så att jag kan känna mig mindre osäker.

Än så länge så ser folk mig som man och mina bröst förargar nog ingen, men vi får se vad som händer med tiden. Jag tycker det ska bli intressant att se hur det blir i styrkelyftsvärlden, b la. För grejen är den att jag inte gärna tar av mig kläder bland främlingar och jag byter ju inte om i omklädningsrum längre exempelvis för att jag finner det obekvämt. Men ibland måste man klä av sig och vara topless, som när man ska vägas in som Herre för en tävling i styrkelyft. Jag hoppas nästan att jag får bautabröst så att alla omkring mig vid invägningarna blir obekväma, upplever kognitiv dissonans och därmed börjar se mig som kvinna för att de inte kommer kunna leva med den ambiguitet min kropp kommer skapa hos dom. Att boobsen väger över, så att säga. Men ja, chansen finns ju att dom som är närvarande vid invägning snarare ser mig som mer man efter att ha sett mig i princip naken, because optimiska illusioner, osv.

Jag minns att Bailey Jay flashade sina bröst på något konvent i USA för många år sedan och blev asked to leave the premises varpå hon refererade till sitt manliga drivers licence eller något. Vet inte hur den situationen slutade, men man kan ju i alla fall hoppas på att polisen var könsmässigt traditionella nog för att inte våga vara hårdhänta när de skulle eskortera ut en traditionellt sett väldigt vacker och halvnaken kvinna. Och nej, jag säger inte att Bailey Jays beteende nödvändigtvis är något helt oproblematiskt och är något vi alla ska härma, men då och då känner jag att systemet helt enkelt behöver en spark i baken på något sätt, och där har både Bailey Jay och Courtney Demone bidragit med sitt (Courtney mer än Bailey, då Baileys handling mest var ett slag i luften, en rak provokation snarare än en reaktion på något problematiskt och förtryckande). Nu bidrar även jag med något, om det så bara är att uppmärksamma dom och andra som fört kampen innan mig.

* Traditionell och oppositionell sexism försätter typiskt sett kvinnor i en double-bind - om en kvinna beter sig feminint så sjunker hennes status pga traditionell sexism som värderar maskulina uttryck högre än kvinnliga, och om en kvinna beter sig maskulint så sjunker hennes status pga oppositionell sexism, även om hon pga traditionell sexism kan få vissa fördelar av att anamma vissa maskulina drag och få vissa fördelar av att anamma vissa feminina drag.

Eating big is big, eating small is... bigger?

Oj vad länge sedan jag gick och la mig hungrig. Jag har ätit mig så satans belåten och frossat som en gris varje dag och varje kväll till min fulla belåtenhet i över ett halvår om man inte räknar med deffen inför Marklyftet i december förra året då jag gick ner till 55.1kg för att kunna ta tre gånger min kroppsvikt i marklyft, vilket var det sista jag tänkte göra innan jag började med testoblockarna. Men nu så jäklar.

 
Öppnade upp mitt gamla mat-dokument där jag i tid och otid har skapat olika slags dieter och analyserat sönder dom. Sådant fokuserar jag ju inte på längre alls, men jag tänkte det var vettigt att se hur mycket kalorier jag får i mig den närmaste tiden då jag behöver gå ner i vikt. Och det ser inte så bra ut alltså. Anledningen är att mitt provisoriska upplägg som består av vad som känns som ganska lite mat jämfört med hur jag ätit dom senaste månaderna faktiskt ger mig 2675kcal/dag. Och det låter ju inte som en deff-siffra vad gäller kaloriintag för mig givet min tidigare historik. Den senaste tiden har jag ätit typ dubbelt så mycket klägg (225kcal) dubbelt så mycket ris (250kcal), tre gånger mer olja (1000kcal), och dubbelt så mycket pasta (500kcal). Detta blir runt 2000kcal mer som jag ätit ett tag nu alltså, vilket innebär att jag måste ha ätit runt 4500kcal/dagen.

