Forskning - Inte alls en forskningsöversikt - Long-Term Effects of Performance-Enhancing Drugs

In short, the researchers found that even with several years of anabolic steroid withdrawal and a lack of strength training, important characteristics of muscle were permanently altered.
/.../
Examining the muscles of former powerlifters who have used steroids in the past, but not for several years, their muscle fiber size remains elevated. And importantly the number of nuclei per muscle fiber remains comparable to the lifters currently training and using steroids, and significantly higher than lifters who are currently training and had never used steroids. While this higher number of nuclei per fiber is only one aspect controlling muscle adaptability to training, it is likely to be highly beneficial to an athlete who resumes training. Previous steroid use, even years earlier, will allow for more protein synthesis, faster protein deposition, and more rapid increases in muscle mass and strength.

Eriksson, A., Kadi, F., Malm, C. and Thornell, L. (2005). Skeletal muscle morphology in power-lifters with and without anabolic steroids. Histochemistry and Cell Biology, 124(2), pp.167-175.

Länk.

-----

According to the lead researcher, Dr. Eriksson, ”It is possible that the high number of nuclei we found in the muscle might be beneficial for an athlete who continues or resumes strength training because increased myonuclei opens up the possibility of increasing protein synthesis, which can lead to muscle mass.”  He added, “Based on the characteristics between doped and non-doped power lifters, we conclude that a period of anabolic steroid usage is an advantage for a power lifter in competition, even several years after they stop taking a doping drug.”

Länk.

Artikel - Vi transpersoner vill visst ha din hjälp

Om den som försöker göra rätt ständigt skylls för transfobi och skammas och hatas när han av misstag felkönar, då blir det till slut väldigt svårt att få allierade. Det blir också svårt att tas på allvar när det handlar om de riktigt allvarliga och medvetna kränkningarna och våldet, om transpersoner alltför ofta ropar varg.
/.../
Jag drömmer om en konstruktiv transkamp. En kamp som inte bara ropar om hur förtryckta vi är utan föreslår åtgärder om hur vi, tillsammans med allierade cispersoner, skapar ett transinklusivt samhälle.

Länk.

Jag har nog inte så mycket mer att tillägga, mer än att artikeln som den länkade artikeln är ett svar på och den länkade artikeln inte egentligen är mutually exclusive, och att båda är intressanta på sitt sätt. Likväl låtar jag åt att Romsoms perspektiv och sätt att kommunicera är mer konstruktivt för the good fight.

Artikel - Video game characters with average body types

Länk.

Det finns en massa forskning som visar att kvinnor får sämre självförtroende och/eller bild av sin egen kropp efter att ha tittat på modellbilder, och forskning som är dylik och relaterad till det här med orealistiska kroppsideal för majoriteten av kvinnor. Alla försöker sälja sitt skit och göra sig själva och sina karaktärer sympatiska och likeable och attraktiva - det är inget konstigt med det, och därför inte en överraskning att alla dessa orealistiska skildringar av kvinnokroppar dyker upp överallt, även om kvinnor och andra mår sämre pga det i slutändan. Väldigt många problem i dagens samhälle är problem till att börja med för att den aggregerade effekten av handlingar som på individnivå inte är omoraliska eller dåliga leder till resultat som de flesta förlorar på. Det är en social fälla, den kanske mest kända being the tragedy of the commons, och ofta förstådd i relation till miljöfrågan. Det är fångens dilemma (känd för dagens kids från The Dark Knight?). Det är Nash equilibrium. Det är någon annans problem. Det är vi och vårt samhälle, och ett av de bästa argumenten för existensen av supranationella institutitioner som EU där representanter för olika nationer kan mötas och gemensamt ta beslut som enskilda aktörer/nationer annars hade förlorat i konkurrenskraft jämte de andra nationerna på om de hade tagit själva.

Nu är det förvisso inte riktigt så enkelt heller att bara skapa den sortens institution och tänka att det därmed blir jämlikt mellan olika aktörer, då många av de beslut som tas på dessa nivåer gagnar de rika nationerna mer än det fattiga (because of many reasons), men grundidén håller. Frågan är vad vi gör med frågor som representation i media. Ett sätt att försöka minimera de skadliga effekterna av den sociala fälla som är representation är att ha public media där saker kan vara mer PK och realistiska än i de kommersiella instanserna. En annan grej är att juridiskt skapa möjligheten till att exempelvis anmäla reklam som anses vara sexistisk. En tredje grej vore utbildning och konsumentinformation, skapad centralt eller lagstadgad på något sätt. Inget av dessa verktyg är särskilt rättvist mot enskilda aktörer eller verkar i sig själv vara särskilt verkningsfullt. Vissa menar att citizens ska vote with their wallet, vilket nog är den mest problematiska "lösningen" av de jag nämnt. Så vad tror jag på då?

Fuck knows. An assortment of things and combinations and stuff. Ja jag har inget svar här riktigt, ville mest uppmärksamma artikeln inlägget handlar om, och skriva ner lite tankar jag fick när jag såg den. Jag tror på personligt ansvar någonstans, men är inte en stranger till affirmative action, könskvotering, and the likes, dvs statens icke så osynliga hand. Nudging på riktigt stor nivå är jag väldigt nyfiken på och skulle vilja att någon stat skulle försöka sig på. Att man går in i ett tåg och hör en röst säga något om logical fallacies, fast ja, tänk mer tailor made för specifika situationer. Kanske innan en politisk debatt? Det här med att Bechdel-testa filmer dock... oh I don't know. Alltså fan det är åter igen samma problem - det är ju skitcoolt att en institution gör en sån här grej, men om institutionen blir för mäktig så blir det bara skit och inget mer. Den chansen kanske inte är så stor i nuläget, men ändå. Och så vill jag gärna att saker ska utgå från individer i så stor utsträckning som möjligt, snarare än organisationer, men jag vette fan alltså. Organisation är faktiskt en grundläggande mänsklig aktivitet, och utan samarbete hade vi inte kommit särskilt långt, så go forth and organisera på.

Artikel/Nyhet - Caster Semenya wins Olympic gold but faces more scrutiny as IAAF presses case

Länk.

In 2013 it was revealed that four young female athletes from developing countries, all with atypically high but entirely natural levels of testosterone, were sent to a clinic in France where doctors proposed removing their gonads and partially removing their clitorises. All four agreed, and a year later they returned to competition.

Indignation was swelling in Semenya’s breast. And when she let it rise, what poured forth was more than extraordinary. Asked how, exactly, she felt she had made a difference to her sport she replied: “I think it is all about loving one another. It’s not about discriminating against people. It is not about looking at how people look, how they speak, how they run, it is not about being muscular. It is all about sport. When you walk out of your apartment you think about performing, you do not think about how your opponent looks. So I think the advice from me to everybody is just to go out there and have fun.” 

Nyhet/Artikel - Förvaltningsrätten i Stockholm ger transperson rätt att byta juridiskt kön – men ny lag krävs

I dagarna kom en dom från Förvaltningsrätten i Stockholm gällande en man som ansökt om att få ett nytt juridiskt kön, det vill säga en ny könstillhörighet, som just man. Socialstyrelsens Rättsliga råd hade avslagit mannens ansökan med motiveringen att det i hans journaler uttryckts tvivel från en läkare gällande hans könsidentitet. Domen innebär att förvaltningsrätten inte stödjer linjen från Rättsliga rådet, utan istället bifaller mannens ansökan.

Länk.

Beslutet kan överklagas och är väl inte prejudicerande i vilket fall som helst, men likväl awesome och ger mig hopp vad gäller självbestämmande inom ramen för trans i Sverige.

Forskning - Rätten till hälsa (Folkhälsomyndigheten)

"Transpersoner upplever brist på respekt och ett allmänt dåligt bemötande från hälso- och sjukvården. Det visar en ny rapport från Folkhälsomyndigheten."

Jag undrade om jag ens skulle börja läsa den här rapporten. Yeah I know, it's shit, do I need to get it confirmed? Nå, jag började skumläsa här och där, and, well, med tanke på att jag själv inte deltagit i studien så kan jag numera dra slutsatsen att könsutredningar är bull även för andra än mig, och detta på sätt som är fullkomligt oacceptabla, nämligen att vissa utredare fortfarande ställer krav på att transkvinnor ska vara straighta för att få diagnosen transsexualism. Oh fuck you, fuck you all the way dit pepparn växer.

Citat/Inspiration - bortom den rena könsdikotomin

"I won't say that Matt was a fake person, like I was faking it, but it was a limited part of who I was. Matt was the part of myself I was comfortable sharing with the world. Matt was the person that I was trying to be, that I thought I was "supposed to" be, and that everyone else wanted me to be. I tried very hard to be that person for a really long time."
- Janae Kroc

Länk.

När man inte låter tillräckligt mycket av ens olika sidor komma fram, då kan det kännas som att man är fake, även när man i själva verket är sig själv, men en ytterst begränsad del av sig själv.

Inspiration/Kultur - Gympaläraren

Unga rör sig allt mindre och mår allt sämre. Sveriges nya träningsguru Kalle Zackari Wahlström vill göra något åt saken. Han åker tillbaka till sin gamla högstadieskola med uppdraget att få eleverna att röra på sig mer. Men första mötet med verkligheten blir en chock. Halva klassen är frånvarande från skolidrotten. Kalle har mött sin största utmaning någonsin.

Länk.

Alltså man blir ju lite kär i Kalle. Jag blev lite kär i Kalle redan när jag såg Svett och Etikett, men ja, jag blev lite kär igen av att titta på Gympaläraren. Lite förtjust i eleverna som är med i programmet blir man också, och det är fint att Kalle definitivt blir det. "Alla skolor borde ha en Kalle", säger en av eleverna. Fan, det kanske inte vore en så dålig idé? Resurserna han och SVT brought to the table skulle det förmodligen inte finnas pengar för, men liksom en person som är trivsel-agent på skolan, inspiratör och kurator i ett, typ. Nån rolig men samtidigt allvarlig typ som går på djupet och kan vara både förebild och någon eleverna lyssnar litegrann på. Det tror jag på behövs. Det önskar jag att jag hade när jag gick i högstadiet, alltså åtminstone en vuxen som lyssnade och som jag hade vågat öppna upp för. Men så var icke fallet, och det bidrog nog till min uppfattning om att ingen finns där för en, att världen är en kall och mörk plats, och att de som styr den vill ha det så eller åtminstone inte orkar bry sig om att förändra den. Sad but true.

Vecka 32/33 - kreatin, FFS, ekonomi, sjukgymnastik, jobb, transinkludering, kär och galen

Det har inte blivit särskilt mycket uppdateringar vad gäller min träning på senaste tiden. Först var jag ju förkyld, och resten av veckan gäspade jag mig igenom träningspassen. Alltså vikterna kom upp, och det var inte så jäkla jobbigt heller, men jag var allmänt trött och ville bara sova och sova. Vilket är precis vad som händer efter something else. Kanske underlättar det att jag hela tiden går upp i vikt, och numera väger 68kg. Klart som fan vikterna kommer upp lätt och träningsvolymen känns hanterbar när man väger 5kg mer än när man påbörjade programmet två månader sedan. Om några veckor maxar jag och då förväntar jag mig personbästa i hela skiten, varpå jag kommer kunna träna utifrån mitt sanna max. Jag funderade faktiskt på att sänka mitt kaloriintag när jag skaffade mig vågen och upptäckte hur mycket jag gått upp i vikt, but decided against it. Alltså mest är jag rädd för att fettet ska sätta sig på fel ställen om jag går upp för snabbt, men jag har egentligen ingen anledning att tro att det skulle vara på det viset. Sedan ville jag även inte gå upp i vikt alldeles för snabbt för att jag redan börjar ha kläder jag gillar väldigt mycket men som känns obekväma att ha på mig för att de är så tajta. Sen tänkte jag att eh, jag mår bra och jag har lår-daller, vilket är awesome, och förhoppningsvis får jag även rump-daller and then it will all be worth it. Det är ju inte som att jag behöver anstränga mig nämnvärt för att äta de 4500kcal jag äter idag, snarare har jag fått hålla tillbaka ibland när jag känt mig sugen på att äta mer. Ja, sugen, för hungrig är jag ju knappast. Ibland har det dock även funnits dagar då jag inte fått i mig 4500kcal, dagar då jag varit väldigt aktiv och inte hunnit med att äta fem gånger, utan istället käkat fyra gånger och nöjt mig med det.

Angående vikt så väger jag 68kg, och min första vecka utan kreatin på säkert fyra år har inte resulterat i någon viktminskning eller något annat märkbart, men jag ska köra utan kreatin i någon vecka till för att vara säker på huruvida den gör något med (vatten)vikten eller inte. Bra att veta hur man kan manipulera sin vikt and stuff inför tävlingar, tänker jag. Just nu känner jag bara att vafan, maybe it was all a waste of money. Har lagt så jävla mycket pengar på kosttillskott sedan jag började gymma, alltså runt 50000kr sammanlagt tror jag. Numera lägger jag mycket mindre än på den tiden då jag testade allt som kunde testas, men det är ändå en hel del pengar som går åt bara på protein, fiskolja, kreatin, vitaminer, och sånt. Jag förstår att jag förr i tiden ville testa allting för att se hur det skulle påverka mig och mitt mående (måendet var faktiskt prio ett många gånger, där jag ofta såg träningen som en förlängning av mitt generella mående) men just nu känns det bittert att jag la ut så mycket pengar på alla dessa kosttillskott. Det känns bittert specifikt för att jag har börjat kolla, igen, på det här med Facial feminization surgery (FFS). För kanske fem år sedan var jag på en konsultation hos en kirurg i Malmö som gällde ett nose job, men jag gick aldrig vidare med operationen dä jag kände att det var skitsamman för att jag tänkte att jag ändå inte kunde leva som kvinna och skulle dö i en hög av skit på gatan, osv. Istället la jag 35000kr på tatueringar. Go figure. Men nu är jag där igen, och svär åt mig själv att jag inte sparat pengar under alla dessa år för den här sortens ingrepp. Jag hade för fan t om massa pengar som jag åkte till japan för några år sedan med. Och köpte träningsgrejer för. Och kosttillskott. Och det kanske var bra ändå, i slutändan. Just nu har jag dock svårt att inte vara bitter över det, för den här sortens operationer kostar upp mot 200 000kr.

Ja för 200k får man inte enbart ett nose job, utan får även göra något med käken och pannan, vilket är de två områden som brukar spela mest roll för folk om de vill se mer kvinnliga ut, och förmodligen även är mina problemområden. And where am I gonna get all that moola from? Well... fuck knows. Jag har försökt räkna på det, och ja jävlar vad tid det kommer ta om jag börjar spara nu. Alltså seriöst lång tid. Svårt att beräkna exakt då jag kommer bo själv om ett år eller så, varpå min hyra kommer gå upp typ 1000kr i månaden, vilket även innebär att den tusenlappen som jag tänkt att jag kan spara varje månad kommer gå upp i rök bara sådär. Jag räknar inte med att jag kommer orka jobba mer än halvtid även i framtiden, och räknar även med att socialen/vården inte kommer hålla med mig om det, vilket innebär att jag kommer leva på en halvtidslön, och att spara pengar på en sådan medan man betalar 1000kr mer i hyra än nu, och sen även 700kr till csn varje månad... fuck. Är det ens rimligt att börja fundera på att spara pengar under sådana omständigheter? Well, that's the kind of thinking that got me into this shit to begin with - hade jag börjat spara när jag var arton och innerst inne visste att jag är kvinna trots allt som samhället sa, så hade jag inte varit i den här sitsen till att börja med. Och om tio år vill jag inte vara i precis samma sits igen, liksom. Livet är inte över när man är 40, får jag väl räkna med, och då är det lika bra att jag börjar spara. 1000kr/månaden blir 12000kr/år, och över 100k på tio år. Frågan är om det är värt att leva superfattigt i tio år för det här. I'm willing to try it out.