Min förhoppning är att min kropp vant sig vid ett extremt högt kaloriintag och därför får för sig att 2700kcal/dag är en deff, trots att jag ju faktiskt levt på 2000kcal/dag i flera månader när jag vägde 60kg för några år sedan utan att gå ner i vikt, och brukade deffa på 1500kcal/dag på "den tiden". Nå, jag testar med 2700kcal/dagen så får vi se vad som händer den närmaste veckan - om jag hamnar under 61kg på vågen så är saker bra. Annars får jag step it up eller kanske snarare step it down till 2000kcal/trakten om jag ska ner i vikt på återstående två veckor. Nedanför finns en lista på maten jag kommer äta varje dag, vilket i princip är vad jag äter ändå, fast i mindre portioner, där det enda jag kommer äta mer av nu är Whey, som jag annars bara äter 1-1,5dl av. P är protein, C är kolhydrater och F är fett.

3dl Whey (P90, C6, F6, 450kcal)
35g Klägg P6, C6, F20, 225kcal
125g Bönor/Linser (P26, C60, F2, 400kcal)
400g Grönsaker (P16, C13, 100kcal)
62.5g Ris (P5, C50, F1, 225kcal)
60g Havregrynsgröt (P8, C30, F4, 210kcal)
60g Rapsolja (F50, 540kcal)
150g Pasta (P19, C110, F2, 525kcal)   
P170, C275, F86, 2675kcal

Det är nästan pinsamt hur mycket tid jag la ner förr på att tweaka dieter hit och dit. Min slutsats efter flera års experimenterande är i princip att nyttig mat är överskattad, åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv och för mig personligen. Jag har tagit massa spännande tillskott, och jag har även käkat mer än 1kg grönsaker om dagen, och jag har på det stora hela aldrig märkt någon skillnad i mående när jag ätit mer nyttigt. Snarare har nyttig mat gjort mig segare då den har mer volym och inte är lika lättsmält. Jag värderar maghälsa väldigt högt då jag haft väldigt mycket problem med det sedan jag var ett år gammal typ, och min mage trivs bättre på ris och spaghetti än massa bönor och kålsorter. En annan slutsats jag dragit är att jag mår mycket bättre när jag äter mycket kolhydrater, och även då snabba kolhydrater i form av vitt ris och spaghetti som inte består av fullkorn. Så detta är helt enkelt vad jag kör på nuförtiden. Billigt och bra.

Dagens bonus är bilder på mat jag hällt min hemmajästa vin i. Enjoy!

 

PS: Jag ska inte bli full fram till nästa seriespel har jag kommit fram till. Det har blivit lite väl mycket festande på senaste tiden med typ tre fester på en månad. Nu är det fokus som gäller!

No more Miss Nice Cooties/Cooter

Nu är förkylningen över. Ja typ över då - jag har ju fortfarande hostattacker, särskilt på morgonen. Men förkylningen är över såtillvida att det uppsving av energi som jag får när jag är förkyld är borta. Det verkar nästan som att det faktum att mitt immunförsvar måste kämpa extra hårt gör att jag plötsligt kan exempelvis läsa och skriva i längre än en halvtimme utan att hålla på att somna eller få fysiskt ont i kroppen av det. Så trots att jag mår skit i övrigt under en förkylning, så brukar jag även se det som en chans att få saker gjorda som jag annars inte får gjort för att jag helt enkelt mår så jävla piss av det. Förkylningen har gjort att jag kunnat uppdatera bloggen väldigt ofta exempelvis. Det faktum att jag är arbetslös gav mig möjligheten att spendera tid på bloggen, men utan förkylningen så vore innehållet inte lika klartänkt, hade inte varit lika mycket, och hade definitivt inte varit lika inspirerat och roligt att skriva. Nu exempelvis kämpar jag som fan för att ta mig igenom den här texten och den generella kroppssmärtan som kommer med överansträngning. Det är som att banka huvudet in i en vägg och det enda jag vill göra är att sova, men jag kan inte ens göra det för att jag då får en stressreaktion.