Det är faktiskt så jag seriöst överväger att komma ut för min mamma, och kanske även pappa (fast det känns jobbigare av någon anledning, vilket är lite weird med tanke på att jag har bättre kontakt med honom these days än mommie dearest) så att jag kan be henne/dom om ekonomisk hjälp. Grejen är att hon fortfarande köper mig en MASSA skit som jag inte behöver och bara dumpar hos henne eller ger bort ändå, so might as well put those money to good use. Alltså jag vet inte ens vad det är hon köper. Eller jo det gör jag ju, obviously, but it's hard to put into words, which is why I put it into the miscellaneous category, aka skit - sånt som jag inte har särskilt stor nytta av. Konstiga tavlor, tallrikar, märkeskläder, godis, mm. Hon har alltid gjort det och kommer förmodligen att fortsätta med det, trots att jag på olika sätt berättat för henne att jag mår dåligt av det. Har hon råd att köpa mig massa saker hon tror att jag behöver, då skulle man ju kunna hoppas på att hon för en gångs skull lyssnar på mig när jag ber om något jag verkligen behöver, och lägger alla dom pengarna hon just nu lägger på att köpa saker jag inte behöver på något jag skulle vilja ha och inte klarar av att fixa på egen hand. Men ja frågan är vad hon ens tycker om det här med att jag anser mig själv vara kvinna, liksom. Det hänger på det. Jag kan ju alltid påminna henne om problemen hon hade med att jag inte klädde mig tillräckligt kvinnligt när jag försökte leva som kvinna förra gången. Att jag kan utnyttja hennes dikotoma världsbild och min egen övertygelse om att jag är kvinna och inget mittemellan för att få henne att förstå att jag på allvar vill leva 100% som kvinna. Hon kommer fortfarande inte fatta varför jag vill leva med kvinnor om jag vill "bli" kvinna, eller varför jag kommer fortsätta träna styrkelyft som kvinna, men eh, you can't have it all.

Jag överväger att gå in i någon sån där no buying year för att se hur mycket pengar jag kan spara på det sättet. Alltså typ allokera någon hundring i månaden eller något för non-essentials och se hur svårt det blir för mig att leva så. Då blir det inget jäkla protein, liksom. Bara där sparar jag in 250kr i månaden. Jag lär ju inte få ett banklån till någonting överhuvudtaget med mina ekonomiska förutsättningar, så då får man spara in på proteinet. Och kläderna. Jag har redan sålt av mig alla träningsgrejerna och annat som är av värde, och det känns som fel väg att gå att börja rota i bokhyllan och sälja av mig mina serietidningar. Möjligtvis några brädspel, men summa summarum så blir det inte så mycket pengar av det hela ändå. At the end of the day så måste jag börja spara, eller hoppas att jag cashar in som fan på någonting. Börja spela lotto. Nä, att spara verkar vettigast i slutändan. Nu räknar jag för övrigt även kallt med att jag kommer få underlivskirurgi genom landstinget, men givet min tidigare erfarenhet av transvården så är ju inte det någon garanti, så att spara pengar for all sorts of eventualities är vettigt.

So, what else? Jag var hos en sjukgymnast på idrottskliniken här i Malmö angående mina avdomnade händer, där jag fick en löjlig övning att göra några gånger om dagen. Sedan kom vi även fram till att jag skulle minska böjvolymen med hälften, och dubbla markvolymen. Det har gått ganska smooth, och jag vet inte om det är träningsveckan i sig som varit förhållandevis enkel (svaret är nej, vad gäller total volym åtminstone) eller om jag helt enkelt finner marklyft mindre tröttande än knäböj, som jag tidigare misstänkt. Sammanlagt den här veckan skulle det bli 26000kg markande, och då räknar jag inte in de assistansövningar och speed work som jag lägger till i form av stiff-legged marklyft, snatch deads, mm. Jag skippade dock träningen idag, because meh, behövde fixa grejer här hemma, tvätta, sova ut, etc, men på det stora hela har veckan känts ganska ok träningsmässigt, vilket inte borde vara fallet om man tittar rent volymmässigt på hur mycket jag lyfte, eller mer specifikt, markade. Det slår mig dock nu att det var mer total markvolym den här träningsveckan än vad det kommer bli de resterande tio veckorna av mitt program, så jag råkade välja en jävla vecka att dubbla markvolymen! Redan nästa vecka kommer den bara bli 17000kg, liksom.

 Nope, nothing to "get" here, just a non sequitur

När det kommer till jobb så har jag gått med på två veckor till av att gå upp varje natt och dela ut tidningar. Need that cash, yeah? #Monie$beforehonie$ y0. Och när arbetsförmedlaren kontaktar en efter två månaders tystnad och enbart har praktikplats på restaurang som diskare med arbetstider 17-22 att erbjuda, yeah, no, då är jag nog villig att ge honom lite mer tid på att hitta något som faktiskt verkar vettigt och inte gör mig ännu mer socialt isolerad. Och nu får jag ju ändå behålla typ 90kr av det jag tjänar varje natt, vilket innebär att två veckors arbete blir 1250kr, om jag minns rätt från förra gången jag vickade på tidningsbärarna. Det enda som oroar mig är att jag käkar sömnpiller varje natt, och att när jag prövade utan för någon dag sedan så var det total sömnfail. Men jag tänker att den här skiten är begränsad, och mina valmöjligheter vad gäller att tjäna pengar är desto mer så, varpå det verkar vettigt att smida them cha-chings medan järnet är varmt - även om det innebär att jag knarkar propavan.

Slutligen så ska Malmö Lyftarklubb annordna ett styrkelyftsläger för tjejer. Jag ställde frågan till de ansvariga för lägret vad man menade med "tjej" i det här fallet, och fick till svar att man inte räknas som tjej om man föddes med "snabel". Efter lite påtryckningar från annat håll än mitt eget så ändrades svaret till att alla de som är kvinnor juridiskt får vara med, vilket fortfarande är diskriminerande, men ja, ett steg framåt, antar jag? Det här är bara början liksom, får jag tänka. Jag hann inte skicka ut inbjudningar till folk innan deltagarlistan fylldes upp, så det är kul att intresset är så stort, men jag vore såklart mer glad om lägret var öppet för transtjejer som mig själv också. Ja inte för att jag ville gå på lägret, det är mer riktat till folk som vill pröva på styrkelyft, men det känns alltid bättre att vara representant för en förening som har värderingar man kan stå för, än en förening som har värderingar som är sunkiga. Huruvida klubben som helhet verkligen inte tror på transinkludering är dock osäkert, så jag tänker att jag kommer behöva driva den här frågan på något årsmöte eller dylikt för att få klarhet i hur det ligger till. För att se om det kommer hoppa så många grodor ur folks munnar att jag inte ens kommer orka titta folk i ögonen efteråt eller vara medlem i klubben längre. Lite rädd är jag ju för att något sådant ska hända. Ibland händer faktiskt sånt, att man umgås och allt går bra, tills man verkligen går in på detaljnivå, och upptäcker att--oh my fucking god what did they just say? Men ja det är spökena som spökar igen, och jag hoppas på att dom kommer spöka mindre efter att jag vågat mig på att ta upp mina funderingar i någon mer formell setting/kapacitet.

(Aaand there's another one.)

Slutligen nummer två så är jag fruktansvärt, sinnessjukt, hopplöst, head over heels, läskigt, intensivt, jävla, kär. Och galen. I en person som jag träffat så lite att jag skäms för att ens skriva det här. Försöker ta mig igenom dagarna och inte fastna i den längtan som gör fysiskt ont och gör sig påmind varje gång personen lyckas ta sig igenom mina försvar och in i mina tankar och mitt hjärta och mitt kön. Alltså det är löjligt. Jag känner mig så jävla löjlig. Riktigt löjlig. Jag hoppas nästan min galenskap beror på att jag höjt östrogendosen och egentligen inte har något med personen ifråga att göra, för annars är det ju superläskigt. Att en person kan ta mitt hjärta och så fullständigt vrida om det, efter bara två möten, varav ett var på fyllan.  Oj, nu skrev jag visst ut det där pinsamma ändå. Oh whatever, I'm proud of my ability to love! But you know what, det är inte helt utan nackdelar and methinks I need some Taylor fucking Swiftin' to get through dagarna utan henne.

Inspiration/Artikel - 5 Radical Ways People Do Non-Monogamy That You Need to Know About

 

För mig är det här att vara trans och queer intimt sammanknutet. Jag visste väl att man kunde byta kön och sådär även när jag gick i högstadiet, och jag såg t om en dokumentär om en transfeminin person under den perioden, tänkte att "ja, det där är jag!", och hade glömt bort min insikt dagen efter. Det hela hade ingen staying power, så att säga. Inte förrän jag började gymnasiet och på något vänster (på egen hand faktiskt, snarare än för att jag utsattes för en ny social miljö) hittade mig till Linda Skugge, feminism, veganism, miljöpolitik, och slutligen queerkultur och queerteori. Det var även i samband med detta som jag började premiera feminina kvalitéer, klä mig i kvinnokläder och utforska vad det innebär att vara man, och kvinna, eller något bortom den dikotomin helt och hållet. Det var också här någonstans som jag hörde talas om flersamhet, om relationsanarki, om att man kunde vara poly. Det var i samband med att jag införskaffade mig kunskap som möjligheternas horisonter expanderade och min egen livsstil blev mer queer, och mer politisk.

Sedan dess har jag i princip enbart levt flersamt, med undantaget för perioder av monogami med min före detta trolovade. Det här med att leva poly har verkat vara det enda vettiga, även om jag har en mycket mindre tendens att politisera mitt privatliv these days och istället fokuserar på att leva autentiskt. Visst möts dessa olika fokuspunkter ibland, och det är inte så att jag idag tycker monogami som kulturell företeelse och norm är helt utan problem eller politiskt tvivelaktiga ramifications, men jag har på det stora hela mer förståelse för att folk väljer att leva enligt normer, eller inte orkar utforska alternativ. Även om jag ibland fortfarande kan bli irriterad över hur close-minded folk är när dom är helt säkra på att exempelvis monogami är det enda dom någonsin skulle kunna klara av, när dom inte ens har tittat på de verktyg som finns för att hantera icke-monogami. Att de tänker att de verktygen rentav inte ens skulle kunna ge något även om man lever i en monogam relation.

I vilket fall, här är en liten comic strip som jag gillade en hel del. Som ställer intressanta frågor och belyser några viktiga aspekter av det här med icke-monogami. There's so much more out there, you know. But remember to take care of each other, darlings. Love is the law, law under will.

Artikel/Forskning - New Study Shows That Gender Variance in Youth Isn’t a Phase

“While future studies are always needed, our results support the notion that transgender children are not confused, delayed, showing gender-atypical responding, pretending, or oppositional—they instead show responses entirely typical and expected for children with their gender identity, the data reported in this paper should serve as further evidence that transgender children do indeed exist and that this identity is a deeply held one.”

Länk.

Jag är skeptisk till IAT, något jag nämnt tidigare, men sure, I guess this is good news somehow? Det här med att saker ska normaliseras hela tiden innan det kan accepteras alltså, det är ett problem. Borde det inte vara helt normalt och acceptabelt för transgender kids att ha atypiska responses associated med deras könsidentitet? Alltså jag menar dom är ju faktiskt inte normala, fan vet hur väl dom passerar, och dom är väl medvetna om omvärldens syn på dom - klart som fan dom kan bli conflicted, osäkra, och få en annan relation till sig själva och sin könsidentitet än cispersoner, inte fan är deras identitet mindre falsk än någon annans för det! Jag upplevde att t om könsutredarna i Lund som nekade mig åtkomst till behandling i många år inte verkade förstå detta, så jag tror det är ett tankefel på systemnivå, i stil med den där idén om att alla ska behandlas lika, snarare än behandlas lika utifrån de förutsättningar de har, något jag också varit inne på tidigare. Nä, ge mig lite mer nyans i förståelsen av identitet och autenticitet. Sen kan man även göra distinktionen mellan barn som becomings och barn som beings - är det fel att låta ett barn leva ut sin självidentifierade könsidentitet om man misstänker att det "bara är en fas"? For all we know är det en nödvändig fas i deras mognadsprocess, även om vår misstanke om att det är en fas bör få oss att fundera över i vilken utsträckning hormonbehandling bör tillåtas just där och då.

Artikel/Forskning - Transgender kids have good mental health when allowed to be themselves

Transgender kids who transform their appearance to match their gender identity rather than their sex assigned at birth may not necessarily experience mental health problems more often than other children, a small U.S. study suggests. 
/.../
The study is small and can’t prove that social transitioning improves mental health outcomes for transgender children, the authors note. It’s also possible that family support of the transition influenced the results, and that transgender children from less accepting families might have higher levels of depression and anxiety.

Länk.

Mer damfotboll

Trots supersuccé – fotbollsdamerna tjänar en sjundedel av männen

Maracana, med plats för 78 000 åskådare, var fullsatt. Hemma i Sverige följde en miljonpublik Sverige den sanslösa semifinalen mot Brasilien. Otroliga siffror i sig, och om man tar med förutsättningarna i ekvationen så är det inget annat än ett mirakel. 

Yeah that was all. Final ikväll! Som jag inte kommer se pga nattarbete, men som jag annars hade gett mig ut till någon pub för, för att bli en del av masshysterin. Dock har ju vissa frågat sig om ens någon pub i Malmö visar finalmatchen, eller annonserar om att de ska göra det, vilket känns som bull om så är fallet.

Artikel/Nyhet - Ingrid’s Sin Was Having Sex

Länk.

His participation in the Olympic Games, along with hers, might have ended. But instead, in fact, he was allowed to continue and now has two trophies: his sporting victory, and his conquest of Ingrid. Disqualified, she has to deal with a double defeat: a sporting embarrassment and a sexual one—as if having sex were an embarrassment.

Artikel/Nyhet - Semenyas stora chans

– Jag vet att folk började undra om jag var en man eller kvinna. All min heder försvann. Mina vänner började fråga vad det var som var fel med mig och det började undvika mig. På träningsarenorna brukade vi tjejer dela rum men jag var tvungen att bo ensam. Jag är glad att ingen annan utsätta för samma övergrepp som jag, sa hon när fallet uppmärksammades 2014.

Förra hösten stod hon som vinnare i idrottens skiljedomstol. Cas [Court of Arbitration for Sport]

ansåg inte att IAAF [International Association of Athletics Federations]

presenterat bevis nog för att säga att höga testosteronnivåer är en avgörande fördel gentemot andra idrottare. I stället öppnade man upp regelverket fram till 2017 när IAAF ska lägga fram nya, bättre bevis.

– Min kamp för att få vara på banan var väldigt viktig, jag har gett allt för min idrott och jag förtjänade en seger och det fick jag. Det är också viktigt att inte förnedra någon idrottare, sa Chand.

Länk. 

Först och främst - fyfan var den behandling Caster har fått utstå under alla dessa år. Inte ok. Sedan - intressant att IAAF inte lyckades bevisa att höga testosteronnivåer var en fördel gentemot andra idrottare (i detta specifika fall?). Jag trodde det var pretty much a given at this point, men ja, det kan ju vara så att orsak och verkan inte har påvisats på ett vetenskapligt accepterat sätt. Ska bli intressant att se vad som händer nästa år..  