Nu blir det mesta lite på sparlåga misstänker jag, vilket kanske inte ni märker jättemycket då jag redan har en massa skrivet sedan tidigare som jag kommer posta dom närmaste veckorna. And it's not even post-max day depression av något slag då jag började skriva på det här inlägget för ett par dagar sedan då jag märkte en tydlig skillnad i produktivitet och antalet power naps jag behövde ta. Att de inte hjälper lika mycket längre, inte ens då jag faktiskt lyckas somna en stund.

Det är intressant hur man kan vara tacksam för lite sjukdom. När effekterna av ens själsliga sjukdom gör att man blir tacksam för lite hederlig förkylning för att man då får mycket bättre koncentrationsförmåga än man någonsin har annars. Det är faktiskt ganska deppigt, hela grejen, men jag vet att jag kommer hitta tillbaka till energin och inspirationen igen, liksom. Om inget annat så kommer det alltid fler förkylningar, just you wait. Which is exactly what I'm gonna do - bide my time.

Maxdag

Idag hade jag den efterlängtade maxdagen som jag efterlängtade med både skräck och förtjusning. Så idag maxade jag i alla tre tävlingslyften. Thusly, today many a splendid deeds were-a-done. Jag förväntade mig inte särskilt mycket, men hoppades ändå på det bästa. Mer ambiguitet vad gäller mitt känsloliv alltså. Eh, the usual combination of bitter realism and irrational optimism. Bänken och böjen gick ungefär som jag förväntade mig, eller så bra som jag kunde ha förväntat mig att det skulle gå snarare, medan marken verkligen gick över förväntan och får mig att vara optimistisk vad gäller min förmåga att bibehålla styrka trots mina låga testosteronnivåer. Thusly, today mayhap a bad bad harlot is what I've been.

Och plötsligt är jag där ändå och nosar på gränsen till SM-kvalet. Liksom 360kg är vad jag ska upp i. Dagens lyft resulterade i 130kg böj, 67.5kg bänk och 162.5kg mark. Alltså = 360. Så åter igen behöver jag prestera precis lika bra på nästa seriespel som jag har gjort på den bästa av mina dagar. I'll need some fucking luck, but it is quite doable. Jag hade redan börjat gå i tankar på att avbryta min Sheikocykel och hoppa på en modifierad Smolov Squat Routine då jag upplevde det som att jag ändå inte skulle ha en chans att kvala till SM och därför lika gärna kunde pröva på extrem volymträning med fokus på bara ett lyft, men efter idag tänker jag att jag ska fortsätta precis som förr. Att jag då kanske lyckas nå mitt jävla mål om att kvala till Styrkelyft SM i Herrarnas 59kg-klass.

Nuff said - nu går vi igenom de tre lyften var för sig.

Ja jävlar, personligt bästa med 5kg, trots tio månader på östrogen och över fyra månader på testoblockare. Guess I just proved a lot of people wrong!

Djupet på det tredje lyftet godkändes av dom som såg det så jag är nöjd trots att det är på gränsen. Min filmare tyckte alla lyften såg enkla ut, men ja, I guess I just make things look easy. Eller snarare är det så att jag antingen klarar ett lyft relativt smooth, eller inte alls. It's a thing, helt enkelt. Så nej det kändes inte det minsta enkelt, till skillnad från det tredje marklyftet som konstigt nog kändes just precis så - enkelt.

But I'm getting ahead of myself. Jag tog lite preworkout innan jag började squatta, en lite rosa concoction med massa koffein och annat gojs, and oh my oh my.