Forskning - Ny studie om transpersoners hälsa (Winter, Lancet Journal, WHO)

“I don’t think there’s any country in the world in which trans people don’t have to live day after day with stigma,” says Sam Winter, a professor of sexology at Curtin University in Australia and one of the study's authors. "They're living with the stigma, everything that comes out of the stigma, and it really does have an impact on their lives." So how can doctors mitigate that stigma? The answer, according to the researchers, might actually be simple: change the way the medical community diagnoses transgender people.
/.../
... categorizing transgender people as having mental disorders does more harm than good, because it suggests there's something wrong with being trans. Winter and the other authors say the diagnosis contributes to the stigma. The authors might soon get their wish. The WHO manual is being updated in 2018, and a WHO working group, of which Winter was a part, has recommended that the next version replace transsexualism, dual-role transvestism, and gender identity disorder of childhood with "gender incongruence," and define it as a condition "related to sexual health” as opposed to a mental health disorder. 

För mer spännande åsikter och fakta, kolla ut alla delar av studien.

Artikel/Nyhet - A record 50 out gay, lesbian and bisexual athletes compete in Rio Olympics

... varav fyra av dom är från Sweden, soccer. Dykes make it to the finals, ya'll!

Enligt artikeln så tävlar elva av atleterna på listan på herrsidan, för övrigt, och förra OS var det bara 23 öppna atleter sammanlagt.

Länk.

Artikel/Rapport - Study Shows Lesbian, Bi Women Aim To Be Healthier, Not Thinner

Länk.

Previous studies have found lesbian and bisexual women have different attitudes towards body image and are more satisfied with their body than straight women, which could also be a factor as to why queer women are more overweight than straight women.“There’s a culture within the community that has acceptance of a larger body size,” Dr. McElroy told the Daily Beast. “And this seems to also occur with better body image and self-esteem.”

The flip side av det här är såklart när counter-kulturen tar det hela ett steg för långt och slänger ut barnet med badvattnet, som Kian Sigge säger ibland, och exempelvis börjar se det här att inte träna eller vara överviktig som något att sträva mot, eller ser träning och smalhet som något dåligt (se bara reaktionerna på avsnitt 215 av Hannah och Amandas "Fredagspodden" där dom snackade om bantning, reaktioner som dom diskuterar i avsnitt 216). En flip side till flip siden är när marknaden lyckas inkorporera queera kvinnor i sin marknadsföring och de queera kvinnorna inte längre kommer tycka det är lika ok att vara överviktig. I guess that's just the ironic price to pay för normalitet, att man påverkas mer av dess normer.

Artikel/Forskning - Optimala dosen träning betydligt högre än väntat

Den starkt positiva effekten av att träna fortsatte upp till en nivå som ligger 5–6 gånger högre än dagens WHO-rekommendation om 150 minuters rask promenad i veckan. Först vid en nivå som motsvarar 17 timmars rask gång i veckan, eller 8 timmars joggning, avtog nyttan av extra träning. Då hade risken för diabetes, hjärtinfarkt och stroke minskat med omkring 25 procent. För de extremsportare som tränar ännu mer var den extra effekten marginell. För att få ihop en sådan träningsdos, med olika grader av intensitet, räcker det att exempelvis dagligen gå i trappor 5–10 minuter, dammsuga 15 minuter, jobba i trädgården 20 minuter, gå 25 minuter och jogga 20 minuter.

Länk.

Pfft - 25% - I'll take my chances.

Artikel - Minskad skaderisk hos barn som styrketränar

Över 60.000 barn skadar sej av sport varje år. Styrketräning anses vara det mest effektiva sättet att förebygga skador hos barn och ungdomar.
/.../
den unga fotbollsspelaren löper 1500-4500 gånger större chans att råka ut för en skada än den som tränar styrketräning eller tung styrketräning.

Länk.

Min mamma tror liksom fortfarande att det här med att lyfta vikter är jättefarligt, även om det till viss del är för att min mamma tror att jag är en klen person som kommer skada mig vad jag än gör, typ. I framtiden hoppas jag även att styrkelyft och liknande kraftsporter ska kunna ses som lika spirituella och harmoniserande som exempelvis yoga, som gjorde mig allt annat än harmonisk. 

Artikel/Nyhet - In a historic first, a new Nike ad features the first transgender athlete on the US national team

Länk.

Jag älskar den där reklamfilmen alltså. Så jäva mäktig och samtidigt understated.

Artikel - Saga Becker: Jag är trött på tomma löften till oss transpersoner

är detta allt ni har att komma med? Att stärka våra grundläggande mänskliga rättigheter som borde vara självklara? Regeringen ska inte klappa sig själva på axeln för att de skriver in oss i hatbrottslagstiftningen eller att de är den första regeringen i världen som lämnar in lagförslag om att betala skadestånd, när sanningen är att regeringen har varit en av få som har tvångssteriliserat personer.

Länk.

Artikel/Nyhet - Transgender British athletes born male set to make Olympic history by competing in the games as women

Länk.

So basically vet vi inte om de faktiskt tävlar eller inte, och Olympiska Kommittén (IOC) vill inte avslöja huruvida de gör det eller inte. Nu har vi riktlinjer för transkvinnors deltagande i sportsammanhang som IOC släppt och anser att andra organisationer ska följa, men vi vet inte huruvida dom själva följer said riktlinjer, och vi vet inte om eller under vilka villkor transkvinnor faktiskt deltar i de Olympiska Spelen i Rio, just nu. I don't know man. Jag förstår att enskilda transpersoner inte vill komma ut och förmodligen få tusentals dödshot riktade mot sig, men vafan, något mer än vad dom gjort torde väl ändå IOC göra för att jag och andra transkvinnor ska ta vad som just nu mest verkar vara en gest på allvar.

Artikel - VM-mästarinnan om sin sexuella läggning: "Gillar människor"

 
Jag var på en föreläsning av Marco Vega från Sexvägledarna/Viljan på Malmö Pride som hette och handlade om Inkluderande Idrott, och med mig därifrån fick jag en fråga - hur många inom styrkelyftsvärlden är öppet HBTQ-personer? Jag ställde frågan i en facebook-grupp (Vi som tävlar i klassisk styrkelyft!!!) och fick svaret att det finns ett par, men att dom inte är öppna med det. En person sa att dom var öppet bisexuella, men såvitt jag vet var denna person ingen profil inom styrkelyftsvärlden och därmed inte lika intressant som någon som är på tillräckligt hög nivå för att vara rädd för att förlora sponsorer eller en plats i landslaget om de är öppna. Jag fick napp vad gäller en högprofilare till slut, och en länk till en artikel om Angelica Brage, som är både världsmästare, svensk, öppet bisexuell, och lite extra mycket inspiration for people like us (eller åtminstone mig). Här kommer några citat.

– Många känner nog att de helst vill bli omskrivna för sina prestationer. Jag tror ju att det skulle vara positivt om fler idrottare kom ut under sin aktiva karriär och på så sätt kunde vara förebilder, för det är de ju redan. Personligen har jag valt, i de flesta intervjuer jag gjort, att vara ganska ärlig om hur jag mår och saker runtomkring. Jag ser inget fel i att vara mänsklig. Men samtidigt har ju inte jag samma tryck på mig som till exempel Anja (Pärson). Jämfört med henne så är jag ju jätteokänd. 
/.../
– Däremot tror jag att det skulle vara betydligt tuffare för killar inom min sport att komma ut som bisexuella eller gay. Jag känner inte någon man som är öppet homosexuell inom min idrott. Det är mer accepterat för tjejer.
Så är dock inte fallet överallt. Angelica berättar om en ukrainsk tjej som hon tidigare haft en "fling" med.
– Vi träffades en del på mästerskap och så. Hon är, vad hon vet i dag i alla fall, homosexuell. Hon har aldrig känt lust för någon man. Men för henne finns det inte en chans att vara öppen med det. Hon skulle troligtvis inte få representera sitt land då. Det är otänkbart för henne att prata med sin familj, sin landslagscoach...

It is what it is. You know what else is? Angelica Brages rygg. Den. Är. Så. Jävla. Awesome.

Om jag blir världsmästare, kan jag också ha en sån rygg då?

Artikel - Gymkulturens ideal och könsnormer stöter bort transpersoner

Förhållandet till kroppsideal och träning skiljer sig åt inom olika delar av hbtq-världen.

- Många cis-bögar och flator tillhör definitivt gymmens bästa kunder. De ser inga problem med den stereotypa kroppen. Det är bara att titta på nöjesannonserna i QX för att se vad som gäller, säger Kian Sigge.

För transpersoner blir däremot kroppsidealen problematiska. Många tar också helt avstånd från all form av träning. Att missköta sin kropp kan rentav för några bli ett sätt att visa att man inte ställer upp på majoritetssamhällets skruvade ideal om trimmade kroppar.

/.../

- Jag brukar råda folk att söka sig till mindre ställen. Kanske har hyresgästföreningen ett gym, eller studentkåren. I andra hand tycker jag Friskis och Svettis är bra, de har en mer avslappnad attityd än de stora kommersiella kedjorna.

– Och glöm inte bort de gamla kraftsportklubbarna och hardcore-gymmen. De som går dit är redan lite freaks och avvikande. Där är en del kufar, extrema kroppsbyggare och gamla frisksportare, men de är där för att träna, inte för att visa upp sig eller för att hävda sin heterosexualitet, säger Kian Sigge.

Länk.

Alltså jag vet inte hur avvikande folk i hardcore-gymmen egentligen är (rent sexuellt- och könsidentitetsmässigt är det väldigt tyst, till skillnad från i exempelvis nördkulturen där queer frodas), men för egen del så har det varit enklare att vara på en liten klubb där man får bättre kontakt med medlemmarna. Jag har tidigare beskrivit hur det primärt är (manliga) främlingar som jag är rädd för, i samband med främlingar som jag får social fobi, att det är främlingar som trakasserat mig för att jag ser ut som jag gör - och ju mindre gym, desto mer handskakningar och därmed desto mindre främlingar.

Nyhet - Trans-Themed Web Series “Her Story” Nabs An Emmy Nomination

 
Mini-serien Her Story left me hungry for more. It is awesome and you should check it out om du gillar romans, trans och lesbianism. Inte att förväxlas med Sam Barlow's Her Story dock, ett tv-spel som även det är awesome, men inte har något med vare sig trans eller homosexualitet att göra.

"Something else"

Idag var jag för första gången på vårdcentralen som jag numera måste få läkarintyg från när jag sjukar mig på tidningsbärarna. Innan har jag bara sjukat mig liksom, men jag var på ett "rehabiliteringsmöte" hos dom för några månader sedan då jag hade sjukat mig tillräckligt ofta förra året för att hamna i just den åtgärden. Där fick jag reda på att jag ett halvår framöver måste skaffa mig sjukintyg redan från första dagen som jag sjukar mig, which is what I did today. Men ja, jag fick det mest pga sympati från läkaren, vilket inte är första gången. Mest tydligt och nedslående var det när en läkare sjukskrev mig i en månad men menade att jag egentligen inte var deprimerad, och att jag inte skulle söka upp henne igen. Det där att jag har fått höra att jag inte är deprimerad är inte heller något nytt - senast hände det när jag sökte vård på vårdcentralen Sorgenfri då psykiatrin i Malmö menade på att jag inte hade tillräckligt stora psykiska besvär för att vara hos dom. Då fick jag höra (på vårdcentralen) att jag bara behövde "tro på mig själv".

Idag fick jag inte höra just det där, men jag fick höra att jag inte har några förkylningssymptom och borde söka mig till psykiatrin, eller byta jobb om jag tycker jobbet är tråkigt. Och det stämmer ju, och jag ifrågasätter inte läkaren som undersökte mig vad gäller förkylningssymptomen. Det jag inte får ihop är hur vissa läkare menar att jag har psykiska bekymmer, medan andra menar att jag inte har det (tillräckligt). Ja det är väl inte mer än att dom är människor som drar olika slutsatser, men för mig är det likväl tröttsamt att bli bollad med stolarna till och från. Jag funderar på om jag helt enkelt behandlas på det sättet för att jag inte har en tillräckligt tydlig linje själv. Liksom står på mig, eller vet vad jag ska stå på. Stå för. Jag överväger att hädanefter sluta säga att jag är förkyld när jag upplever det som att jag är förkyld, för enligt både den här läkaren och en läkare jag träffade i Lund vid något tidigare tillfälle så är man inte förkyld längre än 2-3 dagar, vilket innebär att det jag har 7-8ggr om året är något annat, och då jag inte har feber så är det inte heller en infektion. Så vad fan är det då, är frågan. "Inbillning", är jag rädd att dom ska tro. Lättja. Men om det nu är något psykologiskt, då måste jag finna något ord för det och låta en psykiater sjukskriva mig nästa gång, för jag menar det måste väl vara en lika viable anledning till att sjukskriva sig som att ha förkylning? Ja det är ju delvis därför jag alltid säger att jag är förkyld, för att det låter som en sak man får säga. Som något viable. Något man kan få sympati för. Något andra förstår. Något andra inte ifrågasätter. Men det kanske är något annat, och jag kanske borde nämna det vid namn istället för att defaulta till det förväntade.

Så vad ska jag dra till med? System fail? Utbrändhet? Gå in i väggen? Akut depression? Nervsammanbrott? Kanske ska jag utgå ifrån vad som faktiskt händer i min kropp när "something else" tar plats. Vad jag känner när det händer. Ok, first off - magen kollapsar. Det spelar ingen roll hur rent jag äter, den beter sig väldigt konstigt, och det syns. Nätterna blir ganska konstiga, och jag får mer ångest på natten, men det är en väldigt specifik ångest som bara kommer med detta system fail. Drömmarna blir konstigare, mer febrigare (fast jag har aldrig feber), och jag kallsvettas en massa. Jag känner mig snurrig i huvudet, och ibland får jag en känsla av att jag ska falla till golvet av ren utmattning. Om dagarna (och nätterna för den delen) fryser jag mer än vanligt, och ibland fryser jag trots att jag har varma kläder och sitter innanför täcket. Jag har ont i halsen, ögonlocken är tunga, jag är trött, men trött på ett väldigt specifikt sätt då jag ibland rentav kan bli manisk och börja sortera massa saker i lägenheten, exempelvis. Likväl är kroppen seg som fan, och jag har ont i massa leder och huvudet. Överlag är jag ganska svag - på vägen hem från vårdcentralen tänkte jag lämna in "den gröna lappen" till soc, men dom hade lunchstängt så då gick jag till second hand-affären och skyfflade omkring lite kläder. Bara efter en stund av klädesbläddrande så var min arm satans trött, på ett sätt den inte blir när jag inte är "something else". Och det handlar liksom inte riktigt om en gradfråga heller, utan jag upplever det som ett helt annat state of being än "det vanliga". Alltså även när jag var som mest utbränd och hade ont i lederna konstant, när det var så jobbigt att ta sig upp för trappor att jag kunde bryta ihop och gråta - även då kändes det inte som det här "something else".

 (yeah, I wish - det var inte mycket laughs när jag var som mest utbränd inte)

So where does that leave me? Jag vet faktiskt inte, men jag kommer ta upp det med min psykolog när hon kommer tillbaka från semestern. Det är tydligt att jag inte kommer få någon slags bekräftelse på mina fysiska symptom, och det kanske kommer vara lättare för mig att tänka mig det hela som något annat än förkylning. Det kanske även kommer hjälpa mig i arbetslivet - man kan ju hoppas. Jag var förkyld jävligt ofta (alltså som vanligt, liksom) när jag praktiserade på Emmaus och Coop, och jag använde det som anledning till att stanna hemma när jag kände mig förkyld, men min psykolog menade ju snarare (precis som läkaren jag träffade idag) att folk i min ålder kan gå till jobbet när dom har en vanlig förkylning - att det liksom inte är en big deal. När jag prövade dra psykisk ohälsa-kortet istället å andra sidan så menade min psykolog att jag hade mått bra av att gå till praktiken trots att jag mådde dåligt (som om jag inte redan hade prövat att göra precis det hundratals gånger tidigare i livet). Hm, verkar som att det är en kombination av att ge namn åt "something else" och att ha vårdpersonal omkring mig som liksom jag inte tror att saker blir bättre av att push through som jag behöver för att det här med att kunna få vila ut faktiskt kan bli verklighet utan att jag känner mig jäktad varje gång.