Jag blev snabbt väldigt varm, och efter andra lyftet blev jag snabbt väldigt kall och fick gå runt med tröja på när jag vilade. Koffein gör mig väldigt varm, och adrenalin får mig att bli skitkall. You're hot and you're cold, etc (enter: obskyr referens till TSUNDERPLANE). Peppen var stor all around, vilket också ökade på adrenalinet misstänker jag. Jag hade t om sagt till lyftarklubbens styrkelyftare i gruppkonversationen vi har på fejan i förväg att jag skulle maxa in order att maxa även förväntningarna  (och för att få hjälp med stuffs). Stuffs som att döma lyften, säga åt mig när jag skulle böja, osv. Så att det hela skulle kännas så nära en riktig tävling som möjligt, även om det innebär att jag blir extra nervös för att folk tittar på när jag gör saker. Att jag skriker som en jävla gnu gör ju också att folk stannar upp och tittar. Efter vissa av lyften försvann nästan min röst i en halv minut eller så.

And then there was the bench, the silent but deadly one.

 
På första lyftet upplevde både jag och andra att jag fick press-signalen för tidigt vilket var synd, men det var ju inte PR-försök det gällde utan första lyftet så det var inte superviktigt. De två andra lyften gick, tja, inte alls. Under det tredje lyftet väntade jag på startsignalen väldigt länge för att jag inte hade i hela foten tydligen, men det fattade ju inte jag och när jag väl började bänka så var jag redan alldeles för trött för att få något vettigt gjort. Så det gick som det gick, men jag kommer försöka mig på 70kg på seriespelen, dvs precis samma vikt som förra gången. Jag har inte blivit bättre men är i ärlighetens mest tacksam för att inte ha förlorat gains.



 ....

Ok, så hela den här sessionen gjorde mig förvirrad. Jag ska ju ha blivit svagare och förlorat 20kg i marklyftet?! Jag prövade ju 90% av mitt max, aka 150kg, och misslyckades flera gånger under den senaste månaden?! Well, it seems as if jag kanske helt enkelt misslyckades med dom lyften för att jag var mitt uppe i en tung träningscykel och därför var svagare än vad jag var idag efter en vecka med lägre volym. Still, något liknande har aldrig hänt trots erfarenhet av tunga träningscykler. Att jag skulle misslyckas med ettor på 90% - blasphemy! But hey, jag tog 162.5kg idag och det kändes som att jag skulle kunna ta 165kg and that's damn near close mitt PB, and that's damn near close enough för att jag ska kunna kvala till SM. So yey, go me! Att vara utvilad gör mycket, liksom. Och så har Sheikovolymen kanske blivit svårare att hantera med kemisk kastrering pågående. Men för fan, 162.5kg!

So here's the plan för den närmaste månaden: jag ska inte försöka mig på att gå tillbaka till den maximala sumo-position utan tänkte fortsätta att träna sub-sumoalt. Yeah that's one really not pretty word, and far too easy to read as sumo-analt eller suboptimalt. Whatever - sumo två gånger i veckan, böj tre gånger i veckan, varav två gånger med tävlingsböjen och en gång med high bar eller normal stance och barfota. People keep telling me att jag inte kan böja på det sätt jag gör, och att jag kommer fucka upp min rygg, och trots att jag inte känner av det så tänker jag att det nog gör mig gott att fortsätta variera mig litegrann. Jag kommer även följa Sheikos idé om att fokusera mer på tävlingslyften och mindre på assistansövningar ju närmare en tävling man kommer. Sedan ska jag (åter igen, så fucking bakläxa på mig) fokusera på att gå ner snabbare i böjen och särskilt i den nedersta portionen av lyftet. Detta för att 1) kunna använda mig av stretch-reflexen och därmed få lite hjälp på vägen upp, 2) inte ha lika mycket time under tension och därmed slösa på mindre energi, och 3) få fram knäna mer i bottenläget och därmed kunna hålla ryggen mer upprätt. Seems simple enough. Ain't nothing to it but to do it, so let's get to work. But first, let's gloat some more.

Och visst fan, gå ner 1kg behöver jag också göra. But, you know, for now -