Helgen var för övrigt najs, även om ganska så fylld med aktiviteter, både i form av alkohol, klubbande, bioande, och dejtande. Här bör dock påpekas att "something else" inte har en direkt koppling till alkohol då jag t om har varit nykterist i långa perioder av mitt liv men likväl inte blivit mindre drabbad. Men ja, för mig känns det konstigt att det skulle vara så att jag varit "för aktiv", eller något, den senaste veckan, och därför fått det här sammanbrottet. Jag har inte mått sämre den senaste tiden, heller, och skippade t om en träningsdag för att sova ut efter klubbnatten. Dagen efter klubbandet mådde jag bra, sen hade jag ett jobbigt nattpass, fick förkylningssymptomen, fattade inte, varpå det blev värre och passet mellan måndag och tisdag var skitjobbigt. För mig är det svårt att se hur det hela är kopplat till mitt psyke, men det kanske inte är mitt jobb att förstå, heller.

För övrigt nummer två - inatt hade jag den första natten sedan mitt vikariat på tidningsbärarna där jag drömde om någonting annat än tidningsbärande. Alltså seriöst, så mycket mardrömmar involverande tidningsbärande som jag haft dom senaste veckorna, man undrar ju vad fan min hjärna håller på med. Inatt sov jag min första hela natt sedan vikariatet började och jag minns att jag kramade både fina katter och fina människor i mina drömmar. Det var, well, fint, och jag ser fram emot att sova fler hela nätter i framtiden, särskilt med fina människor. ^^

Forskning - Fokus på styrkelyftarna i "Endocrine Profiles in 693 Elite Athletes in the Post-Competition Setting"

Länk.

När jag tittade lite närmare på de 18 manliga styrkelyftarna på elitnivå som detta forskningsprojekt hade undersökt, och sedan jämförde dessas resultat med de andra atleternas, blev det tydligt att det fanns en diskrepans mellan de manliga styrkelyftarna och i princip resten av atleterna. Dom vägde förvisso inte mest, men dom hade högst BMI (24 .7 +-5. 5), och markant högst andel kroppsfett (19. 6% +-11. 7). Dom var även äldst (34 .9+-5. 3), faktiskt 10.3 år över medelåldern. Allt jag nämnt kommer inte direkt som en överraskning, men det som gjorde det var att styrkelyftarnas testosteronvärden var ungefär hälften av de andra atleternas, och faktiskt på gränsen för det manliga normalvärdet! De manliga styrkelyftarnas testosteronvärde var 8.8+-2. 9, och genomsnittet låg på 14.6, vilket även det är förvånande i sig då jag har sett siffror på runt 24 när det kommit till den generella manliga, unga, populationen. Även när det kommer till dessa styrkelyftarnas tillväxthormon-värden så är det extremt - extremt lågt, dvs. Deras GH-värde (som det också heter) låg på 0 .8 +- 1, medan medelvärdet för alla manliga atleter i studien var 13.6, och track and fieldarna kom upp i ett medelvärde så pass högt som 32.4. What the hell is going on here, then? Kan testosteronvärdena förklaras av de andra värdena som BMI, andel kroppsfett och ålder som styrkelyftarna också skiljer sig i? Jag tror inte det är tillräckligt. Kan valet av metod ha något med saken att göra, att blodproven togs inom loppet av två timmar efter ett "international competitive event"? Jag menar om man tog blodproven efter att styrkelyftarna hade lyft, kan deras värden ha fuckats upp helt otroligt mycket av den atletiska prestation på ett sätt som andra atleters prestation inte gjordes? Kan det hela ha något att göra med effekterna av doping, måhända?

Styrkelyftarna i studien
Vikt (kg): 84 +-19. 5
BMI: 24 .7 +-5. 5
Ålder: 34 .9+- 5. 3 (Mean: 25.4)
Andel kroppsfett (%): 19. 6 +-11. 7
Testosteron: 8. 8+-2. 9 (Mean: 14.6)
Growth Hormone: 0 .8 +-1 (Mean: 13.6)

Artikel - Rekordlånga köer för könskorrigering i Skåne

"Kötiden till Könsidentitetsmottagningen i Lund har ökat under de senaste åren. 2013 var väntetiden 2-3 månader, och i år är kötiden uppe i 14 månader. Under de senaste fyra åren har antalet patienter ökat med runt 25-50 procent om året. Men resurserna har inte ökat. Bemanningen på mottagningen har i stort sett varit oförändrad under de senaste åren trots den kraftiga ökningen av antalet sökande."

Länk.

Alltså det här stämmer säkert, men något som bör läggas till är att jag redan när jag för andra gången ansökte om en könsutredning i Lund, 2008, fick vänta i över ett år. Jag minns det som nästan ett och ett halvt år, men det var så länge sedan att jag har börjat tvivla. Det jag minns med säkerhet är att när jag väl fick träffa könsutredarna så förnekade dom att jag hade väntat så länge, varpå jag gick hem och dubbelkollade med mina dagboksinlägg på det svenska ts-forumet som fanns på den tiden, och kom fram till att dom snackade skit. Artikeln får det att låta som att det blivit längre och längre kötider i Lund, vilket implicit skulle innebära att det 2008 inte alls var särskilt långa väntetider, vilket då jag kan intyga inte stämmer. Jag har dock för mig att det även då, eller åtminstone några år senare, var kortare väntetider i Karlskrona. Det är även fullt möjligt att dom gjorde någon miss i mitt fall, då jag snackade med en tjej på ts-forumet som hade fått vänta kortare tid än mig, alltså under samma tidsperiod. När jag konfronterade utredarna i Lund med det var deras svar att jag inte skulle tro på allt folk sa på nätet. Det är även möjligt att dom lät mig vänta längre tid då jag redan hade varit där tidigare en gång, men av någon anledning inte ville erkänna det inför mig. Önskar att jag hade grävt djupare i det här så att både jag och utredarna fick se svart på vitt vafan det var som egentligen hände där, men jag antar att jag var för rädd att konfrontera dom ytterligare då dom redan verkade tycka att jag var en problematisk patient och tolkade mina konfrontationer som symptom på narcissism och borderline.

Profil - Isabella von Weissenberg

Det finns en styrkelyftare som har inspirerat mig mer än alla andra - Isabella von Weissenberg.

Anledningen är egentligen inte särskilt komplicerad - hon skriker jävligt mycket och gör mig taggad som fan på att lyfta. Det är inte helt irrelevant här att hon är kvinna, såklart. Eller svensk, för den delen. Eller i en viktklass som jag tänker att jag skulle vilja tävla i så småningom. Nu finns det dock fler anledningar att vara inspirerad, efter att ha fått en inblick i hennes liv som landslagsatlet och hennes tankar kring det. Verkar som att det är ganska vanligt bland elitatleter att ha lite demoner som man försöker mota bort genom träning. Även detta är inspirerande att höra om, då även jag har en massa demoner inom mig som jag skriker ut.

Av allt detta kan vi dra slutsatsen att jag inspireras av personer som är ganska lika mig själv, fast lite modigare, lite bättre, eller som i det här fallet - mycket bättre.

Bonus bit - Tyngre Radio intervjuar Isabella i ett podcast-avsnitt.

Vecka 31

This will be a short one då jag är förkyld och inte pallar skriva något vettigt. På det stora hela har träningen gått bra, men jag blev förkyld i helgen och har således missat ännu fler träningsdagar. Oh well, nu får jag åtminstone sova en hel natt för en gångs skull.

Veckans lilla video:

Nyhet - Könsöverskridande klädsel i arbetslivet

"Man får själv välja mellan manlig och kvinnlig uniform på jobbet. Det slår fackförbundet Unionen fast i en rättsutredning."

Länk. Fler citat:

Om arbetsgivaren kräver uniform ska den anställda få välja om hen vill bära kvinnlig eller manlig uniform. Att neka arbetstagare att växelvis använda manliga och kvinnliga uniformer kan utgöra ett missgynnande.
/.../
Enligt en undersökning från European union agency for fundamental rights har 85 procent av de som klär sig könsöverskridande aldrig berättat det på jobbet. Undersökningen visar också att graden av öppenhet är lägre i Sverige än i andra europeiska länder. Endast 5 procent av de personer som klär sig könsöverskridande är alltid öppna med det på jobbet, Peter Tai Christensen. Från nästa år måste alla arbetsgivare jobba aktivt för att förebygga diskriminering av personer som klär sig könsöverskridande samt främja deras rättigheter. 

Jag funderar på vad för slags rättigheter jag som anställd har hos en arbetsgivare som inte kräver någon särskild uniform - får jag fortfarande klä mig i kvinnokläder utan att bli avskedad? Sedan är det även intressant varför progressiva Sverige skulle ha så dålig statistik vad gäller könsöverskridande jobbande jämfört med resten av Europa. Alltså jag har ju själv bidragit till den, men vafan.

Happy And Sad Pride

Idag är det Prideparad i Malmö. Det är ju bra. Notice my enthusiasm.

Det är inte så att jag inte gläds åt andra. Verkligen.

Mest exalterad idag blev jag när det började regna som fan. Hah, där får ni, era glada människor, tänkte jag.

Nä ok, riktigt så schadenfrudisk är jag inte, men jag är inte heller särskilt glad å andras vägnar (det är för övrigt precis sånt här som får mig att tro att jag är narcissist ibland - why can't I muster up some damn enthusiasm for the happiness of others?). Nåja, det kanske inte är det bästa att klandra sig själv för att man inte är glad när man inte är glad - det är så man blir deppig på riktigt (det hjälper även att undervärdera sin egen sadness).

Well, så what about Prideparaden? Mitt icke-deltagande har inget med politik att göra, allt det där om att staten och kapitalet sitter i samma båt, att pride är fascistiskt och whatnot. Nej, istället handlar det om något som är inom mig, djupt inne, och klöser. Att jag blir obekväm av stora folkmassor. Att jag blir obekväm av att gå i demonstrationståg. Att jag inte gillar uppmärksamheten det för med sig, och de inbillade potentiella konflikterna som följer därpå. Det handlar om att jag denna dagen helt enkelt inte känner mig särskilt stolt. Att jag saknar the spririt. Inte har the oumph. The nerve. The spunk. The balls. Chutzpah. Det är inte tillräckligt mycket fitta i mig, så att säga.

Och åter igen så har min brist på stolthet ingenting att göra med att jag som vit priviligerad politics blabla white mans burden blabla politics. Nej, jag känner helt enkelt inte stolthet när jag gått i parader tidigare ungefär på samma sätt som jag inte känner mig stolt när jag går runt i klänning på stan själv (även sånt här får mig att tänka att jag är narcissist - hur är det möjligt att inte dras med emotionellt på denna awesome dag när queers tar över gatorna och rejoicar like it's that parade from last year?). Kontrasten mellan mig och dom andra gör det hela bara värre och gör att jag känner mig som jag gjorde på fester innan jag började dricka alkohol - alienerad. Idag kan jag gå på fester utan att dricka och finna det hela ganska angenämt, men demonstrationståg, nja, där behöver jag fortfarande min fifth of vodka om det ska gå vägen. När jag nu då stannar hemma istället för att gå, ja då känner jag mig å andra sidan som jag gör när det är midsommar eller någon annan högtid och jag inte vet var jag ska ta vägen - jävligt ensam. Där har vi den igen, ensamheten, min konstanta följeslagare. Kontrasten, den eviga hedonistiska följeslagaren som gör att man onekligen jämför sig med sin peer group och graderar sin upplevda lycka utefter sin egen placering i said group. Hade jag inte varit queer och haft queervänner så hade jag ju knappast känt mig ensam under paraden - I just wouldn't have given a shit (or bother, as it may be).

It is what it is. Insha'Allah, and such and such. Nu ska jag istället fokusera på klubben ikväll, man får ju passa på att ta sig ut när man har den här existentiella edgen och smått självdestruktiva sinnesstämningen going.

Nästa år kanske jag prioriterar paraden framför något annat och förfestar med mitt röda vin innan utgång. Då får jag se till att hitta en självklar plats i någon del av tåget tills dess, bara. Eller så går jag all epiphany up on this motherfucker och inser att that kind of thinking bara hindrar mig från deltagande - ain't gonna be ett naturligt place för mig förmodligen, det är bara att välja något och stick to it. The perfect is the enemy of the good and all that jazz.

För övrigt så var det aldrig min plan att skriva så jäkla mycket om mina existentiella, själsliga och psykologiska problem när jag startade upp den här bloggen. But it happened, so there you go. Folk har ju faktiskt visat uppskattning för det också, so I guess I'll just keep on writing while the writing's good, så får vi se vad som händer sen när min psykolog kommer tillbaka från sin tvåmånaders semester. Jag har å andra sidan aldrig trott på den där devisen att man måste välja mellan att gå i terapi eller att vara en konstnär - I mean I've done both, like always.. Maybe I'm just doing therapy wrong? Would explain why I still need to go to therapy. Or maybe I'm just not doing art? Meh -

Ass Ass Ass Ass

Alltså ermahgerd, jag har börjat få en gluteal sulcus, aka butt crease. Den är ganska subtil, får man väl ändå säga, mycket mindre subtil än min preggo-mage, men lite är där ändå. Typ som på följande rumpa (även om min rumpa inte är lika rund och fin).

"Rund och fin?!" kanske ni tänker. Och då ska jag säga er att ja, jämfört med min rumpa och synnerligen hur min rumpa har sett ut innan så är det här världens badonkadonk. Min sticker fortfarande in snarare än ut på sidorna. Å andra sidan finns det rumpor som sticker in och ändå är runda, på något jävla vänster.

Skillnaden på min rumpa och rumpan ovan är subtil men likväl väldigt stor. Jag kan inte förklara den, men ja, ungefär så mycket butt crease har även jag. Idealet är förmodligen out of my reach, men här har ni det.

waifu tier - oh shit nu blev det lagom autogynefilt

Jag tänker att that ass är en vinst på lotteriet snarare än produkten av någon särskild form av träning. I'm squatting for my life here liksom men det har aldrig gjort min rumpa mer feminin, snarare tvärtom, och det som krävdes för butt (in)creasage var nukade testonivåer och att helt enkelt bli fetare. Well, vi får se vad som händer in the future. Om min rumpa mot förmodan skulle se ut sådär någon gång så tar jag en bild och lägger upp - jag lovar. Hell, då misstänker jag att andra skulle betala mig för att ta bilder på den! Då skulle det vara läge att sadla om, peta in bröstimplantat och tjäna pengar på utseendet, måhända. Fast det låter ju mycket tråkigare än att styrkelyfta å andra sidan. Men en cleavage vore ju inte fel i vilket fall som helst, snarare än den här bröstklykan som jag för tillfället har. Then I'd be all like

... and you would be too. Not old and wrinkly I mean, but all like

Not old and wrinkly I mean, but all like

Recursive joke is recursive (and also tautological). Now back to mirin' butt in the mirror.

PS: Jag har även fått mina första celluliter på rumpan! Först blev jag glad, sen slog det mig att jag ju inte tycker celluliter är särskilt fint. Sen blev jag glad igen, för att det likväl kändes så jävla rätt. Jag menar, cellulite is thought to occur in 80–90% of post-adolescent females. Which means I'm a happy gal now. En happy gal som ska ha på sig en väldigt kort kjol och klubba röven av mig inatt. Cellulite takeoff!